Don Quijote förra delens senare hälft/48
| ← Fyrtiosjunde Kapitlet |
|
Fyrtionionde Kapitlet → |
FYRTIOÅTTONDE KAPITLET.
Där domherren fortsätter sina betraktelser om riddareböckerna, jämte andra saker, som äro hans snille värdiga.
— »Det är som Ers Nåd säger, herr domherre, inföll kyrkoherden, och därför äro de klandervärdare, som hittills författat sådana böcker, utan att bry sig om någon förnuftig plan eller konst och regler hvarefter de kunde rätta sig och göra sig namnkunniga i prosa, liksom den grekiska och latinska poesiens båda främsta skalder äro det i vers.»
— »Jag för min del, menade dombherren, har åtminstone, känt en viss frestelse att skrifva en riddareroman och därvid iakttaga alla de stycken jag nyss uppgifvit; och, om jag skall bekänna sanningen, har jag mera än hundra blad färdigskrifna, och, för att utröna om de motsvarade min egen uppskattning, har jag meddelat dem åt personer som lidelsefullt älska detta slags läsning, så väl åt lärda och förståndiga som äfven åt okunniga och obildade, hvilka blott hafva sinne för nöjet att höra orimligheter, och af dem alla bar jag fått ett smickrande bifall. Men det oaktadt har jag icke velat fortfara, emedan jag dels tycker mig göra något som är främmande för mitt ämbete, dels märker att det finnes flera enfaldiga än kloka och, ehuruväl det är bättre att berömmas af de få sakförståndiga än hånas af de många tokarna, gitter jag ej underkasta mig den själfkloka hopens orediga omdöme, hvilken just är den som mest läser slika böcker. Men hvad som egentligen gjorde att jag lade arbetet ifrån mig, ja alldeles slog ur hågen att afsluta det, var en betraktelse som jag anställde för mig själf och den jag hämtat ur de teaterpjäser, som nu för tiden uppföras. Jag resonerade nämligen som så: om dessa stycken, som nu uppföras, så väl de uppdiktade som de historiska, alla eller till största delen, äro erkändt skräp och hvarken hafva början eller slut, men den stora hopen ändock hör dem med nöje samt gillar och bifaller dem som goda, ehuru de äro så långt från att vara det, och om författarna, som skrifva dem, och skådespelarna, som gifva dem, säga att sådana måste de vara, ty så och ej annorlunda vill hopen ha dem, och att pjäser, som ha en plan och utveckla handlingen såsom konsten kräfver, duga bara för tre fyra kännare som begripa dem, medan alla de andra ingenting förstå af deras konstvärde, samt att följaktligen författare och skådespelare finna sig bättre af att förtjäna dagligt bröd med de många än ära med de få; så skall det gå äfven min bok på samma vis, efter det jag studerat i sju lång och i tu lång för att följa de ifrågavarande föreskrifterna, och jag blir som skräddarn på hörnet, som sydde för intet och släppte till tråden![1]. Och fastän jag emellanåt försökt att öfvertyga skådespelarna att det är ett misstag af dem att hylla den mening de hylla, och att de skola locka mera folk och vinna större rykte genom all spela pjäser som följa konstens regler än med de pjollriga jag nämnde, så hänga de så fast vid sin mening och äro så inne däri att hvarken skäl eller bevis kunna taga dem därur. Jag åminner mig att jag en dag sade till en af dessa hårdnackade människor: Minns ni ej att för blott få år sedan spelades här i Spanien tre stycken, dem en berömd skald i detta rike hade författat och som voro så förträffliga, att alla som hörde dem, så väl obildade som sakförståndiga, så väl af den stora hopen som de utvalda få, föllo i beundran, glädje och förvåning, och de tre styckena ensamma inbragte mera penningar åt skådespelarna än trettio af de bästa som sedan dess författats? — Utan tvifvel, svarade den ifrågavarande skådespelaren, menar Ers Nåd Isabella, Fyllis och Alexandra? — Ja, dem menar jag, genmälde Jag, och tänk nu efter om de ej noga iakttogo konstens föreskrifter och om, därför att de följde dem, de icke ändå föreföllo så ypperliga som de voro och behagade alla människor[2]. Felet ligger alltså ej hos hopen, som begär dumma pjäsar, utan hos dem som ej förstå att framställa något annat. Ja, Hämnd för otack var ingen såda phäs, ej heller funnos några orimligheter i Numancia eller Den förälskade Köpmannen och än mindre i Kvinna hätsk och dock bevågen[3] eller i åtskilliga andra, som några insiktsfulla skalder författat till egen ära och berömmelse, och till vinning för dem som spelat dem. Till dessa grunder fogade jag ännu andra och gjorde honom därigenom, som mig tycktes något förlägen, men ej tillräckligt öfvertygad eller öfverbevisad för att jag skulle kunna taga honom ur hans villfarelse.»
