Don Quijote förra delens förra hälft/03
| ← Andra Kapitlet |
|
Fjärde Kapitlet → |
TREDJE KAPITLET.
I hvilket omtalas Don Quijotes löjliga sätt att låta slå sig till riddare.
Plågad af denna tanke förkortade han sin torftiga värdshusmåltid, efter hvars slut han kallade på värden och, instängande sig med honom i stallet, föll han på knä för honom och sade: »Tappre riddare! jag skall aldrig uppstiga härifrån, förr än er artighet beviljar mig en ynnest, som jag vill begära af eder och hvilken skall i rikligt mått lända eder till pris och människosläktet till båtnad.» Värdshusvärden, som såg gästen för sina fötter och hörde slikt tal, stod förlägen och betraktade honom utan att veta hvad han skulle taga sig till eller svara honom; han bad honom flera gånger att stiga upp, men förgäfves, ända tills han måste lofva honom att bevilja den ynnest han bad om. »Icke väntade jag mindre af edert stora ädelmod, min herre, svarade Don Quijote; vet därför, att den ynnest jag utbedt mig och som af eder storsinthet blifvit mig beviljad, är att ni redan i morgon slår mig till riddare, och i natt skall jag i detta edert slottskapell hålla vapenvakten, och i morgon skall, såsom jag sagt, det fullbordas som jag så ifrigt åstundar, på det jag må kunna, som sig bör, genomvandra alla fyra världsdelarna på upptäckt efter äfventyr till de nödställdes bästa, såsom det åligger ridderskapet och vandrande riddare som jag, hvilkas håg står till dylika bedrifter.»
Värdshusvärden, hvilken, som nämndt är, var något skalkaktig och redan hade en aning om att det icke stod rätt till med gästens förstånd, vardt fullkomligt öfvertygad därom, när han hört dessa yttranden, och, för att få något att skratta åt under natten, beslöt han att foga sig efter hans griller. Han sade honom alltså, att han hade mycket rätt i hvad han åtrådde och begärde, och att en sådan föresats vore riktig och naturlig för en så förnämlig riddare som han tycktes vara och som hans ståtliga utseende tillkännagaf; att han själf i sina yngre år hade likaledes ägnat sig åt samma ärofulla värf, vandrande genom skilda trakter af världen för att söka sina äfventyr, — därvid han icke förbigått fiskarstaden och Riarankvarteren i Málaga, domkyrkoplatsen i Sevilla, krämartorget i Segovia, Valencias olivmarknad, Granadas promenadplats, San Lúcars strand, hästbrunnstorget i Córdoba och Toledos små krogar[1], jämte hvarjehanda andra ställen, där han gett prof på sin fingerfärdighet och sina snabba fötter, gjort många enögda, slagit sig ut för änkor, förfört flickor, bedragit öfvermagar, och kort sagdt, gjort sig bekant vid nästan alla under- och öfverdomstolar i hela Spanien[2] —; nu på sistone hade han slagit sig i ro på detta sitt slott, där han lefde af egna och andras penningar, emottagande alla vandrande riddare, af hvad stånd och villkor de måtte vara, endast för den stora tillgifvenhet han hyste för dem och på det att de till gengäld för hans goda vilja måtte dela med sig åt honom af hvad de ägde. Han sade honom äfven, att där på borgen funnes icke något kapell, där man kunde förrätta sin vapenvakt, emedan det var nedrifvet för att ombyggas, men att han visste, att i nödfall kunde detta ske hvar som helst, att således Don Quijote den natten kunde göra det på en gård i borgen, och på morgonen skulle med Guds hjälp de tillbörliga ceremonierna företagas, så att han blefve slagen till riddare, och det så pass att han aldrig i världen kunde blifva det bättre.
