←  Kapitel XIII
Dorian Grays porträtt
av Oscar Wilde
Översättare: Nils Selander

Kapitel XIV
Kapitel XV  →


[ 198 ]

XIV

Nästa morgon klockan nio kom hans betjänt in med en kopp choklad och öppnade fönsterluckorna. Dorian sov alldeles lugnt. Han låg på högra sidan med ena handen under kinden. Han liknade en gosse som blivit trött av arbete eller lek.

Betjänten måste två gånger röra vid hans axel innan han vaknande, och när han öppnade ögonen smålog han som om han hade drömt något underbart. Men han hade ingenting drömt. Varken sorg eller glädje hade stört hans sömn. Men ungdomen ler utan orsak, Däri ligger dess största behag.

Han vände sig om, reste sig på armbågen och började dricka sin choklad. Den milda novembersolen lyste in i rummet. Himlen var klar och det var varmt i luften. Det var nästan som en majmorgon.

[ 199 ]Men så småningom började nattens händelser att på tysta, blodstänkta fötter krypa tillbaka in i Dorians hjärta och där avteckna sig med hemsk tydlighet. Han sjönk ihop då han mindes allt det som han hade lidit, och i ett ögonblick återvände hela hans hat mot Basil Hallward — det hat, som hade drivit honom till mordet, och han blev iskall av vrede. Den döde satt ännu däruppe, till och med nu i solskenet. Så hemskt! Sådana fula saker passar för mörkret, inte för dagsljuset.

Dorian kände att om han grubblade över vad han hade genomgått, skulle han bli sjuk eller vansinnig. Det fanns synder som det var större njutning att minnas än att begå, obetalda triumfer som mera tillfredsställde ens fåfänga än ens lidelse och som: verkade kraftigare och mera upplivande på förståndet än på sinnena. Men det här var ingen sådan. Det här var något, som man måste driva ut ur hjärnan, döva med vallmo och strypa för att inte själv bli strypt.

När halvtimmen slog, strök han sig över pannan. Därpå steg han hastigt upp och klädde sig omsorgsfullare än vanligt. Han sökte länge bland halsdukar och kråsnålar och bytte flera gånger om ringar. Han satt även länge vid frukostbordet, smakade på de olika rätterna, pratade med sin betjänt om några nya livréer som han skulle låta göra för tjänarna på Selby, och såg igenom sin korrespondens. Åt några av breven skrattade han. Tre förargade honom. Ett läste han igenom flera gånger och rev därefter sönder det med ett otåligt uttryck i ansiktet.

— Kvinnorna har ett fruktansvärt minne! som lord Henry en gång hade sagt.

Sedan han hade tömt en kopp svart kaffe, torkade han sig långsamt om munnen med servetten, gav betjänten ett tecken att vänta och satte sig ned och skrev [ 200 ]två brev. Ett stoppade han i fickan, det andra gav han betjänten.

— Bär det här till 152 Hertford Street, Francis, och om mr Campbell är bortrest, så be om hans adress.

Så snart Dorian blev ensam, tände han en cigarrett och började teckna på en bit papper, först blommor, så arkitektur och slutligen ansikten. Plötsligt märkte han, att vart ansikte han tecknade blev fantastiskt likt Basil Hallward. Han rynkade pannan och reste sig samt gick till bokhyllan och tog en bok på måfå. Han var fast besluten att inte tänka på vad som hade hänt, förrän det var absolut nödvändigt.

Han lade sig på soffan och såg på boktiteln. Det var Gautiers Emaux et Camées i Charpentiers upplaga på japanskt papper med etsningar av Jacquemart. Bandet var av citrongrönt skinn med ett mönster av granatäpplen och ett förgyllt gallerverk. Det var en gåva från Adrian Singleton. Då han bläddrade i den, föll hans blick på dikten om Lacenaires hand, denna källa, gula hand, »du supplice encore mat lavée», med sina duniga röda hår och sina »doigts de faune». Han såg på sina egna vita, smidiga fingrar, ryste mot sin vilja och bläddrade vidare, tills han kom till de härliga stroferna om Venedig:

»Sur une gamme chromatique,
le sein de perles ruisselant,
la Vénus de l’Adriatique
sort de l’eau son corps rose et blanc.
Les dômes, sur l’azur des ondes
suivant la phrase au pur contour,
s’enflent comme des gorges rondes
que soulève un soupir damour.