— »Ers Nåd, herr domherre, har berört ett ämne, sade nu kyrkoherden, hvilket väckt till lif hos mig ett gammalt agg, som jag hyser till de nu moderna teaterpjäserna, och som är lika stort som det jag hyser till riddareböckerna; ty, under det att, enligt Ciceros mening, skådespelet bör vara en spegel af människolifvet, ett föredöme i seder och en bild af sanningen, äro de som nu för tiden uppföras speglar af orimligheter, föredömen af dumheter och bilder af lättfärdighet. Ty hvilken större orimlighet kan väl finnas i det ämne vi afhandla, än att i första aktens första scen ett barn i lindekläder uppträder, och i nästa scen redan är en fullfärdig man med skägg på hakan? eller att framställa för oss en gubbe med full mannakraft och en yngling som feg, en lakej som yrkestalare, en hofsven som rådgifvare, en kung som daglönare, och en prinsessa som kökspiga? Hvad skall jag vidare säga om det sätt hvarpå man förfar vid iakttagandet af den tid på hvilken handlingen i dessa skådespel kan eller kunde försiggå, annat än att jag sett månget stycke, hvars första akt börjat i Europa, den andra i Asien, den tredje slutat i Afrika, ja, om det haft fyra akter, skulle nog den fjärde slutat i Amerika och stycket sålunda spelat i alla fyra världsdelarna? Och, om det är riktigt att efterbildning af verkligheten är det viktigaste i ett skådespel, huru är det då möjligt att ens en medelmåttigt bildad människa kan känna sig belåten, när vid en handling, som skalden förlägger till konung Pipins och Karl den Stores tid, den person, som spelar hufvudrollen däri, utgifves för att vara kejsar Heraklius, den där sålunda intågade med det heliga korset i Jerusalem och eröfrade den heliga grafven liksom Gottfrid af Bouillon, fastän otaliga år ligga mellan dem båda? eller, om stycket hvilar på ren dikt, huru kan man då för detsamma göra anspråk på historisk sanning och inflika däri stumpar af verkliga händelser, som tilldragit sig med olika personer och på olika tider, och detta icke med någon sannolikhet i planen, utan med uppenbara och i hvarje hänseende oursäktliga misstag? Och det värsta är att det finnes okunniga människor, som påstå att just detta är fullkomlighet och att hvad därutöfver går, det är oförnuftigt begärdt. Hvad skola vi så säga, när vi komma till de andliga skådespelen? Huru många underverk uppdiktas icke i dem? huru många understuckna och missförstådda saker, hvarvid ett helgons underverk tillskrifvas en annan?[4] Och äfven i världsliga stycken understår man sig att göra underverk, utan någon försyn och utan annan grund än att man tycker, att det och det underverket (eller dekorationen, som de kalla det)[5], skall taga sig bra ut på scenen, så att obildadt folk må förhäpna sig och löpa till teatern. Allt detta länder sanningen till men och historien till förfång, ja, de spanska författarne till skam, ty de utländska, som mycket noggrant iakttaga dramats lagar, anse oss för barbarer och obildade, när de märka allt det smaklösa och orimliga i dem som här skrifvas. Och det vore ingen fyllestgörande ursäkt därför att säga, att ett väl ordnadt samhälles förnämsta ändamål med tillåtelsen att offentligen uppföra skådespel är att roa gemene man med ett anständigt tidsfördrif och emellanåt bereda en förströelse från de dåliga hugskott som alstras af att fåfäng gå, och att, enär detta mål ernås med hvarje slags skådespel, det må nu vara godt eller uselt, finnes det ingen anledning att lagstifta eller tillförbinda författare och skådespelare att skapa dem så som de borde vara, då, som sagdt, syftemålet uppnås med hvarje dram, den må nu vara hurudan som helst. Därtill skulle Jag för min del svara, att samma mål