Doktorn och hans patienter
| ← Krymplingen |
|
Den grekiske tolken → |
| På Wikipedia finns en artikel om Doktorn och hans patienter. |
DOKTORN OCH HANS PATIENTER
Var gång jag ser igenom den något osammanhängande serie berättelser, i vilken jag sökt framvisa min väns, Sherlock Holmes, lysande själsförmögenheter och verkligen enastående begåvning, har jag känt mig förtvivlad över den svårighet jag haft att välja de episoder, som i varje hänseende bäst skulle motsvara min avsikt. Ty i många av de fall, där Holmes utfört någon sällspord »tour de force» av analysering och slutledning och bevisat värdet av sina märkvärdiga undersökningsmetoder, ha själva fakta ofta varit så obetydliga och banala, att jag ej ansett dem värdiga att framläggas för allmänheten. Å andra sidan har det ej sällan hänt, att han varit inblandad i något »äventyr», där fakta varit av högst egendomlig och dramatisk karaktär, men den del han tagit i sakens utveckling mindre framstående och betydelsefull, än jag som hans biograf skulle ha önskat. Den lilla historia, jag under titeln En studie i rött omtalar, och de omständigheter, som voro förknippade med Gloria Scotts undergång, kunna tjäna som exempel på vad jag menar och visa, hur ofta en historiker har att välja mellan Scylla och Carybdis. Möjligt är, att den roll, min vän spelar i den »affär», jag nu ämnar beskriva, ej är tillräckligt accentuerad, men händelsernas gång är så sällsam, att jag anser mig berättigad att införa berättelsen därom i dessa memoarer.
Det var en varm, regnig oktoberkväll. Våra persienner voro till hälften nerfällda, och Holmes låg hopkrupen på sin soffa, om och omigen läsande ett brev, som han med första posten mottagit. Vad mig själv angår, så hade jag under min tjänstgöring i Indien blivit ganska tränad och hade lättare att fördraga hetta än köld; en temperatur på + 32° C. var mig långt ifrån obehaglig. Men tidningarna voro ointressanta. Parlamentet hade slutat sina förhandlingar. Alla hade lämnat staden, och jag längtade efter New Forests lummiga skogsdungar eller stranden vid Southsea. En oförutsedd större utgift hade tvingat mig att uppge tanken på en ferieresa, och varken skog eller hav utövade någon dragningskraft på min vän och kamrat. Han älskade att bo i en storstad, varifrån han kunde sträcka ut sina »tentakler» i alla riktningar och genast höra minsta antydan om ett svårt, outrett brottmål. Kärlek till naturen hörde ej till hans många goda sidor, och den enda omväxling han behövde och önskade var ett tillfälle att få vända sin uppmärksamhet från storstadens ogärningsman till dennes kamrat på landsbygden.
Som jag märkte, att Holmes ej var vidare upplagd för konversation, kastade jag ifrån mig tidningen, lutade mig bekvämt tillbaka i min stol och försjönk i djupa tankar. Plötsligt avbröts mina funderingar av min väns röst.
»Du har alldeles rätt, Watson», sade han. »Det där sättet att slita tvister är alldeles barockt.»
»Komplett förryckt!» utbrast jag. Men när jag så fick klart för mig, att hans ord kommo som svar på min själs innersta tankar, reste jag mig ur min halvliggande ställning och stirrade häpet på honom.
»Vad betyder detta, Holmes?» utbrast jag. »Det här övergår mitt förstånd!»
Han skrattade hjärtligt åt min förvåning.
»Du kommer kanske ihåg», sade han, »att jag för någon tid sedan läste upp för dig en bit ur Poe's skisser, i vilken en skicklig resonnör och logiker följer sin väns outtalade tankar? Du behagade anse saken som en 'tour de force' av författaren. Och när jag påstod, att jag hade för vana att jämt och ständigt göra samma 'konststycke', uttryckte du ditt tvivel om min sanningsenlighet.»
»Å, visst inte!»
»Ja, kanske inte med din tunga, Watson, men med dina ögonbryn. När jag därför just nu såg dig kasta bort din tidning och börja ta dig en 'funderare', roade det mig att följa din tankegång, avbryta den, när jag så fann för gott, och därmed bevisa, att jag varit i rapport med dig.»
Men jag var långt ifrån nöjd med denna förklaring.
»I den berättelse, du läste för mig», sade jag, »drog resonnören sina slutsatser av de handlingar, han såg sin vän utföra. Om jag minns rätt, så snavade denne över en sten, tittade upp mot stjärnorna etc. Men jag har suttit lugnt och stilla i min stol och kan omöjligt ha givit dig något slags ledtråd.»
»Nu är du orättvis mot dig själv. Människan har fått sina anletsdrag för att därmed uttrycka sina känslor; ditt ansikte är en lydig tjänare.»
»Menar du, att du läst mina tankar i mitt ansikte?»
»Ja visst, och särskilt i dina ögon. Kanske kommer du inte själv ihåg, hur dina små funderingar började?»
»Nej, det gör jag inte.»
»Då skall jag säga dig det. Sedan du kastat bort din tidning — och det var denna handling, som kom min uppmärksamhet att riktas på dig — satt du en minut med ett fullkomligt uttryckslöst utseende. Därefter fästes din blick på ditt nyss inramade porträtt av general Gordon, och av den förändring dina drag undergingo, såg jag, att dina tankar fått en bestämd riktning. Men du fortsatte inte länge på den väg, du valt. Dina ögon riktades på det oinramade porträtt av Henry Ward Beecher, som står överst på din bokhylla. Du tänkte, att om du läte sätta ram på detta porträtt, skulle det bli en bra pendant till general Gordons.»
»Du har alldeles rätt!» utbrast jag i beundrande ton.
