Don Quijote förra delens förra hälft/02
| ← Första Kapitlet |
|
Tredje Kapitlet → |
ANDRA KAPITLET.
Som handlar om den sinnrike D. Quijotes första utfärd från sin hemort.
När så dessa förberedelser vidtagits, ville han icke töfva längre med att sätta sitt beslut i verket och påskyndades därtill af tanken på den förlust, som han ansåg sitt dröjsmål vålla världen, eftersom där fanns så mycket förtryck att afskaffa, vrånghet att rätta, orättvisa att godtgöra, missbruk att afhjälpa och plikter att uppfylla. Utan att underrätta någon om sin afsikt och utan att någon såg honom, väpnade han sig således i hela sin rustning en morgon före dagningen, — det var en af de hetaste dagarne i juli, — satte sig upp på Rocinante med sin illa hopkomna hjälm på hufvudet, trädde skölden på armen, fattade lansen och red genom en bakport på gården ut på fältet, ytterst glad och belåten att se, huru lätt det gick att begynna förverkligandet af hans önskan. Men knappt såg han sig ute i det fria, när han greps af en så förfärlig tanke, att den nära nog hade bragt honom att öfvergifva det påbörjade företaget; han kom nämligen att erinra sig att han icke var slagen till riddare, så att, enligt lagen för riddarväsendet, han hvarken finge eller borde inlåta sig i strid med någon riddare, och, äfven om han varit det, måste han såsom nyslagen föra omålade vapen[1] utan märke i skölden, tills han genom sin mandom förvärfvat ett sådant. Dessa betänkligheter kommo honom att vackla i sin föresats; men, som hans galenskap var starkare än något skäl, beslöt han att låta slå sig till riddare af den förste han träffade på, liksom så många andra gjort, efter hvad han läst i de böcker, som gjort honom sådan han var. Beträffande de omålade vapnen, ämnade han, när tillfälle yppades, putsa upp dem så, att de skulle bli hvitare än en hermelin; och därmed lugnade han sig och fortsatte sin väg, utan att taga någon annan än den hans häst ville, emedan han trodde att däruti låge just det fina i äfventyren.
Under det vår splitternye äfventyrare sålunda färdades framåt, talade han för sig själf och sade: »Hvem betviflar väl, att i kommande tider, när den sannfärdiga historien om mina ryktbara bedrifter framträder i ljuset, och den vise man, som författar dem[2], kommer till berättelsen om denna min första utfärd så tidigt på morgonen, han då lär skrifva: Knappt hade den rödlätte Apollo spridt sitt fagra hufvudhårs gyllene lockar öfver den stora och vidsträckta jordens anlete, och knappt hade de små brokiga fåglarne med sina harpotungor i ljuf och smältande harmoni hälsat den rosenröda Auroras ankomst, hvilken, lämnande sin svartsjuke mans mjuka läger, genom La Mancha-horisontens dörrar och balkonger visade sig för de dödlige, när den ryktbare riddaren Don Quijote af La Mancha lämnade den lättjefulla dunbädden, besteg sin berömda häst Rocinante och begynte färdas öfver den gamla bekanta Montielslätten? (och det var sant, att han drog öfver den); sällt det tidehvarf, fortsatte han, och lyckligt det sekel, då i ljuset skola framkomma mina stordåd, värdiga att ristas i brons, huggas i marmor och förevigas af penseln till framtida hågkomst! Ack du, vise trollkarl, hvem du än månde vara, hvars lott det blir att varda denna sällsamma historias häfdatecknare! jag beder dig, att du ej glöm mer den ständige följeslagen på alla mina vägar och stigar, min gode Rocinante.» Därpå sade han ytterligare, liksom om han verkligen hade varit förälskad: »Ack prinsessa Dulcinea, detta fångna hjärtas härskarinna! stor hjärtesorg hafven I beredt mig genom att afskeda och afvisa mig med det stränga åläggandet att icke te mig inför eder dägelighet. Må det täckas eder, o min härskarinna! att minna eder på detta eder så underdåniga hjärta, som för eder skull lider sådana kval.» Med dessa dårskaper inflätade han andra, alla i öfverensstämmelse med dem hans böcker lärt honom, och så mycket han kunde efterliknade han äfven deras språk.