[ 201 ]

L’esquf aborde, et me dépose,
jetant son amarre au pilier,
devant une façade rose,
sur le marbre d’un escalier.»

Hur makalösa var de inte! När man läste dem, tyckte man sig glida över de gröna vattenvägarna i pärlornas och nejlikornas stad, utsträckt i en svart gondol med förstäv av silver och med svajande förhängen. Dessa enkla rader liknade de raka, turkosblåa strimmor som följer en på vägen ut till Lido. De hastiga färgglimtarna påminde honom om glansen hos de opal- och irishalsade fåglar, som svärmar omkring den höga med små gluggar försedda kampanilen eller stolt kråmar sig i de skumma, dammiga arkaderna. Han lutade sig tillbaka, och med halvslutna ögon upprepade han gång på gång:

»Devant une façade rose,
Sur le marbre d’un escalier.»

I de två raderna var hela Venedig återgivet. Dorian tänkte på den höst han hade tillbragt där, och på en underbar kärlekshistoria som hade lockat honom till en hop galna, romantiska dårskaper. Alla ställen har sin romantik. Men Venedig liksom Oxford hade bevarat sin bakgrund för romantiken, och för en äkta romantiker är bakgrunden allt eller nästan allt. Basil hade tillbragt en tid tillsammans med honom där och varit alldeles utom sig av beundran över Tintoretto. Stackars Basil! Att behöva dö på det viset!

Dorian suckade och tog åter fatt på boken och försökte glömma. Han läste om svalorna som flyger ut och in i det lilla kaféet i Smyrna, där hadjierna sitter och räknar sina bärnstenskulor och där de turban[ 202 ]prydda köpmännen röker sina långa, tofssmyckade pipor under allvarliga samtal med varandra. Han läste om obelisken på Place de la Concorde som i sin sollösa, övergivna ensamhet gråter granittårar och längtar efter den varma, lotusblommande Nilen, där det finns sfinxer, rosenröda ibisar, vita gripar med gyllne klor och krokodiler med små guldglänsande ögon som ligger och vältrar sig i den gröna ångande gyttjan. Han började grubbla över de verser som lockar melodier ur kyssbestänkt marmor när de berättar om den konstnärliga staty som Gautier jämför med en altstämma, detta »monstre charmant» som vilar i Louvrens porfyrsal.

Men efter en stund föll boken ur hans hand. Han blev nervös och ängslig. Tänk om Alan Campbell inte var i England? Det kunde gå dagar innan han återvände. Kanske han nekade att komma. Vad skulle han då göra? Vart ögonblick var dyrbart.

De hade varit vänner för fem år sedan — nästan oskiljaktiga. Då upphörde plötsligt förtroligheten. När de nu möttes i societeten, log endast Dorian Gray men aldrig Alan Campbell.

Alan var en mycket begåvad ung man, om han också inte fullt förstod att uppskatta de bildande konsterna. Den lilla känsla han hade för poesi, var helt och hållet ett verk av Dorians inflytande. Hela hans intellektuella lidelse var ägnad vetenskapen. I Cambridge hade han tillbragt sin mesta tid med att arbeta på laboratoriet, och han hade avlagt en god examen i naturvetenskaperna. Han studerade fortfarande kemi och hade ett eget laboratorium. Där brukade han ofta stänga in sig hela dagen till stor ledsnad för hans mor som ingenting högre önskade än att han skulle bli parlamentsledamot, och som hade en svag föreställning [ 203 ]om att en kemist var en person som expedierade recept. Han var dessutom en förträfflig musiker som spelade piano och violin bättre än de flesta amatörer. Det var egentligen musiken som först hade fört honom samman med Dorian Gray — musiken och denna oförklarliga makt som Dorian tycktes kunna utöva när han ville, och som han ofta utövade utan att veta det.

