Krymplingen
| ← Det ödesdigra brevfragmentet |
|
Doktorn och hans patienter → |
| På Wikipedia finns en artikel om Krymplingen. |
KRYMPLINGEN
Ett par månader efter mitt giftermål satt jag sent en sommarkväll i lugn och ro hemma i mitt rum, rökte min pipa och halvsov över en roman; jag hade hela dagen haft mycket att göra och var ganska trött. Min hustru hade redan gått och lagt sig; tjänarna likaledes. En stund förut hade jag hört ytterdörren riglas och bommas. Slutligen reste jag på mig, knackade askan ur pipan och ämnade gå till kojs. I detsamma hördes en häftig ringning på dörrklockan.
Jag såg på bordstudsaren — den visade en kvart över tolv. Så sent kom ju ingen på besök; alltså måste det vara ett sjukbud; kanske skulle jag bli tvungen att vaka hela natten. Med en ingalunda välvillig min gick jag ut och öppnade dörren. Till min ytterliga förvåning var det Sherlock Holmes, som stod på trappan.
»God afton, Watson», sade han, »jag hoppades nästan att finna dig uppe, fast det är så sent.»
»Kom in, för all del, min käre vän!»
»Du ser helt häpen ut, och det undrar jag ej det minsta på. Men du tycks ock erfara en viss lättnad, inte sant? Hm! Du röker alltjämt den där Arcadia-blandningen, du hade som ungkarl, märker jag; man kan ej misstaga sig på askan. Och lätt är det att se, Watson, att du varit militär; ingen kommer att ta dig för en 'fullblods-civilist', så länge du behåller din gamla vana att stoppa näsduken upp i ärmen. Kan jag få stanna här i natt?»
»Med största nöje.»
»Du sade mig en gång, att du alltid kan ta emot en herre, och jag ser, att du för tillfället inte har någon gäst. Det säger mig din klädhängare.»
»Det vore riktigt roligt, om du ville stanna!»
»Tack, min hedersvän! Jag lägger alltså beslag på den ena hattpinnen. Ledsamt se, att du haft arbetare i huset — det tyder inte på något gott! Väl inte dräneringsrören, hoppas jag?»
»Nej — gasen.»
»Jaså — ja, karlen har satt sina spikbeslagna klackar i din linoleumsmatta, just där ljuset nu faller. Nej tack — ingen supé! Jag åt litet nere på Waterloo-stationen, men jag skall gärna röka en pipa i ditt sällskap, om du inte är alltför trött och sömnig.»
Jag räckte honom min tobakspung; han slog sig ner mitt emot mig och rökte en stund utan att säga ett ord. Jag var fullt säker på, att endast saker av högsta vikt förmått honom att så sent på natten uppsöka mig, och väntade tåligt, tills han skulle bryta tystnaden.
»Jag ser, att du har en hel massa patienter just nu», sade han slutligen och såg ganska skarpt på mig.
»Ja, jag har haft ovanligt mycket att göra i dag», svarade jag. »Nog tycker du, att jag är mer än lovligt enfaldig», tillade jag, »men hur du kan veta, att min tid varit strängt upptagen de här sista veckorna, det begriper jag verkligen inte.»
Holmes skrattade belåtet.
»Jag känner ju ganska väl till dina vanor, Watson», sade han. »När du har litet att göra, går du till fots — har du många sjuka att se till, så tar du en droska. Och som jag ser, att dina skor, som du tydligen ej bytt om i kväll, ej äro smutsiga, antar jag, att din praktik för närvarande rättfärdigar ditt slöseri att ta vagn.»
»Utmärkt!» sade jag beundrande.
»Ytterst enkelt», svarade han. »Detta är ett av de fall, då logikern kan framkalla en effekt, som synes hans åhörare beundransvärd och sällsam; orsaken härtill ligger i den omständigheten, att den senare förbisett just själva den lilla punkt, på vilken slutledningen stöder sig. Detsamma kan sägas, min käre vän, om den verkan en del av dina små skisser frambringa; denna är helt och hållet illusorisk, beroende därpå, att du i din hand behåller några av problemets faktorer, dem läsaren ej får reda på. För tillfället befinner jag mig i samma läge, som dessa dina läsare: jag håller nämligen i min hand de flesta trådarna till ett av de egendomligaste brottmålsfall, som kommit till min kännedom, och jag saknar en eller två — just dem, som äro nödvändiga för min teori. Men jag skall ha tag på dem, Watson, jag skall ha tag på dem!»
Hans ögon gnistrade, och en svag rodnad betäckte hans bleka kinder. För ett ögonblick hade den slöja, som eljest dolde hans djärva, viljestarka natur, blivit lyftad — men endast för ett enda kort ögonblick. När jag efter en sekund ånyo betraktade honom, hade hans ansikte återtagit det vanliga stoiska uttryck, som kom folk att anse honom mer för en maskin än en människa.
»Problemet har en hel mängd intressanta drag att uppvisa», fortsatte han, »jag kan gärna säga, att det erbjuder detaljer av exceptionellt intresse. Jag har redan tänkt mig in i saken och hoppas snart vara i stånd att lösa gåtan. Om du kunde och ville följa med mig, när jag tar mina sista mått och steg, skulle det vara mig till ovärderlig nytta.»
»Det skall bli mig ett sant nöje.»
»Skulle du i morgon kunna resa så långt som ner till Aldershot?»
»Antagligen kan Jackson åtaga sig min praktik.»
»Utmärkt. Jag skulle vilja ge mig av med 11,10-tåget från Waterloo.»
