Don Quijote senare delens förra hälft/25

←  Tjugufjärde Kapitlet

Don Quijote af la Mancha (Senare delens förra hälft) av Miguel de Cervantes Saavedra Översättare: Edvard Lidforss

Tjugusjätte Kapitlet  →

TJUGUFEMTE KAPITLET.

Hvaruti vidröres äfventyret med åsneskriandet, såväl som den lustiga händelsen med dockteaterns ägare, jämte den spående apans tänkvärda förutsägelser.

D. Quijote kunde knappt gifva sig till tåls^[1], förrän han fått höra och förnimma de märkliga ting, som mannen med vapnen lofvat honom. Han gick och sökte upp honom där, hvarest han enligt värdens utsago vore till finnandes: han träffade honom och sade till honom, att han för all del måste oförtöfvadt meddela honom hvad han hade att säga såsom svar på den fråga, som under vägen blifvit ställd till honom:

Mannen svarade: »I saktare mak och icke på stående fot bör historien om mina underbara ting berättas; min gode herre, låt mig först sluta att ansa om min åsna, så skall jag förtälja Ers Nåd saker som skola sätta er i förvåning.»

— »Det skall icke behöfva uppskjutas för den skull, genmälde D. Quijote; jag skall hjälpa er med alltsammans.»

Och det gjorde han äfven, i det han sållade hafren och rengjorde krubban; en nedlåtenhet som förmådde mannen att beredvilligt berätta allt hvad riddaren begärde af honom. Han slog sig ned på en stenbänk och D. Quijote bredvid honom, med kusinen, pagen, Sancho Panza och värden till publik^[2] och åhörarskara, och han började tala sålunda:

»I bören veta, mina ärade herrar, att i en stad, som ligger fyra och en half mil från detta värdshus, hände det sig att en rådman^[3] i densamma mistade sin åsna; och detta skedde genom hans unga tjänsteflickas knep och list, hvilket vore för vidlyftigt att berätta. Ehuruväl nämnde rådman gjorde sig all upptänklig möda för att återfinna åsnan, var det honom likväl icke möjligt. Efter hvad man allmänt påstår och tror, kunde väl en fjorton dagar ha förgått efter hennes försvinnande, då på torget en annan rådman i samma stad kom fram till den rådmannen som träffats af förlusten och sade till honom: ’Gif mig hittelön, broder, er åsna har blifvit sedd’. — ’Hittelön skall jag ge er, och det en som är duktig, svarade den andre, men låt mig höra hvar hon har blifvit sedd’. — ’Jag såg henne, svarade han som funnit åsnan, i skogen i morse, utan sadel och remtyg och så mager, att det var en ömkan att se henne. Jag ville drifva henne framför mig och föra henne till er; men hon har redan blifvit så vild och skygg, att hon lopp därifrån och sprang in i skogens tätaste gömslen, då jag kom henne nära. Om ni vill att vi båda två gå för att uppsöka henne, så låt mig blott leda hem denna min åsninna, så kommer jag genast tillbaka.’ — ’Då skulle ni göra mig en stor tjänst, sade åsnans herre, och jag skall bjuda till att betala er med samma mynt igen.’ Med alla dessa närmare omständigheter och på samma sätt som jag nu berättar saken, berättas den af alla som känna till rätta förhållandet. Korteligen, de bägge rådmännen begåfvo sig till fots och hand i hand bortåt skogen; men, när de kommo till ort och ställe där de trodde sig skola finna åsnan, funno de henne icke, ej heller syntes hon till i hela omnejden, huru ifrigt de än sökte efter henne. Då de nu sågo att hon ingenstädes stod till att upptäcka, sade den rådmannen som sett henne till den andre: ’Hör, broder, jag har kommit att tänka på ett knep, medelst hvilket vi helt säkert skola finna djuret, om det än vore fördoldt i jordens innersta sköte, och långt lättare då i skogen; det är så alt Jag kan skria förundransvärdt likt en åsna, och, som äfven ni förstår er något därpå, kan ni anse saken som klappad och klar. — ’Något, säger ni, kära bror? sade den andre: vid Gud, Jag står ingen efter i den konsten, inte en gång åsnan själf’. — ’Det skola vi straxt se, sade den andre rådmannen; jag har funderat ut att ni går genom skogen åt ena hållet, och jag åt det andra, så att vi helt och hållet kringgå och genomströfva honom, och då kan det inte slå fel att åsnan hör oss och svarar oss, om hon verkligen är i skogen’. Härpå svarade åsneägaren: ’I sanning, broder, ert påhitt är utmärkt och värdigt ert stora snille’. När de nu båda efter öfverenskommelse skildes åt, hände sig att de skriade nästan på samma gång, och en hvar af dem, narrad af den andres skri, sprang fram för att leta efter kamraten, i akt och mening att åsnan redan var funnen. Då de råkades, sade rådmannen som förlorat djuret; ’Är det möjligt, kära bror, att det inte var min åsna som skriade?’ — ’Nej, det var ingen annan än jag, det’, svarade den andre. — ’Då måste jag säga, återtog åsneägaren, att mellan er och en åsna finns det inte den ringaste skillnad hvad skriandet angår; ty i hela min lefvetid har jag hvarken hört eller sett något mera naturligt.’ — ’Sådant beröm och högt lof, svarade upphofsmannen till knepet, anstår och höfves er bättre än mig; ty, vid den Gud som skapat mig, öfverträffar ni inte den bäste och mest öfvade åsneskriare: tonen i ert skriande är hög, stämmans uthållighet är i rätt tempo och takt, era kadanser äro talrika och väl anbragta; korteligen, jag förklarar mig för öfvervunnen, afstår åt er segerpalmen och räcker er hederstecknet för denna sällsynta färdighet’. — ’Jag måste verkligen bekänna, sade åsneägaren, att från denna stund skall jag hålla mera på mig själf och skatta mig högre och tro att jag kan någonting, eftersom jag äger någon talang; ty, fastän jag ansåg att jag kunde skria ganska bra, tänkte jag dock aldrig att jag uppnått den stora fulländning som ni påstår? — ’Jag får nu också lof att säga, återtog den andre, att ganska många sällsynta talanger gå förlorade för världen och äro illa anbragta hos dem, som ej förstå sig på att draga nytta af dem. — ’Våra talanger, svarade åsneägaren, kunna icke gagna oss annat än i fall som det nu förhandenvarande, och gifve Gud att de härvidlag måtte vara oss till nytta!’ Sedan de så samspråkat, skildes de igen och började åter med sitt skriande; men i hvarje ögonblick läto de, närra sig af hvarandra och möttes ånyo, till dess de öfverenskommo såsom kännetecken, att de skulle skria två gånger tätt efter hvarandra, för att kunna höra om det var de själfva och icke åsnan. På detta sätt genomströfvade de hela skogen och uppgåfvo dubbelskrin vid hvarje steg, utan att den förlorade åsnan svarade eller gaf något tecken från sig. Men huru skulle också det stackars så tidigt och i sin mest blomstrande ålder bortryckta djuret^[4] kunna svara, då de omsider träffade på henne i den undangömdaste delen af skogen, uppäten af vargar? Och då åsnans ägare blef henne varse, sade han: ’Visst undrade jag öfver att hon inte svarade; ty, hade hon ej varit död, hade hon börjat skria så fort hon hörde oss, eljest hade hon ej varit någon åsna. Men sedan jag har hört er, broder, skria med så mycket behag, anser jag mig hafva väl användt den möda jag haft med att leta, fastän jag nu funnit henne död. — ’Det är nog bra med det, kära bror, svarade den andre; ty visst sjunger prästen bra, men korgossen ger honom inte stort efter’. — Härmed återvände de tröstlösa och hesa till byn, där de omtalade för sina vänner, grannar och bekanta hvad som vederfarits dem under letandet efter åsnan, hvarvid den ene öfvermåttan prisade den andres talang i att skria som en åsna. Allt detta blef snart kändt och ryktadt i de kringliggande byarna, och enär hin onde, som aldrig sofver, har sin fröjd af att utså och utsprida fiendskap och tvedräkt hvarhelst sådant låter sig göra, och för detta ändamål tillställer bålstora lögnhistorier och arga stridigheter för rena obetydligheter, så lagade och styrde han så till att folket från de andra byarna, så fort de fingo sikte på någon från vår by, började skria som åsnor, liksom för att slå oss i synen med våra rådmäns skriande. Gatpojkarna togo upp det, hvilket var detsamma som om det råkat i hand och mun på alla helvetets onda andar; åsneskriandet spridde sig från by till by, så att de ifrån skriarebyn numera äro öfverallt ökända, liksom negrer igenkännas och åtskiljas från de hvita, och detta olycksaliga gäckeri har gått därhän, att de begabbade ofta med väpnad hand och i sluten skara dragit ut emot sina bespottare för att slåss med dem, utan att fruktan eller blygsel eller någon i världen^[5] förmått hindra dem. Jag tror att i morgon eller dagen därpå ärna de ifrån min by, det vill säga de hos hvilka åsneskriandet hör hemma, draga i fält mot en annan by, som ligger två mil ifrån vår och bör till dem som värst förfölja oss; emedan de nu ärna tåga ut väl utrustade, har jag köpt och medtagit de lansar och hillebarder som ni sett. Och detta är de märkliga ting som jag sade att jag skulle berälta, och, om de inte förefallit er så, så vet jag inga andra.»