Härunder färdades han så långsamt, och solen stack på så hett och brännande, att det kunde hafva varit nog för att uppsmälta hans hjärna, om han haft någon. Nästan hela den dagen reste han utan att något hände honom, som förtjänar berättas, hvaröfver han kände sig förtviflad, emedan han skulle velat ju förr desto hellre stöta på någon, med hvilken han kunde pröfva sin starka arms tapperhet. Det finnes författare som säga, att hans första äfventyr var det vid Lápice-passet; andra påstå, att det var det med väderkvarnarna; men hvad jag kunnat utforska i detta hänseende och som jag funnit antecknadt i La Manchas häfder, det är att han red hela den dagen, och att, då aftonen inföll, hans ök och han själf voro uttröttade och halfdöda af hunger, samt att, när han såg sig omkring åt alla håll för att upptäcka någon borg eller herdekoja, där han kunde finna hvila och nödig vederkvickelse, fick han syn på ett värdshus[3], icke långt från vägen, hvilket var som om han fått se en stjärna som visade honom icke till förgården, utan till själfva den fasta borgen för hans förlossning. Han skyndade på och kom fram just i kvällningen.
Händelsevis stodo vid porten två unga flickor, af den sorten som kallas för de glada, hvilka ämnade sig till Sevilla med några mulåsnedrifvare, som råkat taga in öfver natten därstädes; och enär allt hvad vår äfventyrare tänkte, såg eller inbillade sig, tycktes honom ske och tilldraga sig på samma sätt som det han läst om, så föreföll honom värdshuset, genast han fick se det, att vara en borg med sina fyra torn och spiror af glänsande silfver, som icke ens saknade sin vindbrygga och vallgraf med allt det tillbehör, hvarmed dylika borgar pläga skildras. Han närmade sig värdshuset (eller borgen, som han trodde), och ett kort stycke därifrån höll han in Rocinante, i förbidan på att någon dvärg skulle framträda mellan tinnarna och med en trumpet gifva tecken, att en riddare nalkades borgen. Men då han såg, att man dröjde och att Rocinante hade brådt att komma till stallet, red han närmare till värdshusporten och såg de båda slinkorna stå där, hvilka föreföllo honom som två fagra fröknar eller två hulda damer, som stodo där och förlustade sig framför borgporten. Just då föll det sig tillfälligtvis så, att en svinaherde, som höll på att från en stubbåker insamla sina svin (ty, utan förlof, så heta de) blåste i sin lur, vid hvilket tecken de samla sig, och på ögonblicket inbillade sig Don Quijote allt hvad han önskade, eller att någon dvärg gåfve tecken om hans ankomst, och red med synnerlig förnöjelse fram till värdshuset och damerna.
När dessa sågo en så där harneskklädd och med lans och sköld väpnad man komma, ville de helt förskräckta gå in i värdshuset; men Don Quijote, som af deras flykt kunde förstå deras rädsla, slog upp pappvisiret och, visande sitt torra och dammbhöljda ansikte, sade han artig i hågen och med dämpad stämma till dem: »Ej må Edra Nåder fly eller befara någon otillbörlighet; förty jag tillhör riddareordenen och denna vidkommer eller höfves det icke att begå någon sådan mot någon, allra minst mot så högborna jungfrur, som edert utseende visar eder vara». Flickorna tittade på honom, och spejade efter hans ansikte, som det usla visiret skymde för dem; men, när de hörde sig kallas jungfrur, något som var så fjärran från deras yrke, kunde de icke hålla sig från skratt, och de skrattade så, att Don Quijote blef ond och sade till dem: »Sedesamhet kläder de sköna, och mycket narraktigt är därutöfver det löje, som af ringa orsak kommer; ehuruväl jag icke säger det till eder, för att I skolen bedröfvas eller visa dåligt lynne, ty mitt eget står ej till annat än att vara eder till tjänst.» Detta af damerna oförstådda språk, i förening med vår riddares gängliga gestalt, förökade deras skratt, och detta åter hans harm, och han skulle sannolikt hafva förgått sig, om icke värdshusvärden, en mycket frodig och följaktligen fridsam man, just i detsamma kommit ut. När denne fick se den otympliga figuren, utstyrd med så omaka don[4] som de långa stigbyglarne, lansen, läderskölden och kyllret voro, fattades föga att han instämt i flickornas munterhet; men, af fruktan för hela denna tillställning af krigspersedlar, beslöt han dock att tilltala honom höfligt, och sade alltså: »Om Ers Nåd, herr riddare, söker nattkvarter, så finnes här väl ej någon säng, men allt annat skall ni kunna få i stort öfverflöd.» När Don Quijote märkte borgfogdens ödmjukhet (ty för en sådan teg han värdshusvärden, liksom värdshuset för en borg), svarade han: »För mig, herr kastellan, är det nog med hvad som helst, ty