»Det var ju knappt möjligt att ta fel. Därefter gingo dina tankar tillbaka till Beecher, och du betraktade bilden så noga, som om du i dess drag ville läsa mannens karaktär. Efter en stund blev blicken mindre skarp, men ditt uttryck var alltjämt tankfullt. Du återkallade i minnet händelserna i Beechers karriär. Jag visste, att du ej kunde göra detta utan att tänka på den mission han under inbördeskriget åtog sig för de Norra staterna; jag har mer än en gång hört dig uttrycka din förargelse över det sätt, på vilket han mottogs av de mindre besinningsfulla bland våra folkledare. Du hade lagt detta så på hjärtat, att du ej kunde tänka på Beecher utan att även minnas detta mottagande. När jag ett ögonblick därefter såg din blick vandra från porträttet, antog jag, att dina tankar återvänt till inbördeskriget, och vid åsynen av dina tätt sammanpressade läppar, dina gnistrande ögon och dina knutna händer kände jag mig säker på, att du i ditt sinne med beundran tänkte på den tapperhet, som å båda sidor visats i denna förtvivlade kamp. Så blev ditt ansikte mulet och sorgset; du skakade på huvudet. Du grämde dig över allt elände, all fasa, alla onödigt förspillda liv; din hand lades omedvetet på ditt gamla sår, och ett leende stal sig över dina läppar — av allt detta slöt jag, att den löjliga sidan av detta sätt att slita internationella tvistefrågor i hela sin orimlighet framställt sig för dig. I det ögonblicket sade jag dig, att även jag fann det barockt och fann till min glädje, att mina slutledningar varit fullt korrekta.»
»Alldeles in i detalj korrekta!» svarade jag. »Och likväl måste jag bekänna, att jag efter din förklaring är lika förvånad som förut.»
»Det hela var en småsak min käre Watson, det försäkrar jag dig. Jag hade verkligen inte brytt mig om att för den bagatellens skull ta din uppmärksamhet i anspråk, så framt du inte häromdagen ställt dig så tvivlande gent emot min utsago. Men det börjar klarna litet, tror jag. Vad säger du om ett litet strövtåg genom London?»
Jag var trött på att sitta innestängd i vårt lilla förmak och samtyckte till hans förslag. I fulla tre timmar strövade vi omkring tillsammans, roande oss med att betrakta det ständigt växlande kaleidoskop av liv, som bildas av människoströmmens ebb och flod på Fleet Street och The Strand. Holmes karaktäristiska småprat, hans skarpa observationsförmåga och hans djärva slutledningar roade och intresserade mig över all beskrivning.
Klockan var tio, innan vi ånyo uppnådde Baker Street. Framför vår dörr höll en liten kupé.
»Såå — ekipaget tillhör en doktor — en vanlig praktiserande läkare, ser jag», sade Holmes. »Har inte haft egen praktik länge, men har redan mycket att göra. Har kommit för att rådfråga oss, inbillar jag mig. Bra, att vi inte dröjde för länge ute!»
Jag var tillräckligt bevandrad i Holmes' metoder för att kunna följa med hans resonnemang och se, att de olikartade läkareinstrument, som i sin lilla korg hängde bredvid lampan inne i vagnen försett honom med utgångspunkten för hans snabba slutledning. Vårt upplysta fönster sade oss, att det sena besöket verkligen gällde antingen Holmes eller mig. Ej så litet nyfiken på den anledning, som förmått en av mina ämbetsbröder att vid denna timme uppsöka vår bostad, följde jag Holmes in i vårt arbetsrum.
Vid vårt inträde reste sig en blek, magerlagd man med ljusa polisonger från en stol bredvid brasan. Han kunde säkerligen ej vara mer än på sin höjd trettiotre eller trettiofyra år, men hans tärda drag och sjukliga hy vittnade om ett levnadssätt, som undergrävt hans styrka och berövat honom hans ungdom. Hans sätt var blygt och nervöst, och den smala, vita hand, som han lade på kaminfrisen, när han steg upp, tillhörde snarare en artist än en kirurg. Han var elegant men enkelt klädd i svart bonjour, mörka benkläder och kulört halsduksrosett.
»God afton, herr doktor», sade Holmes glatt och vänligt. »Det gläder mig, att ni endast behövt vänta ett par minuter.»
»Ni har således talat med min kusk?»
»Nej, visst inte — det var ljuset därborta på byffén, som sade mig det. Var god och slå er ner igen! Varmed kan jag stå er till tjänst?»
»Mitt namn är Percy Trevelyan», sade vår gäst; »jag är läkare och bor på Brook Street, nr 403.»
»Är ni inte författare till en avhandling om sällsamma nervösa åkommor?» frågade jag.
Han rodnade av glädje över att se sitt arbete känt och uppskattat.
»Jag hör så sällan talas om min lilla monografi, att jag trodde ingen brydde sig om den», sade han. »Förläggarna säga, att den har alls ingen åtgång. Ni är också läkare, antar jag?»
»Ja — f. d. regementsläkare.»
»Mitt favoritstudium har alltid varit nerverna och deras sjukdomar; helst skulle jag vilja bli specialist i ämnet, men man måste naturligtvis till en början ta vad som erbjuder sig. Det här hör emellertid ej alls till saken, mr Holmes, och jag förstår mer än väl, hur dyrbar er tid är. Faktum är, att mitt hem i Brook Street nyligen varit skådeplats för en rad besynnerliga händelser, och i kväll föreföll mig saken så betänklig, att jag ansåg mig utan uppskov böra vända mig till er med bön om råd och hjälp.»
Sherlock Holmes slog sig ner i sin länstol och tände sin pipa.
»Jag står helt och hållet till ert förfogande», sade han. »Var god och giv mig en detaljerad redogörelse för de tilldragelser, som tyckas ha oroat er och gjort er så upprörd.»