»Ja, då har jag tid att ordna för mig här hemma.»
»Och om du orkar höra på, skulle jag strax vilja sätta dig in i sakens ställning — säga, vad som har hänt och vad som återstår att göra.»
»Jag var sömnig, när du kom — nu är jag alldeles klarvaken.»
»Jag skall i så stor korthet, som det är mig möjligt utan att hoppa över något väsentligt, berätta historien. Antagligen har du reda på den genom tidningarna. Det är fråga om mordet på överste Barcley vid 'Royal Mallows', f. n. stationerat i Aldershot.»
»Jag känner ej alls till den affären.»
»Den har hittills ej väckt någon uppmärksamhet annat än i trakten, där olyckan skett. Och den tilldrog sig för knappa två dagar sedan. Jag skall nu meddela dig de viktigaste av de hittills kända fakta:
»'Royal Mallows' är, som du vet, ett av de mest ansedda irländska regementena i brittiska armen. Det utmärkte sig på ett lysande sätt både i Krimkriget och vid Indiska upprorets kuvande, och har sedan dess aldrig låtit ett tillfälle att skära lagrar gå sig ur händerna. Tills i måndags kväll stod det under befäl av James Barclay, en gammal tapper veteran, vilken börjat sin bana som simpel soldat. För sitt välförhållande under upprorskriget befordrades han till officer och steg småningom i graderna, tills han slutligen utnämndes till chef för samma regemente, i vilket han en gång stått som man i ledet.
»Överste Barclay hade gift sig som sergeant, och hans hustru, vars flicknamn var Nancy Devoy, var dotter till en fanjunkare, tillhörande samma kår som sin måg. Som man lätt kan tänka, uppstod för det unga paret (ty de voro ännu unga) en del svårigheter i socialt hänseende, när de intogo sin nya ställning. Men bägge två tyckas emellertid haft lätt att finna sig tillrätta i förhållandena, och mrs Barclay har, sägs det, alltid varit lika omtyckt av regementsfruarna som hennes man av sina officerskamrater. Jag måste tillägga, att hon varit en stor skönhet; ännu ser hon, fast hon varit gift omkring trettio år, alldeles ovanligt bra ut.
»Överste Barclays äktenskap tycks ha varit mycket lyckligt. Major Murphy, vilken jag har att tacka för det mesta jag fått mig meddelat om saken, försäkrar, att han aldrig hört talas om någon missämja eller något missförstånd makarna emellan. Egentligen var han av den uppfattningen, att Barclay var ofantligt förtjust i sin hustru, under det att hennes känsla för honom var betydligt ljummare. Han var riktigt olycklig, om han en dag måste vara borta från henne. Hon å sin sida var mycket lugnare och visade ej vad hon kände. Emellertid ansågos de av hela regementet som mönstret för ett lyckligt äkta par. Det fanns i deras förhållande till varandra absolut ingenting, som kunde rättfärdiga den nyss timade sorgliga händelsen.
»Likväl tycks överste Barclay ha haft ett och annat säreget karaktärsdrag. Han var en ståtlig, jovialisk gammal soldat, när han var i sitt vanliga humör; men det fanns tillfällen, då han uppträdde med oresonlig häftighet och visade sig både lågsinnad och hämndgirig. Emellertid tycks han aldrig ha låtit sin hustru se den sidan av sin natur. En annan omständighet, vilken såväl major Murphy som tre av de andra officerarna, med vilka jag talat, lagt märke till, var ett slags besynnerlig melankoli, som emellanåt bemäktigade sig honom. Enligt majorens uttryck 'dog leendet bort på hans läppar, liksom bortstruket av någon osynlig hand, just då han som bäst höll på att skämta och glamma med sina kamrater kring messbordet.' När det lynnet föll på, kunde han hela dagar i ända vara tyst och dyster till mods. Denna ofta häftiga, oförklarliga växling från sorg till glädje och tvärtom samt en viss benägenhet för vidskepelse voro de enda ovanliga karaktärsdrag, som hans vänner bemärkt. Den sistnämnda egendomligheten bestod mest däri, att han hyste den största motvilja för att bli lämnad ensam, i synnerhet sedan det blivit mörkt. Detta barnsliga drag hos en person, som i allt övrigt var mer än de flesta hurtig och manlig, utgjorde ämnet för mycket prat och många gissningar.
»Första bataljonen av 'Royal Mallows' hade under flera år varit stationerad i Aldershot. De gifta officerarna hade alla skaffat sig hem utom kasärnen, och översten hade hela tiden bebott en villa, kallad 'Lachine', belägen omkring en halv mil från norra lägerplatsen. Huset är omgivet av park och trädgård, men ligger i väster ej mer än högst trettio meter från stora landsvägen. Tjänstfolket utgöres av kusk och två jungfrur. Tillika med herrn och frun i huset voro dessa de enda, som bodde i villan; Barclays ha inga barn och hade sällan gäster boende hos sig.
»Låt mig nu redogöra för de händelser, som i måndags kväll mellan kl. 8 och 9 timade på Lachine.
