Don Quijote förra delens förra hälft/04
| ← Tredje Kapitlet |
|
Femte Kapitlet → |
FJÄRDE KAPITLET.
Hvad som hände vår riddare, när han lämnade värdshuset.
Det kunde väl vara i morgongryningon, när Don Quijote lämnade värdshuset, så nöjd, så munter, så själaglad öfver att nu se sig slagen till riddare, att hans belåtenhet nästan svettades ut genom hästens sadelgjordar. Men, när han kom att tänka på sin värds råd angående de så angelägna förnödenheter han borde ha med sig, särskildt penningar och skjortor, beslöt han att vända om hem och förse sig med alltsamman, äfvensom med en vapendragare, hvartill han ämnade antaga en bonde i byn, som var fattig och hade barn, men var mycket lämplig till det ridderliga vapendragarekallet. I denna afsikt vände han Rocinante hemåt, och denne, som märkte hvart det bar hän, började springa så lustigt, att hans fötter nästan icke tycktes snudda vid marken.
Han hade icke hunnit långt, då han från en tät skogsdunge på höger hand tyckte sig höra några svaga skrik, liksom af någon som jämrade sig, och knappt hade han hört dem, när han sade: »Himlen vare tack för den nåd han visar mig genom att så snart bereda mig anledningar att kunna uppfylla hvad jag är mitt kall skyldig och att skörda frukten af mitt goda uppsåt! dessa skrik komma utan tvifvel från någon nödställd person, som behöfver min hjälp och mitt beskydd.» Han drog därför på tygeln och styrde Rocinante dit, hvarifrån skriken tycktes komma. Han hade icke ridit många steg i skogen, då han såg ett sto bundet vid en stenek, och bunden vid en annan en omkring femton år gammal pojke, som var naken på öfverkroppen och var den som skrek, visserligen icke utan orsak, ty en storväxt bonde höll på att piska upp honom med en rem, och hvarje slag lät han åtföljas af en förebråelse och ett råd, ty han sade: »Igen med munnen och upp med ögonen!» Och pojken svarade: »Jag skall aldrig göra om det, käre husbonde; för Guds skull, jag skall aldrig göra så mer, och jag lofvar att hädanefter vara aktsammare om hjorden.»
När Don Quijote såg hvad som var å färde, talade han med vredgad stämma: »Ohöfviske riddare, det anstår eder illa att inlåta eder med en, som ej kan försvara sig; sitt upp på eder häst och fatta eder lans (ty han hade också en lans[1] stödd mot eken, vid hvilken stoet var bundet), så skall jag lära eder, att det hör fega till, som ni nu håller på med.» Bonden, som såg öfver sig den harneskklädda figuren, svängande lansen mot hans ansikte, trodde sin sista stund vara kommen och svarade med fogliga ord: »Herr riddare, denne pojke, som jag håller på att afstraffa, är i min tjänst för att vakta en fårahjord, som jag har här i trakten; men han är så försumlig, att hvarje dag fattas mig något får, och därför att jag straffar honom för hans försumlighet eller elakhet, påstår han att jag gör det af snålhet för att slippa betala honom den lön jag är honom skyldig, och vid Gud och mitt samvete ljuger han inte.» — »Ljuger han i min närvaro, eländige vanbörding? sade Don Quijote. Vid den sol som lyser öfver oss, har jag icke god lust att ränna er tvärs igenom med denna lans. Betala honom genast utan prut; hvarom icke skall jag vid lefvandes Gud ögonblickligen tillintetgöra er; släpp genast lös honom.» Bonden hängde med hufvudet och lösband sin tjänare utan att svara ett ord, hvarpå Don Quijote frågade denne huru mycket hans husbonde vore honom skyldig. Han sade, att det var för nio månader, efter sju realer i månaden. Don Quijote räknade ut det, fick det till sjuttiotre realer[2] och sade åt bonden att betala dem på ögonblicket, så framt lifvet vore honom kärt. Den förskräckte bonden bedyrade, om det så vore hans sista ord och vid den ed han svurit (ehuru han dittills ingenting hade svurit), att det icke var så mycket, ty på räkningen borde afdragas tre par skor, som lämnats pojken, och en real för två åderlåtningar, då han varit sjuk. »Det kan väl så vara, genmälde Don Quijote, men skorna och åderlåtningarna kunna gå i kvittning mot det stryk han fått orättvist; ty om han slet skinnet på skorna, som ni betalade, så har ni slitit skinnet på hans kropp, och, om fältskärn tog blod af honom, när han var sjuk, så har ni tagit det af honom, när han var vid full hälsa, så att för den delen är han er ingenting skyldig.»