Don Quijote senare delens förra hälft/26

←  Tjugufemte Kapitlet

Don Quijote af la Mancha (Senare delens förra hälft) av Miguel de Cervantes Saavedra Översättare: Edvard Lidforss

Tjugusjunde Kapitlet  →

TJUGUSJÄTTE KAPITLET.

Hvaruti det nöjsamma äfventyret med dockteatern fortsättes, jämte andra, verkligen mycket lustiga saker.

Nu Tyrier och Trojaner tego alla^[1],

det vill säga, alla som åskådade spektaklet hängde vid dens mun som förklarade dessa underbara ting, då man bakom scenen hörde talrika pukor och trumpeter ljuda och en mängd skott affyras. Detta buller varade helt kort, och därpå höjde gossen sin stämma och sade: »Den sannfärdiga historia, som här framställes för Ers Nåder, är ord för ord hämtad ur de franska krönikorna^[2], såväl som ur de spanska folkvisor, hvilka vidt och bredt sjungas på gatorna af gamla och unga. Den handlar om huruledes señor D. Gaiféros befriade sin gemål Melisendra^[3], som satt fången i Spanien i morernas våld i Sansueña, ty så hette på den tiden den stad som nu kallas Zaragoza. Herrskapet behagade nu se bit, huru D. Gaiféros sitter vid brädspelet, alldeles så som det står i visan:

Sitter vid sitt damspel Don Gaiféros,
har re’n länge glömt sin Melisendra.

Och den personen, som nu kommer fram med krona på hufvudet och spira i händerna, är kejsar Karl den Store, nämnda Melisendras förmente far, som, förtörnad öfver sin svärsons orkeslöshet och slarf, uppträder för att läsa lagen för honom; och se nu bara hur häftigt och eftertryckligt han bannar honom, det ser alldeles ut som om han med spiran ville knacka till honom ett par tag i hufvudet; ja, det finns till och med författare som påstå att han verkligen gjort det, och det med besked ändå. Och sedan han nu talat med honom en hel hop om att hans heder löpte fara, så vida han inte droge försorg om sin gemåls befrielse, säga de att han sa’ till honom:

Nog jag talat, tänk på saken! 

Skåda nu också, mitt nådiga herrskap, huruledes kejsaren vänder D. Gaiféros ryggen och låter honom stå där helt slagen; och se hur arg han blir och kastar damspelet och tärningarna långt ifrån sig och tvärt begär sina vapen och begär af sin kusin D. Roland att få låna hans svärd Durendal, och huru D. Roland icke vill låna honom det, men däremot erbjuder honom sitt sällskap i det svåra företag D. Gaiféros tillärnar. Men han, tapper och uppbragt, vill icke mottaga hans anbud; fastmera säger han att han ensam kan nog ta sin gemål ur fångenskapen, sutte hon också i jordens djupaste medelpunkt; och med dessa ord går han bort för att rusta sig och oförtöfvadt begifva sig på väg. Vänd nu era blickar, mitt herrskap, till det där tornet som syns längre bort, och skall vara ett af tornen på slottet i Zaragoza, som man nu för tiden kallar Aljaféria^[4]; och damen, som syns där borta på balkongen och är klädd i en morisk dräkt, är den oförlikneliga Melisendra, som så ofta suttit och skådat därifrån utåt vägen till Frankrike och under fångenskapen tröstat sig med att låta sina tankar vandra till Paris och till gemålen. Men se nu också en ovanlig händelse som här inträffar och som man måhända aldrig sett maken till. Sen I icke moren där borta, som helt sakta, steg för steg och med fingret på läpparna smyger fram bakom den sköna Melisendra? Se nu hur han ger henne en kyss midt på munnen, och hur brådt hon får att spotta och aftorka sig om läpparna på sin hvita lintygsärm, och hur hon jämrar sig och af förtrytelse sliter af sig sitt vackra hår, liksom om det rådde för denna illgärning. Se nu också hur den där allvarsamme moren står därborta i den öppna gången; det är konung Marsilio af Sansueña, som har sett den andre morens fräckhet och för den skull, fastän det är hans släkting och store gunstling, befaller att man genast skall gripa honom, gifva honom hundra par spö och föra honom genom de öfliga stadsgatorna, med ropare före och en hop stadssoldater efter sig.^[5] Och se här hur de komma för att verkställa domen, fast det är nätt och knappt att brottet hunnit utföras, för se hos morerna går det inte till som hos oss med protokoll till parten och: bevisa din sak! och den andre får sitta inne på rannsakning så länge!»^[6]

