Dorian Grays porträtt/Kapitel 13
| ← Kapitel XII |
|
Kapitel XIV → |
XIII
Dorian lämnade rummet och började gå uppför trapporna. Basil Hallward följde tätt efter. De gick tysta som man instinktivt gör om natten. Lampan kastade fantastiska skuggor på trappstegen och väggarna. En vindstöt kom fönsterrutorna att skallra.
När de nått översta våningen, satte Dorian lampan på golvet, tog fram nyckeln och vred om låset. — Du envisas att vilja veta det, Basil? frågade han lågt.
— Ja.
— Det gläder mig, svarade Dorian leende. Därpå tillade han något strävt: — Du är den enda mänska i världen som har rätt att veta allt om mig. Du har haft mer inflytande på mitt liv än du själv anar.
Han tog lampan, öppnade dörren och gick in. Ett kallt luftdrag slog emot dem, och ur lampglaset sköt upp en mörk orangegul låga. Dorian ryste.
— Stäng dörren efter dig, viskade han och satte lampan på bordet.
Hallward tittade sig förvirrad omkring. Man kunde se på rummet att det inte hade varit bebott på åratal. En urblekt flamsk gobeläng, en övertäckt tavla, en gammal italiensk kista och en nästan tom bokhylla — det var allt vad det innehöll förutom en stol och ett bord. När Dorian Gray tände en ljusstump som stod på spiselkarmen, såg Basil att allt var betäckt med damm och att mattan var trasig. En råtta kilade prasslande bakom panelen. Luften var fuktig och unken.
— Du tror alltså att endast Gud kan se själen, Basil? Dra bort det där skynket, så får du se min själ. Rösten ljöd kall och hård.
— Du är vansinnig, Dorian, spelar du komedi? mumlade Hallward mörkt.
— Du vill inte? Så skall jag göra det själv, sade Dorian. Han ryckte bort skynket och kastade det på golvet.
Ett skri av förfäran bröt fram över målarens läppar när han i det svaga ljuset såg det hemska ansiktet på duken grina emot honom. I dess uttryck låg något som fyllde honom med äckel och avsky.
Store Gud, det var Dorian Grays ansikte han såg framför sig! Ännu hade inte detta fasansfulla något, vad det nu var, förmått att alldeles tillintetgöra den underbara skönheten. Det låg ännu litet guldglans över det glesnade håret och ännu litet purpur på de sinnliga läpparna. De uppsvällda ögonen visade ännu spår av sin blåa ljuvhet, och de fint mejslade näsborrarnas och den smidiga halsens ädla linjer var inte alldeles försvunna. Ja, det var Dorian Gray. Men vem hade målat porträttet? Basil trodde sig känna igen sina egna penseldrag, och ramen hade han själv tecknat. Men detta var ju oerhört. Ångestfull grep han det brinnande ljuset och höll det tätt inpå duken. I vänstra hörnet fann han sitt namn i långa, karmonsinröda bokstäver.
Det var en gemen parodi, en infam, nedrig karikatyr. Det här hade inte han målat. Och dock, det var hans arbete. Han kände igen det, och han tyckte att hans blod i ett ögonblick stelnade från eld till is. Hans arbete! Hur förklara detta? Varför var det förvandlat? Han vände sig om och såg på Dorian Gray med en bruten mans ögon. Hans mun öppnade sig men den torra tungan var oförmögen att frambringa ett ord. Han strök med handen över pannan. Den var våt och klibbig av svett.
Dorian stod lutad mot spisen och betraktade honom med det där underliga uttrycket som man kan se hos dem som helt och hållet går upp i spelet när någon stor skådespelare är på scenen. Det återspeglade varken verklig sorg eller verklig glädje. Det låg helt enkelt en åskådares intresse — kanske med en tillsats av triumf — i hans ögon. Han hade tagit blomman ur knapphålet och luktade på den eller åtminstone låtsades göra det.
— Vad betyder detta? utropade äntligen Hallward. Hans röst ljöd skarp och främmande i hans öron.
— För många år sedan, då jag var mycket ung, sade Dorian Gray och kramade sönder blomman i handen, träffade du mig, smickrade mig och lärde mig att vara fåfäng därför att jag såg bra ut. En dag presenterade du mig för en av dina vänner som förklarade ungdomens under för mig, och du fullbordade ett porträtt av mig som uppenbarade skönhetens under för mig. I ett vanvettigt ögonblick — jag vet inte än i dag om jag skall ångra det eller inte — uttalade jag en önskan, du skulle kanske kalla det en bön…
— Å, jag kommer ihåg! Å, så väl jag kommer ihåg det! Men nej, det är omöjligt! Rummet är fuktigt och duken har möglat. Färgerna jag använde var urusla. Jag säger dig, det är omöjligt.