därför, att han tagit honom för en ärlig man från Kastilien, ehuru han var en andalusier från trakten af San Lúcar[6], lika tjufaktig som Cacus[7] och lika okynnig som en skolpojke eller en hofsven. Han svarade honom sålunda: »Då gäller det väl också om Ers Nåd, att
sömnen är en ständig vaka,
och om så är, kan ni stiga af med full säkerhet att i denna koja finna både en och flera anledningar att icke sofva på ett helt år, och än mer på en enda natt.» Sägande detta gick han fram och höll stigbygeln åt Don Quijote, hvilken steg af med stor svårighet och ansträngning, såsom den där på hela långa dagen icke hade förtärt ett enda gudslån. Han sade genast åt värden att vara mycket rädd om hans häst, ty det vore det bästa kreatur som åte hafre i världen. Värden beskådade honom och tyckte honom icke vara ens hälften så god som Don Quijote påstod; men han ställde in honom i stallet och kom sedan tillbaka för att höra hvad hans gäst hade att befalla. De båda flickorna, som redan hade försonat sig med honom, höllo just på att spänna af honom rustningen; men, fastän de lossat bröst- och ryggstycket, ville det omöjligt lyckas för dem att göra halsen fri ur ringkragen eller få af honom det vanskapliga visiret, som han bundit fast med några gröna band, hvilka det var nödvändigt att skära af, emedan knutarne icke kunde upplösas, men därtill ville han på inga villkor samtycka. Sålunda behöll han hjälmen på hela natten, en den löjligaste och besynnerligaste figur som tänkas kunde; och, enär han inbillade sig, att de där landsvägstärnorna, som hjälpte honom af med rustningen, voro några förnämliga fröknar och damer från slottet, sade han under afväpnandet mycket artigt till dem:
utaf damer så betjänad
som den tappre Don Quijote
på hans första riddarfärd?
Själf han sköttes om af fröknar,
och prinsessor skötte hästen
eller Rocinante, ty detta, mina damer är namnet på min häst, och själf heter jag Don Quijote; min afsikt hade visserligen varit att icke namnge mig, tills de för edert gagn och bästa utförda bedrifter skulle hafva röjt mig, men tvånget att lämpa den gamla folkvisan om Lancelot på förevarande fall har orsakat, att I fån veta mitt namn i förtid. Den tid lär ock komma, att till åtlydnad af Edra Nåders befallning min tappra arm skall uppenbara den önskan jag hyser att tjäna eder.» Flickorna, som ej voro vana vid att höra sådana granna talesätt, svarade icke ett ord, utan frågade honom blott, om han ej ville äta någonting. »Jag kunde spisa hvad som helst, genmälde Don Quijote, ty, efter hvad jag märker, skulle det komma mig väl till pass.» Nu råkade den dagen vara en fredag[8], och i hela värdshuset fanns ej annat än några portioner af en fisk, som i Kastilien kallas stockfisk, i Andalusien med ett annat namn, på somliga ställen med ett tredje, och på andra med ett ord, som äfven kan betyda en liten forell. Man frågade honom, om hans nåd måhända ville spisa detta slags fisk, eftersom det icke fanns någon annan. »Om det är många små foreller, svarade Don Quijote, kunna de göra samma nytta som en stor fisk; ty det gör mig detsamma, om man ger mig fem öre i ettöringar eller i en enda femöresslant, så mycket hellre som det kanske är med dessa små foreller som med kalfkött, hvilket är bättre än oxkött, liksom killingen är bättre än getstek. Men huru som helst, fort hit med dem, ty strapatsen och vapnens tyngd kan ej bäras utan att magen får sitt.» Man ställde upp bordet åt honom i fria luften vid värdhusporten, och värden satte fram ett stycke af den illa blötta och sämre kokade stockfisken och ett bröd så svart och fläckigt som hans rustning. Men det var mycket löjligt att ge honom äta; ty, emedan han hade hjälmen på sig och höll upp visiret med händerna, kunde han icke föra någonting till munnen, om icke en annan gaf honom det och stack in det, och sålunda hjälpte en af damerna honom därmed. Att gifva honom att dricka gick däremot icke för sig, och skulle hafva varit alldeles omöjligt, om icke värdshusvärden urholkat ett rör och trädt in ena ändan i munnen samt hällt vinet genom den andra; och allt detta höll han tåligt tillgodo med, blott för att icke skära af banden på hjälmen.[9]
Medan han höll på med detta, anlände händelsevis ett slags fädoktor till värdshuset och blåste vid ankomsten fyra eller fem gånger i sin rörpipa, hvarigenom Don Quijote vardt fullständigt öfvertygad om, att han var på någon berömd borg, att man uppvaktade honom med musik, att stockfisken var foreller, brödet semlor, slinkorna fina damer, och värdshusvärden fogde på borgen, och så ansåg han sig fullt belåten med sitt företag och sin utfärd. Hvad som mest plågade honom, var att han icke var slagen till riddare, emedan han tyckte sig icke med godt samvete kunna inlåta sig på något äfventyr utan att hafva fått denna orden.
