←  Kapitel XI
Dorian Grays porträtt
av Oscar Wilde
Översättare: Nils Selander

Kapitel XII
Kapitel XIII  →


[ 181 ]

XII

Det var den nionde november, aftonen före Dorians trettioåttonde födelsedag, en kväll som han sedan ofta skulle minnas.

Omkring klockan halv elva befann han sig på hemväg från lord Henry som han hade ätit middag hos. Han var insvept i en tjock päls för natten var kall och dimmig. I hörnet av Grosvenor Square och South Audley Street gick en man med en resväska i handen och med kragen på den grå ulstern högt uppslagen snabbt förbi honom. Dorian kände igen honom. Det var Basil Hallward. En underlig känsla som han inte kunde förklara, bemäktigade sig honom. Han låtsade som om han inte hade sett honom, och fortsatte hastigt att gå hemåt.

Men Hallward hade sett honom, Dorian hörde hur [ 182 ]han stannade och därpå skyndade efter. Några ögonblick senare kände han en hand på sin arm.

— Dorian! Vilken lyckträff! Jag har väntat på dig i ditt bibliotek sedan klockan nio. Slutligen tyckte jag synd om din betjänt, och jag sade till honom att gå till sängs när han släppte ut mig. Jag reser med nattåget till Paris och ville träffa dig innan jag for. Jag tyckte det var du. Jag kände igen dig på pälsen. Kände inte du igen mig?

— I den här dimman? Nej, käre Basil — jag känner knappast igen Grosvenor Square. Jag tror mitt hus ligger någonstans här. Men jag är inte säker på det! Det var tråkigt att du skall resa. Jag har inte sett dig på en hel evighet. Du kommer väl snart tillbaka?

— Nej, jag kommer att stanna borta i sex månader. Jag tänker hyra en ateljé i Paris och stänga in mig tills jag har fullbordat en större tavla jag har i huvudet. Här är vi vid din port. Låt mig komma in ett ögonblick. Jag har något att säga dig.

— Det gläder mig. Men försummar du inte ditt tåg? sade Dorian slappt, när han gick uppför trappan och öppnade dörren med sin nyckel. Lampskenet trängde långsamt ut genom dimman och Hallward såg på klockan.

— Jag har gott om tid, svarade han. Tåget går först en kvart över tolv, och nu är hon precis elva. Jag var på väg till klubben för att söka dig där. Jag har inte något besvär med bagaget, eftersom jag skickat de större sakerna i förväg. Jag har endast den här handväskan och kan bekvämt hinna till stationen på tjugu minuter.

Dorian betraktade honom leende. — Så reser en fin målare! En handväska och en ulster! Kom in annars tränger dimman in i huset. Och tala inte om allvarliga [ 183 ]saker. Ingenting är allvarligt nu för tiden, borde åtminstone inte vara det.

Hallward skakade på huvudet och följde Dorian in i biblioteket. I den stora öppna spisen flammade en väldig brasa. Lampan var tänd, och en öppen holländsk liköruppsats av silver stod jämte några flaskor sodavatten och ett par stora slipade glas på ett litet mosaikbord.

— Du ser, din betjänt har gjort det hemtrevligt för mig, Dorian. Han gav mig allt vad jag önskade, till och med dina bästa cigarretter. Det är en mycket gästvänlig karl. Jag tycker bättre om honom än om fransmannen du hade förut. Men vart tog han egentligen vägen?

Dorian ryckte på axlarna. — Jag tror han gifte sig med lady Radleys kammarjungfru och har etablerat henne som engelsk modist i Paris. Anglomani lär ju vara på modet där borta. Det är barnsligt av fransmännen, inte sant? Men han var ingen dålig tjänare. Jag tyckte aldrig om honom men hade aldrig något att klaga över. Man inbillar sig ofta så mycket dumheter. Han var mycket tillgiven och såg rätt ledsen ut när han gav sig i väg. Vill du ha en konjaksgrogg till? Eller vill du hellre ha hocheimer och selters? Det dricker jag alltid själv. Det finns säkert i nästa rum.

— Tack, jag vill inte ha mer, sade målaren i det han tog av sig mössan och ulstern och kastade dem över resväskan, som han hade ställt i en vrå. Och nu, min käre vän, måste jag tala allvarligt med dig. Se inte så arg ut för det. Då blir det mycket svårare för mig.

— Vad är det fråga om? ropade Dorian otåligt och kastade sig på soffan. Jag hoppas det inte handlar om [ 184 ]mig själv. Jag är trött på mig själv i afton. Jag önskar jag vore någon annan.

— Det handlar om dig, svarade Hallward med sin djupa, allvarliga röst. Och jag måste säga dig det. Jag skall endast uppehålla dig en halvtimme.

Dorian suckade och tände en cigarrett. En halvtimme! mumlade han.

— Det är inte mycket begärt av dig, Dorian, och det är uteslutande i ditt eget intresse. Jag anser det nödvändigt att du äntligen får veta vilka hemska historier man berättar om dig i London.