— »Gosse, gosse, inföll här D. Quijote med hög röst; fortsätt eder berättelse rakt fram och gif eder ej in på krokvägar och krumbukter, ty för att få en sak på det klara behöfvas många bevis, och det både en och två gånger.»^[7]

Äfven mäster Pedro ropade bakifrån teatern: »Pojke, lägg dig inte i sånt som inte angår dig, utan gör som herrn här befaller dig, det är säkrast; gå du på med din enkla visa och gif dig inte på några finesser, ly fina trådar gå lättast af.»

— »Det skall jag», svarade pojken och fortfor på följande sätt: »Den figuren, som syns här till häst insvept i en gaskognisk kappa, är D. Gaiféros i egen person, som hans maka satt och väntade på; och, sedan hon nu fått hämnd på den förälskade morens dristighet, har hon med gladare och lugnare uppsyn ställt sig på tornets altan och talar med sin gemål i den tro att han är någon vandringsman, och med honom hade hon allt det samspråk och tal, som förekommer i den bekanta visan, där det heter:

När till Frankrike bär färden,
riddare, spörj om Gaiféros. 

Det samtalet meddelar jag inte nu, emedan vidlyftighet plägar väcka leda. Nog af att vi se huruledes D. Gaiféros omtalar hvem han är, och huruledes Melisendra genom sina glada åtbörder visar oss att hon känt igen honom, isynnerhet nu då vi se huru hon släpper sig ned från altanen för att sätta sig på länden af sin gemåls häst. Men ack, den olyckliga! Kanten på hennes underkjol har hakat sig fast i en af altanens järnstänger, och hon sväfvar i luften utan att kunna nå ned till marken. Men ni ser huru Himlen i sin barmhärtigbet bringar hjälp i de största betryck; ty D. Gaiféros träder fram och, utan att akta på om den dyrbara underkjolen sönderslites eller ej, får han tag i henne, drager henne mot hennes vilja ned till marken och lyfter med ett enda tag upp henne på hästländen, så att hon sitter grensle som en karl, och befaller henne att hålla sig fast och att slå armarna omkring honom, så att hon lägger dem i kors öfver hans bröst, för att icke falla af, ty vid sådana ridter var fru Melisendra inte van. Vidare kunna ni märka hurusom hästens gnäggande tydligen visar, att han fröjdar sig öfver den tappra och sköna börda, som han bär uti sin herre och sin herres gemål. Vi se huru de göra helt om och aflägsna sig från staden, samt huru glada och förnöjda vägen till Paris de taga.^[8] Drag i frid, du makalösa par af trogna älskande! Mån I välbehållna anlända till ert älskade fosterland, utan att ödet någonsin lägger ett hinder i vägen för er sälla färd! Må era vänner och anförvanter se er i stilla frid njuta de dagar som ännu återstå er af lifvet, och må dessa bli så många som Nestors!»

Här höjde för andra gången mäster Pedro sin stämma och ropade: »Sakta i backarna, pojke, och klif inte för högt, allt tillkonstladt är af ondo.»