— »Det ledsamma, herr riddare, är att jag icke har några pengar på mig; låt Anders gå med mig hem, så skall jag betala honom på öret». — »Jag gå med honom, skrek pojken; sällan! Gud förbjude det! nej herre, aldrig i lifvet; ty, får han mig på tu man hand, så skall han hudflänga mig som en Sankte Bartolomeus.» — »Det skall han ej, svarade Don Quijote; det är nog att jag befaller honom, för att han rättar sig efter mig, och, om han blott svär mig det, vid den riddarvärdighet han emottagit, skall jag låta honom gå fri och ansvarar för betalningen.» — »Betänk hvad ni säger, nådig herre, sade pojken, ty min husbonde är ingen riddare och har icke mottagit någon sådan värdighet, utan han är Jonas Långrock den rike, som bor i Quintanar.» — »Det gör ingenting, svarade Don Quijote, ty Långrockar kan det finnas som äro riddare, desto hellre som en hvar är sina bragders son.» — »Det är sant, sade Anders; men hvilka bragder är min husbonde son af, när han nekar mig min lön för min svett och möda?» — »Det gör jag visst inte, käre Anders, svarade bonden, utan gör mig till viljes att följa med mig, ty jag svär vid alla riddarordnar i världen att betala dig som jag sagt, öre för öre, och det med ränta ändå.» — »Räntan skänker jag efter, sade Don Quijote; gif honom blott klingande mynt, så är jag belåten; och se till, att ni håller hvad ni svurit, hvarom icke svärjer jag er vid samma ed, att jag skall komma igen och söka upp er och straffa eder, och jag skall nog finna reda på er, om ni så sticker er undan mer än en ödla. Och vill ni veta hvem som ålägger er detta, på det ni så mycket allvarligare må blifva förpliktad att hålla ord, så vet att jag är den tappre Don Quijote af La Mancha, alla oförrätters och missbruks afhjälpare, och härmed Gudi befallad, och glöm icke hvad ni lofvat och svurit, vid äfventyr af det tillsagda straffet.» Sägande detta, sporrade han sin Rocinante och var inom kort ur sikte.
Bonden följde honom med ögonen och, när han såg att han var kommen ur skogen och icke längre syntes till, vände han sig till drängpojken Anders och sade: »Kom hit, min gosse, så vill jag betala hvad jag är dig skyldig, såsom den där orättsafhjälparen ålagt mig.» — »Ja, det skall ni, det svär jag på, sade Anders, liksom att ni handlar klokt i att uppfylla den snälle riddarens befallningar, och lefve han i tusen år, för, anfäkta det, så tapper som han är och så snäll domare, om ni inte betalar, så kommer han tilbaka och verkställer hvad han sade.» — »Det svär jag också på, sade bonden; men, efter som jag håller dig så kär, vill jag föröka skulden för att kunna öka betalningen.» Och fattande tag i honom i armen, band han honom ånyo vid steneken, där han piskade honom halft till döds. »Ropa nu, unge herr Anders, sade bonden, på din orättsafhjälpare; du skall få se, att den här gången afhjälper han ingenting, fastän jag tror att jag ännu icke har gifvit dig nog, ty jag har lust att flå dig lefvande, såsom du befarade.» Slutligen band han honom dock lös och gaf honom lof att att gå och söka upp sin domare, på det denne måtte verkställa den afkunnade domen. Anders gick sin väg något snopen, svärjande att han skulle uppsöka den tappre Don Quijote af La Mancha och berätta honom till punkt och pricka hvad som händt, och att han skulle få böta sjufaldt därför; men i alla fall gick han bort gråtande, och bonden stannade kvar skrattande, och på det viset afbjälpte den tappre Don Quijote den oförrätten.