— Å, vad är omöjligt? mumlade Dorian och gick bort till fönstret och lutade pannan mot den kalla av dimman fuktiga rutan.
— Du sade mig att du hade förstört porträttet.
— Jag misstog mig. Det har förstört mig!
— Jag tror inte det är mitt arbete.
— Känner du inte längre igen ditt ideal? frågade Dorian bittert.
— Mitt ideal, som du kallar det…
— Som du kallade det.
— Det var ingenting ont i det, ingenting skamligt. Du var för mig ett sådant ideal, som jag aldrig mer träffar. Detta är en satyrs ansikte.
— Det är min själs ansikte.
— Store Gud, vilket missfoster jag måtte ha beundrat! Det har en djävuls ögon.
— Basil, vi bär alla både himmel och helvete inom oss! ropade Dorian med en vild åtbörd av förtvivlan.
Hallward vände sig åter mot porträttet och stirrade på det.
— Min Gud, utropade han — om det är sant och om detta är vad du har gjort av ditt liv, då måste du vara sämre än alla de tror som talar illa om dig.
Han höll ljuset högt upp mot duken och undersökte den. Ytan tycktes lika oberörd som när han hade lämnat porträttet ifrån sig. Förödelsen och vanställandet hade tydligt nog kommit inifrån. Genom någon oförklarlig inre process frätte syndens spetälska långsamt bort bilden. Ett liks förruttnelse i en vattensjuk grav var inte så fasansfullt som detta.
Basils hand darrade, ljuset föll ur staken ned på golvet och låg där och sprakade. Han släckte lågan med foten. Därefter kastade han sig i den rankiga stolen vid bordet och begrov ansiktet i i händerna.
— Gode Gud, Dorian, vilken läxa! Vilken hemsk läxa.
Han fick inget svar men han hörde Dorian snyfta vid fönstret.
— Bed, Dorian, bed! viskade han. — Hur var det vi lärde oss att säga när vi var barn: Inled oss icke i frestelse, förlåt oss våra skulder, fräls oss ifrån ondo. Låt oss bedja tillsammans. Ditt högmods bön blev uppfylld. Din ångers bön skall också bli hörd. Jag dyrkade dig för mycket. Jag har blivit straffad därför. Du tillbad dig själv för mycket. Vi har båda blivit straffade.
Dorian Gray vände sig om och såg på honom med ögonen skumma av tårar.
— Det är för sent, Basil, stammade han.
— Det är aldrig för sent, Dorian. Låt oss knäböja och försöka komma ihåg en bön. Står det inte någonstans: »Om dina synder äro röda som blod, skall jag göra dem vita som snö?»
— De orden betyder ingenting för mig numera.
— Tyst, säg inte det. Du har gjort nog ont i ditt liv. Min Gud! Ser du inte hur den hemska bilden skelar på oss?
Dorian Gray såg bort på tavlan och överfölls plötsligt av ett otyglat hat mot Basil Hallward — ett hat som ansiktet på duken liksom ingav honom och viskade med sina grinande läppar i hans öra. Ett hetsat djurs besinningslösa raseri skälvde inom honom, och han kände en avsky för den man som satt vid bordet, en avsky sådan som han ännu aldrig hade erfarit i hela sitt liv. Han såg sig vilt omkring. Något blänkte på locket till den målade kistan framför honom. Hans blick föll därpå. Han visste vad det var. Det var en kniv som han några dagar förut hade tagit upp för att skära av ett snöre med och som han hade glömt kvar. Han närmade sig den långsamt och gick därvid förbi Hallward. När han hade kommit bakom denne, grep han kniven och vände sig om. Basil rörde sig i stolen som ville han stiga upp. Dorian rusade på honom och stötte kniven i den stora pulsådern bakom örat samtidigt som han pressade hans huvud ned mot bordet och stack honom med kniven om och om igen.
Han hörde ett kvävt stönande och det hemska gurglandet från en mänska som kvävs av blod, Tre gånger höjde sig de utsträckta armarna krampaktigt och famlade med de styvnade fingrarna i luften. Dorian gav honom ytterligare två knivstyng, men Hallward rörde sig ej mera. Något började droppa på golvet. Dorian väntade ett ögonblick under det att han alltjämt pressade ned Basils huvud. Sedan kastade han kniven på bordet och lyssnade.
Han hörde ingenting annat än dropparnas fall mot den barslitna mattan. Han öppnade dörren och gick ut på trappavsatsen. Huset var fullkomligt stilla. Ingen rörde sig. Ett par sekunder stod han lutad över räcket och stirrade ned i det tysta, djupa mörkret. Därpå tog han ur nyckeln, gick tillbaka in i rummet och låste dörren efter sig.