Tolken svarade ej, utan fortfor på följande sätt: »Det fattades ej några sysslolösa ögon, sådana som allting pläga se, och de hade nu äfven sett huru Melisendra släppt sig ned och satt sig upp; de underrättade härom konung Marsilio, som genast befallde att man skulle slå alarm, och se nu huru brådt de ha, ty hela staden är nära att ramla af klockklangen, som skallar från alla moskéernas torn.»

— »Det duger ej, inföll här D. Quijote; hvad klockorna angår är mäster Pedro på villospår, ty hos morerna begagnas inga klockor, utan blott pukor och ett slags flöjter som likna våra klarinetter, och att låta klockor ringa i Sansueña är utan tvifvel alldeles befängdt.»

Då mäster Pedro hörde detta, slutade han genast med sitt ringande och sade: »Ers Nåd skall inte hänga upp sig på obetydligheter, señor D. Quijote, och inte drifva sakerna så till en spets att man till slut inte får reda på den. Uppföras inte här i landet nästan dagligdags tusentals komedier, fulla af tusentals oriktigheter och dumheter, och det oaktadt gå de förträffligt och åhöras ej blott med bifall, utan med beundran och allt möjligt? Fortfar du bara, pojke, och låt folket tala, ty, fyller jag bara min pung, så uppför jag om det så vore lika många oriktigheter som det finnes stoftgrand i solen.^[9]»

— »Ni har rätt», svarade D, Quijote, och gossen fortsatte: »Se nu hvilket talrikt och glänsande rytteri som drager ut ur staden för att förfölja detta älskande par, huru många trumpeter som blåsa, huru många skalmejor som ljuda, och huru många pukor och trummor som dundra! Jag fruktar för att man upphinner dem och släpar dem tillbaka bundna vid svansen på deras egen häst, hvilket vore ett fasansfullt skådespel.»

När nu D. Quijote såg en sådan mängd morer och hörde det dånande larmet, syntes det honom välbetänkt att komma det flyktande paret till hjälp; han reste sig upp och ropade med väldig stämma: »Aldrig skall jag tillåta att i mina lifsdagar och i min närvaro öfvervåld begås mot en så berömd riddare och djärf älskare som D. Gaiféros. Hållen inne, gemena pack! låten bli att följa och förfölja honom, ty eljest skolen I få med mig att göra!»

Och, sagdt som gjordt, drog han sitt svärd, stod med ett enda språng framme vid teatern och började med plötsligt och exempellöst raseri låta hugg regna ned på de moriska marionetterna, nedslog somliga, högg hufvudet af andra, gjorde några till krymplingar, högg andra i stycken, och bland mycket annat gjorde han ett så väldigt primhugg att, om mäster Pedro icke hukat sig ned, krupit ihop och ’tryckt’ som en hare, skulle han ha ’klippt’ hans hufvud lättare än om det varit af mandelmasa. Mäster Pedro skrek: »Håll, håll, nådigaste herr D. Quijote, och besinna, att hvad ni här kullkastar, slår i stycken och hugger ihjäl, det är ju inga riktiga morer, utan blott pappdockor; besinna, Gud vare mig arme syndare nådig! att ni förstör allt hvad jag äger och har och gör mig utfattig.»

Men D. Quijote upphörde det oaktadt icke att utdela sina hugg med en hand och med båda händerna, primer och terzer, som om de kommit regnande från himlen. Kort sagdt, på mindre tid än man behöfver för att bedja Fader Vår hade han jämnat hela spektaklet med marken, huggit maskineriet och alla dockorna i stycken och bitar, svårt sårat konung Marsilio och klufvit i tu kejsar Karls hufvud och krona. Det vardt en stor uppståndelse bland de lyssnande åhörarna, apan tog till flykten öfver värdshusets tak, kusinen betogs af ängslan, pagen af fruktan; ja, själfva Sancho vardt förfärligt rädd, emedan, såsom han bedyrade efteråt, när ovädret rasat ut, han aldrig någonsin förr sett sin herre i ett så ursinnigt raseri.