»Mrs Barclay är, tycks det, medlem av romersk katolska kyrkan och har verksamt bidragit till bildandet av föreningen 'S:t George', vilken står i samband med Watt Street-kapellet och har till uppgift att skaffa avlagda kläder till utdelning bland församlingens fattiga. Föreningen hade möte i måndags kl. 8, och mrs Barclay hade för att kunna infinna sig i tid, gått från bordet, innan middagen var riktigt slut. När hon gick ut genom dörren, hörde kusken henne tala helt lugnt med sin man och försäkra honom, att hon snart skulle vara hemma igen. Hon gick sedan och hämtade miss Morrison, en ung dam, som bor i villan bredvid, och begav sig i hennes sällskap till det omtalade mötet. Detta varade fyrtio minuter, och klockan en kvart över nio kom mrs Barclay hem, sedan hon följt miss Morrison till hennes dörr och sagt henne god natt.
»På Lachine finns ett rum, som om morgnarna användes till arbetsrum. Det vetter åt landsvägen, och genom ett par höga glasdörrar kommer man från detsamma ut i trädgården. Gräsmattan är här trettio meter bred och skiljes från landsvägen endast medels en låg mur, försedd med ett litet järnstaket. När mrs Barclay kom hem, gick hon in i detta rum. Gardinerna voro ej nerfällda, enär rummet sällan användes om kvällarna; mrs Barclay tände själv lampan, ringde sedan på Jane Stewart, husjungfrun, och bad henne ta in en kopp te. Flickan förvånades häröver, ty hennes matmor brukade aldrig dricka te så sent på kvällen. Översten satt i matsalen, men när han hörde, att hans hustru kommit hem, gick han in till henne. Kusken såg honom gå över förstugan. Det var sista gången han sågs levande.
»Efter loppet av ungefär tio minuter bar jungfrun opp det begärda teet; när hon närmade sig dörren till rummet, där hennes matmor befann sig, blev hon högst förvånad över att höra denna och hennes man i ett ytterst häftigt meningsutbyte. Hon knackade; som hon ej fick något svar, tog hon fatt i låsvredet, men fann, att dörren var riglad inifrån. Naturligtvis sprang hon ner för att tala om detta för kokerskan, och såväl de bägge kvinnorna som kusken gingo upp i hallen för att höra efter, om dispyten alltjämt pågick. Alla tre äro eniga i sitt påstående, att de endast hörde två röster, Barclays och hans hustrus. Barclays röst var låg, och han talade i korta, avbrutna satser; ingen av dem, som lyssnade, kunde uppfatta ett ord av vad han sade. Mrs Barclay däremot lät mycket häftig och upprörd; enär hon emellanåt höjde rösten, blevo hennes ord fullt tydliga och urskiljbara.
»'Din fege usling!' utropade hon gång på gång. 'Vad skall man nu göra? Giv mig tillbaka mitt liv! Jag vill ej ens en sekund till andas samma luft som du. Din usling! Din fege usling!'
»Plötsligt avstannade samtalet: ett hest, genomträngande rop ljöd från överstens läppar, och ett häftigt brakande hördes, åtföljt av gällt kvinnoskrik. Övertygad om, att någon förfärlig olycka inträffat, rusade kusken fram till dörren och försökte slå in den; han var emellertid ej i stånd att ensam bryta upp låset, och jungfrurna voro så utom sig av förskräckelse, att de ej kunde lämna honom någon väsentlig hjälp. Lyckligtvis kom han att tänka på de stora glasdörrarna, som ledde ut i trädgården, och sprang dit; de stodo öppna, och han kunde således utan svårighet komma in i rummet. Hans matmor hade upphört att skrika: hon låg medvetslös, utsträckt på en vilsoffa. Med fötterna i en länstol och huvudet mot golvet låg ej långt från kaminkanten den stackars översten, badande i blod. Han var stendöd.
»Då kusken såg, att han ej kunde göra något för sin husbonde, ämnade han öppna dörren. Men här möttes han av en oväntad och egendomlig svårighet: nyckeln satt ej i låset och fanns ej heller någonstädes i rummet. Karlen gick därför ut samma väg, han kommit och sedan han hämtat polis och läkare, återvände han hem. Mrs Barclay, på vilken allas misstankar genast riktats, bars, alltjämt medvetslös, in i sin sängkammare. Överstens kropp lades på soffan, och skådeplatsen för det hemska dramat blev ytterst sorgfälligt undersökt.
»Orsaken till den gamle veteranens död tycktes vara ett i bakhuvudet befintligt, omkring två tum långt, ganska djupt sår, tillfogat medels något tungt, slött vapen. Detta tillhygge var ej svårt att få reda på. Nära intill den dödes kropp fann man en sällsamt formad klubba av hårt, utskuret trä och försedd med handtag av ben. Översten ägde en större vapensamling, hemförd från de olika länder, i vilka han haft tjänstgöring, och polisen antog, att klubban tillhört denna hans skatt. Tjänarna säga sig visserligen ej ha sett klubban förr, men i ett hem, fullt av så många dyrbara, sällsynta ting, kan den ju ha undgått deras uppmärksamhet. Polisen fann eljest ingenting av vikt i rummet. Som ett egendomligt faktum kvarstod dock den omständigheten, att man ej lyckades upptäcka den saknade nyckeln, varken hos mrs Barclay, hos översten eller på något ställe i rummet. Dörren måste brytas upp av en låssmed från Aldershot.
»Sådan var sakernas ställning, Watson, när jag i tisdags morgse på begäran av major Murphy reste ner till Aldershot för att hjälpa polisen med efterspaningarna. Du måste medge, att problemet redan då erbjöd åtskilligt av intresse, men mina undersökningar visade mig snart, att det i själva verket var vida egendomligare och mer invecklat än man till en början förmodat.