De hade lärt känna varandra en afton hos lady Berkshire när Rubinstein spelade där, och sedan såg man dem alltid tillsammans på Operan eller annorstädes där det gavs god musik. Deras vänskap varade i aderton månader. Campbell var alltid antingen på Selby eller i Grosvenor Square. För honom som för många andra var Dorian Gray typen för allt i livet som är utsökt och förtrollande. Om de hade grälat med varandra eller inte fick man aldrig veta. Men plötsligt märkte man att de knappt tilltalade varandra när de råkades, och att Campbell alltid tidigt lämnade det sällskap där Dorian Gray var närvarande, Han hade också förändrat sig — var ofta påfallande melankolisk, tycktes hata musik och ville aldrig själv spela. När man bad honom därom, ursäktade han sig med att han var så upptagen av vetenskapen att han ingen tid hade att öva sig. Och det var också sant. För var dag intresserade han sig mer för biologin, och en eller två gånger förekom hans namn i vetenskapliga tidskrifter i förbindelse med märkvärdiga experiment.

Det var den man som Dorian väntade. Var sekund såg han på sin klocka. Och allt som minuterna gick, blev han mer upphetsad. Slutligen rusade han upp och började gå fram och tillbaka i rummet som ett vackert, inburat djur. Han tog långa, smygande steg. Hans händer var iskalla.

[ 204 ]Väntan blev olidlig. Tiden tycktes honom krypa fram på blyfötter under det att en stormil jagade honom själv fram mot den taggiga randen av en svart, gapande avgrund. Han visste vad som lurade på honom där. Han såg det också och pressade skälvande sina fuktiga fingrar mot de brännande ögonlocken, som ville han beröva hjärnan dess syn och driva ögonen tillbaka in i deras hålor. Förgäves! Hjärnan hade sin egen näring, som den frossade på, och fantasin som hade blivit vidunderlig av ångest, vred och slingrade sig som en levande varelse i smärta, dansade som en hemsk marionett på en scen och grinade genom sina rörliga masker. Plötsligt stod tiden stilla: Ja, den blinda, tungt pustande företeelsen kröp inte längre: tiden var död. Och hemska tankar trängde sig hastigt fram och drog fram ur sin grav en fruktansvärd framtid som de visade för honom. Han stirrade på den och blev stel av skräck.

Äntligen gick dörren upp och betjänten kom in. Dorian stirrade på honom med glasartade ögon.

— Mr Campbell, anmälde tjänaren.

En lättnadens suck trängde över Dorians torra läppar och färgen återvände till hans kinder.

— Be honom strax komma in, Francis. Dorian blev åter sig själv. Hans feghet hade försvunnit.

Betjänten bugade sig och gick. Ögonblicket efter inträdde Alan Campbell. Han såg allvarlig ut och var tämligen blek. Hans blekhet förhöjdes genom hans kolsvarta hår och mörka ögonbryn.

— Alan, det var snällt av dig! Jag tackar dig för att du kom.

— Jag hade beslutat att aldrig mera beträda ditt hus, Gray, men du sade att det gällde liv och död.

Hans röst var hård och kall. Han talade långsamt [ 205 ]och överlagt. I dem fasta, forskande blick han fäste på Dorian låg förakt. Han höll händerna i fickorna på sin astrakanrock och tycktes inte ha märkt den åtbörd varmed Dorian hade hälsat honom.

— Ja, Alan, det gäller liv och död, och det för mer än en människa. Sitt ned.

Campbell satte sig vid bordet, och Dorian tog plats mitt emot honom. Deras ögon möttes. I Dorians låg ett oändligt medlidande. Han visste hur fruktansvärt det var, som han stod i begrepp att göra.

Efter en stunds pinsam tystnad lutade han sig fram och sade mycket lugnt under det att han i Campbells ansikte noggrant iakttog den verkan hans ord gjorde.

— Alan, i ett stängt rum i detta hus, ett rum vartill ingen utom jag har nyckeln, sitter en död man vid ett bord. Han har nu varit död i tio timmar. Sitt stilla och stirra inte så där på mig. Vem det är, varför han dog, hur han dog angår dig inte. Vad du har att göra är…

— Stopp, Gray. Jag vill inte veta mer. Om det är sant eller inte, det du säger, rör mig inte. Jag undanber mig absolut att bli inblandad i ditt liv. Behåll för dig själv dina hemska hemligheter. De intresserar mig inte mer.