Sedan han nu fullbordat dockteaterns jämmerliga förstörelse, lugnade sig D. Quijote och sade: »Här och i detta ögonblick skulle jag vilja hafva framför mig alla dem som icke tro eller vilja tro, till hvilket stort gagn de vandrande riddarna äro i världen. Betänken hvad som skulle blifvit af den tappre D. Gaiféros och den sköna Melisendra, om ej jag varit närvarande: helt säkert skulle då vid detta laget dessa kanaljer hafva upphunnit dem och tillfogat dem någon skymf. Kort sagdt, högt lefve det vandrande ridderskapet, högt öfver allt annat som nu för tiden lefver i världen!»

— »Må det gärna för mig lefva! sade mäster Pedro med ömklig stämma; men må jag dö, eftersom jag nu råkat i den olycka att jag kan säga med D. Rodrigo:

Jag i går var Spaniens konung,
och i dag en enda tinne 
har jag ej, jag min kan kalla.^[10]

För inte en half timme sedan, nej, inte ens för ett halft ögonblick sedan, såg jag mig såsom herre öfver konungar och kejgare, mina stall och kistor och säckar voro fulla af oräkneliga hästar och mångfaldiga prydnader; och nu ser jag mig hjälplös och nedslagen, fattig och utarmad och värst af allt, beröfvad min apa, ty, innan jag åter får henne i mitt våld, lär det väl kosta mig modiga tårar af svett.^[11] Och alltsammans genom det obetänkta vredesutbrottet af denne herr riddare, som säges beskydda fader- och moderlösa och afböja oförrätter och utföra ännu andra kärleksverk, och mot mig ensam skulle det bära så till att hans ädelmodiga tänkesätt inte fick någon lycklig verkan; men lofvad och prisad vare Himlen där den är som högst! Det är nu en gång på det viset att det skulle vara Riddaren af den Sorgliga Skepnaden som skulle göra mina marionetter till så sorgliga skepnader.»

Sancho vardt helt vek om hjärtat vid dessa mäster Pedros ord och sade till honom: »Gråt inte, mäster Pedro, och jämra dig inte så, du krossar mitt hjärta; jag kan försäkra dig att min herre D. Quijote är en så sann och samvetsgrann kristen att, när han kommer till insikt af att han begått en oförrätt mot dig, han både kan och vill betala dig och godtgöra dig till öfverlopps.»

— »Om herr D. Quijote ville ersätta mig för någon del af de figurer som han förstört för mig, skulle jag vara belåten, och Hans Nåd kunde skaffa lugn åt sitt samvete, ty ingen kan bli salig som mot rätte ägarens vilja tar andras tillhörighet i besittning och inte återställer den.»

— »Så är det, sade D. Quijote; men hittills vet jag ej med mig att jag i min ägo har någonting som tillhör eder, mäster Pedro.»

— »Jaså, inte det? återtog mäster Pedro; än dessa liken då, som ligga här på denna hårda och torra mark, hvem har väl kringkastat och aflifvat dem annat än denna väldiga arms oöfvervinneliga styrka? och hvem tillhörde dessa kroppar annat än mig? och hvarmed förtjänade jag mitt uppehälle annat än med dem?»

— »Nu tror jag för visso, återtog D. Quijote, hvad jag redan ofta trott, nämligen att de trollkarlar som förfölja mig ständigt framställa för mina ögon gestalterna sådana de verkligen äro, för att därefter genast ändra och förbyta dem till det som faller dem in. Ty jag säger eder rent och uppriktigt, I herrar som hören mig, att allt det som här tilldragit sig förekom mig precis som om det bokstafligen så inträffade: Melisendra var Melisendra, D. Gaiféros var D. Gaiféros, Marsilio Marsilio, och Karl den Store Karl den Store. Allt förty upptändes min vrede, och för att fylla min plikt som vandrande riddare ville jag komma det flyktande paret till hjälp och bistånd, och i denna goda afsikt gjorde jag hvad ni sett. Har detta utfallit bakfram för mig, så är det ej min skull, utan de onda väsens som förfölja mig. Icke desto mindre vill jag för detta mitt brutala beteende^[12] som likväl ej härflutit af någon ond mening, döma mig själf att betala omkostnaderna. Se efter, mäster Pedro, hvad ni vill ha för de förstörda marionetterna, så tillbjuder jag mig att genast betala er det i godt och gångbart spanskt mynt.»