Högst förnöjd öfver hvad som förefallit, emedan han tyckte sig hafva gjort en synnerligen lycklig och storartad början på sina ridderliga bedrifter, red denne nu mycket själfbelåten hän mot sin by, hvarvid han halfhögt sade: »O du allra skönaste Dulcinea af Toboso, visserligen kan du kalla dig lycklig framför alla kvinnor på jorden, efter som det fallit på din lott att till underdånig slaf under din vilja och välbehag äga en så manhaftig och berömd riddare som Don Quijote af La Mancha är och kommer att bli, hvilken, som hela världen vet, i går erhöll riddarevärdigheten och redan i dag har afhulpit den största vrånghet och oförrätt, som oförnuft kunnat uttänka och grymhet begå: i dag ryckte han gisslet ur handen på den obarmhärtige fiende, hvilken så utan anledning piskade den späde prinsen[3].»
Härunder kom han till ett ställe, där vägen grenade sig åt fyra håll, och strax runno honom i sinnet dessa korsvägar, där vandrande riddare ställde sig att fundera, hvilkendera de skulle följa; för att efterlikna dem, stannade han en stund och, efter att hafva mycket noga betänkt sig, släppte han efter tygeln åt Rocinante, underordnande sin vilja under hästens, hvilken fullföljde sin förra afsikt att taga vägen hem till stallet. När han färdats inemot två mil, varsnade Don Quijote en stor hop människor, hvilka, som det sedan visade sig, voro några köpmän från Toledo, som ämnade sig till Murcia att köpa silke. De voro sex och kommo med sina solskärmar samt åtföljdes af fyra betjänter till häst och tre mulåsnedrängar till fots. Knappt hade Don Quijote märkt dem, då han inbillade sig, all här vore något nytt äfventyr och, för att i allt hvad som syntes honom möjligt efterlikna de uppträden, hvarom han läst i sina böcker, tänkte han tillställa ett, som här tycktes honom passa förträffligt; med stolt och dristig hållning satte han sig alltså till rätta i stigbyglarna, grep fast tag om lansen, satte skölden för bröstet och, fattande posto på vägen, inväntade han dessa vandrande riddare (ty för sådana tog och ansåg han dem). När de kommo inom syn- och hörhåll, höjde Don Quijote rösten och ropade trotsigt: »Alla människor skola hålla stilla, om icke alla människor erkänna, att i hela världen ej finnes en skönare mö än den makalösa Dulcinea af Toboso, kejsarinnna af La Mancha.» Vid dessa ord stannade köpmännen och, när de togo i betraktande den talandes besynnerliga utseende, märkte de så väl af det senare som af de förra, att mannen var vriden; men de ville så sakta se, hvad det där erkännadet gick ut på, som affordrades dem, hvarför en af dem, hvilken var en smula spefågel och tillika en särdeles klok karl, sade till honom: »Herr riddare, vi känna icke, hvem den goda damen är, som ni talar om; visa oss henne, och, är hon så skön som ni låter förstå, skola vi gärna och utan minsta tvång göra det erkännande ni affordrar oss.» — »Om jag visade henne för er, genmälde Don Quijote, hvad gjorden I då för märkvärdigt med att erkänna en så allbekant sanning? Hvad det just ligger vikt uppå, det är att I, utan att se henne, måsten tro, erkänna, bejaka, svirja och förfäkta det; hvarom icke, så måsten I, vidunderliga och öfvermodiga sällskap, strida med mig; och mån I så komma en och en på riddarrevis eller alla på en gång, såsom det brukas af så simpelt följe som I ären, så afbidar och inväntar jag er här, i förtröstan på min goda sak.» — »Herr riddare, svarade köpmannen, för att ej belasta våra samveten genom att erkänna något som vi aldrig sett eller hört och som yttermera länder till sådant förfång för kejsarinnorna och drottningarna af Alcarria och Estremadura[4], bedja alla vi prinsar, som här stå, genom mig, att Eders Nåd täckes visa oss ett porträtt af den där damen, om det också ej är större än ett hvetekorn, ty så skola vi dock få en uppslagsände i saken och blifva tillfredsställda och trygga, och Eders Nåd skall äfven blifva nöjd och belåten; ja, jag tror till och med, att vi redan äro så mycket af eder mening, att vi, för att göra Eders Nåd till viljes, skola till hennes förmån säga