— Alan, de måste intressera dig. Det här skall säkert intressera dig. Det gör mig mycket ont om dig, Alan. Men jag kan inte hjälpa mig själv. Du är den ende som kan rädda mig. Jag är tvungen att dra dig in i denna sak. Jag har inget val. Alan, du är vetenskapsman. Du känner kemin och dylikt. Du har experimenterat. Vad du har att göra är att tillintetgöra liket däruppe, så att inte ett spår återstår av det. Ingen har sett denna mänska komma in. Alla tror att han är i Paris. På månader kommer man inte att sakna honom. Och när han [ 206 ]saknas, får inte ett spår finnas efter honom, Du, Alan, måste förvandla honom och hans tillhörigheter till en handfull aska som jag kan strö ut för alla vindar.

— Du är vansinnig, Dorian.

— Å, jag väntade endast på att du skulle kalla mig Dorian.

— Du är vansinnig, säger jag — vansinnig, om du tror att jag kommer att röra ett finger till din hjälp, vansinnig, som gör mig denna hemska bekännelse. Vad det än må vara, vill jag inte ha med det att göra. Tror du jag sätter mitt rykte på spel för din skull? Vad angår mig de djävulskaper som du nu har för dig?

— Alan, det var ett självmord.

— Det gläder mig. Men vem drev honom till det? Du, antar jag.

— Du nekar fortfarande att hjälpa mig?

— Naturligtvis nekar jag. Jag vill absolut ingenting ha med det att göra. Jag bryr mig inte om vilken skam som än kommer över dig. Du har förtjänat den. Jag skulle inte bli ledsen om du blev vanärad, offentligt vanärad. Hur kan du begära av mig, mig av alla mänskor i världen, att jag skall blanda mig i dina skändligheter? Jag trodde du förstod dig bättre på karaktärer. Din vän lord Henry Wotton har varit en dålig lärare i psykologi för dig, vad han än för övrigt kan ha varit för dig. Ingenting kan förmå mig att ta ett steg till din hjälp. Du har vänt dig till orätt person. Gå till en av dina vänner. Kom inte till mig.

— Alan, det var ett mord. Jag har dödat honom. Du vet inte vad jag har lidit för hans skull. Hurdant mitt liv än är, har han haft ett mera fördärvligt inflytande på det än den stackars Harry. Han menade det nog inte — men det förändrar inte resultatet.

— Mord! Du gode Gud, Dorian, har det gått så [ 207 ]långt med dig? Jag skall inte ange dig. Det är inte min sak. Och dessutom blir du nog fast ändå. Ingen begår en förbrytelse utan att på samma gång göra en dumhet. Men jag vill inte ha med det att göra.

— Du måste. Vänta, Alan! Dröj ett ögonblick! Hör på mig. Hör på mig, Alan. Allt vad jag begär av dig är att du gör ett vetenskapligt experiment. Du går på bårhus och sjukhus, och allt det du ser där lämnar dig oberörd. Om du fann denne man i en avskyvärd dissektionssal eller i ett stinkande laboratorium, fann honom ligga på ett bord med blyskiva och avloppsränna för det röda blodet, så skulle du betrakta honom som ett utmärkt försöksobjekt. Inte ett hår skulle resa sig på ditt huvud. Det skulle inte falla dig in att du gjorde något galet. Det är tvärtom mer sannolikt att du skulle tro dig gagna mänskligheten, understödja vetenskapen, öka ditt vetande eller något dylikt. Vad jag begär av dig har du redan gjort så ofta. Att förinta en kropp måste till och med vara mycket mindre hemskt än det du är van att göra. Och glöm inte: liket är det enda beviset mot mig. Blir det upptäckt, är jag förlorad. Och det blir upptäckt, om du inte hjälper mig.

— Jag vill inte hjälpa dig. Du glömmer det. Alltihop är mig alldeles likgiltigt. Det angår mig inte.

— Alan, jag ber dig. Tänk dig min belägenhet. Innan du kom svimmade jag nästan av skräck. Du kan själv en dag få veta vad skräck vill säga. Nej! Tänk inte på det! Se endast vetenskapligt på saken. Du frågar inte varifrån de lik kommer som du experimenterar med. Fråga inte heller nu. Jag har redan sagt dig för mycket. Men jag ber dig göra detta. Vi var en gång vänner, Alan.

— Tala inte om den tiden, Dorian. Den är död.

— Vad som är dött är ofta svårt att bli av med. [ 208 ]Mannen däruppe går inte sin väg. Han sitter vid bordet — med sänkt huvud och utsträckta armar. Alan, Alan! Om du inte hjälper mig, är jag förlorad. Man kommer att hänga mig, Alan. Förstår du? Man kommer att hänga mig för vad jag har gjort.