»Innan jag började undersöka rummet, förhörde jag tjänarna, men lyckades ej i ljuset framdraga andra fakta, än dem jag redan omtalat. Endast en ny detalj av intresse omnämndes av Jane Stewart, husjungfrun. Du minns, att hon, när hon hörde sitt husbondfolk i häftig dispyt, gick ner och hämtade de andra tjänarna. Hon säger nu, att under det hon ensam stod och väntade vid dörren, de inne i rummet varande talade så lågt, att hon ej kunde urskilja orden; det var tonfallet i deras röster, som sade henne, att de blivit ovänner. När jag emellertid hårt ansatte henne med frågor, sade hon sig hava hört sin matmor två gånger upprepa ordet: 'David'. Denna punkt är av stor betydelse, enär den ger oss en aning om orsaken till den plötsliga tvisten. Översten hette, som du kanske kommer ihåg, James.
»Det fanns också en omständighet, som gjort djupt intryck på såväl polisen som tjänstfolket, och det var uttrycket i överstens ansikte. Enligt allas samstämmiga berättelse voro den dödes anletsdrag ohyggligt förvridna av fruktan och fasa. Mer än en person svimmade vid deras åsyn, så onaturligt hemska och förskräckliga voro de. Man kan med säkerhet antaga, att han förutsett sitt öde och att detta injagat honom den, yttersta skräck. Detta passar naturligtvis bra in med polisens antagande, om det är så, att översten kunde ha sett sin hustru göra ett försök att mörda honom. Och det faktum, att såret befinner sig på bakhuvudet gör ingenting till saken: han kan ju ha vänt sig bort för att undgå slaget. Den stackars damen själv har ej kunnat lämna minsta upplysning om förhållandet; hon har fått akut hjärninflammation och är alldeles otillräknelig.
»Av polisen fick jag veta, att miss Morrison, som om kvällen varit i mrs Barclays sällskap, ej hade minsta aning om orsaken till det dåliga lynne, hennes väninna vid hemkomsten visat.
»Sedan jag samlat ihop alla dessa fakta, Watson, slog jag mig i ro med min pipa och försökte skilja de omständigheter, som voro av ingripande betydelse, från dem, som endast voro rent tillfälliga. Den viktigaste och betydelsefullaste punkten i historien var utan all fråga nyckelns försvinnande. Trots den noggrannaste undersökning hade man ej lyckats finna den i rummet; således måste någon ha burit den därifrån. Men varken översten eller hans hustru kunde ha gjort det — det var klart och tydligt. Alltså måste en tredje person ha inträtt i rummet. Och denna tredje person kunde endast ha kommit in genom de stora glasdörrarna. Det tycktes mig, som skulle en sorgfällig undersökning av såväl rummet som gräsplanen kunna leda till denna mystiska varelses upptäckt. Du känner mina metoder, Watson — det fanns ej en av dem, som jag underlät att begagna. Och det slutade med, att jag fann en hel mängd spår, men mycket olika dem jag hoppats finna. En man hade varit inne i rummet och hade, kommande från stora landsvägen, gått tvärs över gräsplanen. Jag lyckades upptäcka fem tydliga märken efter hans fötter — ett på själva vägen, just där han klättrat över den låga muren, två på gräsmattan och två — dessa voro likväl mera otydliga — på golvet helt nära dörren, genom vilken han kommit in. Han hade sprungit över planen, ty märkena efter tåspetsarna voro djupare än de, som klackarna kvarlämnat. Men det var inte karlen, som gjorde mig förvånad — det var hans kamrat.»
»Hans kamrat?!»
Holmes tog ur fickan ett stort ark silkespapper och bredde varsamt ut det på sitt knä.
»Vad säger du om det här?» frågade han.
Papperet var betäckt med teckningar, föreställande något litet djurs fotspår. Man urskiljde fem tydligt markerade trampdynor och en svag antydan om långa naglar eller klor; hela avtrycket var så stort som en vanlig dessertsked.
»Det är en hund», sade jag.
»Har du någonsin hört talas om en hund, som springer upp för en gardin? Jag fann tydliga bevis på, att det här djuret gjort det.»
»En markatta, då?»
»Men en markatta har inte sådana fötter.»
»Ja, vad kan det eljest vara?»
»Det är varken en hund, en katt, en apa eller något annat för oss välbekant djur. Jag har försökt att konstruera ihop det efter de mått, jag tagit. Här ha vi fyra teckningar av spår, när djuret stått stilla; du kan se, att mellan fram- och bakfötterna är ej mindre än femton tum. Lägg härtill halsens och huvudets längd, och du får ett ungefär två fot långt djur — om det har svans, är det än längre, naturligtvis. Titta sedan på de övriga måtten. Djuret har rört sig, och jag har mätt dess steg; dessa äro aldrig mer än tre tum långa. Således får man, ser du, en antydan om en lång kropp, försedd med mycket korta ben. Några lämningar av hår har jag ej funnit, men djurets kroppsform måste vara sådan som jag antytt; dessutom veta vi, att det kan springa högt upp i gardiner och förhängen och tillhör rovdjurssläktet.»
»Hur har du kunnat få reda på det?»
»Emedan det klättrade upp i gardinen. I fönstret hängde en bur med kanariefåglar, och antagligen ville det komma åt dessa.»
»Vad för ett slags odjur var det då?»
»Ja, ser du, om jag det visste, så bleve det mig betydligt lättare att lösa det här problemet. Efter allt att döma tillhörde det vessle- eller lekattsläktet — men det är större än de vesslor jag sett.»
»Men vad har djuret med det begångna brottet att göra?»
