Don Quijote förra delens förra hälft/Företal
| ← Till Hertigen af Béjar |
|
Första Kapitlet → |
FÖRETAL.
Sysslolöse läsare! Utan någon min ed kan du tro mig,
att jag skulle vilja att denna bok, såsom min andes son, vore
den skönaste, förträffligaste och snillrikaste som tänkas kunde.
Men icke har jag kunnat komma utöfver naturens ordning,
enligt hvilken hvarje ting alstrar sin like. Och hvad kan väl
därför min ofruktbara och föga bildade ande framalstra annat
än historien om en torr, skrumpen, inbillningssjuk son, full af
mångfaldiga tankar som aldrig fallit någon annan in? i själfva
verket såsom den där aflades i ett fängelse,[1] där all
obekvämlighet har sitt säte och allt vedervärdigt larm sitt stadiga
hemvist. Stillhet, en angenäm bostad, leende fält, en klar himmel,
källors sorl, själens lugn bidraga till att den ofruktsammaste
sångmö visar sig fruktsam och erbjuder världen foster, som
fylla den med beundran och glädje.
Nu kan det hända att en fader har en obehaglig fuling till son, men den kärlek han hyser till honom lägger en bindel för hans ögon, så att han icke ser hans fel, utan snarare anser dem för kvicka och älskvärda drag och omtalar dem för sina vänner som skarpsinniga och lustiga infall. Jag åter, som visserligen synes vara D. Quijotes fader, men endast är hans styffader, vill icke följa med vanans ström, ej heller, som andra göra, nästan med tårar i ögonen bedja dig, käraste läsare! att ursäkta eller öfverse med de fel du finner hos min son; ty du är hvarken hans frände eller hans vän, och du har ditt eget hufvud och din fria vilja lika väl som den allrastyfvaste, och du är hemma hos dig och herre i ditt hus lika väl som kungen öfver kronans pengar, och du vet hvad man vanligtvis säger: under min kappa krusar jag inte för kungen.[2] Allt detta fritager och befriar dig från hvarje hänsyn och förpliktelse, och så kan du om denna historia säga allt hvad du tycker, utan fruktan för att man förebrår dig för hvad ondt, eller belönar dig för hvad godt du säger om henne.
Jag skulle endast hafva velat gifva dig henne helt enkel och simpel, utan att utstyra henne med ett företal och med den oräkneliga skaran och katalogen af de öfliga sonetterna, epigrammerna och lofkvädena, som pläga sättas i början på böcker. Ty jag kan säga dig att, ehuru det kostat mig åtskillig möda att författa henne, räknade jag ingen för större än att åstadkomma detta företal, som du här läser. Många gånger fattade jag pennan för att skrifva det, och många gånger lade jag henne ifrån mig, emedan jag ej visste hvad jag skulle skrifva; och, när jag en gång satt så där obeslutsam, med pennan bakom örat, armbågen på skrifbordet och handen stödd mot kindbenet, funderande på hvad jag skulle säga, inträdde plötsligt en min vän, en kvick och vettig karl, som, då han såg mig så tankfull, sporde mig om anledningen. Utan att sticka under stol därmed, sade jag honom att jag funderade på det företal jag borde skrifva till D. Quijotes historia, och att det bekomme mig så att jag hade lust att icke alls skrifva det, och än mindre att framhafva den ädle riddarens bedrifter i dagsljuset. »Ty huru kan ni begära att jag icke skall råka i förlägenhet för den frågan: hvad skall den uråldrige lagstiftare, som man kallar den stora hopen, säga, när han får se att, efter det jag i så många Herrans år har slumrat i glömskans tystnad, jag nu med alla mina år på nacken[3] kommer fram med en saga så torr som halm, blottad på uppfinning, bristfällig i stilen, fattig på sinnrika vändningar och saknande all djupare bildning och lärdom, utan hänvisningar i brädden och utan anmärkningar i slutet af boken, fastän, såsom jag ser, andra böcker, äfven om de hafva ett diktadt och världsligt innehåll, äro så fulla af tänkespråk från Aristoteles, från Plato och från hela skocken af filosofer, att de sätta läsarne i förvåning och dessa