»Ett par av dem äro så triviala», sade doktor Trevelyan, »att jag nästan blygs för att nämna dem. Men saken i sig själv är så oförklarlig och den vändning händelserna tagit så högst märkvärdig, att jag skall berätta er varje den minsta detalj; sedan får ni avgöra vad som är av vikt och vad som är alldeles utan betydelse.
»Till att börja med måste jag säga er något om min egen karriär. Jag har studerat vid universitetet i London, och jag hoppas, ni ej anser mig fåfäng och egenkär, om jag säger, att mina lärare förespådde mig en lysande framtid. Sedan jag avlagt min examen, ägnade jag mig alltjämt åt vetenskapliga forskningar. Jag hade blivit underläkare vid det med Kings College förbundna sjukhuset; mina rön angående de symptom, som förekomma vid stelkramp, väckte ett visst uppseende, och slutligen lyckades jag vinna Bruce Pinkerton-priset för den avhandling om nervsjukdomar, på vilken er vän nyss häntydde. Jag vågar utan överdrift påstå, att man allmänt ansåg mig på god väg att bli en framstående vetenskapsman.
»Men hindret härför låg i min brist på nödigt kapital. Ni inser nog mer än väl, att en specialist, som önskar skaffa sig ett namn, nödvändigt måste slå, sig ner vid en av gatorna kring Cavendish Square, och där äro hyrorna ofantligt höga; huset måste möbleras på ett gediget och smakfullt sätt, och den unge läkaren måste vara beredd på att utan någon nämnvärd inkomst under flere år bestrida sina levnadsomkostnader och hålla ekipage. Så mycket pengar ägde jag ej; och jag kunde endast hoppas att genom arbete och sparsamhet bli min egen efter tio, femton år. Emellertid öppnade helt plötsligt en oväntad händelse nya framtidsutsikter för mig.
»Denna händelse var ett besök av en herre, vid namn Blessington. Han var fullkomligt obekant för mig, kom en morgon alldeles oförberett in i mitt rum och gav sig ögonblickligen in på affärer.
»'Ni är ju den doktor Percy Trevelyan, som anses vara så framstående och som nyss vann ett stort pris?' frågade han.
»Jag bugade mig.
»'Svara uppriktigt på mina frågor', fortsatte han, 'ni skall snart få se, att det ligger i ert eget intresse. Den begåvning, som erfordras för att lyckas här i livet, äger ni — har ni också den takt, som behöves?'
»Jag kunde ej låta bli att småle åt den tvära frågan.
»'Det vill jag hoppas', svarade jag.
»'Har ni några ovanor? Böjelse för starka drycker, till exempel?'
»'Men min bäste herre!' utbrast jag.
»'Ja — ni måste ursäkta mig, men det var nödvändigt att få reda på det. Varför har ni med all er skicklighet och duglighet inte satt upp egen praktik?'
»Jag ryckte på axlarna.
»'Å — seså!' sade han på sitt litet bråkiga, larmande sätt. 'Det är väl den gamla historien. Ni har mer i ett huvud än i edra fickor, inte sant? Vad skulle ni säga, om jag erbjöde mig att etablera er vid Brook Street?'
»Jag stirrade förvånad på honom.
»'Å ja, det är för min egen räkning lika mycket som för er!' utbrast han. 'Jag skall vara fullkomligt ärlig och öppenhjärtig mot er, och om mitt förslag behagar er, så skulle det passa mig särdeles bra. Jag har ett par tusen pund att placera, ser ni, och jag skulle vilja spekulera i er och er eminenta begåvning.'
»'Men varför?' sade jag, utom mig av häpnad.
»'Det är en spekulation som en annan', sade han, 'och kanske säkrare än de flesta.'
»'Och vad skulle jag göra då?'
»'Det skall jag säga er. Jag skall hyra ett hus, möblera det, löna tjänarna och bestrida alla övriga omkostnader. Ert göra skulle bestå uti att ta emot patienter i konsultationsrummet. Fickpengar och allt som behövdes skulle ni få av mig. Och så skulle ni ge mig tre fjärdedelar av vad ni förtjänar och behålla en fjärdedel själv.'
»Sådant var det egendomliga förslag, mr Holmes, som mr Blessington gjorde mig. Jag skall ej trötta er med beskrivningen på hur vi ackorderade och underhandlade. Slutet blev, att jag för omkring ett och ett halvt år sedan flyttade in i det hus, han hyrt, och började min praktik på ungefär de villkor, han från början föreslagit. Själv slog han sig ner hos mig i egenskap av patient. Hans hjärta var angripet, sade han, och han behövde ständig tillsyn och vård av läkare. Han inredde de två bästa rummen i första våningen till sängkammare och arbetsrum åt sig. Han har en del egendomliga vanor, skyr allt slags sällskap och går högst sällan ut. Men om hans levnadssätt är oregelbundet, så är han i ett fall noggrannheten och punktligheten personifierade. Varenda kväll vid samma tid kommer han in i konsultationsrummet, ser igenom böckerna, ger mig fem shillings och tre pence för var guinea jag förtjänat, tar resten med sig och låser in pengarna i sitt kassaskåp.
»Jag vågar med all säkerhet påstå, att han aldrig behövt ångra sin spekulation. Redan från första början slog företaget väl ut. Ett par lyckade kurer och det anseende jag åtnjutit på sjukhuset gjorde mig snart känd i vida kretsar, och jag har gjort honom till en rik man.
»Sådan är i korthet min historia, mr Holmes. Det återstår endast att säga er anledningen till att jag nu befinner mig här.
»För några veckor sedan kom mr Blessington in till mig. Han föreföll mycket uppskakad, talade om ett inbrott, som blivit begånget någonstädes i West End och förklarade med som det tycktes mig onödig hetta, att vi måste låta sätta säkrare lås och bommar för våra fönster och dörrar. En hel vecka var han så där orolig och nervös; han såg jämt och ständigt ner på gatan och upphörde med den lilla promenad han eljest brukat ta strax före middagen. Av hans sätt att döma tycktes han leva i ständig fruktan för någon eller något, men när jag frågade honom härom, blev han så grov och oförskämd, att jag genast lät ämnet falla. Småningom gav hans oro och ängslan med sig, och han hade börjat återtaga sina gamla vanor, när en oväntad händelse försatte honom i det ömkliga tillstånd av ytterlig utmattning, i vilket han nu befinner sig.»