Han sporde honom vidare, om han hade pengar med sig. Don Quijote svarade, att han icke hade en vitten, eftersom han aldrig läst i historierna om vandrande riddare, att någon hade haft det. Härtill sade värden, att han misstoge sig; ty, om också det ej stode skrifvet i historieböckerna, emedan deras författare tyckt det obehöfligt att omnämna något så klart och oundgängligt som att man borde ha med sig pengar och rent linne, finge man icke därför tro, att riddarne ej haft sådant, och han kunde alltså taga för visst och afgjordt, att alla vandrande riddare, med hvilkas förhållanden ju så många böcker äro fulla och öfverfulla, medförde väl späckade börsar till förefallande behof, äfvensom skjortor och ett skrin med salfvor för att lika de sår, som de fingo, enär i fält och ödemarker, där de stredo och blefvo sårade, det ej alltid funnes någon som kunde sköta dem, så framt de icke hade till vän någon kunnig trollkarl, som genast hjälpte dem genom att i ett moln skicka till dem någon tärna eller dvärg med en flaska vatten af sådan kraft, att, blott de smakade en droppe däraf, de strax blefvo så helbrägda från sina sår och skador, som om de aldrig hade haft något ondt. Men, när de icke haft något dylikt, hade forntidens riddare ansett riktigt, att deras väpnare vore försedda med pengar och andra nödvändiga saker såsom linneskaf och salvor att bota dem med; och, när så bar till, att riddarne icke hade några väpnare (hvilket sällan inträffade), så medförde de själfva alltsamman bakpå hästländen uti ett par mycket nätta tvärpåsar[3], som knappt märktes, liksom om det vore någonting särdeles viktigt, ty utom af dylik anledning vore det icke rätt brukligt bland vandrande riddare att medföra tvärpåsar; och därför rådde han honom (ehuru han till och med kunnat befalla honom såsom sin snart blifvande gudson,) att icke hädanefter färdas utan pengar och utan bemälda förnödenheter, och han skulle få se, huru väl de skulle komma honom till pass, när han minst tänkte det.
Don Quijote lofvade att med all noggrannhet följa hans råd, och därpå träffades genast anstalt, huru han skulle förrätta sin vapenvakt på en stor gård, som låg vid sidan af värdshuset[4]. Sedan Don Quijote hopsamlat alla sina vapen, lade han dem på en ho, som stod bredvid en brunn, och trädande skölden på armen, grep han lansen och började att med stolt hållning spatsera framför hon, och när han började sin spatsergång, inbröt natten.
Värden omtalade för alla, som funnos i värdshuset, sin gästs galenskap, vapenvakten och det tillämnade riddarslaget. De förvånades öfver ett så besynnerligt slags galenskap och gingo att betrakta honom på afstånd, hvarvid de fingo se, huru han med lugn hållning än vandrade af och an, än stödd mot lansen höll ögonen en lång stund oaflåtligt fästade på vapnen. Det hade nu blifvit alldeles mörkt; men månen lyste med en glans, som kunde täfla med den, hvarifrån han var lånad, så att allt hvad den nye riddaren gjorde tydligt sågs af alla.
Under tiden föll det en af de främmande mulåsnedrifvarne in att vattna sina djur, och det vardt nödvändigt att flytta undan Don Quijotes vapen, som lågo öfver hon. När denne såg honom komma, ropade han med hög röst till honom: »O du förmätne riddare, hvem du än må vara, som kommer och vill röra vapnen för den tappraste vandrande, som någonsin spänt svärd vid sidan, betänk hvad du gör, och rör dem icke, om du ej vill låta ditt lif till straff för din dristighet.» Mulåsnedrifvaren bekymrade sig icke härom (och det hade varit bättre om han gjort det, ty det hade varit att bekymra sig om sitt välbefinnande), utan fattade tag i remmarna och slängde undan alltsamman ett långt stycke. När Don Quijote såg detta, höjde han sina ögon mot himlen och, med tanken, som det tycktes, fäst på sin härskarinna Dulcinea, sade han: »Bispring mig, o min härskarinna! i denna första farlighet, som vederfares detta edert underdåniga hjärta; låt i denna första dust eder ynnest och edert beskydd ej fattas mig.» I det han yttrade dessa och dylika ord, släppte han skölden, lyfte lansen med båda händerna och gaf därmed mulåsnedrifvaren ett förfärligt slag i hufvudet, som kastade honom till marken så illa tilltygad, att om han fått ett sådant till, han icke skulle ha behöft någon fältskär att bota sig. Därpå samlade Don Quijote tillhopa sina vapen och begynte ånyo att vandra fram och tillbaka med samma lugn som förut.