Mäster Pedro bugade sig och sade: »Jag väntade mig ingenting mindre af den tappre D. Quijotes af La Mancha ojämförligt kristliga tänkesätt, han som är alla nödställda och behöfvande kringvandrares sanne hjälpare och stöd; och nu må herr värdshusvärden och den store Sancho blifva medlare och värderingsmän mellan Ers Nåd och mig med afseende på hvad de nu en gång fördärfvade figurerna äro eller kunde vara värda.»

Värden och Sancho förklarade sig villiga härtill, och genast upptog mäster Pedro från marken konung Marsilio af Zaragoza, på hvilken hufvudet fattades, och sade: »Det är ej svårt att se huru omöjligt det är att åter försätta denne konung i sitt förra skick, och därför tyckes det mig, med all aktning för ett bättre omdöme, att man för hans död, bortgång och frånfälle bör gifva mig fyra och en half real.»

— »Vidare», sade D. Quijote.

— »För denna remna, som går ända uppifrån och ned, fortfor mäster Pedro, i det han tog i sina händer den ituklufne kejsar Karl den Store, vore det väl inte för mycket om jag begärde fem och en fjärdedels real.»

— »Det är inte för litet», inföll Sancho.

— »Inte för mycket heller, genmälde värden, låt oss halfvera denna post^[13] och sätta priset till jämna fem realer.»

— »Gif honom de fem och fjärdedelen med, återtog D. Quijote; ty för totalbeloppet af en så betydlig förlust kommer det inte an på en fjärdedels real mer eller mindre. Och skynda er nu, mäster Pedro, ty det lider mot kvällsvardsdags, och jag känner vissa tecken till hunger.»

— För den här figuren, sade mäster Pedro, som mistat näsan och ena ögat och som föreställer den sköna Melisendra, begär jag, och det är billigt tilltaget, två realer och tolf maravedis.»

— »Nå, det vore väl knäfveln, inföll D. Quijote, om Melisendra och hennes gemål inte redan hunnit åtminstone till franska gränsen, ty hästen på hvilken de redo tycktes mig snarare flyga än springa, och då är det ej värdt att vilja pracka på mig en sak i stället för en annan^[14] och här förevisa mig en näslös Melisendra, medan den rätta kanske nu ligger i Frankrike med utsträckta ben och som bäst förlustar sig med sin make. Gud hjälpe hvar och en med det han har, herr mäster Pedro! och låtom oss alla vandra med stadiga steg och ärligt uppsåt! Fortfar nu!»

Då mäster Pedro märkte att D. Quijote vred åt vänster och fick ett återfall af sina förra griller, ville han icke låta en så god kund gå förlorad, utan sade därför till honom: »Detta måtte ej vara Melisendra, utan någon af de jungfrur som voro i hennes tjänst, och därför är jag nöjd och väl belåten, om man ger mig sextio maravedís för henne.»

På detta sätt bestämde han priset för ännu många andra stympade figurer, hvilket därpå jämkades af de båda skiljedomarena till bägge parternas belåtenhet, och således kom man upp till en summa af fyrtio och tre fjärdedels realer. Förutom dessa penningar, som Sancho genast utbetalade, begärde mäster Pedro två realer för sitt besvär att åter fånga apan.

— »Gif honom dem, Sancho, sade D. Quijote, icke för att åter fånga apan, utan som drickspenningar^[15], och två hundra skulle jag i glädjen gärna skänka den, som kunde med visshet säga mig om señora Doña Melisendra och señor D. Gaiféros redan befinna sig i Frankrike hos de sina.»