»För två dagar sedan fick jag det brev, jag nu ämnar läsa upp för er. Det saknar såväl underskrift som datum och lyder:
»En i England bosatt rysk adelsman skulle vilja taga doktor Percy Trevelyans professionella hjälp i anspråk. Under många år har han varit ett offer för kataleptiska anfall och önskar nu rådfråga doktor Trevelyan, vars specialkännedom i nervösa åkommor är väl bekant. Om doktor Trevelyan är hemma, skulle den sjuke vilja göra honom ett besök i morgon kväll kl. en kvart över sex.»
Brevet intresserade mig mycket, emedan den största svårigheten att studera stelkramp ligger däri, att sjukdomen så sällan förekommer. Ni kan därför vara övertygad om, att jag var i konsultationsrummet, när min betjänt på utsatt tid visade in patienten.
»Denne var en äldre man, lång, mager, tystlåten och med ett ytterst vanligt utseende — på intet sätt sådan, som man föreställer sig en rysk adelsman. Dess mer frapperades jag av hans följeslagare, en ung, sällsynt vacker man med stolta anletsdrag och herkulisk gestalt. Han höll sin hand under den andres arm och förde honom fram till en stol med en ömhet och försiktighet, som var riktigt rörande.
»'Jag hoppas ni ursäktar, att jag kommer med in, herr doktor', sade han på engelska, som han talade med en liten läspning. 'Denne herre är min far, ser ni, och hans hälsa är av största vikt och betydelse för mig.'
»Denna omsorg rörde mig.
»'Ni vill måhända stanna inne under konsultationen?' frågade jag.
»'Nej — inte för allt i världen!' utbrast han med en åtbörd av fasa. 'Redan som det nu är, pinas jag av tanken på den hemska sjukdomen. Om jag finge se min far under ett av de där förskräckliga anfallen, skulle jag inte kunna överleva det — det är jag säker på. Jag har ett alldeles ovanligt känsligt nervsystem. Om ni tillåter, skall jag stanna i väntrummet under det ni undersöker min far.'
»Jag hade naturligtvis ingenting häremot, och den unge mannen gick sin väg. Den sjuke och jag kommo genast i livlig diskussion; han gav mig en utförlig beskrivning på sitt lidande, och jag gjorde en massa anteckningar; han utmärkte sig emellertid ej för särdeles stor intelligens — de svar, jag fick på mina ingående frågor, voro dunkla och svävande, men jag tillskrev detta bristande kännedom om vårt språk. Plötsligt fick jag, där jag satt och skrev, ej ett ord till svar; jag vände mig om — han satt alldeles kapprak och stirrade på mig; ansiktet var stelt och fullkomligt uttryckslöst — han hade fått ett anfall av sin hemlighetsfulla sjukdom.
»Min första känsla var naturligt nog medlidande och fasa, den andra var, fruktar jag, ren professionell belåtenhet. Jag gjorde anteckningar rörande min patients puls och temperatur, prövade styvheten i hans muskler, undersökte hans reflexrörelser. Jag fann intet abnormt i hans livsfunktioner, och detta var samma erfarenhet, som jag förut haft med patienter, lidande av katalepsi. I flere dylika fall hade jag uppnått goda resultat genom att låta den sjuke inandas salpetersyrat amyl, och det här tillfället var för gott att låta gå sig ur händerna. Flaskan stod nere i mitt laboratorium; jag lät min patient sitta kvar i sin stol och sprang ner för att hämta medicinen. Jag fann den ej genast — jag letade kanske efter den tre, högst fem minuter, och gick så tillbaka igen. Döm om min förvåning, när jag fann rummet tomt och min patient försvunnen!
Naturligtvis begav jag mig genast in i väntrummet. Sonen var också borta. Ytterdörren var igendragen men ej stängd. Min betjäntpojke är nykommen och ej särdeles kvick; han passar på nere i förstugan och springer upp för att följa patienterna ut, när jag ringer från konsultationsrummet. Han hade ingenting hört — vad som hänt var och förblev en hemlighet. Mr Blessington kom en liten stund senare in från sin promenad, men jag sade ej ett ord om saken till honom — faktum är, att jag nu en längre tid sökt ha så litet att göra med honom som möjligt.
»Nåja — jag trodde verkligen inte, att jag någonsin mer skulle få se ryssen och hans son, och därför kan ni tänka er min förvåning, när de i kväll vid samma tid som förra gången kommo inmarscherande i mitt mottagningsrum.
»'Jag vet mycket väl, att jag måste be er om ursäkt och förklara mitt försvinnande i går afton, herr doktor', sade min patient.
»'Jag blev onekligen en smula häpen, när jag såg, att ni var borta', medgav jag.
»'Saken är den', sade han, 'att när jag vaknar upp från de här anfallen, äro mitt förstånd och mitt minne alldeles omtöcknade — jag kommer inte ihåg det ringaste av vad som förut tilldragit sig. I går vaknade jag upp i ett, som det tycktes mig, främmande rum och begav mig under er frånvaro och utan att rätt veta vad jag gjorde, ut på gatan.'
»'Och när jag såg min far gå förbi dörren till väntrummet', sade sonen, 'trodde jag naturligtvis att konsultationen var slut. Det var ej förrän långt efter det vi kommit hem, som jag fick sakens ställning klar för mig.'
»'Nåja', sade jag skrattande, 'det är ju ingen skada skedd — jag kände mig bara litet ängslig och förvånad. Om ni nu vill gå in i väntrummet, skall jag fortsätta den konsultation, som i går fick ett så hastigt slut.'