skulle vinnas ojämförligt mycket bättre med goda pjäser än med icke så beskaffade; efter att hafva åhört ett konstnärligt och väl hopkommet stycke skulle teaterbesökaren gå därifrån glädtigt stämd af skämten, upplyst genom de santskildrade förhållandena, förundrad genom händelserna, klok af de förnuftiga omdömena, varnad af ränkerna, vis af exemplen förbittrad mot lasten och svärmande för dygden. Alla dessa sinnesrörelser skall nämligen ett godt stycke väcka i åhörarens själ, hur obildad och känslolös han än må vara; och det är den omöjligaste af omöjligheter att en pjäs, som besitter alla dessa egenskaper, icke skall roa och underhålla, uppbygga och behaga mycket mera än en som saknar dem, såsom ju de flesta, som nu vanligtvis spelas, sakna dem. Och skalderna som skrifva dem, råda icke för detta, ty det finnes några bland dem, som mycket väl inse hvari de fela och till punkt och pricka veta hvad de böra göra; men, då teaterpjäserna hafva blifvit en vara som köpes och säljes, säga de, och det med rätta, att skådespelarna ej skulle köpa dem af författarna, om de icke vore af nämnda slag, och så bjuder skalden till att jämka sig efter det skådespelaren, som skall betala honom hans arbete, begär af honom. Och att det verkligen går till på detta vis kan man se af de många, ja otaliga dramer, dem en af våra snillrikaste skalder författat med sådant behag och så mycken munterhet, i så smakfulla verser, med så godt innehåll och så kärnfulla yttranden, kort sagdt, med sådant välde öfver språket och en sådan stilens adel, att hela världen är full af hans rykte; men, emedan han velat lämpa sig efter skådespelarnas smak, hafva icke alla hunnit, ehuru visserligen åtskilliga gjort det, till den höjd af fullkomlighet som de kräfva[6]. Andra skrifva sina stycken så tanklöst att, sedan de blifvit uppförda, de spelande se sig nödsakade att taga till flykten och begifva sig bort, af fruktan för att varda bestraffade, såsom de ofta blifvit, därför att de på scenen framställt saker som varit anstötliga för vissa regerande furstar och sårat några adelsätters ära[7]. Alla dessa olägenheter, och ännu många flera, dem jag icke nämner, skulle upphöra, om i hufvudstaden funnes en insiktsfull och klok man, som granskade alla stycken innan de uppfördes, icke blott dem som spelades i hufvudstaden, utan alla som man önskade gifva i hela Spanien, och om sedan ingen borgmästare tilläte en pjäs att uppföras i sin stad utan hans med namn och sigill försedda tilltåndsbevis. På det viset skulle skådespelarna låta sig angeläget vara att sända teaterpjäserna till hufvudstaden och skulle sedan kunna spela dem med trygghet, och författarna skulle med mer omsorg och flit öfvertänka det de hade i verket, på grund af den farhåga de måste känna därför att deras arbeten skulle underkastas en kännares stränga granskning och sålunda skulle det skrifvas goda skådespel, och man skulle lyckligt uppnå hvad som med dem åsyftas, så väl folkets nöje som godt anseende för de spanska skalderna, skådespelarnas fördel och säkerhet samt inbesparadt bekymmer med att straffa dem. Och, om åt någon annan eller åt samme man gåfves uppdrag att granska nyutkommande riddareböcker, skulle utan tvifvel en och annan kunna framträda med den fulländning Ers Nåd har omtalat, rikta vårt språk med vältalighetens behagliga och dyrbara skatter samt föranleda, att de gamla böckerna fördunklades genom glansen af de nya, som utkomme till anständigt tidsfördrif, ej blott för de sysslolösa, utan äfven för de mer upptagna; ty det är nu en gång så att en båge ej kan stå ständigt spänd, eller att människans svaga natur kan hållas vid makt utan någon loflig vederkvickelse.»