Den döde satt fortfarande i stolen med sänkt huvud, krökt rygg och långa, hängande armar. Hade inte det röda, naggade snittet i nacken varit och den mörka, levrade pöl som småningom vidgade sig på bordet, kunde man ha trott, att mannen bara sov.
Så fort det hade gått! Dorian kände sig märkvärdigt lugn. Han gick fram till glasdörren, öppnade den och steg ut på balkongen. Vinden hade jagat bort dimman, och himlen utbredde sig som en väldig påfågelsstjärt med myriader av gyllne ögonfläckar. Dorian blickade ned och såg poliskonstapeln göra sin rond och lysa med sin lykta på de tysta husportarna. I gathörnet flöt det röda lyktskenet från en förbiskramlande droska upp och försvann, En kvinna i fladdrande schal smög sig långsamt och raglande fram längs staketet. Då och då stannade hon och såg sig om. Hon började sjunga med hes röst. Poliskonstapeln gick bort till henne och sade något. Hon skrattade och raglade vidare. En skarp vind blåste över torget. Gaslågorna flämtade i blått, och de avlövade träden skakade sina tunga svarta grenar. Dorian ryste och gick in och stängde glasdörren efter sig.
Han gick tvärs över golvet, vred om nyckeln i låset och öppnade dörren åt trappan. Han såg inte ens på den mördade. Ingenting kunde förbättra situationen. Vännen, som hade målat det ödesdigra porträttet, orsaken till allt elände, var undanröjd ur hans liv. Det var nog.
Då påminde han sig lampan. Den var ett sällsynt, moriskt arbete av matt silver, inlagd med arabesker av oxiderat stål och besatt med stora turkoser. Betjänten kunde möjligen sakna den och fråga efter den. Han tvekade ett ögonblick. Därpå återvände han och tog lampan från bordet. Han kunde inte undgå att se på den döde. Så lugnt han satt där! Så hemskt vita de långa händerna såg ut! Han var som en skräckinjagande vaxbild.
Sedan Dorian hade stängt dörren efter sig, smög han sig tyst utför trappan. Trappstegen knarrade och tycktes jämra sig av smärta. Han stannade flera gånger och väntade. Nej, allting var tyst. Det var endast ljudet av hans egna steg.
När han kom in i biblioteket, såg han resväskan och ulstern. De måste gömmas undan någonstans. Han öppnade ett hemligt klädskåp i väggpanelen där han också förvarade sina egna mystiska förklädnader, och lade in dem där. Senare kunde han lätt bränna upp dem. Han såg på sin klocka. Den fattades tio minuter i halv två.
Han satte sig och började tänka. Varje år, ja nästan varje månad blev mänskor hängda i England för detsamma som han nu hade gjort. Det hade legat vanvettig mordmani i luften. Någon röd stjärna hade kommit för nära jorden… Men fanns det väl ett enda bevis mot honom? Basil Hallward hade lämnat huset klockan elva. Ingen hade sett honom återvända. De flesta av tjänarna var på Selby Royal. Hans betjänt hade gått till sängs… Paris! Ja, Basil Hallward hade farit till Paris med midnattståget, som han hade ämnat. Med hans besynnerliga, enstöriga vanor kunde det gå månader innan man misstänkte något. Månader! Dessförinnan kunde allt vara utplånat.
Plötsligt fick han en idé. Han tog på sig päls och hatt och gick ut i hallen. Där stannade han och hörde poliskonstapelns långsamma steg utanför. Han såg skenet av hans lykta spegla sig i rutan. Han väntade och höll andan.
Efter några minuter drog han ifrån regeln, gled ut och låste dörren försiktigt efter sig. Därpå ringde han.
Omkring fem minuter senare kom betjänten sömndrucken och halvklädd ut.
— Jag är ledsen att jag måste väcka er, Francis, sade han och gick in. — Jag har glömt min nyckel. Vad är klockan?
— Tio minuter över två, mr Gray, svarade mannen och såg blinkande på klockan.
— Tio minuter över två? Så sent! Ni måste väcka mig klockan nio i morgon. Jag har något att uträtta.
— Ja, mr Gray.
— Har någon varit här i afton?
— Mr Hallward. Han stannade här till elva och gick då för att hinna med tåget.
— Det var tråkigt att jag inte fick träffa honom. Sade han vad han ville?
— Nej, mr Gray, han sade endast, att han skulle skriva till er från Paris om han inte träffade er på klubben.
— Då så, Francis. Glöm inte att väcka mig klöckan nio.
— Nej, mr Gray.
Mannen knegade sig bort genom korridoren i sina tofflor.
Dorian Gray kastade hatt och rock på bordet och gick in i biblioteket. En kvart gick han fram och tillbaka, bitande sig i läppen och försjunken i funderingar. Därpå tog han adresskalendern från en hylla och började bläddra i den.
»Alan Campbell, 152 Hertford Street, Mayfair.» Det var den man han behövde.