»Under en god halvtimme diskuterade jag med den gamle herrn om hans sjukdom och dess symptom, och sedan jag ordinerat för honom, såg jag honom gå sin väg, stödd på sonens arm.
»Jag har redan sagt er, att mr Blessington vanligen tar sin promenad vid den tiden på dagen. Ett par minuter efter det de båda herrarna avlägsnat sig, kom han hem och gick in på sina rum. Några ögonblick senare kom han springande ner för trappan och störtade in till mig, alldeles utom sig av fasa och förskräckelse.»
»'Vem har varit i mitt rum?' skrek han.
»'Ingen', svarade jag.
»'Det är lögn !' röt han. 'Kom upp och se!'
»Jag tog ingen notis om hans simpla, oförskämda språk — han tycktes halvt vansinnig av fruktan. När vi gingo uppför trappan, pekade han på flera spår, som voro fullt synliga på den ljusa mattan.
»'Anser ni, att det här är märken efter mina fötter?' ropade han.
»Spåren voro verkligen alldeles för stora för att kunna härröra från honom och hade nyss blivit gjorda. Om ni minns, så regnade det duktigt i eftermiddags, och mina patienter hade varit de enda personer, som besökt oss. Antagligen hade den yngre herrn av något outgrundligt skäl gått upp i mr Blessingtons rum, under det jag var sysselsatt med den sjuke. Ingenting hade blivit rubbat eller stulet, men spåren vittnade om, att någon obehörig verkligen trängt in i rummet.
»Mr Blessington tycktes ta saken allvarsammare, än jag egentligen ansåg den förtjänade, fast den naturligtvis kunde ge anledning till oro. Han var så uppskakad, att han grät, och jag kunde knappt få ett begripligt ord ur honom. Det var han, som slutligen föreslog, att jag skulle uppsöka er, och jag insåg genast det förnuftiga häri, ty händelsen förefaller mig onekligen egendomlig, även om han tycks tillmäta den väl stor betydelse. Om ni vill komma tillbaka med mig i min vagn, skulle ni möjligen kunna lugna honom, fastän jag knappt vågar hoppas, att ni skall lyckas ge oss en förklaring över den märkvärdiga tilldragelsen.»
Sherlock Holmes hade lyssnat till denna långa berättelse med spänd uppmärksamhet, och jag såg tydligt, att hans intresse för dess innehåll alltjämt stegrades. Hans anletsdrag voro lika lugna och orörliga som vanligt, men ögonlocken sänkte sig allt tyngre ner över ögonen, och rökmolnen ur hans pipa blevo allt tätare vid varje ny episod i doktorns berättelse. När vår klient slutat sin redogörelse, reste sig Holmes utan att säga ett ord, räckte mig min hatt, tog sin egen och skyndade före doktor Trevelyan mot dörren. Inom en kvart hade vi hunnit fram till läkarens bostad vid Brook Street. En liten betjäntpojke öppnade för oss, och vi stego genast uppför den breda, med mjuka mattor belagda trappan.
Helt plötsligt hejdades våra steg. Gasen på översta trappavsatsen släcktes alldeles oförberett, och ur mörkret ljöd en tunn, darrande röst emot oss.
»Jag har en pistol här», sade någon för oss osynlig varelse, »och jag ger er mitt hedersord på, att jag skjuter, om ni kommer närmare.»
»Det här går då verkligen för långt, mr Blessington!» utropade doktor Trevelyan.
»Jaså — det är doktorn», sade rösten i betydligt lugnare ton. »Men de andra herrarna? Äro de verkligen det, som de ge sig ut för att vara?»
Vi kände på oss, att vi blevo underkastade en noggrann granskning.
»Ja, ja — allt är i sin ordning», sade rösten slutligen. »Ni kan komma upp; jag är ledsen, om mina försiktighetsmått ha förargat er.»
Han tände gasen igen, och vi sågo framför oss en ganska besynnerlig skepnad, en man, vars utseende lika väl som hans röst vittnade om ett förstört nervsystem. Han var mycket fet, men hade tydligen en gång i tiden varit fetare, ty huden på hans ansikte hängde i stora lösa veck, lika dem man ser kring en blodhunds käftar; hans hy var sjukligt blek, och hans tunna, ljusa hår tycktes stå på ända av nervös oro och ängslan. I handen höll han en pistol, den han likväl stoppade i fickan, när vi närmade oss.
»God afton, mr Holmes», sade han; »jag är er ofantligt tacksam för att ni kommit hit. Ingen har någonsin bättre än jag behöft edra råd. Jag antar, att doktor Trevelyan talat om för er, hur oförsynt man trängt in i mina rum?»
»Ja, det har han», svarade Holmes. »Vilka äro dessa två män, mr Blessington, och på vad grund våga de störa och ofreda er?»
»Det är ju litet svårt att säga», sade den gamle herrn undvikande. »Ni kan väl knappast vänta, att jag skulle kunna besvara den frågan, mr Holmes?»
»Menar ni, att ni inte vet det?»
»Kom in hit, är ni snäll — var så god och stig in här!»
Han gick före in i sin sängkammare, ett stort, mycket väl möblerat rum.
»Ni ser det här?» sade han och pekade på ett stort, järnbeslaget kassaskrin, som stod vid nedre sänggaveln. »Rik har jag aldrig varit, mr Holmes, och jag har aldrig mer än en gång i mitt liv spekulerat med det lilla jag äger — doktor Trevelyan kan tala om den saken för er. Jag har inget förtroende för banker och bankirer —inte det ringaste. Oss emellan sagt, mr Holmes, så ligger hela mitt lilla kapital i det här skrinet; ni inser således lätt, hur ogärna jag vill, att obehöriga komma in i mina rum.»
Holmes betraktade Blessington på sitt vanliga forskande sätt och skakade på huvudet.