anse deras författare för belästa, lärda och vältaliga män? Än sedan då, när de anföra ställen ur den Heliga Skrift! Man kan ej tro annat än att de äro några St. Thomasar och andra kyrkolärare, och därvid iakttaga de anständigheten så skickligt att, sedan de på ena raden skildrat en liderlig älskare, hålla de på den andra en liten kristelig predikan, så att det är en fröjd och lust att böra eller läsa den. Allt detta måste min bok undvara, ty jag har ingenting att anföra i brädden eller att anmärka i slutet, och än mindre vet jag hvilka författare jag följer, för att, såsom alla göra, ställa upp dem i början i alfabetisk ordning, begynnande med Aristoteles och slutande med Xenofon och Zoilus eller Zeuxes, fastän den ene var en bakdantare och den andre en målare. Likaledes måste min bok undvara sonetter i början, åtminstone sådana sonetter hvilkas författare äro hertigar, markiser, grefvar, biskopar, förnäma damer eller vidt berömda skalder. Fastän nog vet jag att, om jag både dem därom, skulle ett par tre vänligt sinnade handtverksgesäller[4] gifva mig dem, och det så goda, att herrar med det finaste namn i vårt kära Spanien ej skulle kunna göra maken.»
»Kort sagdt, käre herre och vän! fortsatte jag, mitt beslut står fast att herr D. Quijote får ligga begrafven i sina arkiver i La Mancha, tills himlen sänder någon som styr ut honom med allt hvad som nu fattas honom; ty på grund af min bristande förmåga och ringa beläsenhet känner jag mig ur stånd att här råda bot, och jag är äfven af naturen för trög och maklig att gå och söka efter författare, som skola säga hvad jag kan säga lika bra dem förutan. Häraf kommer den obeslutsamhet och upprörda stämning, hvari ni, min vän, påträffat mig, och säkert har den orsak ni nu hört af mig varit tillräcklig att försätta mig däri.»
När min vän hörde detta, slog han sig med flata handen för pannan och utbrast gapskrattande: »Vid Gud, käre vän, har jag icke nu blifvit fullständigt tagen ur en villfarelse, i hvilken jag lefvat hela den långa tid jag känt eder och hvarunder jag alltid har ansett eder för klok och förståndig i alla edra handlingar. Men nu ser jag att ni är så långt från att vara det som himlen är från jorden. Hur är det möjligt att saker af så ringa betydenhet, och som så lätt kunna afhjälpas, äga makt att öfverraska och förbrylla ett så godt hufvud som edert, och som är så väl danadt att häfva och öfvervinna andra vida större svårigheter? I sanning, detta kommer icke af bristande skicklighet, utan af öfverflödande maklighet och tankelättja. Vill ni se om jag talar sanning? Välan, så skänk mig er uppmärksamhet, och ni skall få se huru jag i en handvändning nedgör alla edra betänkligheter och råder bot för alla de brister, dem ni påstår göra eder så förlägen och blyg, att ni vill låta bli att inför världens ljus framföra historien om eder ryktbare D. Quijote, hela det vandrande ridderskapets ljus och spegel.»
— »Så säg då, genmälde jag, när jag hörde hvad han sade mig: hur tänker ni fylla den tomhet jag befarar, och bringa klarhet i min förvirrings kaos?»
Därtill svarade han: »Det första hvaraf ni tager anstöt, nämligen att det till bokens början fattas eder sonetter, epigrammer eller lofkväden af ansedda och betitlade personer, kan afhjälpas därmed att ni gör er litet besvär med att själf författa dem, och sedan kan ni döpa dem och gifva dem hvilket namn ni behagar, utgifvande dem för barn af prästen Johannes af Indien eller kejsaren af Trapezunt, om hvilka, som jag vet, man känner att de varit berömda skalder; och, äfven om de ej varit det, och det så kommer några pedanter och pratmakare som på er rygg hacka på eder och bjäbba något om hur det rätteligen förhåller sig därmed, så bry eder ej om det för två styfver, ty fastän de öfvertyga eder om en osann uppgift, skola de dock ej hugga af eder handen, med hvilken ni nedskref den.»