— »Det kan ingen säga oss bättre än min apa, sade mäster Pedro; men det kan inte hin själf få fatt på henne nu, ehuruväl jag förmodar att hennes tillgifvenhet för mig jämte hungern skall tvinga henne att redan i kväll uppsöka mig. Nå ja, Vår Herre låter det väl bli en dag i morgon med, och då få vi se.»

Sålunda gick ovädret med marionettspektaklet öfver, och alla spisade sin kvällsvard i allsköns frid och förtrolighet på D. Quijotes bekostnad, ty denne var öfvermåttan frikostig. Ännu före dagens inbrott begaf sig mannen som medförde lansarna och hillebarderna därifrån, och, sedan det dagats, togo kusinen och den unge pagen afsked af D. Quijote, den förre för att återvända till sin hemort, den senare för att fortsätta sin färd, och till hjälp på denna gaf honom D. Quijote ett dussin realer. Mäster Pedro ville ej ännu en gång inlåta sig i något ordbyte med D. Quijote, som han nu mycket väl kände; han steg därför upp tidigt före solen, tog apan samt återstoderna af teatern och gick äfven han åstad för att söka sina egna äfventyr.

Värden, som ej kände D. Quijote, var lika förundrad öfver hans galenskaper som öfver hans frikostighet. Till slut betalade honom Sancho på sin herres befallning mycket väl; de togo afsked af honom ungefär klockan åtta på morgonen, lämnade värdshuset och anträdde sin färd, på hvilken vi nu vilja låta dem framtåga; ty detta tyckes oss lampligast för att få tillfälle att berätta andra saker, som höra till förtydligande af denna förträffliga historia.

---

1. Vergilii Eneid hade öfversatts (1557) af Gregorio Hernandez de Velasco, och det är andra bokens första vers som här citeras. Clemencin påpekar den löjliga motsättningen mellan å ena sidan den trojanske hjälten med drottning Dido och hela hennes hof, samt å den andra en kringstrykande marionett- eller tittskåpsförevisare med en krogvärd och dennes gäster till åhörare. Sancho är, förstås, fidus Achates.
2. Så kallades i medeltiden och ännu i sextonde seklet de från Frankrike komna och isynnerhet de till Karolingiska sagokretsen hörande riddareromanerna. Jämf. not. 6 på sid. 51 af delen I. 1.
3. Melisendra heter Melisenda i två af de äldsta romanssamlingarna, och detta stämmer äfven bättre med namnets franska form Bellisent. Folkvisorna förtälja hennes historia i hufvudsak på samma sätt som mäster Pedro här framställer den, men denne har ändrat eller ur egen fatabur tillagt en och annan detalj, såsom den om hennes otur vid nedstigandet från altanen, hvilken naturligtvis var en muntrande clou för det slags publik han vanligen kunde påräkna. — De här förut anförda verserna begynna en ännu otryckt dikt i sju oktavstrofer, af obekant författare; de båda som förekomma längre fram äro däremot tagna ur romansen, såsom det ock strax synes af metern.
4. Detta torn finnes kvar, ehuru med många senare om- och tillbyggnader; det låg ännu på 1830-talet, när Clemencin skref sin kommentar till D. Quijote, utanför staden men räknas numera med till dess område som ett framskjutet fäste, dit ett regemente fotfolk och en afdelning artilleri äro förlagda. Där finnas ännu minnen från Arabernas Lid, särskildt el salon de la Alcoba och ett litet åttkantigt rum, som man kan tro vara flyttadt direkt från Granadas Alhambra.
5. Dessa ropare voro härolder, som med hög röst utropade syndarens brott och det straff, som blifvit honom ådömdt; de efterföljande stadssoldaterna hette med ett kollektivt namn envaramiento, emedan de buro stafvar som ämbetstecken. Jämf. dessutom äfventyret med galérslafvarna, sid. 182 i delen I. 1.
6. Sp. entre moros no hay traslado á parte, ni á prueba y estése. De fyra sista orden höra ihop som en fras, hvilken jämte ordet traslado står som subjekt till no hay; betydelsen förklaras bäst, om man tänker sig saken dramatiskt, så att domaren säger till käranden: (skrid) till bevis! och till rättsbetjänten: (den anklagade) får stanna (näml. i häktet). Ett synnerligen upplysande exempel lämnar den ryktbare Quevedo i 35:e sonetten af sin Mus. 6, där det heter:
   No entiendo, vive Cristo, aquesta genre,
   mandan que siga y tienenme cerrado:
   lo de á prueba y estése me ha cansado,
   y el ser el susodicho eternamente.
   