»Jag kan omöjligt ge er några råd, om ni försöker att bedraga mig», sade han.
»Men jag har sagt er alltsammans.»
Holmes svängde sig om på klacken och ryckte otåligt på axlarna.
»God natt, doktor Trevelyan», sade han.
»Och har ni intet råd att ge mig?» frågade Blessington med förtvivlan i rösten.
»Det enda, jag kan råda er till, är att tala sanning.»
En minut senare befunno vi oss nere på gatan, stadda på hemfärd. Vi hade passerat Oxford Street och hunnit halvvägs fram på Harley Street, innan jag lyckades få ett ord ur min kamrat.
»Det var tråkigt, att jag narrade dig ut så här för rakt ingenting», sade han slutligen. »Det är likväl i grund och botten ett intressant fall.»
»Jag förstår inte det minsta av hela saken», erkände jag.
»Å jo — det är ju klart och tydligt nog, att två män — kanske flere, men med all säkerhet åtminstone två — ha beslutat att för någon orsaks skull komma åt den här Blessington. Både vid första och andra besöket inträngde den unge mannen tvivelsutan i Blessingtons rum, under det hans medhjälpare genom ett sinnrikt påhitt hindrade doktorn från att märka något och komma deras plan att misslyckas.»
»Och katalepsin — stelkrampen?»
»En skickligt gjord imitation, Watson, fastän jag väl knappast vågar säga det till vår 'specialist'. Det är en sjukdom, som är mycket lätt att efterhärma — jag har själv gjort det åtskilliga gånger.»
»Och sedan?»
»Av en ren tillfällighet var Blessington båda gångerna borta. De hade utsatt en så ovanlig tid för sitt besök för att vara fullt säkra på, att inga patienter funnos i väntrummet. Nu hände det emellertid, att den timme, de valt, sammanföll med tiden för Blessingtons dagliga promenad, något som tycks bevisa, att de ej hade riktigt reda på hans vanor. Om de kommit endast i avsikt att stjäla, skulle de naturligtvis ha gjort åtminstone ett försök att bryta upp kassaskrinet. Dessutom, ser du, kan jag i en människas ögon se, när hon är rädd för sitt eget skinn. Och det är alldeles otroligt, att den här karlen skulle ha två så hämndgiriga fiender, som dessa tyckas vara, och ej veta om det. Jag anser därför, att han mycket väl har reda på, vilka de två männen äro, men att han av någon orsaks skulle ej vill säga det. Möjligt är, att vi i morgon skola finna honom litet medelsammare.»
»Finnes det inte ett annat alternativ — groteskt, otroligt, om du så vill — men dock möjligt?» sade jag. »Kan inte hela historien om den kataleptiske ryssen och hans son vara hopsatt av doktor Trevelyan, som för eget ändamål varit inne i Blessingtons rum?»
Jag såg i skenet från gaslyktorna, att Holmes, synbart road, log åt mitt försök att imitera hans metoder.
»Min käre vän», sade han, »detta var något som i första ögonblicket föll mig in, men jag blev snart i tillfälle att övertyga mig om sanningen av doktorns berättelse. Den unge mannen har på mattan i trapporna lämnat fotspår. så tydliga, att jag ej behövde be att få se dem, som finnas inne i rummet. När jag säger dig, att hans skor voro breda för tårna, under det att Blessingtons äro spetsiga, och att hans fötter äro minst en och en halv tum längre än doktorns, måste du medge, att det ej finns något tvivel om hans individualitet. Men låt oss nu sova på saken; det skulle mycket förundra mig, om vi inte finge höra något från Brook Street i morgon.»
Sherlock Holmes' profetia gick snart i uppfyllelse och det på ett mycket dramatiskt sätt. Klockan halv åtta följande morgon vaknade jag och fann min vän stående vid min säng.
»Det står en kupé här nedanför och väntar på oss, Watson», sade han.
»Vad har hänt då?»
»Det är den här Brook Street-affären.»
»Några färska nyheter?»
»Ja — tragiska, men ovissa», sade han och drog upp persiennen. »Se på det här — ett blad ur en anteckningsbok, på vilken med blyerts står ett par i största hast nedskrivna ord: 'För Guds skull kom genast! P. T.' Vår vän doktorn var nog riktigt i knipan, när han skrev det här. Så skynda dig, min vän; det är tydligen bråttom.»
Inom en kvart eller litet mer voro vi än en gång i den unge läkarens bostad. Han kom oss till mötes, blek och upprörd.
»Å, ett sådant elände!» utbrast han och höll händerna mot tinningarna.
»Vad har hänt?»
»Blessington har begått självmord.»
Holmes lät höra en fin vissling.
»Ja, han har hängt sig i natt.»
Vi hade stigit in i förstugan, och doktorn visade oss vägen till sitt väntrum.
»Jag vet knappt, vad jag tar mig till», sade han helt förtvivlad. »Polisen är redan däruppe. Jag känner mig förfärligt uppskakad.»
»När fick ni reda på händelsen?»
»Han brukade var morgon få en kopp te på sängen. När städerskan kom in i morse vid sjutiden, fann hon den stackars karlen hängande mitt i rummet. Han hade slagit repet om den krok i taket, på vilken den tunga lampan eljes hänger, och hoppat ner från samma skrin. som han i går visade er.»
Holmes stod några ögonblick försjunken i djupa tankar.
»Om ni tillåter», sade han slutligen, »skulle jag vilja gå upp och se mig litet omkring i rummet.»
Åtföljda av doktorn begåvo vi oss båda två upp i andra våningen. Det var en hemsk syn, som mötte våra blickar, när vi trädde in genom sängkammardörren. Jag har redan en gång nämnt, att den stackars Blessington var ovanligt fet och pussig. Där han nu dinglade i kroken med de bleka, slappa dragen förvridna och uppsvällda, var han nästan oigenkännlig. Halsen var onaturligt lång och liknade en nyss plockad kycklings; den kom kroppen att synas än tjockare och klumpigare. Den döde var klädd endast i sin nattskjorta och hans stora, fula fötter med sina svullna vrister stucko ut långt nedanför densamma. Bredvid liket stod en ståtlig, prydlig polisinspektör och skrev ivrigt i sin anteckningsbok.