»Vidkommande anförandet i brädden af böcker och författare, från hvilka ni lånar de tänkespråk och satser som ni använder i er historia, behöfs ingenting mer än att ställa om att där komma till pass några uttryck eller latinska glosor, som ni kan utantill eller som åtminstone kosta er föga möda att uppsöka; såsom t. ex., när det är fråga om frihet och fångenskap, om ni då inflickar:
Och sedan fram i brädden med Horatius eller hvem det var som sade det. Afhandlar ni dödens väldighet, så skynda genast att komma med:
Är det tal om den vänlighet och kärlek Gud befaller oss att hysa mot våra fiender, tag då genast till den Heliga Skrift, ty ni kan göra det med aldrig så liten beläsenhet och anföra ingenting mindre än Vår Herres egna ord: Ego autem dico vobis: diligite inimicos vestros.[7] Talar ni om onda tankar, så säg med evangeliet: De corde exeunt cogitationes malæ.[8] — Gäller det vänners obeständighet, har ni Cato, som kan ge er sitt distichon:
Och med dessa latinska och andra dylika smulor skall man åtminstone hålla er för en grammatiker,[10] och att vara det länder nu för tiden till icke ringa ära och fördel.»
»Hvad det angår att sätta anmärkningar i slutet på boken, kan ni tryggt göra det på följande vis. Om ni i er bok nämner någon jätte, så laga att det är Goliat, och bara därmed — hvilket ju icke kostar eder någonting — har ni en lång anmärkning, ty ni kan skrifva: Jätten Goliat eller Goliath var en felisteer, som herden David dödade med ett väldigt stenkast i Ekdalen, såsom det förtäljes i Kunungaboken, i det och det kapitlet, där ni kan finna det skrifvet. — Härefter och för att visa er som en grundlärd man i humaniora och hemmastadd i vetenskapen om världsalltet, ställ så till att floden Tajo nämnes i er historia, och strax har ni tillfälle att komma fram med en ståtlig anmärkning af följande lydelse: Floden Tajo kallades så efter en konung af Spanien; den upprinner där och där, och utfaller i stora Oceanen, kyssande den ryktbara staden Lissabons murar, och det tros att den för guldsand; m. m. Är det fråga om röfvare, skall jag berätta eder historien om Cacus, som jag kan utantill. Gäller det lättfärdiga fruntimmer, har ni biskopen af Mondoñedo, som skall låna eder Lamia, Lais och Flora,[11] en anmärkning som skall ge eder stort anseende; vill ni framtaga exempel på grymma kvinnor, skall Ovidius lämna eder Medea; af trollpackor och häxor har Homerus Calypso, och Vergilius Circe. Af tappra fältherrar skall själfvaste Julius Cæsar erbjuda sig själf i sina Kommentarier, och Plutarchus skall gifva eder tusen Alexandrar. Afhandlar ni kärleken, så skall ni med ett par lods kännedom om toskanska språket stöta på Leon Hebreo,[12] som kan ge eder ett fullt mått däraf, och, om ni ej vill gå till främmande land, har ni i ert eget Fonseca med sin bok Om kärleken till Gud,[13] i hvilken allt är inbegripet, som ni och den allra djupsinnigaste kan önska i detta ämne. Kort sagdt, det behöfs ej mer än att ni styr om att i er bok få nämna dessa namn eller beröra dessa historier som jag nu uppräknat, och lämna så åt mig omsorgen att tillsätta anmärkningar och citater, ty jag svär eder vid både den och den, att jag skall fylla bräddarna åt eder och upptaga fyra hela ark i slutet af boken.»