Så långt hade domherren och kyrkoherden hunnit i sitt samtal, när barberaren nalkades, trädde fram till dem och sade till kyrkoherden: »Här, herr licentiat, är stället som jag sade lämpligt för oxarna att få ett friskt och ymnigt bete, medan vi hålla vår middagsro.»
— »Det tycker äfven jag», svarade kyrkoherden, och, då han meddelat domherren hvad han ämnade göra, beslöt också denne att stanna hos dem, lockad af läget af en vacker dal, som visade sig för deras blickar. Och för att njuta så väl däraf som af samspråket med kyrkoherden, för hvilken han redan fattat vänskap, och för att mera i detalj få reda på D. Quijotes bedrifter, tillsade han några af sina betjänter att begifva sig till värdshuset, som icke låg långt borta, och därifrån hämta hvad som kunde finnas att äta åt dem alla, ty han ämnade rasta där de voro hela eftermiddagen. Därtill svarade en af betjänterna att packåsnan med matsäcken, som väl redan vore framme vid värdshuset, medförde tillräckligt munförråd för att man icke behöfde från värdshuset taga mera än hafre åt öken.
— »Efter så är, sade domherren, så kunde alla mulorna föras dit, men skicken tillbaka packåsnan hit.»
Medan detta försiggick, märkte Sancho att han nu hade läglighet att tala med sin herre utan kyrkoherdens och barbererens ständiga närvaro, dem han höll för misstänkta; han närmade sig därför buren, hvari riddaren färdades, och sade till honom: »Señor, för att lätta mitt samvete vill jag säga eder, huru det förhåller sig med er förtrollning, och det hänger så ihop det, att de här båda, som gå omkring med beslöjade ansikten, äro kyrkoherden i vår by och barberaren, och jag föreställer mig att de ha hittat på detta anslaget att forsla eder så här af idel afund som de hysa, därför att Ers Nåd står framom dem i att utföra ärofulla bedrifter. Under denna förutsättning, som är fullkomligt sann, följer däraf att Ers Nåd inte är förtrollad, utan bedragen och hållen för narr. Till bevis därpå vill jag fråga eder om en sak, och, om ni svarar mig, som jag tror att ni kommer att svara mig, skall ni finna detta bedrägeri alldeles påtagligt och att ni icke är förtrollad, utan att man förvillat ert omdöme.»
— »Fråga hvad du vill, käre Sancho, svarade D. Quijote, så skall jag ställa dig tillfreds och ge dig besked om allt hvad du önskar. Och hvad du säger därom att de, som gå här ikring oss, äro våra sockenbor och gamla bekanta, kyrkoherden och barberaren, så kan det nog så tyckas som om det vore de själfva, men att det verkligen och sannfärdeligen skulle vara de, det skall du ingalunda tro. Hvad du här må tro och hålla före, det är att, om dessa likna dem, som du påstår, så måste det vara emedan de som förtrollat mig hafva antagit en sådan skepnad och likhet. Ty för trollkarlar är det en lätt sak att antaga hvilken gestalt dem lyster, och dessa töra hafva antagit våra vänners för att gifva dig anledning att tro det du tror och för att försätta dig i en labyrint af inbillningsfoster, ur hvilken du ej kan taga dig ut, om du så hade Tesei tråd: och de hafva väl äfven gjort det, på det jag må varda vankelmodig och icke rätt förstå hvarifrån detta onda kommer öfver mig. Ty, om å ena sidan du säger mig att det är barberaren och kyrkoherden i vår by som äro i vårt sällskap, och å andra sidan jag ser mig satt i bur, fastän jag vet med mig att det icke skulle stått i mänsklig makt, så vidt den ej varit öfvernaturlig, att sätta in mig där: hvad vill du då att jag skall säga eller tänka annat än att sättet för min förtrollning öfvergår alla som jag läst om i alla historier om vandrande riddare, som blifvit förtrollade? Så att nog kan du slå dig till ro och lugn i fråga om din förmodan att de äro de du påstår dem vara: det äro de lika mycket som jag är en turk! Men hvad det beträffar att du vill spörja mig om något, så säg ut, och jag skall svara dig, om du så håller på med att fråga till i morgon bittida.»