»Den saken är ännu insvept i dunkel. En hel del ha vi likväl fått nys på, ser du väl. Vi veta, att en man stod ute på landsvägen och hörde Barclays tvista med varandra — rullgardinerna voro ej nedrullade, och rummet var upplyst. Vi veta också, att han sprang tvärs över gräsplanen, steg in i rummet, åtföljd av det sällsamma djuret, och att han antingen överföll och slog översten eller att denne — något, som är lika möjligt — vid hans åsyn greps av sådan förfäran, att han föll omkull och slog huvudet i kaminkanten. Slutligen ha vi oss bekant, att den ovälkomne gästen tog dörrnycklen med sig, när han gick sin väg.»
»Dina upptäcker tyckas endast göra gåtan svårlöstare än förut», anmärkte jag.
»Mycket riktigt. De visa, att affären är mycket mer invecklad än man anat. Jag tog mig en duktig funderare och kom till det resultat, att jag måste 'starta' från en helt annan utgångspunkt. Men jag håller dig alldeles för länge vaken, Watson; jag kan lika gärna berätta resten för dig, när vi i morgon resa ner till Aldershot.»
»Tack så mycket — du har gjort mig så nyfiken, att jag helst skulle vilja höra slutet nu.»
»Det är alldeles säkert, att mrs Barclay stod på bästa fot med sin man, när hon kl. halv 8 lämnade hemmet. Hon var aldrig någonsin, har jag redan sagt dig, särdeles öm eller kärleksfull mot sin man, men kusken hörde henne strax innan hon gick prata lugnt och vänligt med översten. Och det är lika säkert, att hon vid sin hemkomst genast begav sig till det rum, där hon hade minsta utsikt till att träffa sin man; att hon begärde te — tecken till att hon var upprörd — och att hon slutligen, när hennes man kom in till henne, utbröt i bittra förebråelser mot honom. Därför måste mellan klockan halv 8 och klockan 9 ha hänt något, som fullkomligt ändrat hennes känslor för honom. Men miss Morrison hade varit i hennes sällskap hela den tiden. Följaktligen måste miss Morrison, trots sitt nekande, veta något om saken.
»Först antog jag, att det mellan denna unga kvinna och den gamle soldaten funnits någon liten kärleksaffär, som den förra nu bekänt för hustrun. Detta kunde förklara mrs Barclays dåliga lynne och även flickans utsago, att ingenting under vägen hem tilldragit sig. Det var också ej alls oförenligt med de ord, som blivit uppsnappade. Men så hade vi häntydningen på 'David' och ävenledes överstens av alla kända stora tillgivenhet för sin hustru att ställa som motvikt, för att nu ej nämna det tragiska besöket av den främmande mannen, vilket dock naturligtvis ej behövde stå i minsta samband med vad som förut skett. Lätt var det ej att se väg framför sig; men på det hela var jag böjd för att lämna idén om något förhållande mellan miss Morrison och översten alldeles åt sidan, ehuru jag kände mig mer och mer övertygad om, att den unga damen mycket väl visste orsaken till mrs Barclays förändrade sinnesstämning. Jag begav mig således till miss Morrison, sade henne rent ut, att jag var fullt säker på hennes kännedom om saken och försäkrade henne, att hennes vän mrs Barclay troligen skulle bli fängslad och anklagad för mord, såframt sanningen ej komme i dagen.
»Miss Morrison är en liten eterisk varelse, ljuslockig och blyg, men i besittning av en god portion slughet och ovanligt gott sunt förnuft. Sedan jag slutat min framställning, satt hon en lång stund alldeles tyst; så vände hon sig med beslutsam min och hållning mot mig och avgav en högst egendomlig redogörelse, vilken jag här i förkortad form meddelar dig.
»'Jag lovade min vän, mrs Barclay, att ej säga ett ord om saken, och sina löften bör man hålla', sade hon. 'Men om jag kan hjälpa till att avvända en så hemsk anklagelse från henne och enär sjukdom tillslutit hennes egna läppar, anser jag mig löst från mitt löfte. Jag skall säga er allt vad som tilldrog sig i måndags kväll.
»'Klockan tre kvart på nio återvände vi hem från mötet i Watt Streetkapellet. Vi togo vägen över Hudson Street, som ju är en mycket tyst och enslig gata. På hela vänstra sidan av densamma finns ej mer än en enda gaslykta; när vi närmade oss denna, observerade jag en karl, som kom gående emot oss; han gick mycket krokig och bar något liknande en låda på ryggen. Han gjorde intryck av att vara vanskapad; huvudet satt djupt mellan skuldrorna, och benen voro liksom höjda eller snedvridna. Just som vi gingo förbi honom, vände han ansiktet mot oss och såg på oss, och i detsamma blev han stående och utropade med en röst, som jag aldrig skall glömma: '0, Herre Gud, det är Nancy!' Mrs Barclay blev alldeles likblek och hade fallit omkull, om ej den hemska varelsen fattat tag i henne. Jag ämnade ropa på en poliskonstapel, då hon till min stora förvåning mycket hövligt sade till karlen:
»'Jag trodde ni varit död minst i trettio år, Henry.'
»'Det har jag ock', svarade han, och det var hemskt att höra tonfallet i hans röst, när han sade detta. Han hade ett mörkt, dystert ansikte och ett uttryck i sina ögon, som förföljer mig i mina drömmar. Hår och polisonger voro starkt gråsprängda, och huden på kinder och panna var hopdragen och skrynklig som skalet på ett gammalt skrumpet äpple.