Härmed slutade den gode ynglingen sin berättelse.^[6] Samtidigt inträdde genom värdshusets dörr en man, som var helt och hållet klädd i sämskskinn, såväl sockor som benkläder och jacka; och han sade med hög röst: »Herr värd, kan jag få härbärge? här kommer den spående apan samt dockteatern med Melisendras befrielse.»

— »För tusan! sade värden; så att mäster Pedro är här! då få vi en lustig afton.»

Jag glömde anmärka att mäster Pedro hade vänstra ögat och nästan halfva kinden betäckt med en plåsterlapp af grönt taft, ett tecken till att han måtte hafva haft någon skavank på hela den sidan.

Värden fortfor, sägande: »Mycket välkommen, värdaste mäster Pedro! Hvar håller apan hus och dockteatern, eftersom jag inte ser till dem?»

— »De följa här tätt efter, svarade han med skinnkläderna: jag gick bara i förväg för att höra efter om här finns kvarter.»

— »Det skulle jag taga ifrån själfvaste hertigen af Alba^[7], för att ge det åt mäster Pedro, svarade värden; låt blott apan och dockteatern komma, ty i natt finns här i värdshuset folk som betalar för att få se teatern och apans konster.»

— »Mycket bra, svarade han med plåstret; jag skall sätta ned priset, och med blott hvad det kostar mig själf skall jag anse mig väl betald. Nu går jag bara tillbaka ett tag och lagar att vagnen och apan och dockteatern raska på.»

Och genast skyndade han åter ut ur värdshuset. D. Quijote frågade strax värden hvad detta vore för en mäster Pedro, och hvad för en apa och hvad för en dockteater han förde med sig.