— »Heliga Jungfru! utropade Sancho med ett anskri; är det möjligt att Ers Nåd är så förstockad och så klen i hufvudknoppen, att ni inte inser att det är rama sanningen jag säger er, och att detta ert fängslande och missöde har ondskan större del i än förtrollningen? Men efter nu så är, så vill jag då riktigt tydligt bevisa er att ni inte är förtrollad; eller säg mig, så sant Gud må förlossa er ur denna vedervärdighet och så sant ni hoppas se eder i vår nådiga fröken Dulcineas armar, när ni minst anar det, …»
— »Sluta då med dina besvärjelser, sade D. Quijote och fråga mig hvad du vill, ty jag har redan sagt dig att jag skall svara dig med all möjlig noggrannhet.»
— »Det är just det jag ber om, genmälde Sancho; och hvad jag nu åstundar veta, det är att ni säger mig, utan att lägga till eller ta ifrån det minsta, utan riktigt sanningsenligt såsom man väntar att det skall sägas och som det verkligen säges af alla dem, som bekänna sig till vapenyrket, som Ers Nåd bekänner sig, i egenskap af vandrande riddare …»
— Jag säger ju att jag ej skall ljuga i något stycke, svarade D. Quijote; kom bara till slut med ditt frågande, ty du tråkar ut mig, Sancho, med alla dina ursäkter, böner och inledningar.»
— »Jag är alltså viss på min husbondes ärlighet och sanningskärlek; och således, efter det gör åtskilligt till saken för vår historia, spör jag, med förlof taladt, om tilläfventyrs, allt sedan Ers Nåd kommit in i denna här buren och sitter där efter er mening förtrollad, det kommit på Ers Nåd någon lust eller tarf att göra stort eller litet, som man brukar säga.»
— »Jag förstår icke det där att göra stort eller litet, Sancho; förklara dig tydligare, om du vill att jag skall svara dig rakt på sak.»
— »Är det möjligt att Ers Nåd inte begriper hvad det är att göra stort eller litet? Sådant få ju barnen lära i skolan, strax de afvänjas! Nå så vet då att jag menar, om Ers Nåd har känt lust att göra hvad man inte kan låta någon annan göra.»
— »Jaså, jaså, nu förstår jag dig, Sancho. Jo, många gånger, och till och med nu känner jag en sådan lust. Hjälp mig ur den här farligheten, ty här står inte rent till med allting.»
- ↑ El sastre del cantillo, que cosia de balde y ponia el hilo är den fullständiga lydelsen af detta gamla ordspråk, som återfinnes redan hos markisen af Santillana († 1458). I stället för cantillo förekommer stundom campillo, hvilket då fattas som nomen proprium, men sannolikt endast är en labialiserad biform af det förra (jämf. stammarna πεντ- och πεμπ- i de grekiska πεντήχοντα och πέμπε) hvilken kommit i bruk sedan cantillo icke längre begreps med annan betydelse än den af en liten sten, som icke passar här; ursprungligen betydde det emellertid gathörn, och att det just är denna betydelse, som i detta ordspråk är den riktiga, framgår tillräckligt tydligt däraf, att i den hundra år yngre ordspråkssamlingen af Pedro Valles (1549) förekommer jämte cantillo äfven varianten encrucijada; som betyder ett ställe där två vägar eller gator korsa hvarandra.