allt hvad ni önskar, om än hennes porträtt skulle visa oss, att hon skelar på ena ögat och att ur det andra rinner svafvel och cinober.» — »Det rinner inte ert skamliga pack, svarade Don Quijote lågande af vrede, det rinner inte det som I påstån, säger jag, utan ambra och finaste mysk, och hon är hvarken skelögd celler puckelryggig, utan rakare än en gran i skogen[5], men I skolen få plikta för den stora hädelse som I sagt emot en sådan skönhet som min härskarinnas.» Sägande detta, störtade han med fälld lans emot den som hade talat, och det så argt och ursinnigt, att det skulle gått den frispråkige köpmannen illa, om ej till hans lycka Rocinante snafvat och fallit midt i anloppet. Rocinante föll, men hans herre rullade ett långt stycke utefter fältet och, när han ville resa sig, kunde han det omöjligt, så mycket voro lansen, skölden, sporrarne och hjälmen honom till hinders jämte tyngden af den gammaldags rustningen. Och medan han, utan att lyckas, sträfvade att komma på benen, gick han på och ropade: »Flyn icke, fega människor, usla människor, utan vänten, ty det är min hästs skull, och icke min, att jag ligger här utsträckt.» En af mulåsnedrängarne, som ej måtte hafva varit synnerligen godmodig, kunde icke tåla att höra den fallne stackaren säga så många oförskämdheter utan att besvara dem handgripligen; han gick alltså fram till honom, tog lansen och bröt sönder den samt började sedan att med ett af styckena klappa på vår Don Quijote så eftertryckligt, att trots rustningen denne vardt alldeles mörbultad. Hans herrar ropade till honom att sluta och icke ge honom så mycket; men drängen var förargad och ville ej höra upp med leken, tills han fått alldeles utgjuta sin galla; han sprang därför efter de öfriga lansstumparna och slog fullständigt sönder dem på den olycklige fallne, hvilken, trots de slag han såg hagla öfver sig, ej tillslöt munnen, utan hotade himmel och jord och stråtröfvarne, som de föreföllo honom att vara. Drängen tröttnade slutligen, och köpmännen fortsatte sin väg, hvarunder de hela tiden hade tillräckligt samtalsämne om den sönderpryglade riddaren.
När denne såg sig ensam, försökte han ånyo att resa sig: men, om han ej kunde göra det, när han var frisk och rask, huru skulle han väl kunna göra det mörbultad och nästan fördärfvad? Och ändock skattade han sig lycklig, emedan han ansåg detta vara ett missöde, som blott träffade vandrande riddare, och han tillskref det endast och allenast sin hästs förvållande; men stiga upp, det kunde han icke, så sönderbråkad var han i hela kroppen.
- ↑ Han hade också en lans. I äldre tider tog spanioren vapen med sig, när helst han gick hemifrån, och den spanske bonden gör det än i dag, när han går ut på marken, en vana från morernas tid, då man ständigt måste vara beredd på öfverfall.
- ↑ Sjutttiotre realer. Så står det i de tre första upplagorna. Men i alla följande ha dessa 73 realer rättats till sextiotre, som oss synes alldeles i onödan, ty det är blott ett komiskt drag till så många andra, att Don Quijote, »alla oförrätters och missbruks afhjälparer, i sin hetsighet missräknar sig och sålunda själf gör bonden orätt på tio realer.
- ↑ Den späde prinsen. Liksom för Don Quijotes ögon värdshuset var en borg, värden dess herre, och glädjeflickorna högborna damer, så är det helt naturligt, att drängpojken Anders nu efteråt skulle förefalla honom att vara ingenting mindre än en prins.
- ↑ Kejsarinnorna och drottningarna af Alcarria och Estremadura. Köpmannen är en spjufver, hvilken genast fattar situationen och på ett mästerligt sätt svarar i samma ton, som Don Quijote anslagit. Kejsarinna af Alcarria (ett torftigt landskap i öfre Tajo-dalen) gör ungefär samma intryck, som om man på svenska skulle säga »prinsessa af Svältorna».
- ↑ Rakare än en gran i skogen. Egentligen: rakare än en slända från Guadarrama. Af de bokar, som växa på Guadarramabergen, förfärdigas de bästa sländor, och än i dag säger man i Spanien: så rak (till växten) som en slända.
| ← Tredje Kapitlet | Upp till början av sidan. | Femte Kapitlet → |