Värden svarade: »Mannen är en utmärkt marionetispelare, som nu i flera dagar dragit omkring i värt aragonesiska Mancha^[8] och förevisar spektaklet om Melisendra, hurusom hon befrias af den berömde Don Gaiféros, hvilket är en af de yppersta och bäst framställda historier som man på många år sett här i landet. Han har också med sig en apa med den märkvärdigaste talang, som någonsin påträffats hos apor eller man kunnat tänka sig hos människor; ty, om man frågar henne om något, lyssnar hon på frågan, hoppar genast upp på sin herres axel, lutar sig tätt intill hans öra och säger honom svaret på frågan, hvarpå mäster Pedro genast meddelar det åt åhörarna. Om förflutna ting yttrar hon mera än om tillkommande, och äfven om hon inte alltid träffar rätt i allting, så tar hon likväl för det mesta inte miste, så att hon rent kan få oss att tro att hon har hin själf i kroppen på sig. Två realer tar mäster Pedro för hvar fråga, i fall apan svarar, jag menar om hennes herre svarar i hennes ställe, sedan hon hviskat honom någonting i örat. Därför tros det äfven att mäster Pedro är stenrik; han är också en galantuomo och buon compagno^[9], som det heter i Italien^[10], och lefver kräsligen och gör sig glada dagar; han pratar för mer än sex andra och dricker för mer än tolf, och alltsammans förtjänar han på sitt munläder, sin apa och sin dockteater.»

I detsamma kom mäster Pedro tillbaka, och på en vagn kom också dockteatern och en apa, stor och utan svans med klinkorna liksom af filt, men ett ingalunda fult ansikte.

Knappt hade D. Quijote fått syn på henne, förrän han frågade henne: »Säg mig, nådige herr spåman, che pesce pigliamo?^[11] hvad hafva vi att vänta oss? Och här har ni mina två realer!» På samma gång befallde han Sancho att lämna mäster Pedro penningarna, men denne svarade för apan: »Señor, detta djur svarar icke och ger inga upplysningar om tillkommande ting; de förflutna vet hon något om, och äfven en smula om de närvarande.»

— »Anfäkta det! sade Sancho; jag vill inte ge ett öre för att man skall säga mig hvad som redan händt mig, ty hvem kan veta det bättre än jag själf? Och att betala för att någon talar om för mig hvad jag redan vet, det vore en stor dumhet; men, eftersom hon förstår sig på närvarande ting, så här äro mina två realer, och säg mig nu, kära ärkeapa, hvad gör i detta ögonblick min hustru Teresa Panza och hvad håller hon på med?»

Mäster Pedro ville icke taga emot penningarna, utan sade: »Jag vill inte ta betalningen i förskott, utan att apan först gjort sitt.» Och, i det han med högra handen slog sig två gånger på vänstra axeln, hoppade apan upp med ett enda skutt, satte munnen intill Pedros öra, hackade tänderna mycket ifrigt, och, sedan hon hållit på med detta ungefär så lång stund som man behöfver för att läsa ett Fader vår, hoppade hon med ett nytt skutt ned på marken; och i samma ögonblick kastade sig mäster Pedro i största hast på knä framför D. Quijote, omfamnade hans ben och sade: »Omkring dessa ben slingrar jag mina armar, alldeles som om jag omfattade de båda Herkulesstoderna, o du det redan i glömska fallna ridderskapets lysande återuppväckare! o du aldrig tillräckligt prisade riddare D. Quijote af la Mancha, du de nedslagnas mod, de vacklandes stöd, de fallnas arm, alla olyckligas staf och tröst.»

D. Quijote stod orörlig af förvåning, Sancho var utom sig, kusinen förundrad, pagen häpen, mannen från skriarebyn stod med vidöppen mun, och värden var helt bestört; korteligen, alla som hört marionettägarens yttranden råkade i den största förvirring. Men denne fortfor på följande sätt: »Och du redlige Sancho Panza, du den bäste vapendragare åt den bäste riddare på jorden! gläd dig, ty allt står väl till med din goda hustru Teresa; i denna stund häcklar hon en mark lin, och till yttermera visso har hon stående till vänster om sig ett krus med bräckt pip, som rymmer en duktig slunk vin, hvarmed hon muntrar sig under arbetet.»

— »Det kan jag nog tro, svarade Sancho; ty hon är en välsignadt rar hustru, och, vore hon bara inte svartsjuk, skulle jag inte vilja byta bort henne mot själfva Långa Leda^[12], som, efter hvad min herre säger, lär ha varit ett rasande hyggligt och duktigt fruntimmer; men min Teresa hör till de kvinnor som inte unna sig själfva illa, skulle det också ske på deras arfvingars bekostnad.»