Utan att veta hvad som tilldragit sig (ty den förra låg ännu sanslös), kom en annan mulåsnedrifvare en stund efteråt med samma afsikt att vattna sina mulåsnor, och, när denne nalkades för att taga bort vapnen från hon, yttrade Don Quijote icke ett ord, anropade ej heller någons beskydd, men släppte för andra gången skölden, lyfte åter lansen och slog till utan afbräck för denna, men med så mycket större skada för mulåsnedrifvarens hufvud. Vid larmet skyndade allt folket i världshuset dit, däribland äfven värden. När Don Quijote såg detta, fattade han skölden, lade handen på svärdet och sade: »O du skönhetens drottning, mitt svaga hjärtas kraft och styrka! nu är det tid att vända ögonen från din höghet till denne din fångne riddare, hvilken ett så viktigt äfventyr förestår.» Däraf fick han i sitt tycke så mycket mod, att han icke skulle ryggat tillbaka, om än alla världens mulåsnedrifvare angripit honom. De sårades kamrater, som sågo dem i sådant tillstånd, började på afstånd att låta stenar hagla öfver Don Quijote, hvilken betäckte sig med skölden det bästa han kunde och icke vågade aflägsna sig från hon för att ej lämna sina vapen i sticket. Värdhusvärden skrek, att man skulle låta honom vara, ty han hade ju redan sagt dem, att mannen vore galen och som sådan skulle gå saklös, äfven om han sloge ihjäl dem alla. Don Quijote skrek ännu högre, kallande dem för några oärliga förrädare, och sade att borgherren vore en niding och äreförgäten riddare, efter med hans goda minne vandrande riddare behandlades på sådant vis, och att, om bara han själf mottagit riddareslaget, skulle han nog bringat honom till insikt af hans trolöshet. »Men eder, usla och gemena pack, frågar jag ej alls efter: kasten, gån på, kommen hit och gören mig hvad ondt I kunnen, så skolen I få se hvilken lön I skolen få för eder dåraktiga fräckhet.» Detta yttrade han med sådant mod och oförskräckthet, att han injagade en förfärlig fruktan hos sina angripare, och så väl därför som för värdens föreställningar upphörde de att kasta på honom, och han återvände till sin vapenvakt lika lugn och trygg som förut.
Värden, som ej tyckte rätt om gästens upptåg, beslöt att göra saken kort och gifva honom den fördömda riddarordnen genast, innan någon annan olycka inträffade; han gick alltså fram till honom och ursäktade sig för, att det där simpla folket utan hans vetskap betett sig så oförskämdt, men de vore ju tillräckligt straffade för sin frickhet. Han sade honom att, såsom han redan nämnt, i borgen icke funnes något kapell, men att det icke heller vore behöfligt för hvad som återstode att göra, emedan, enligt hvad han kände till om ordensceremonielet, det väsentliga vid riddaredubbningen bestode i ett slag på halsen och ett annat öfver skuldran, hvilket kunde ske midt på ett fält, och beträffande vapenvakten hade han redan fullgjort den, enär därför erfordrades endast två timmar, men han hållit vakt i fyra. Alltsamman trodde Don Quijote och sade sig vara färdig att genast lyda honom, bedjande honom att så fort som möjligt bringa saken till slut; ty, om han på nytt anfölles, sedan han väl blifvit slagen till riddare, ämnade han icke lämna någon i borgen vid lif, utom dem som värden ålade honom och hvilka han för dennes skull ville skona.
Den sålunda varnade och uppskrämde borgherrn gick genast efter en bok, där han plägade skrifva upp den halm och hafre, som han lämnade mulåsnedrifvarne, och i sällskap med en pojke, som bar en ljusstump, och de båda redan nämnda tärnorna begaf han sig dit, där Don Quijote var, bjöd honom att falla på knä, och, läsande i sin bok liksom om han framsade någon from bön, höjde han handen midt under läsningen och gaf honom ett duktigt slag öfver halsen och därefter med hans eget svärd ett annat öfver skuldran, hela tiden mumlande mellan tänderna, liksom om han både. Sedan han gjort detta, tillsade han den ena af damerna att omgjorda honom med svärdet, hvilket hon verkställde med mycken behändighet och takt, hvaraf det fordrades ej så litet för att icke brista i skratt hvarje ögonblick under ceremonien; men de bedrifter, som de redan sett af den nye riddaren, höllo deras munterhet inom skrankorna. Vid det hon spände svärdet om honom, sade den goda damen: »Gud göre Ers Nåd till en mycket lyckosam riddare och gifve eder framgång i strider!» Don Quijote sporde henne, huru hon hette, på det han för framtiden måtte veta, hos hvem han stode i förbindelse för den bevisade artigheten, ty han tänkte ägna henne någon del af den ära han komme att förvärfva med sin tappra arm. Hon svarade helt anspråkslöst, att hon hette Tolosa och vore dotter till en lappskräddare i Toledo, som bodde vid Sanchobienaya-bodarna[5], och att, hvarhelst hon komme att vara, hon skulle tjäna och ära honom som sin herre. Till svar bad henne Don Quijote, att hon för hans skull måtte visa honom den ynnesten att dädanefter begagna adelig titel och kalla sig Doña Tolosa[6]. Hon lofvade honom det, och den andra spände på honom sporren, hvarvid nästan samma samtal föreföll som med den förra. Han frågade efter hennes namn, och hon sade sig heta Mjölnarflickan och vara dotter till en hederlig mjölnare i Antequera, hvarpå Don Quijote bad äfven henne att taga adelig titel och kalla sig Doña Molinera[7], i det han tillika förnyade sina tjänsteanbud och tacksägelser.