»'Gå en liten bit före, min vän', sade mrs Barclay till mig. 'Jag har ett par ord att säga den här karlen. Var inte ängslig — det är ingenting att vara rädd för.' Hon försökte tala som vanligt, men hon var alltjämt blek som döden och kunde knappt få orden över sina darrande läppar.
»'Jag gjorde, som hon bad mig, och de talades vid under ett par minuter. Så kom hon fram till mig igen — hennes ögon gnistrade, och jag såg krymplingen, som stod kvar vid lyktstolpen, skaka sin knutna hand i luften, som vore han utom sig av raseri. Mrs Barclay sade ej ett ord, förrän vi kommo upp till min dörr; då tog hon mig i hand och bad mig inte tala om för någon människa vad som hänt. 'Det är en av mina gamla bekanta, som det gått illa för här i världen', sade hon. När jag lovade att ej säga något om saken, kysste hon mig; sedan dess har jag ej sett henne. Jag har nu delgivit er hela sakförhållandet; orsaken, varför jag ej berättade det för polisen, var den, att jag ej förstod den fara, i vilken min vän svävade. Nu vet jag, att det för hennes säkerhets skull är nödvändigt, att sanningen blir uppenbar.'
»Så lydde i korthet den unga damens bekännelse, och du kan ju tänka dig, Watson, att för mig var den som en strålande stjärna på en mörk natthimmel. Allt, som förut tyckts oredigt och osammanhängande, började genast intaga sin verkliga plats, och jag fick en aning om händelsernas gång. Mitt nästa steg var naturligtvis att söka reda på den man, vars åsyn gjort ett så djupt och smärtsamt intryck på mrs Barclay. Om han funnes kvar i Aldershot, skulle detta bli ett lätt göra; där ser man ej särdeles många 'civilister', och en krympling hade säkert väckt allas uppmärksamhet. Jag tillbragte en dag med att leta efter honom, och om kvällen — i går kväll, Watson — fick jag fatt på honom. Karlen heter Henry Wood och bor på samma gata, där de bägge damerna mötte honom; han hade ej vistats i trakten mer än fem dar. Föregivande mig vara skatteuppbördsman hade jag ett mycket intressant samtal med honom. Till yrket är han taskspelare och ger om kvällarna små förevisningar på krogar och marketenterier. I en låda bär han med sig ett djur; för vilket hans värdinna tycks leva i ständig fruktan; karlen har det till hjälp i vissa av sina 'konster'. Detta fick jag veta av värdinnan, som också sade mig, att hon ej begrep, hur den stackars krymplingen kunde leva — hans lemmar voro så snedvridna och hans kropp så illa tilltygad. Emellanåt talade han på främmande tungomål, tillade hon, och de sista två nätterna hade hon hört honom snyfta och jämra sig. Vad pengar anginge, så vore allt i sin ordning; bland de kontanter, han som säkerhet deponerat hos henne, fanns likväl ett mynt, liknande en falsk florin. Hon visade det för mig, Watson; det var en indisk silverrupee.
»Och nu ser du, min käre vän, hur sakerna stå, och varför jag behöver din hjälp. Det ligger ju i öppen dag, att den här karlen, sedan han väl skilts från de båda damerna, följde dem på avstånd; att han blev vittne till tvisten mellan man och hustru, att han rusade in genom de öppna glasdörrarna och att djuret, som han hade med sig i lådan, kom löst. Allt detta är fullkomligt säkert. Men han är den enda människa i världen, som kan säga oss precis vad som tilldrog sig i det där rummet.»
»Och nu ämnar du fråga honom om det?»
»Naturligtvis — men i ett vittnes närvaro.»
»Och detta vittne är jag?»
»Ja — om du inte har något särskilt däremot. I händelse karlen kan reda upp saken, så mycket bättre; om ej, måste vi skaffa oss en arresteringsorder.»
»Men hur vet du, att han är kvar, när vi komma dit?»
»Jag har tagit mina försiktighetsmått — var du säker på det! En av mina Baker Street-pojkar står på utkik och släpper honom inte ur sikte, vart han än beger sig. Vi ska' nog finna honom hemma i morgon, Watson. Och nu känner jag mig själv som en riktig brottsling, därför att jag hållit dig vaken så länge.»
Dagen därpå vid middagstiden befunno vi oss på den plats, där tragedien utspelats, och begåvo oss genast till Hudson Street. I trots av Holmes' stora förmåga att dölja sina känslor kunde jag märka, att han var mer än vanligt upprörd; vad mig själv angår, så formligen darrade jag av den halvt sportaktiga, halvt intellektuella sinnesrörelse, som alltid bemäktigar sig mig, när jag deltar i min väns »expeditioner».
»Här ha vi vår gata», sade han, i det han vek in på en kort tvärgränd, vars båda sidor kantades av små låga tvåvåningshus. »Aha! Där kommer Simpson för att rapportera!»
»Han är inne, mr Holmes!» utropade en liten gatpojke, som kom springande fram till oss.
»Det är bra, Simpson!» sade Holmes och klappade honom på huvudet. »Skynda på, Watson! Det här huset är det!»
Han skickade in sitt kort och lät säga, att han kommit i och för viktiga affärer, och ett ögonblick senare stodo vi ansikte mot ansikte med den man, vi önskade träffa. Trots det vackra, varma vädret satt denne framför en klart flammande brasa; det lilla rummet var hett som en bakugn. Krymplingen satt hopkrupen i sin stol på ett sätt, som lät hans vanskaplighet tydligt framträda; men det ansikte han vände mot oss hade säkerligen en gång utmärkt sig för ovanlig skönhet. Nu var det tärt och brynt av sol och vind. Han kastade en hastig, misstänksam blick på oss och pekade utan att tala eller ens hälsa på ett par stolar.