— »Nu måste jag bekänna, inföll här D. Quijote, att den mycket läser och mycket reser, han mycket ser och mycket förfar. Ja det säger jag, ty hvad skulle väl kunnat förmå öfvertyga mig om att det här i världen finnes apor som kunna spå, såsom jag nu sett med mina egna ögon? Ty jag är ju samme D. Quijote af la Mancha som detta förståndiga djur nyss nämnde, ehuru det utbredde sig något för vidlyftigt i sitt beröm öfver mig; men, hurudan jag än må vara, så tackar jag dock Himlen, hvilken begåfvat mig med ett vekt och deltagande sinnelag, som alltid är färdigt att göra hvar man godt och ingen ondt.»

— »Om jag hade pengar, sade pagen, skulle jag fråga nådig apan huru det kommer att gå mig på den färd jag tillämnar.»

Härpå svarade mister Pedro, som redan åter stigit upp från sitt knäfall för D. Quijote: »Jag har redan sagt, att det här lilla djuret inte svarar på tillkommande ting, men, kunde hon svara därpå, gjorde det ingenting om någon ej hade pengar, ty, för att behaga D. Quijote, här i egen person närvarande, skulle jag uppoffra alla fördelar i världen. Emellertid, emedan jag är honom det skyldig och för att göra honom ett nöje, vill jag nu sätta upp min dockteater och bereda alla här i värdshuset en förströelse, och det utan någon betalning.»

När värden fick höra detta, vardt han öfvermåttan glad, och utvisade ett ställe där teatern kunde uppsättas, hvilket skedde på ett ögonblick. D. Quijote var ej rätt belåten med apans spående, emedan det tycktes honom orimligt att en apa skulle kunna spå, det måtte nu vara om tillkommande eller förflutna ting. Medan mäster Pedro ställde i ordning sin dockteater, drog han sig därför undan med Sancho till en vrå af stallet och sade till denne, utan att höras af någon annan: »Hör på, Sancho, jag har noggrant öfvertänkt denna apas sällsamma talang, och anser för min del att denne mäster Pedro, hennes herre, måste hafva ingått en tyst eller uttrycklig traktat med bin onde.»

— »Är det en traktat med hin onde, sade Sancho, så går det väl inte så tyst till, och, har han lagat till den, så lär den väl aldrig vara för fin heller^[13]; men hvad kan en sådan traktat göra den här mäster Pedro för godt?»

— »Du förstår mig ej, Sancho. Jag vill bara säga så mycket som att han måste med hin onde hafva ingått en öfverenskommelse om att denne ingifver apan den där förmågan, så att mäster Pedro därmed kan förtjäna sitt uppehälle, men, sedan han blifvit rik därpå, måste han gifva honom sin själ till arf och eget, ty det är just hvad denne människosläktets lede fiende åtrår. Det, som föranleder mig att tro detta, är att jag gifvit akt därpå, att apan svarar blott angående det närvarande och det förflutna, och längre sträcker sig icke hennes kunskap. Om det tillkommande vet hon ingenting, utom hvad hon kan gissa sig till, och icke ens det alltid; ty Gudi allena är det förbehållet att veta dagar och stunder, och för honom finnes det hvarken tillkommande eller förflutet, för honom är allting närvarande. När det nu förhåller sig så, såsom det otvifvelaktigt gör, så är det tydligt att denna apa talar genom djäfvulens ingifvelse, och det förundrar mig att man icke anklagat henne inför den heliga inkvisitionen och förhört henne grundligt och utrannsakat i kraft af hvilken ande hon spår; ty helt visst känner denna apa icke till stjärntyderi, ej heller uppställer vare sig hennes herre eller hon själf eller förstå de att uppställa de figurer som kallas en människas horoskop, hvilka nu för tiden användas så allt mänt i Spanien, att det icke finnes nagot kvinnfolksstycke eller småsven eller skoflickare, som inte dristar sig att ställa ett horoskop lika lätt som han tager upp knekten ur en kortlek på marken, och hvarvid de genom sina lögner och sin okunnighet fördärfva vetenskapens underbara sanning. Jag har hört talas om en förnäm dam, som frågade en af dessa horoskopställare huruvida hennes lilla knähynda skulle bli dräktig och få ungar, och huru många och af hvad färg de blifvande valparna skulle bli. Hvarpå herr stjärntydaren ställde sitt horoskop och svarade, att hyndan skulle bli dräktig och få tre valpar, den ene grön, den andre röd, och den tredje brokig, men blott under den förutsättning att den ofvannämnda hyndan parade sig mellan elfva och tolf om dagen eller om natten, och att det skedde på en måndag eller en lördag. Och hvad som inträffade, det var att hyndan två dagar senare dog, därför att hon förätit sig; men herr horoskopställaren gällde lika väl på ort och ställe för den skickligaste stjärntydare, liksom alla eller de flesta horoskopställare gälla som sådana.»