Sedan sålunda de aldrig förr skådade ceremonierna skyndsamt och i galopp blifvit affärdade, kunde Don Quijote icke längre styra sin otålighet att stiga till häst och bege sig ut på äfventyr, utan sadlade genast Rocinante, satte sig upp på honom, och, omfamnande sin värd, tackade han denne för vänligheten att hafva slagit honom till riddare, hvarvid han yttrade så besynnerliga saker, att det är omöjligt att kunna återge dem. Värden, som såg honom redan utanför värdshuset, besvarade hans utgjutelser i icke mindre svulstiga, fast kortare ordalag, och lät honom resa i Guds namn, utan att fordra af honom någon betalning för hans vistelse på värdshuset.
- ↑ Toledos små krogar. Alla de här uppräknade ställena voro bekanta som tillhåll för alla slags äfventyrare och skälmar och omtalas som sådana äfven hos andra äldre författare. Fiskarstaden och Riarankvarteren i Málaga samt de flesta andra här ofvan namngifna lokalerna existera ej längre; däremot finnes ännu histbrunnstorget i Córdoba och har kvar sitt gamla namn, som det fått däraf, att midt på torget star en brunn, som prydes af en stor stenhäst.
- ↑ Värden berömmer sig här just af motsatsen till allt det, som plikten bjuder en vandrande riddare, och man kan därför, mena somliga, endast antaga, att D. Quijote håller värden för en riddare, som tycker om ett groft skämt. Detta är emellertid knappt rimligt, då man ej garna kan tilltro D. Quijote att tåla något slags gyckel med det, som för honom var så högt och heligt; utan vida troligare är, att hvad som innehålles i de sista raderna från och med orden: där han gett prof på sin finger färdighet, utgör upplysningar, som författaren i förtroende ger läsaren, upplysningar som rätteligen bort ställas inom parentes eller på annat sätt utmärkas såsom icke tillhörande värdens yttrande, men som af förbiseende fått kvarstå i sammanhang därmed.
- ↑ Textens alforjas svarar alldeles till våra gamla gårdfarihandlandes tvärpåsar, d. v. s. ett var med en längdöppning på midten, där kramet instufvades å ömse sidor, hvarpå hela tillställningen med lätthet kunde slängas öfver ryggen så väl på människor som på djur.
- ↑ På en stor gård, som låg vid sidan af värdshuset. I de spanska städerna äro många, och i södern kanske de flesta hus ännu inrättade på moriskt vis, så att de bilda en fyrkant, som omsluter en helt och hållet kringbygd inre gård, patio, där det vanligen finnes en brunn, blommor, m. m. En öppen gård för uthus och dylikt, corral, förekommer sällan i städerna, ehuru, som det visar sig längre fram, D. Quijotes hus verkligen hade både patio och corral. Värdshuset, såsom liggande ensamt för sig på landet, hade, som det synes af texten, sin corral, men sannolikt ingen patio.
- ↑ Sanchobienarya-bodarna voro fordom ett beryktadt kvarter i Toledo, så kalladt efter namnet på en arabisk familj Ben Yahia (af folket omtydt till bien haya = gånge det honom väl!), som från början varit dess ägare.
- ↑ Denna D. Quijotes bön förklaras däraf, att han ingenstädes i sina böcker funnit, att ofrälse damer spände svärdet på den nye riddaren.
- ↑ Doña Molinera. Det senare ordet ensamt betyder mjölnarflicka; i förening med det förra, som utmärker adelskap, blir det således = mjölnarfröken (jmf. det tyska Müller och von Müller).
| ← Andra Kapitlet | Upp till början av sidan. | Fjärde Kapitlet → |