»Jag har ju äran tala med mr Henry Wood från Indien? sade Holmes ytterst artigt. »Jag har kommit hit för att be er om upplysningar angående överste Barclays död.»
»Vad skulle jag veta om den?»
»Det är det jag vill ha reda på. Ni vet, antar jag, att er gamla vän mrs Barclay kommer att anklagas för mord, så framt saken ej blir fullt utredd?»
Mannen ryckte häftigt till.
»Jag vet inte, vem ni är», utbrast han, »ej heller hur ni fått reda på vad ni tycks veta, men vill ni svära på att det, som ni nu sagt, är sant?»
»Ja visst — hon kommer att arresteras, så fort hon blir frisk.»
»Store Gud! Tillhör ni polisen?»
»Nej.»
»Vad har ni då med saken att göra?»
»Det är varje människas plikt tillse, att rättvisa blir skipad.»
»Jag ger er mitt hedersord på att hon är oskyldig.»
»Då är ni den skyldige?»
»Nej, det är jag ej.»
»Vem dödade då överste James Barclay?»
»En rättvis Försyn tog hans liv. Men kom ihåg, att om jag fått tid att slå in skallen på honom, så som det var min avsikt att göra, hade han ej fått annat än sin välförtjänta lön. Om hans eget brottsliga samvete ej fällt honom död till marken, är det mer än troligt, att jag nu haft hans blod på mina händer. Ni vill höra hela historien? Nåja — jag kan gärna tala om den; det finns ingenting i den, som jag behöver skämmas för.»
»Det var på det här sättet, ser herrarna. Nu liknar min rygg en kamels, och jag har intet helt revben i min kropp, men det fanns en tid, då korpral Henry Wood var den ståtligaste karlen i hela i 117:de infanteriregementet. Vi hade skickats ut till Indien och lågo inkvarterade på ett ställe, som vi ju kunna kalla Bhurtee. Barclay, som dog häromdagen, var sergeant vid samma kompani som jag, och regementets skönhet — och för resten den vackraste flicka, som någonsin funnits till — var Nancy Devoy, fanjunkarens dotter. Det fanns två män, som älskade henne; av dem hade den ene vunnit hennes genkärlek. Ni ler måhända, när ni ser på den stackars vanskapta usling, som sitter här hopkrupen framför brasan, och hör mig säga, att det var för mitt vackra utseendes skull, hon älskade mig.
»Men fastän hennes hjärta tillhörde mig, ville hennes far, att hon skulle gifta sig med Barclay. Jag var en vild, obändig pojke — han hade fått uppfostran och skulle säkert stiga till officer. Men flickan höll fast vid mig, och jag hade nog avgått med segern; men så bröt upproret ut, och helvetets alla djävlar släpptes lösa i det olyckliga landet.
»Vi blevo innestängda i Bhurtee, hela vårt regemente, ett halvt batteri artilleri, ett kompani sikher och en massa 'civilister', kvinnor och barn. Runt omkring oss lågo tiotusen rebeller, lika rovgiriga och jaktlystna som en hop terrier kring en råttbur. Redan andra veckan tog vårt dricksvatten slut, och det gällde att kunna få bud till general Neills brigad, som var stadd på marsch inåt landet. Det var vår enda chance, ty vi kunde aldrig hoppas att slå oss igenom med alla kvinnorna och barnen, och så erbjöd jag mig att underrätta general Neill om den fara, i vilken vi svävade. Mitt erbjudande antogs, och jag rådgjorde om saken med sergeant Barclay, som ansågs känna trakten bättre än någon annan och som hjälpte mig att utstaka den väg, på vilken jag skulle kunna smyga mig igenom fiendens linjer. Klockan tio samma kväll begav jag mig av. Det fanns över tusen liv att rädda, men jag hade bara ett av dem i tankarna, då jag den kvällen klättrade över fästningsmuren.
»Min väg gick längs en upptorkad flodbädd, och jag hoppades denna skulle dölja mig för fiendens utposter, men när jag hunnit ett litet stycke fram, kom jag rätt på sex av rebellerna, som lågo och lurade på mig. Inom en sekund hade jag dövats medels ett slag i huvudet och blev bunden till händer och fötter. Men det svåraste slaget drabbade ej mitt huvud utan mitt hjärta; ty när jag återfick medvetandet och lyssnade till mina fienders samspråk, förstod jag, att min kamrat — samme man, som utstakat vägen för mig — genom en indisk tjänare förrått mig och överlämnat mig i rebellernas våld.