»Å, mr Holmes», sade han, när han fick se min vän. »Jag är högst förtjust över, att ni kommit hit.»
»God morgon, Lanner», svarade Holmes. »Ni anser mig väl inte för ett näsvist påhäng, hoppas jag? Har ni reda på de händelser, som slutade med den här katastrofen?»
»Ja, jag har hört talas om dem.»
»Och vad är er åsikt?»
»Så vitt jag kan förstå, har karlen blivit vansinnig av fruktan. I sängen har han ju legat — det kan vem som helst tydligt se. Det är omkring klockan fem på morgonen, som de flesta självmord bli begångna, och det var nog också vid den tiden han hängde sig. Affären tycks ha varit väl förberedd.»
»Att döma av musklernas styvhet har han varit död omkring tre timmar», sade jag.
»Har ni fäst er vid något särskilt här i rummet?» frågade Holmes.
»Jag fann en mejsel och ett par skruvar på kommoden. Han tycks ha rökt betydligt under natten. Här äro fyra cigarrsnoppar, som jag plockat fram ur kakel-ugnen.»
»Hm!» sade Holmes. »Har ni funnit hans cigarrmunstycke?»
»Nej — jag har inte sett till något.»
»Hans cigarrfodral, då?»
»Ja, det låg i hans rockficka.»
Holmes öppnade fodralet och luktade på den enda cigarr, som fanns kvar däri.
»Åhå — det här är en Havana — de andra äro av det slags cigarrer, som holländarna importera från sina ostindiska kolonier. De äro vanligen invirade i halm, som ni kanske vet, och äro längre och smalare än andra cigarrsorter.»
Han tog upp de fyra cigarrsnopparna och undersökte dem med sitt förstoringsglas.
»Två av de här cigarrerna ha rökts med munstycke, två utan», sade han. »Två av dem ha blivit avskurna med en ej särdeles skarp kniv, två ha blivit avbitna och den, som bitit av dem, har haft mycket goda tänder. Detta är intet självmord, mr Lanner — det är ett väl planerat och kallblodigt utfört mord.»
»Omöjligt!» utbrast inspektören.
»Och varför det?»
»Varför skulle väl någon mörda en annan på ett så otympligt sätt som genom att hänga honom?»
»Det är just det, vi måste försöka ta reda på.»
»Hur kunde väl förbrytarna ha kommit in?»
»Genom den vanliga förstugudörren.»
»Den var i morse låst och tillbommad.»
»Då har det skett, sedan de gått sin väg.»
»Hur vet ni det?»
»Jag såg spår efter dem. Om ni vill ursäkta mig ett ögonblick, skall jag möjligen kunna ge er noggrannare upplysningar.»
Han gick fram till dörren, vred på låset och undersökte det länge och omsorgsfullt. Sedan tog han ut nyckeln, som satt på innersidan, och lät även den genomgå en metodisk granskning. Sängen, mattan, stolarna, kaminhyllan, den döda kroppen och repen bleve i tur och ordning undersökta; slutligen förklarade han sig ha sett nog, skar med min och inspektörens hjälp ner det hemska liket och lade det under ett lakan.
»Var hade de fått repet ifrån?» frågade han.
»De hade skurit av det från det här», sade doktor Trevelyan och drog fram ett långt hoprullat tåg, som låg under sängen. »Blessington var alldeles förfärligt rädd för elden, och hade alltid ett rep liggande inom räckhåll, så att han skulle kunna undkomma genom fönstret, i fall trapporna fattade eld.»
»Det sparade dem inte litet besvär», anmärkte Holmes tankfullt. »Ja, som jag sagt, de verkliga fakta ligga i öppen dag, och i eftermiddag hoppas jag kunna ge skälen och bevekelsegrunderna till brottet. Jag lägger beslag på det här porträttet av Blessington, som står på kaminhyllan — det kan möjligen bli mig till nytta i mina efterforskningar.»
»Men ni har inte talat om något för oss!» utbrast doktorn.
»Å, det finnes intet tvivel om, hur händelsen tilldrog sig», sade Holmes. »Det var tre stycken, som voro med om saken: den unge mannen, den äldre medhjälparen och en tredje, på vars identitet jag ännu ej är fullt säker. Jag behöver väl knappt säga, att de förstnämnda äro de samma, som uppträdde förklädda till den ryske adelsmannen och hans son; vi kunna lämna en mycket noggrann, utförlig beskrivning på dem. De släpptes in av en här i huset boende medbrottsling. Ni tycker väl ej illa vara, inspektör Lanner, om jag ger er det rådet att snarast möjligt arrestera doktorns betjäntpojke; denne hade, efter vad jag trott mig förstå, helt nyligen tillträtt sin befattning, eller hur, doktor Trevelyan?»
»Den slyngeln tycks ha gett sig i väg», sade doktorn: »städerskan och kokerskan kunna ej finna honom någonstädes i hela huset.»
Holmes ryckte på axlarna.
»Han spelade en ej obetydlig roll i dramat», sade han. »Sedan de tre sammansvurna gått uppför trappan, långsamt och på tå, den äldre först, den yngre sedan och den okände mannen sist — — —»
»Min käre Holmes!» utropade jag.
»Det finns intet tvivel om den saken — man kan tydligt se det ena spåret ovanpå det andra, och redan i går kväll var jag på det klara med, vem de olika avtrycken tillhörde. Sedan gingo de till mr Blessingtons rum, vars dörr de funno riglad inifrån. Med tillhjälp av ett stycke ståltråd lyckades de emellertid vrida om nyckeln. Även utan förstoringsglas kan ni tydligen se, var och hur tråden placerats.