— Det tjänar ingenting till att förlänga den här scenen. Jag vägrar absolut att göra något i den här saken. Det är vansinnigt av dig att begära det av mig.

— Du vägrar?

— Ja.

— Jag bönfaller dig därom, Alan.

— Det hjälper inte.

Samma medlidsamma uttryck kom åter i Dorian Grays ögon. Han sträckte ut handen, tog ett papper och skrev något på det. Han läste igenom det två gånger, vek ihop det omsorgsfullt och sköt det över bordet. Därpå reste han sig och gick till fönstret. Campbell betraktade honom förvånat. Därpå tog han papperet och öppnade det. Medan han läste det, blev hans ansikte spöklikt blekt, och han föll tillbaka i stolen. Han kände sig dödssjuk. Han tyckte att hans hjärta slog sig själv till döds i en tom håla.

Efter två, tre minuters fruktansvärd tystnad vände sig Dorian om, gick fram till Campbell och lade handen på hans skuldra.

— Det gör mig mycket ont om dig, Alan, mumlade han, men du lämnade mig inget val. Jag har redan skrivit brevet. Här är det. Du ser adressen. Om du inte hjälper mig måste jag skicka av det. Du vet vad följden blir. Men du kommer att hjälpa mig. Du kan inte neka längre. Jag försökte skona dig. Om du är rättvis skall du erkänna det. Du har varit obeveklig, hård och sårande. Du har behandlat mig som ingen annan vågat [ 209 ]— åtminstone ingen som lever. Jag har fördragit allt. Nu är det jag som dikterar villkoren.

Campell begrov ansiktet i händerna och ryste.

— Ja, nu är det min tur att diktera villkoren, Alan. Du vet vad det gäller. Saken är helt enkel. Kom, och oroa dig inte så. Det måste bli gjort. Ta det kallt, och gör det.

Ett stönande ljöd från Alans läppar, och han skakade i hela kroppen. Klockans tick-tack på kaminhyllan tycktes dela tiden i atomer av kval, var och en för fruktansvärd att bära. Alan tyckte att en järnring långsamt skruvades ihop kring hans panna, som om den vanära, som hotade honom redan hade brutit in över honom. Handen på hans skuldra var tung som bly. Den var olidlig. Den tycktes krossa honom.

— Kom, Alan, bestäm dig nu.

— Jag kan inte göra det, svarade han mekaniskt som kunde orden förändra saken.

— Du måste. Du har inget val. Dröj inte längre.

Alan tvekade ett ögonblick.

— Är det någon eldstad i rummet däruppe?

— Ja, det finns en gasugn.

— Jag måste gå hem och hämta en del saker på laboratoriet.

— Nej, Alan, du får inte lämna det här huset. Skriv några ord. Min betjänt tar en droska och hämtar vad du önskar.

Campbell raspade ner några rader, torkade dem med läskpapperet och adresserade kuvertet till sin assistent. Dorian tog brevet och läste noga igenom det. Därpå ringde han och lämnade brevet åt betjänten med order att så fort som möjligt vara tillbaka med sakerna.

När dörren till hallen föll igen, reste sig Campbell nervöst och gick till kaminen. Han skälvde av frossa. [ 210 ]Under nästan tjugu minuter växlades inte ett ord mellan de båda männen. En fluga surrade våldsamt omkring i rummet, och klockans tick-tack ljöd som hammarslag.

När den slog ett, vände sig Campbell om och såg på Dorian vars ögon stod fulla av tårar. Något i det sorgsna ansiktets nobla renhet gjorde honom utom sig av raseri.

— Du är infam, infam, mumlade han.

— Tyst, Alan, du har räddat mitt liv, sade Dorian.

— Ditt liv! Store Gud! Och ett sådant liv! Du har sjunkit steg för steg, ända till mord. Om jag nu fullbordar vad jag står i begrepp att göra och som du tvingar mig till, tänker jag inte på ditt liv!

— Ack, Alan, suckade Dorian, jag önskar du kände en tusendel av det medlidande för mig som jag känner för dig.

Han vände sig om under det han talade och såg ut i trädgården. Campbell svarade inte.