- ↑ De vandrande riddarnes historia författas vanligen af någon vis man eller trollkarl, hvilket kommer på ett ut. Det säger sig således själft, att blott en sådan skall skrifva D. Quijotes historia.
- ↑ Montiel, hufvudort i den liknämnda kretsen i La Mancha och redan på romarnes tid befästad. Därför »den gamla». Och »bekant» var denna slätt särskildt för drabbningen den 14 mars 1369, i hvilken Peter den Grymme vardt slagen af sin broder Henrik af Trastamara, som nio dagar senare nedstötte honom utanför slottet Montiel och därpå vardt hans efterträdare under namn af konung Henrik II.
- ↑ Såg han icke långt från vägen ett värdshus. Detta sista ord ger egentligen en alldeles för hög föreställning om den sak, som därmed betecknas. Ännu på 1870-talet träffade en resande i Spanien blott tre slags tillflyktsorter, af hvilka den bästa var la fonda eller el parador, som ungefär motsvarade våra värdshus eller hotell och förekom endast i städerna; därnäst stod la posada, ursprungligen = ett hviloställe, där man kunde få tak öfver hufvudet och stundom, men visst icke alltid, en tarflig föda; sist i ordningen kom la venta, där den resande fick laga den kost han själf medförde, men för öfrigt vanligen ej kunde få annat än dåligt vin och ännu sämre brännvin. Nu, då järnvägar genomkorsa landet i alla riktningar, har naturligtvis mycket blifvit bättre i detta, som i andra hänseenden; men så var det då, och antagligen var det ej stort annorlunda på Cervantes’ tid för trehundra år sedan. Det ord, som användes i texten, är venta, och således hade utan tvifvel krog kommit rätta förhällandet något närmare än värdshus; men på de svenska krogarne supes det, och sådant förekommer aldrig i Spanien. Det är det som gör skillnaden!
- ↑ Så omaka don. Riddare begagnade långa stigbyglar (brida) och buro harnesk samt en större sköld af metall (rodela); kyller och en mindre sköld af läder (adarga) fördes däremot af dem, som redo på moriskt vis (á la gineta) med korta stigbyglar. Då nu D. Quijote bar kyller och liten sköld, så passade icke lans och långa stigbyglar därtill, och därför tyckte värden med rätta, att donen voro omaka.
- ↑ Vapen är mina smycken o. s. v. Intet land är rikare än Spanien på folkvisor (romances), och dessa hafva icke blott diktats på folkspråk, utan lefva ännu i dag på folkets läppar. Det är sådana visor som här citeras, den sista med en af Don Quijote för tillfället gjord liten förändring för att lämpa versen på sig i stället för på Lancelot; när han började den första: vapen äro mina smycken o. s. v., kände värden igen visan och kom genast med fortsättningen: sängen är den hårda klippan o. s. v.
- ↑ San Lúcar (de Barrameda), gammal hamnstad i Andalusien, därifrån Columbus anträdde sin tredje resa den 30 maj 1498, och Magelhan sin världsomsegling den 2 sept. 1519. Se för öfrigt nästa kapitels not 1.
- ↑ Lika tjufalktig som Cacus. Om denne Cacus berättar sagan, att, när Herkules besegrat Geryon och dref den från honom tagna boskapen genom landet, stal Cacus en del däraf och drog, för att dölja stölden, kreaturen vid svansen baklänges in i sin håla. Herkules upptäckte dock till slut sveket, inträngde i hålan och dödade Cacus med sin klubba.
- ↑ Fredagen är, som bekant, fastedag i den katolska kyrkan.
- ↑ Man har velat finna en motsägelse mellan hvad som på olika ställen i detta kapitel säges om D. Quijotes hjälm och visir, och på grund däraf föreslagit åtskilliga, mer och mindre vågade textförändringar, som dock alla äro fullkomligt öfverflödiga, när man ser närmare på saken. För att före stormhatten till hjälm hade D. Quijote knutit fast ett pappvisir vid honom. Detta visir kunde lyftas upp med handen, men, emedan det icke löpte i gängor, utan blott var fästadt med band, kunde det icke hålla sig uppe, utan föll ner, så fort handen drogs undan; nedifrån gick så halskragen upp öfver hakan, och munnen var följaktligen åtkomlig endast uppifrån och blott, när man höll upp visiret. Han kunde salunda visserligen visa sitt ansikte, ehuruväl äfven i bästa fall »det usla visiret skymde» det till en viss grad; men äta och dricka kunde han ej göra utan andras hjälp. — Det enda, som behöfver åtgöras för att få den spanska texten i full öfverensstämmelse med den här gifna tolkningen, är blott en omflyttning af de tre orden con sus manos, så att de komma näst efter alzada la visera.
| ← Första Kapitlet | Upp till början av sidan. | Tredje Kapitlet → |