»När de kommit in i rummet, lade de naturligtvis genast kavle i munnen på mr Blessington. Denne låg kanske försänkt i djup sömn; möjligen var han ock så förlamad av skräck och ångest, att han ej kunde ropa på hjälp. Väggarna här i huset äro tjocka, så att det är troligt, att ingen hört hans skrik, även om han ropat av alla krafter.
»Sedan brottslingarna försäkrat sig om sitt offer, kan man se, att de hållit någon slags rådplägning. Antagligen gingo de på något sätt tillrätta med den man, de ämnade mörda, och förhandlingarna måtte ha räckt ganska länge, ty det var under den tiden de fyra cigarrerna blevo rökta. Den äldre mannen satt i den där korgstolen; det var han, som använde cigarrmunstycke. Den yngre satt längre bort; han knackade av askan på sin cigarr mot byrån. Den tredje gick fram och tillbaka. Blessington satt, tror jag, upprätt i sängen; på den saken är jag likväl ej fullt säker.
»Nå ja, överläggningen slutade så, att de hängde Blessington. 'Affären' var så väl förberedd, att de, enligt min tro, haft med sig ett block eller en trissa, som kunde tjänstgöra som galge. Mejseln och skruvarna voro bestämda för dennas iordningställande, men kroken i taket besparade dem detta besvär. Sedan de fullbordat sitt värv, gingo de sin väg; dörren riglades och bommades efter dem av deras medbrottsling.»
Vi hade med största intresse lyssnat till Holmes redogörelse för nattens tilldragelse; de spår och tecken, vilka tjänat honom till stödjepunkter i hans slutledningar, voro så små och obetydliga, att det fordrades hela hans skarpsinne för att kunna upptäcka dem; till och med när han utpekade dem för oss, kunde vi med möda följa honom i hans resonemang. Inspektören skyndade bort för att genast anställa spaningar efter betjäntpojken; Holmes och jag begåvo oss hem till Baker Street och den oss väntande frukosten.
»Jag kommer igen vid tretiden», sade han, när måltiden var slut. »Både inspektören och doktorn ha då lovat infinna sig här, men jag hoppas redan dessförinnan ha spritt ljus över de detaljer i saken, som ännu äro höljda i mörker.»
Våra gäster anlände på utsatt tid, men klockan var tre kvart på fyra, innan min vän infann sig. Av uttrycket i hans ansikte kunde jag emellertid se, att han lyckats i sitt förehavande.
»Vad nytt, inspektör Lanner?»
»Vi ha fått tag på pojken.»
»Utmärkt. Och jag har knipit karlarna.»
»Ha de blivit arresterade?» utbrusto vi alla tre på en gång.
»Inte än, men jag har fått reda på, vilka de äro. Denne s. k. Blessington var, som jag mycket riktigt förmodade, ingalunda okänd av höga vederbörande — hans mördare äro heller inga främlingar för polisen. De heta Biddle, Hayward och Moffat.»
»Hur!» utbrast inspektören. »De, som plundrade Worthingdon-banken?»
»Precis desamma», sade Holmes.
»Då måste Blessington ha varit Sutton?»
»Det stämmer», svarade Holmes.
»Ja, då är ju saken så klar som kristall», sade inspektören.
Men Trevelyan och jag betraktade undrande varandra.
»Ni kommer säkert ihåg den stora inbrottsstölden i Worthingdon-banken?» sade Holmes. »Det var fem djärva brottslingar, som utförde den, dessa fyra och en femte vid namn Cartwright. Tobin, portvakten, mördades, och tjuvarna lyckades komma undan med sjutusen pund. Detta hände år 1875. Alla fem blevo arresterade, men bevisen mot dem voro ej fullgiltiga. Denne Blessington eller Sutton, den värste av hela sällskapet, uppträdde då som angivare mot sina kamrater. På hans vittnesmål blev Cartwright hängd, och de andra tre dömdes till femton års straffarbete vardera. När de häromdagen blevo frigivna, några år innan de tjänat ut sitt straff, företogo de sig, som ni sett, att leta reda på förrädaren och på honom hämnas kamratens död. Två gånger försökte de komma åt honom, men misslyckades; den tredje gången nådde de sitt mål. Är det något mer, ni önskar få förklaring på, doktor Trevelyan?»
»Jag tycker, ni givit oss en alldeles ovanligt klar och redig framställning av saken», svarade doktorn. »Den dag, Blessington var så uppskakad, hade han med all sannolikhet i tidningarna läst, att hans gamla kamrater blivit frigivna.»
»Naturligtvis. Allt hans prat om inbrott var bara för att slå blå dunster i ögonen på. er.»
»Men varför sade han ej er sanningen?»
»Å jo, ser ni, han kände nog sina forna medbröders hämndgiriga sinnelag och försökte i det längsta hålla sin identitet hemlig för alla. De gärningar, han begått, talade ej till hans fördel — han ville helst slippa uppenbara dem. Emellertid stod han ju, hur brottslig och usel han än var, under engelska lagens skydd, och jag hoppas, inspektör Lanner, att ni, då denna sköld ej visat sig stark nog, skall se till, att rättvisans svärd blir begagnat.»
Berättelsen om de egendomliga omständigheter, som ha avseende på doktorn vid Brook Street och hans patienter, är nu slut. Trots alla bemödanden har polisen ej lyckats upptäcka de tre mördarna. Man antar i Scotland Yard att de voro bland passagerarna på den olyckliga ångaren Norah Creina, som för några år sedan förliste med man och allt på portugisiska kusten, några mil norr om Oporto. Rättegången mot betjäntpojken nedlades av brist på bevis, och ej förrän nu har en fullständig redogörelse för »Brook Street-hemligheten», som den kallades, varit synlig i tryck.