Etter tio minuter knackade det på dörren och betjänten kom in, bärande en stor mahognylåda med kemikalier, en stor rulle stål- och platinatråd samt två besynnerliga järnkrampor.

— Skall jag lägga sakerna här? frågade han Campbell.

— Ja, svarade Dorian. Och jag är rädd jag har ännu ett uppdrag för er, Francis. Vad heter mannen i Richmond som levererar orkidéer till oss!

— Harden, mr Gray.

— Ja visst — Harden. Ni skall genast resa till Richmond och personligen tala med Harden samt be honom sända dubbelt så mycket orkidéer som jag har beställt, och så litet vita som möjligt. Helst inga vita. Det är [ 211 ]en vacker dag, Francis, och Richmond är ett vackert ställe, annars skulle jag inte besvära er med det.

— Gör ingenting, mr Gray. När skall jag vara tillbaka?

Dorian såg på Campbell.

— Hur lång tid tar ditt experiment, Alan? frågade han med lugn, likgiltig röst. En tredjes närvaro i rummet tycktes göra honom utomordentligt modig.

Campbell rynkade pånnan och bet sig i läppen.

— Omkring fem timmar, svarade han.

— Då är det tillräckligt, om ni är tillbaka klockan halv åtta, Francis. Eller vänta. Lägg fram mina kläder. Ni kan få vara ledig i afton. Jag äter inte middag hemma och behöver er alltså inte.

— Tack så mycket, mr Gray, sade mannen och gick.

— Alan, nu har vi inte ett ögonblick att förlora. Så tung lådan är! Jag skall bära den åt dig. Du kan ta det andra. Han talade hastigt och befallande. Campbell kände sig underkuvad. De gick ut tillsammans.

När de hade kommit upp, tog Dorian fram nyckeln och vred om den i låset. Därpå hejdade han sig och fick ett plågat uttryck i ögonen. Han ryste.

— Alan, jag tror inte jag kan gå in, stammade han.

— Det gör detsamma. Jag behöver dig inte, sade Campbell kallt.

Dorian öppnade dörren till hälften. Därvid såg han porträttet grina i solskenet. På golvet framför tavlan låg det sönderrivna förhänget. Han erinrade sig att han natten förut, för första gången i sitt liv, hade glömt att täcka över den ödesdigra målningen. Han stod just i begrepp att rusa in då han förskräckt for tillbaka.

Vad var det för en vämjelig röd fläck som våt och glänsande avtecknade sig på porträttets ena hand, precis som om duken hade svettats blod? Så fasansfullt — [ 212 ]och ännu mer fasansfullt i detta ögonblick än den tysta gestalt som han visste låg lutad över bordet, denna gestalt, vars groteskt vanskapliga skugga på den tillsölade mattan visade honom, att den inte hade rört sig, utan fortfarande satt där han hade lämnat den.

Han drog djupt efter andan, öppnade dörren ännu en smula samt gick med halvslutna ögon.och bortvänt ansikte hastigt in, fast besluten att inte se på den döde en enda gång. Sedan böjde han sig ned, tog upp det guldinvävda purpurklädet och kastade det över porträttet.

Därefter blev han. stående, rädd att vända sig om. Ögonen var som fastnaglade vid täckets konstrika mönster.

Han hörde Campbell släpa in den tunga lådan, järnet och de andra sakerna som han behövde för sitt hemska arbete. Han undrade om Campbell och Basil Hallward någon gång hade träffats och vad de då hade tänkt om varandra.

— Lämna mig nu, sade Campbell med hård röst bakom honom.

Dorian vände sig om och gick hastigt ut. Han märkte endast att den döde hade blivit lutad tillbaka i stolen och att Campbell stirrade in i ett gult, glänsande ansikte. När han gick utför trappan, hörde han nyckeln vridas om i låset. Alan stängde sig inne.

Klockan var mycket över sju, när Campbell kom tillbaka i in i biblioteket. Han var blek men alldeles lugn.

— Jag har gjort vad du begärde, mumlade han. Och nu farväl. Låt oss aldrig mer återse varandra.

— Du har räddat mig från undergång, Alan. Jag skall inte glömma det, sade Dorian enkelt.

När Campbell hade gått gick Dorian upp i övre vå[ 213 ]ningen. Det luktade starkt salpetersyra i rummet. Men gestalten som hade suttit vid bordet, var borta.