»Låtom oss nu öfvergå till anförandet af författare, som förekomma i andra böcker, men saknas i eder. Botemedlet härför är mycket enkelt, ty ni har ingenting vidare att göra än att skaffa er en bok som upptager dem alla från A till Z, som ni säger. Nåväl, just samma ABC sätter ni in i er bok; ty om man också däraf, att ni knappt hade något behof att tillgodogöra eder dem, tydligt inser humbugen, så gör det ingenting, och törhända finns det någon som är nog enfaldig att tro, att ni har begagnat dem alla i er enkla och okonstlade berättelse. Och tjänar den där långa förteckningen på författare inte till annat, skall den åtminstone tjäna till att i en hastig vändning ge boken ett visst anseende, isynnerhet som det väl icke lär falla någon in att undersöka om ni följt eller icke följt dem, då han ej har något intresse däraf. Detta är så mycket mera fallet som, i fall jag förstår eder rätt, denna er bok platt icke behöfver någon enda af de saker, som ni påstår fattas henne, ty det hela är ett angrepp mot riddareböckerna, dem Aristoteles aldrig tänkt på, den helige Basilius ingenting sacst om, och Cicero aldrig upplefvat; ej heller falla den historiska sanningens noggranna uppgifter eller stjärnkunskapens iakttagelser inom området för dess uppdiktade dårskaper, lika litet som geometriska mätningar eller vederläggning af rhetorikens argumenter för densamma äro af någon betydelse. Icke heller har hon anledning att predika för någon och så blanda det mänskliga med det gudomliga, — ett slags sammanblandning som ett kristligt sinne ej bör förete. Det enda hon har att vinnlägga sig om i allt hvad där framställes, är efterbildning,[14] och ju trognare denna är, dess bättre blir det som skrifves. Och, eftersom detta edert verk icke går ut på annat in att nedgöra det anseende och den ynnest som riddareböckerna åtnjuta i världen och hos den stora hopen, har ni ingen orsak att gå och tigga om tänkespråk af filosofer, lärdomar ur den Heliga Skrift, skalders dikter, talares föredrag, helgons underverk, utan ni har blott att sörja för att i all enkelhet, med uttrycksfulla, anständiga och väl fogade ordalag er stil och satsbyggnad framskrider klangfull och behaglig, på samma gång ni, i allt hvad på eder ankommer och så vidt det är eder möjligt, klart framställer ert ändamål och utvecklar edra idéer, utan att inkrångla dem eller göra dem svårbegripliga. Sträfva också därhän, att vid läsningen af er berättelse den tungsinte må lifvas till löje, den glade skratta högt, den enfaldige icke förargas, den bildade beundra uppfinningen, den allvarlige icke ringakta henne, och kännaren ej underlåta att beundra henne. Med ett ord, rikta ert ögonmärke på att nedrifva hela hopen af de här på så klen grundval hvilande riddareböckerna, som afskys af så många, men prisas af vida flera; och, kan ni uträtta detta, så har ni minsann ej uträttat litet.»
Under djup tystnad lyssnade jag till det min vän sade mig, och hans ord gjorde sådant intryck på mig att jag utan invändning antog dem för goda och beslöt att låta dem utgöra mitt företal.[15] I detta skall du alltså, hulde läsare! skåda min väns goda förstånd, min lycka att i ett så nödställdt ögonblick träffa en sådan rådgifvare, och källan till den lättnad du erfar öfver att så redig och utan omsvep erhålla historien om den berömde D. Quijote af La Mancha, angående hvilken det är den allmänna meningen hos invånarne i nejden kring Montiels fält, att han var den kyskaste älskare och den tappraste riddare, som på många år blifvit sedd där i trakten. Jag vill ej lägga så stor vikt vid den tjänst jag visar dig genom att göra dig bekant med denne ädle och aktade riddare; men jag önskar att du tackar mig för bekantskapen med hans vapendragare, den ryktbare Sancho Panza, i hvilkens person jag, som jag tycker, gifver dig samlade alla de vapendragaredygder, som eljest finnas strödda i hopen af riddareböcker. Och härmed farväl; Gud gifve dig hälsa, och mig må han icke glömma! Vale.
- ↑ Att Cervantes flera ganger suttit i fängelse, (ehuru ingalunda af orsaker, som kasta den minsta skugga på hans karaktär), är säkert, så t. ex. i Sevilla under tre månader af året 1597, i Valladolid några dagar af juli 1605, och kanske ännu på något annat ställe. Då första upplagan af D. Quijotes förra del utkom år 1605, kan detta arbete således icke hafva uppstått under den korta fångenskapen i Valladolid; men detta är också allt hvad man med visshet kan säga i denna sak.