»Nåja — jag tänker inte uppehålla mig länge vid den delen av historien. Ni vet nu, vad James Barclay var i stånd till. Bhurtee blev följande dag undsatt av general Neills trupper; men när rebellerna drogo sig tillbaka, togo de mig med, och det dröjde många år, innan jag såg en vit mans ansikte igen. Efter att ha utstått den grymmaste tortyr, försökte jag fly, men blev åter tillfångatagen och marterad. Ni kan själv se, hur illa jag blivit tilltygad. Några av dem, som flydde in i Nepal, togo mig med sig dit, och sedan fördes jag långt förbi Darjeling. Folket där. uppe bland bergen mördade de rebeller, i vilkas våld jag var, och behöllo mig som slav. Efter någon tid lyckades jag undkomma, men måste styra kosan åt norr. Slutligen kom jag till Afghanistan. Där vandrade jag omkring i många år; äntligen uppnådde jag åter Punjab, och här levde jag bland infödingarna. Mitt uppehälle förtjänade jag genom att göra taskspelarkonster. Det lönade ej mödan för mig, stackars krympling, att återvända till England eller ge mig tillkänna för mina gamla kamrater. Ej ens mitt begär efter hämnd kunde förmå mig därtill. Jag ville hellre, att Nancy och mina forna vänner skulle tro mig ligga i min grav med rak rygg än se mig lik en chimpans krypa omkring, stödd på en käpp. Alla ansågo mig ju vara död, och jag hade ingenting däremot. Jag fick veta, att Barclay gift sig med Nancy och stigit högt i graderna; ej ens det förmådde mig att ge mig tillkänna.
»Men när man blir gammal, kommer hemlängtan över en. I många år hade jag drömt om Englands härliga, friska, gröna fält och ängar. Slutligen bestämde jag mig för att se dem, innan jag för alltid slöt mina ögon. Jag sparade ihop pengar nog att betala överresan och begav mig hit; här finns ju fullt upp med soldater, deras sätt känner jag till — jag kan roa dem och därmed förtjäna mitt dagliga bröd.»
»Er berättelse är ofantligt intressant», sade Sherlock Holmes. »Jag har redan hört talas om ert möte med mrs Barclay och ert ömsesidiga igenkännande. Ni följde henne sedan hem, och såg genom fönstret, att översten och hans hustru tvistade med varandra — antagligen förebrådde hon honom hans uppförande mot er. Ni överväldigades av edra känslor, sprang tvärs över gräsplanen och störtade in i rummet.»
»Det var just vad jag gjorde, och min åsyn fyllde honom med sådan skräck och fasa, att han föll ned från sin stol och slog huvudet i kaminkanten. Men han var död, innan han föll. Jag läste ordet 'död' skrivet på hans anlete lika tydligt, som jag läser bibelspråket på kaminhyllan härbredvid. Åsynen av mig hade samma verkan som en kula genom hans syndiga hjärta.»
»Och sedan.»
»Sedan svimmade Nancy, och jag tog nyckeln ur handen på henne, i avsikt att öppna dörren och ropa på hjälp. Men vid närmare eftersinnande tycktes det mig rådligare att låta allt vara som det var och gå min väg; saken kunde ta en obehaglig vändning för mig, och i vilket fall som helst skulle min hemlighet komma i dagen, om jag bleve arresterad. I brådskan stoppade jag nyckeln i fickan, och min käpp tappade jag, när jag skulle ta fatt Teddy, som sprungit upp i gardinen. Sedan jag lyckats få honom in i hans låda, ur vilken han smugit sig, gav jag mig av, så snabbt benen ville bära mig.»
»Vem är Teddy?» frågade Holmes.
Mannen lutade sig fram och drog upp framsidan på ett slags bur, som stod i hörnet ej långt från honom. Ögonblickligen kom ur densamma framsmygande en vacker, rödbrun liten varelse, långsträckt och smidig, med ben som en vesslas, lång, spetsig nos och ett par de klaraste röda ögon, jag någonsin sett ett djur äga.
»Det är en mongoose!» utbrast jag.
»Ja, så kallas de av somligt folk; andra ge dem namnet faraokatt», svarade mannen. »'Råttfångare' kallar jag dem, och Teddy är förunderligt kvick, när det gäller kobror. Jag har en sådan, på vilken jag dragit ut gifttänderna, och Teddy fångar den varenda kväll till åskådarnas förnöjelse. Är det något mer ni vill veta?»
»Vi ska' kanske bli tvungna att komma igen, i fall mrs Barclay skulle råka i allvarsamma svårigheter.»
»I den händelsen skall jag naturligtvis ge mig tillkänna.»
»Men i motsatt fall tjänar det ju ingenting till att riva upp den här gamla skandalen och svärta en död mans minne, även om han handlat aldrig så uselt och lågsinnat. Ni har den tillfredsställelsen att veta, att hans samvete under trettio år ej lämnade honom någon ro. Aha — där går major Murphy! God middag, Wood! Jag måste ha reda på, om något hänt sedan i går kväll.»
Vi hunno upp majoren, innan han svängt om hörnet.
»Å, Holmes», sade han, »ni har väl hört, att allt det här bråket var alldeles onödigt?»
»Hur så?»
»Likbesiktningen har just nyss ägt rum; läkareintyget ställer utom allt tvivel, att döden orsakats av ett slaganfall. Ni ser, att affären i grund och botten var ofantligt enkel.»
»Ja visst — alldeles ovanligt banal!» medgav Holmes leende. »Kom nu, Watson, jag tror inte vi behövas längre här i Aldershot!
»Säg mig en sak», bad jag, när vi gingo ner till stationen, »om överstens namn var James, och den andre hette Henry, vad betydde då allt det här pratet om Da-vid?»
»Det enda ordet, min käre Watson, borde ha sagt mig allt — och det hade gjort det, om jag varit den beundransvärde logiker, du roar dig med att framställa. Tydligen var det en förebråelse.»
»En förebråelse?»
»Ja — kung David vek ju emellanåt av från rätta vägen, och en gång i samma riktning som sergeant James Barclay. Du minns väl den lilla affären med Uria och Bathseba? Mina kunskaper i Bibeln äro inte så särdeles grundliga, men jag tror du skall finna historien upptecknad i första eller andra Samuels Bok.»