— »Jag skulle ändå önska, inföll Sancho, att Ers Nåd sade åt mäster Pedro att han skulle fråga sin apa, huruvida det var något verkligt med det som vederfors Ers Nåd i Montesinos’ håla; ty jag för min del tror, med Ers Nåds förlof, att alltsammans bara var bländverk och lögn, eller åtminstone drömsyner.»

— »Det kunde väl vara möjligt, återtog D. Quijote; jag skall emellertid göra som du rådt mig, ehuru jag därvid hyser en viss, jag vet ej rätt hvad för slags betänklighet.»

Just i detsamma kom mäster Pedro för att hämta D. Quijote och säga till honom, att dockteatern redan vore i ordning; hans Nåd torde vara god och komma och se på den, ty det vore den värd. D. Quijote meddelade honom sin afsikt och bad honom genast tillsäga apan, att hon måtte gifva honom någon upplysning, huruvida vissa saker som han upplefvat i Montesinos’ håla vore dröm eller verklighet; honom åtminstone förefölle det som om de vore en blandning af bådadera.»

Utan att svara ett ord kallade mäster Pedro härpå åter till sig sin apa, ställde henne framför D. Quijote och Sancho och sade: »Hör, kära apa, denne riddare begär att få veta huruvida vissa saker, som vederforos honom i en håla som kallas Montesinos’ håla, voro falska eller sanna.» Samtidigt gaf han henne det vanliga tecknet; apan hoppade upp på hans vänstra axel och låtsade hviska honom någonting i örat, hvarpå mäster Pedro genast sade: »Åpan säger att hvad Ers Nåd sett eller upplefvat i den nyssnämnda hålan är delvis falskt och delvis sannolikt; och att hon vet detta, men ingenting mera beträffande detta spörsmålet, och, om Ers Nåd önskar erfara mera, skall hon nästa fredag besvara allt hvad henne frågas; men just nu är det slut med kraften af hennes förmåga, och den får hon igen först om fredag, såsom hon redan sagt».

— »Var det inte det jag sade, inföll Sancho, att jag inte kunde få i mitt hufvud, att hvad Ers Nåd, käre herre, berättat om det som tilldrog sig i hålan var sant, ja, inte hälften en gång?»

— »Det skall följden utvisa, svarade D. Quijote; tiden, som allt uppenbarar, underlåter icke att framdraga i solljuset hvar enda sak, vore den än förborgad djupt i jordens sköte. Men nu må det vara nog härmed, och låtom oss i stället gå och åse den hedervärde mäster Pedros dockteater, hvilken, efter hvad jag tror, kommer att bjuda på åtskilligt märkvärdigt.»

— »Hvad för slag, åtskilligt? återtog mäster Pedro; denna min dockteater innehåller sextiotusen märkliga ting. Jag försäkrar Ers Nåd, min högtärade señor D. Quijote, att den är en af de största sevärdheter som världen i våra dagar har att uppvisa; men operibus credite, et non verbis^[14], och låtom oss nu gripa verket an, ty tiden lider och vi ha mycket att göra och säga och visa.»