- ↑ Sp. debajo de mi manto al rey mato = under min kappa dödar jag kungen. Ordspråket har äfven en äldre lydelse med mando i st. f. manto och är i alla händelser uttryck för en stark känsla af personligt oberoende. Någonting ditåt var äfven de fromma Romarnes bruk under pafven Pius IX att, när denne visade sig offentligen, med all skyldig vördnad hälsa honom och anamma haus vällsignelse, men på samma gång under kappan göra det öfverallt i Italien bekanta tecknet med högra handens fingrar för att afvända la gittatura: så påfve han var, troddes dock allmänneligen Pio Nono hafva »onda ögon», men »under kappan» gjorde man sig oberoende däraf.
- ↑ Cervantes döptes den 9 oktober (efter gamla stilen) 1547, och sannolikt var han äfven född samma dag eller möjligen den 29 föregående september, på hvilken dag den katolska kyrkan firar ärkeängeln Mikael; i alla händelser var han, när detta skrefs (1604), icke mer än omkring femtiosju år gammal, men han hade på de senaste tjugu åren, eller allt sedan han utgaf sin herdedikt Galatea (1534), icke låtit höra af sig med något nytt arbete och kunde därför med allt skäl säga sig hafva under hela denna tid »slumrat i glömskans tystnad».
- ↑ Stället förefaller något besynnerligt och har blifvit på mångfaldiga sätt missförstådt, i det att spanskans oficiales öfversatts med officerare, ämbetsbröder o. s. v. Men saken förhöll sig i själfva verket så, att på den tiden åtskilliga handtverkare icke utan framgång sysslade med poesi, — liksom ju äfven fallet var i Tyskland med skomakaren Hans Sachs och andra Meistersinger — och en af dem, Juan Martinez från Olmedo, utmärkte sig som dramatiker i så hög grad, att man om honom gjorde föl jande på sin tid allmänt bekanta verser:
Yo Juan Martinez, oficial de Olmedo,
Por la gracia de Dios poeta sastre,d. ä.: jag Johan Mårtensson, handtverkare i Olmedo, med Guds nåde skald och skräddare. I Sevilla funnos flera dylika handtverkarskalder, och Cervantes, som i några år varit bosatt i denna stad och där lärt känna dem, kunde således åberopa denna sin bekantskap; tydligt är dock att han här har gjort det med syfte af ironisk motsättning mot alla de förnäma herrar, med hvilkas namn andra författare esomoftast plägade skrytsamt pryda sina arbeten.
- ↑ »Det är en dålig affär att sälja friheten, om det så vore för allt världens guld.» Men den som sade så var nog icke Horatius, utan en annan, en obekant fabelförfattare.
- ↑ »Den bleka döden klappar utan åtskillnad på de fattiges kojor och på konungaborgarna.» Horatius, Od. I, 4.
- ↑ »Men jag säger eder: Älsken edra ovänner.» Mattei Evang. V, 44.
- ↑ »Från hjärtat utgå onda tankar.» Mattei Evang. XV, 19.
- ↑ »Medan du lycklig är, skall många vänner du räkna;
Töcknig om dagen blir, ensam du vandra får.»Detta distichon återfinnes icke hos den i texten nämnde Cato, utan hos Ovidius, Trist. I, 8. Man har bråkat mycket för att tillfredsställande förklara de misstag, till hvilka Cervantes stundom gör sig skyldig vid angifvandet af sina författare. Det enklaste är väl att han, som hade en god allmänbildning, men ingalunda uppträdde med anspråk på att vara en lärd man, citerat ur minnet och att detta svikit honom. För öfrigt kan öfversättaren af egen erfarenhet intyga, att det icke alltid är så säkert med de mångfaldiga lärda citater, som man finner hos Cervantes’ samtida både utom och inom Spanien: meningen har varit att lysa med dem, icke att de skulle underkastas en kontroll, som de ofta nog icke kunna uthärda.
- ↑ D. v. s. en som genomgått en latinskola.