— Jag bryr mig inte om att höra dem. Jag tycker om skandaler om andra, men skandaler om mig själv intresserar mig inte. De har inte nyhetens behag.

— Det måste intressera dig, Dorian. En gentleman intresserar sig för sitt goda rykte. Du bör inte tåla att folk talar om dig som något uselt och föraktligt. Naturligtvis har du din ställning och din rikedom och så vidare. Men ställning och rikedom är inte allt. Glöm inte att jag inte tror på alla dessa rykten. Åtminstone inte när jag ser dig. Synder är något som mänskorna själva ristar in i sitt ansikte. De kan inte döljas. Man talar om hemliga laster. Det finns inga. Om en eländig varelse har en last, uppenbarar den sig i munnens linjer, i ögonens slapphet, ja, till och med i händernas form. Någon, jag nämner inte namnet, men du känner honom, kom i fjol till mig och ville ha sitt porträtt. Jag hade aldrig förr sett eller hört något om honom, om jag också senare har fått höra en hel del. Han bjöd mig ett högt pris, Jag avvisade honom. I formen på hans fingrar låg något som jag avskydde. Jag vet nu, att jag gjorde rätt. Hans liv är hemskt. Men du, Dorian, med ditt rena, ljusa, oskuldsfulla ansikte och din underbara, oberörda ungdom — om dig kan jag [ 185 ]inte tro något illa. Och dock ser jag dig sällan, och du kommer aldrig mer i min ateljé, och när jag inte ser dig och hör alla dessa ohyggliga rykten som man viskar om dig, så vet jag inte vad jag skall säga. Hur kommer det sig, att en man sådan som hertigen av Berwick lämnar ett klubbrum, när du kommer in? Vad är orsaken till att så många gentlemän i London vägrar att gå till dig eller att bjuda dig till sig? Du var en gång vän med lord Staveley. Jag träffade honom på en middag i förra veckan. Ditt namn blev tillfälligtvis nämnt i förbindelse med de miniatyrmålningar du har lånat ut till Dudleyutställningen. Staveley krökte föraktfullt på läppen och sade att han ingenting hade att invända mot din konstnärliga smak, men att du inte var en man som en oskyldig flicka borde få lära känna eller en ärbar kvinna kunde vara tillsammans med i samma rum. Jag bad honom komma ihåg att jag var din vän, och frågade vad han menade. Han förklarade det för mig och upprepade det högt inför alla de andra. Det var fruktansvärt. Varför blir din vänskap så ödesdiger för unga män? Som nu den där eländige pojken vid gardet som begick självmord — du var hans intimaste vän. Och sir Henry Ashton som måste lämna England med ett vanärat namn — han och du var oskiljaktiga. Och Adrian Singleton och hans förskräckliga slut! Och lord Kents ende son med sin förstörda levnadsbana. Jag träffade hans far i förrgår. Han var bruten av sorg och skam. Och den unge hertigen av Perth! Vilket liv för han väl nu? Ingen gentleman vill umgås med honom.

— Sluta, Basil! Du talar om saker som du inte har reda på, sade Dorian Gray i en ton av djupt förakt. Du frågar mig varför Berwick lämnar rummet, när jag kommer in? Därför att jag vet allt om honom, och [ 186 ]inte därför att han vet något om mig. Med det blod han har i sina ådror, hur skulle hans historia kunna vara otadlig? Du frågar mig efter Henry Ashton och unge Perth. Har jag lärt den ene hans laster och den andre hans utsvävningar? Och om Kents dumme son tar sin hustru från gatan, vad angår det mig? Om Adrian Singleton skriver sin väns namn på en växel, är jag hans förmyndare? Jag vet hur man pratar i England. Medelklassen luftar sin inskränkta moral vid sina otympliga middagsbord och viskar om vad de kalar societetens osedlighet för att göra troligt att de rör sig i de bästa kretsar och är intima med dem de baktalar. I det här landet behöver man endast äga omdömesförmåga och förstånd för att få alla gemena tungor emot sig. Och hurdant liv för alla dessa som spelar dygdemönster? Min käre vän, du glömmer att vi befinner oss i hyckleriets fädernesland.

— Dorian, ropade Hallward, det är inte tal om det. England är svårt nog, det vet jag, och den engelska societeten är dålig alltigenom. Men just därför önskar jag att du vore absolut otadlig. Du har inte varit det. Man äger rätt att bedöma en man efter den makt han utövar på sina vänner. Dina vänner förlorar allt sinne för godhet, ära och anständighet. Du har fyllt dem med vanvettiga begär efter njutningar. De har sjunkit djupt. Det är ditt verk, och ändå kan du skratta som du nu gör. Och det finns något som är ännu värre. Jag vet att du och Harry är oskiljaktiga. Och just därför skulle ni inte ha gjort hans vackra systers namn till en visa i var mans mun.

— Väg dina ord, Basil, du går för långt.