D. Quijote och Sancho lydde och förfogade sig till den plats, där teatern redan var uppställd och färdig att beskådas, rundt omkring fullsatt med tända små vaxljus, som förlänade den ett ståtligt och lysande utseende. Så fort mäster Pedro kom fram, intog han sin plats bakom scenen, ty det var han som skulle föra de olika figurerna i stycket, och framför densamma ställde sig en gosse, mäster Pedros biträde, för att tjäna som tolk och förklarare af dockspektaklets hemligheter; i handen höll han en liten staf, med hvilken han pekade på och namngaf de uppträdande figurerna.

Sedan alla som befunno sig i värdshuset dels satt sig, dels ställt sig midt emot teatern, samt D. Quijote, Sancho, pagen och kusinen förts till de främsta platserna, begynte tolken omtala hvad som kommer att höras och ses af den, som vill höra på honom eller ögna på följande kapitel.

---

1. Det spanska uttrycket: no se le cocia el pan á D. Quijote = brodet gräddades icke för D. Quijote, är hämtadt från den otålighet en kvinna plägade röja, nar hon satt in brödet i ugnen, men det icke vardt färdigt fort nog. Som detta var en fras ur hvardagstalspråket, tillade författaren ett ursäktande: som man plägar säga, men detta behöfves icke i svenskan, där något motsvarande knappt torde stå att upptäcka, utan man får hålla sig till skriftspråkets vanliga förråd.
2. Sp. senado, som vanligen slopas i öfversättningarna, emedan man ändå har svårt att på detta ställe återgifva det med senat eller något liknande, hvilket är den enda betydelse man finner i moderna ordböcker. Redan Baretti hade dock upplyst, att »in Spain the players give this title to the audience».
3. Rådman är nog icke ett fullt exakt ord för det spanska regidor, som tyckes hafva betecknat ungefär detsamma som man förr här i landet kallade en af stadens äldste eller något dylikt, men i alla händelser icke har betydt domare, och än mindre guvernör, såsom det ibland blifvit öfversatt. Alla samhällen skulle hafva en förman, som inför högre myndigheter var ansvarig för upprätthållandet af den offentliga ordningen på platsen; i mindre samhällen valdes han af befolkningen och kallades alcalde, i de större tillsattes han af regeringen och bar namnet corregidor; samverkande med dem i en lägre ställning var el regidor (af Baretti återgifvet med alderman, af Braunfels med Gemeinderat).
4. Öfversättningen kan tyckas något fri och utbroderad, men Clemencin upplyser just i en not till detta ställe, att ordet malogrado brukas om den som dör i blomman af sin ålder, och att det således egentligen är lämpligt om en vacker, intressant och förhoppningsfull ungmö eller ungersven, som dör i förtid; det står följaktligen här med stor komisk verkan, användt om en åsna.
5. Sp. ni rey ni roque = hvarken kung eller torn (i schackspelet); men uttrycket, i hvilket alliterationen kraftigt framträder, begagnas tidt och ofta med betydelse af ingen enda, ingen alls.
6. Denna beror sannolikt på en verklig händelse, och det är ju ej otänkbart att den kunnat tilldraga sig i Toboso eller Argamasilla de Alba. Då Cervantes tyckes, som man säger, hafva haft ett horn i sidan till dessa städers invånare, hvar han nog med särskildt nöje intagit den lustiga historien i sin bok.
7. Härmed kan knappast menas Fernando Alvarez de Toledo, hertig af Alba, kejsar Karl V:s och konung Filip II:s ryktbare fältherre, som genom sina oerhörda grymheter i Nederländerna gaf upphofvet till detta lands uppror mot och slutliga befrielse från spanska väldet. Han dog nämligen 1582 vid 74 års ålder, och värdshusvärden hade således omöjligt kunnat vare sig mottaga eller afvisa honom som gäst, då det här skildrade uppträdet, enligt hvad längre fram visar sig af Sanchos bref till sin hustru, föreställes hafva tilldragit sig på sommaren 1614 (se 36:e kapitlet af denna del). Det skulle ju kunna hända att minnet af den stränge herren lefvat kvar ännu 30 år efter hans död: men äfven detta är föga troligt, enär han tillbragte största delen af sitt lif på fälttåg i Frankrike, Italien, Tyskland, Nederländerna och Portugal, och man således icke såg mycket till honom i hemlandet. Men släkten ägde besittningar i La Mancha; en medlem däraf, som var storprior för Johanniterorden, hade anlagt och efter sig uppkallat Argamasilla de Alba, och det förefaller därför som om det franska: le roi est mort, vive le roi här kunde hafva en viss tillämpning på det sättet, att under växlande generationer af släkten hertigen af Alba där i nejden alltid varit en stående person. Äfven i många trakter af vårt eget land får man ju ofta höra folket benämna egendomsägaren »grefven» eller »baron» rätt och slätt, utan att de ens alltid känna tillnamnet eller göra någon skillnad annat än möjligen mellan »gamla grefven» och »unga grefven», »gamla baron och unga baron», o. s. v.
8. Östra delen af La Mancha hade redan i medeltiden haft och behöll, som vi se, ännu på Cervantes’ tid binamnet La Mancha de Aragon efter en där belägen skogsbygd, som kallades Monte Aragon.
9. hedersman och treflig ture.
10. Den i all sin förträfflighet emellanåt något pedantiske Clemencin anmärker här, att det är oegentligt att lita värdshusvärden komma fram med italienska ord och fraser, samt att Cervantes således »efter sin vana varit tankspridd och talat i egen person, icke ihågkommande att han bort tala i värdshusvärdens». Men denne kunde ju lika väl som Cervantes själf hafva deltagit i de italienska fälttågen, fastän han sedermera hamnat som värdshusvärd, medan Cervantes drog sig fram som en fattig, förbisedd författare. — Med större skäl kunde man klandra, att mäster Pedro i slutet af kapitlet anför en latinsk sats, hvars förra hälft återfinnes i Joh. Ev. 10, 38.
11. Likaledes italienska; eg. hvad slags fisk fånga vi?
12. På spanska: jättinnan Andandona. Hon förekommer i romanen om Amadís af Gallien och beskrifves där som alldeles ohygglig, med hvitt hår, som var så tofvigt att det ej kunde kammas, och ful i synen så att hon mest liknade hin onde; för öfrigt med själsegenskaper som svarade till de kroppsliga. Huru nu Sancho kan ha fått för sig, att detta missfoster varit una muger muy cabal y muy de pro, är obegripligt, och saken blir ej klarare därigenom att han uppger D. Quijote som sin sagesman, ty denne kände nog sina riddareböcker bättre än att han skulle ha gjort sig skyldig till ett så groft misstag. Den enda förklaringen synes således vara den, att författaren med flit låtit Sancho säga en dumhet, som de närvarande kunnat uppfatta som sådan och ha roligt åt; men därom nämnes ingenting i texten, och ej ens D. Quijote gör den ringaste anmärkning.
13. D. Quijote säger pacto tácito ó expreso con el demonio, och i sitt svar bortbyter Sancho pacto mot patio, och expreso mot espeso. Sammanhanget i D. Quijotes ord borde dock förbjuda en sådan förblandning, som äfven är litet orimlig därför, att det ju är en rätt betydlig skillnad i uttalet på pacto och patio. Ej stort bättre äro öfversättarnas försök med Pakt och Paket (Braunfels), paktum och faktum (A. L.), m. fl., för att icke tala om det här gjorda.
14. tron hvad man gör, ej hvad man säger.

←  Tjugufjärde Kapitlet

Upp till början av sidan.

Tjugusjätte Kapitlet  →