- ↑ D. Antonio de Guevara, biskop af Guadix och därefter af Mondoñedo samt rikshistoriograf (död 1549), var kanske mera hofman än präst och åtnjöt på sin tid ett stort, men nu för längesedan betydligt minskadt anseende som författare. I sina Epístolas familiares, en samling bref af hvilka många snarare skulle kunna kallas med det moderna namnet »essays», ger han i I, 59 fullkomligt uppdiktade lefvernesbeskrifningar öfver Lamia, Lais och Flora, »som varit de tre skönaste och ryktbaraste glädjeflickor».
- ↑ Denne Leon Hebreo, rätteligen Juda Abarbanel, lefde i Italien som läkare och skref där sina Dialoghi d’amore, hvilken var en på 1500-talet mycket omtyckt bok och redan tjugu år före D. Quijote blifvit öfversatt på spanska.
- ↑ Augustinermunken Cristóval de Fonseca (död omkring 1614, öfver sjuttio år gammal) hade skrifvit ett arbete Amor de Dios, lika utmärkt för dess blida och fromma sinnelag som för dess rena språk; det trycktes första gången 1594 och sedermera i en mängd upplagor.
- ↑ Den efterbildning, imitación, hvarom här är fråga, kan ej rimligtvis afse annat än verkligheten, så ofta denna framställes, och riddarböckerna, när detta gäller att uppvisa orimligheter och galenskaper. Att Cervantes lyckats förträffligt i båda dessa hänseenden är otvifvelaktigt; hans trogna och lyckliga realism kan än i dag förvåna den, som med egna ögon sett något af spanskt lif, och beträffande riddarböckerna hafva Clemencin, Braunfels och Ormsby på hundratals ställen påpekat, huru noga han både till innehåll och stil, ja till och med i enskilda uttryck följer sina förebilder. Man kan därför tryggt påstå, att Cervantes nedgjort riddarböckerna på det ärligaste sitt i världen, i det han, äfven när han som allramest förlöjligar dem och det lif de skildra, aldrig lagt till något ur sin egen fatabur, utan endast låtit dem själfva tala. I denna öfversättning har man emellertid afstått från att i hvarje enskildt fall uppvisa detta, enär flertalet af läsare icke torde intressera sig därför; den som vill, kan rådfråga de nyssnämnda författarne.
- ↑ Hela detta företal och synnerligen allt hvad den besökande vännen haft att säga författaren och som denne funnit så godt, att han gjort det till företalets egentliga kärna, är ingenting annat än satir icke blott mot de samtida författarne i gemen, utan i all synnerhet mot en af dem, den världsberömde skalden Lope Felix de Vega Carpio (1562—1635). Alla de bruk eller missbruk, som här gisslas, och enkannerligen hvartenda ett af citaterna, återfinnas nämligen i en eller annan af Lopes skrifter, förnämligast i hans roman El Peregrino en su patria och i hans episka dikt Isidro de Madrid. Någon tveksamhet är således icke möjlig härutinnan, men väl beträffande anledningen till detta Cervantes’ skarpa utfall mot Lope. Hvad eftervärlden kan inhämta af deras skrifter är endast, att Cervantes, blid och mild, någon gång till och med allt för mild i sina omdömen om andra, yttrar sig vid flera tillfällen äfven om Lope med de högsta loford, medan däremot den femton år yngre Lope på de sammanräknadt fem ställen, där han i sina skrifter nämner Cervantes, gör detta med en i ögonen fallande kylighet, hvilket dock icke hindrar honom att i sitt lustspel Los Esclavos en Argel på ett föga grannlaga sätt tillgodogöra sig stora partier af Cervantes’ El Trato de Arqel. Huru som helst synes spänningen mellan de håda snillena vid den tid, då första delen af D. Quijote skrefs, hafva varit rätt stark, och, så vidt man nu kan döma, är det mycket mera Cervantes som haft skäl att beklaga sig öfver Lope an tvärtom. Närmare detaljer härom kunna hämtas i herr Ramón León Máinez’ utmärkta verk Cervantes y Su Epoca, Jerez de la Frontera 1501, hvaraf ny upplaga är under utgifning i Madrid.
| ← Till Hertigen af Béjar | Upp till början av sidan. | Första Kapitlet → |