— Jag måste tala och du måste höra. Du skall höra på. När du lärde känna lady Gwendolen hade ännu ingen skymt av förtal snuddat vid henne. Finns det [ 187 ]nu en enda ärbar kvinna i London som vill fara i Parken med henne? Till och med hennes barn har man tagit ifrån henne. Men det är inte allt. Man har sett dig smyga ut ur ökända hus i morgongryningen och — förklädd — om natten slinka in i de uslaste hålor i London. Är det sant? Kan det vara sant? När jag först hörde det, skrattade jag. När jag nu hör det, ryser jag. Och din villa och det liv man för där? Dorian, du vet inte vad man berättar om dig. Jag behöver väl inte säga att jag inte tänker predika för dig. Jag kommer ihåg att Harry en gång sade att när man någon gång tog sig för att agera själasörjare, började man alltid med att säga så, för att strax därefter bryta sitt löfte. Jag skall verkligen predika för dig. Jag vill att du skall föra ett liv, som förskaffar dig mänskornas aktning. Jag vill att du skall ha ett gott namn och ett ofläckat rykte. Du skall göra dig fri från det usla pack som du hänger ihop med. Ryck inte så föraktfullt på axlarna! Var inte så likgiltig! Du har en underbar makt. Använd den till gott och inte till ont. Man säger att du förstör varenda en som du blir intim med, och att det bara behövs att du kommer in i ett hem för att en eller annan skandal skall följa efter. Jag vet inte om det är sant eller ej. Hur skulle jag kunna veta det? Men man säger det. Jag har hört historier som är omöjliga att betvivla. Lord Gloucester var en av mina bästa vänner i Oxford. Han visade mig ett brev som hans hustru hade skrivit, när hon låg ensam och döende i sin villa i Mentone. Ditt namn var invälvt i den hemskaste bekännelse jag någonsin har läst. Jag sade honom att det var omöjligt — jag kände dig och du var ur stånd att göra något dylikt. Känner jag dig? Gud vet om jag gör det. Innan jag kan svara på den frågan måste jag se din själ.

[ 188 ]— Se min själ! utropade Dorian Gray och sprang upp från soffan vit av ångest.

— Ja, svarade Hallward allvarligt och med djup sorg i rösten, se din själ. Men det kan blott Gud.

Ett bittert hånskratt bröt fram över Dorians läppar.

— Du skall få se den redan i afton! ropade han och tog lampan från bordet. Kom, den är dina händers verk. Varför skulle du inte få se det? Och efteråt kan du berätta det för hela världen, om du vill. Ingen kommer att tro dig. Om de trodde dig skulle de endast hålla mer av mig. Jag känner samtiden bättre än du, fast du pratar så vitt och brett om den. Nu har du talat nog om lasten. Nu skall du få se den ansikte mot ansikte.

Det låg ett högmodets vanvett i vart ord Dorian sade. Han stampade i golvet på sitt pojkaktigt övermodiga sätt. Han kände en fruktansvärd glädje över att en annan nu skulle dela hans hemlighet, och att just den man som hade målat porträttet, vilket var orsaken till hans vanära, under återstoden av sitt liv skulle tyngas av det hemska minnet av vad han hade gjort.

— Ja, fortsatte Dorian, och gick tätt inpå Basil och stirrade honom rätt i ögonen, jag skall visa dig min själ. Du skall få se vad du inbillar dig att endast Gud kan se.

Hallward ryggade tillbaka.

— Du hädar, Dorian! skrek han. Du skall inte tala så. Det är hemskt och betyder ingenting.

— Tror du? Dorian skrattade igen.

— Jag vet det. Vad jag har sagt dig i afton var till ditt bästa. Du vet, att jag alltid har varit en trofast vän för dig.

— Rör mig inte. Tala till punkt!

[ 189 ]Ett smärtsamt uttryck gled över målarens ansikte och en häftig känsla av medlidande kom över honom. Med vad rätt blandade han sig i Dorian Grays liv? Om denne hade gjort endast en tiondel av vad ryktet påbördade honom, hur skulle han då icke ha lidit! Basil sträckte på sig, gick till den öppna spisen och betraktade de brinnande träkubbarna med deras rimfrostlika aska och slickande lågor.

— Jag väntar, Basil, sade Dorian med hård, klar röst. Hallward vände sig om.

— Vad jag vill säga är detta, ropade han, du måste ge mig ett svar på dessa fruktansvärda anklagelser. Om du säger att de är lögner från början till slut, så skall jag tro dig. Förneka dem, Dorian! Förneka dem! Ser du inte hur jag lider? Min Gud, säg mig inte att du är ond och fördärvad och liderlig.

Dorian log. På hans läppar låg förakt.

— Följ med upp, Basil, sade han lugnt. — Jag för en dagbok över mitt liv, dag för dag och den lämnar aldrig det rum vari den skrivs. Jag skall visa dig den, om du följer med mig.

— Om du vill det skall jag följa med dig, Dorian. Jag har försummat tåget, ser jag. Det gör ingenting. Jag kan resa i morgon. Men begär inte att jag skall läsa något i afton. Allt vad jag önskar är ett ärligt svar på min fråga.

— Du skall få det däruppe. Här kan jag inte ge det. Du behöver inte läsa länge.