- ↑ Det bifall dessa skådespel, enligt Cervantes, rönte vid sitt första framträdande tyckes emellertid hafva varit mycket öfvergående, ty de föllo sedan i en så fullständig förgätenhet, att de två af dem trycktes först 1772 och det tredje, Fyllis, ligger begrafvet i någon gammal handskriftsamling, om det ens finnes kvar alls. Enär de två i behåll varande äro fulla af de ohyggligaste gräsligheter och snarast kunna anses som de sista alstren af den äldre spanska teatern, har Cervantes’ gynnsamma omdöme troligen påverkats af personlig vänskap för författaren, D. Lupercio Leonardo de Argensola (1563—1615).
- ↑ Dessa dramer voro författade: La Ingratitud vengada af Lope le Vega, Numancia af Cervantes själf, El Mercader amante af den valencianske skalden Gaspár de Aguilår, samt La Enemiga favorable af domherren Francisco Tárrega, som likaledes tillhörde den valencianska skolan.
- ↑ Alla de lyten, som Cervantes här klandrar; röjas verkligen i rikt mått i de massor af spanska teaterpjäser, som författades på Cervantes’ tid och af hvilka visserligen en stor del, kanske till och med flertalet nu äro försvunna, men dock tillräckligt många finnas kvar för att bestyrka riktigheten af hans kritik. Denna tyckes, så vidt man nu kan döma, vara med sin skarpaste udd riktad mot Lope de Vega: flera af de här anmärkta förseelserna mot de dramatiska enheterna äro nämligen just tagna ur pjäser af Lope, och som bevis på, huru långt denne i sådant hänseende kunde gå, må anföras hans Moren Mudarra, där i första akten hjältens föräldrar ännu icke känna hvarandra; i den andra är modern hafvande med Mudarra, och i den tredje har denne redan blifvit man, hämnas sina bröders (infanternas af Lara) förrädiskt anstiftade död, mördar förrädaren Ruy Velasquez och befriar sin fader. Exemplen skulle kunna mångfaldigas så väl från Lope själf som från hans samtida, men det anförda må vara nog.
- ↑ Det spanska ordet är apariencia, egentl. = sken, och däraf som teknisk term dekorationer, isynnerhet till scenförändringar, samt nästan liktydigt med tramoya, hvarmed menades själfva maskineriet för åstadkommande däraf. I företalet till sina dramer nämner Cervantes en annan, något äldre dramatiker Lope de Rueda (död senast 1567) såsom den där först på spanska teatern införde tramoyas moln, åska och blixt; detta har sannolikt varit i hans Armelina, där i kraft af en morisk trollkarls besvärjelse Medea uppstiger ur afgrunden och spelar med på scenen. Sådant tedde sig väl för den ännu därvid ovana massan som ett rent underverk och drog naturligtvis mycket folk: det var den tidens clou.
- ↑ Allt detta syftar direkt på Lope de Vega, som själf alldeleg oförbehållsamt uttalat sig i den af Cervantes angifna riktningen. Att Braunfels låter förstå, Lope icke skulle hafva menat så allvarligt med sina yttranden, kan väl ändock knappast antagas, då han ju vi vid flerfaldiga tillfällen äfven häfdat sina ord i gärning genom att fullt medvetet skatta åt publikens dåliga smak. Och i ett bref af den 4 Augusti 1604 skrifver han till en vän: »Om på din ort somliga knota öfver mina dramer, troende att jag skrifver dem på grund af öfvertygelse, så tag dem ur deras villfarelse och säg dem, att jag skrifver för pengar».
- ↑ Att detta verkligen inträffat, lider väl ej något tvifvel, då Cervantes uttyckligen uppgifver det; men man har hittills ej kunnat uppvisa de enskilda fallen.
| ← Fyrtiosjunde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Fyrtionionde Kapitlet → |