   
7. Sp. menester son muchas pruebas y repruebas. Alla mig tillgängliga spanska lexika angifva det sista ordets betydelse med »bevisning om igen», nytt bevis utöfver ett föregående, och jag vågar därför ej ansluta mig till den i senaste tyska öfversättning antagna af motbevis.
8. Originalets toman de Paris la via har precis måttet af en vers, och äfven ordställningen tillhör en sådan; men man känner ej nu för tiden någon romans där han hör hemma.
9. Här begagnar Cervantes tillfället att låta mäster Pedro komma med en snärt åt samma håll, som i 48:e kapitlet af förra delen. Under de tio år som förflutit, sedan den skrefs, hade författarens erfarenhet af teatern ej varit lyckligare än förr.
10. Dessa tre verser äro tagna ur en gammal romans om konung Rodrigo (se not. 9 på sid. 175 af delen I. 2), men de följa där icke omedelbart efter hvarandra. I sitt sammanhang låter stycket ungefär så här:
    Jag i går var Spaniens konung,
    ej en by i dag mig hyllar.
    Än i går af tjänarskaror,
    lydande hvar vink, jag omgafs;
    ingen är i dag mig öfrig.
    Städer ägde jag och borgar,
    och i dag en enda tinne
    har jag ej, jag min kan kalla.
    
    
11. Sp. me han de sudar los dientes = komma mina tänder att svettas.
12. I originalet står este mi yerro, och sista ordet kan väl här ej gärna öfversättas med villfarelse eller misstag, då D. Quijote strax efter ursäktar sig med, att han ej handlat i ond mening: det gör man ju aldrig, när man misstar sig. Men yerro har därjämte en annan betydelse, som här just synes vara den mest passande, nämligen »mycket i ögonen fallande eller tadelvärda fel hos medlemmar af riddarordnarna eller hos aktade, talangfulla och bildade personer, men som ej skulle vara det hos personer af lägre samhällsställning», (Spanska Akademiens ordbok, första upplagan) och Salvá definierar det som »déviation d’une conduite réguliêre chez un homme bien élevé», och just det var det som D. Quijote själf insåg att han gjort sig skyldig till.
13. Värden har, som man ser, ett eget sätt att halfvera, som väl var särskildt beräknadt på D. Quijote. — Beträffande penningräkningen hänvisas till andra noten på sid. 202 i delen I. 1. Totalbeloppet uppskattades af Clemencin att motsvara 103 realer eller nära 30 kronor i vårt mynt.
14. Sp. vender gato por liebre = att sälja katt i stället för hare.
15. Dáselos, säger D. Quijote, no para tonar el mono, sino la mona, och detta innehöll en ordlek, enär mona kan betyda såväl en aphona som ett lätt rus, en »florshufva». Braunfels har lyckats förträffligt med att i sin öfversättning anbringa något liknande, i det han säger: damit Ihr einen Affen oder auch einen Spitz nach Hause bringt; men på svenska låter det sig, tyvärr, ej göra.

←  Tjugufemte Kapitlet

Upp till början av sidan.

Tjugusjunde Kapitlet  →