Dottern och styfdottern (1868)
← Enkans son |
|
Tuppen och hönan i hasselskogen → |
15.
Dottern och styfdottern.
Det var en gång en man och en qvinna som hade gift
sig med hvarandra; de hade hvar sin dotter. Hustruns
dotter var håglös och lat och ville aldrig göra något, och
mannens dotter var flink och villig; men ändock kunde
hon aldrig göra styfmodern till lags, och både käringen
och dottern ville gerna vara henne qvitt. Så skulle de
en gång sitta vid brunnen och spinna begge två; dottern
skulle spinna lin, men styfdottern fick icke annat än blår.
”Du är då alltid så flink och så ferm, du,” sade dottern,
”men ändå är jag icke rädd att spinna i kapp med dig.”
Ja, så kommo de öfverens om, att den som tråden först
gick af för, hon skulle ner i brunnen. Rätt som det var
så gick tråden af för styfdottern, och så måste hon ner i
brunnen. Men då hon kom till botten, slog hon sig icke,
och rundt omkring sig såg hon icke annat än en vacker
grön äng.
Hon gick ett stycke fram på ängen och kom till en åker öfvertäckt med ris; den skulle hon öfver. ”Ack, trampa icke hårdt på mig, du,” sade risåkern, ”så skall jag hjelpa dig en annan gång, jag.” Hon gjorde sig så lätt som en fjäder och steg så försigtigt att hon nästan icke kom åt det en gång.
Derpå gick hon ett stycke till och kom till en ljusbrun ko, som gick med en mjölkstäfva på hornen; det var en stor vacker ko, och jufret stod så fullt och trindt. ”Ack var så snäll och mjölka mig, du,” sade kon, ”ty jag är så mjölkstinn; drick så mycket du vill och häll resten på klöfvama mina, så skall jag hjelpa dig igen, jag.” Flickan gjorde som kon bad; bara hon tog i spenarna, så sprutade mjölken i stäfvan; så drack hon sig otörstig, och resten hällde hon på klöfvarna, och stäfvan hängde hon på hornen igen.
Då hon hade gått ännu ett stycke längre fram, mötte hon en stor gumse, och den hade så tjock och lång ull, att den gick och släpade den efter sig, och på ena hornet hängde en stor sax. ”Ack, klipp mig du,” sade gumsen, ”ty här går jag och släpar på all denna ullen, och det är så varmt, att jag är färdig att qväfvas. Tag så mycket du vill, och linda resten om halsen min, så skall jag hjelpa dig igen. Ja, hon var genast villig, och gumsen lade sig sjelf upp i hennes knä, och den låg så stilla, och hon klippte så behändigt, att han icke fick den minsta rispa i skinnet en gång. Så tog hon så mycket hon ville af ullen, och resten lindade hon om halsen på gumsen.
Ett stycke längre fram kom hon till ett äppelträd, och det var så fullt med äpplen, att alla grenarna hängde ned mot jorden, och invid stammen stod en liten stång. ”Ack, var så snäll och plocka äpplena af mig du,” sade det, ”så att grenarna mina kunna räta ut sig, ty det kostar på att stå så här krokig; men slå för all del sakta och vackert, så att du icke skadar mig; ät så mycket du vill och lägg resten invid roten min, så skall jag hjelpa dig igen, jag.” Ja, hon plockade dem hon kunde nå, och sedan tog hon stången och slog försigtigt ned de andra äpplena; så åt hon sig mätt, och resten lade hon ordentligt invid roten.
Så gick hon ett långt, långt stycke, och då kom hon till en stor gård, och der bodde en trollkäring med dottern sin. Der gick hon in och frågade om hon kunde få tjenst. ”Ah, det är icke lönt,” sade trollkäringen; ”vi ha haft många, men ingen af dem har dugt någonting till.” Men hon bad så vackert att de ändteligen skulle taga henne i tjenst. Ja, så skulle de då försöka, och så gaf trollkäringen henne ett såll och bad henne hemta vatten i det. Hon tyckte allt att det var orimligt att hemta vatten i ett såll; men hon gick i alla fall, och då hon kom till brunnen, sjöngo småfoglarna:
»Smet i ler,
Lägg i strå!
Smet i ler,
Lägg i strå!»
Ja, det gjorde hon, och så kunde hon bära vatten i sållet bra nog; men då hon kom hem med vattnet och trollkäringen fick se sållet, sade hon: ”Det har du icke sugit ur ditt eget bröst!”
Så sade trollkäringen att hon skulle gå i fähuset och mocka och mjölka; men då hon kom dit var der en grep så stor och tung att hon icke rådde med den; hon kunde icke lyfta den en gång. Hon visste nu alls icke hur hon skulle bära sig åt; men foglarna sjöngo, att hon skulle taga qvastskaftet och kasta ut litet, så skulle allt det öfriga följa efter. Det gjorde hon, och knappt var det gjordt, förrän fähuset var så rent som om det hade varit både mockadt och sopadt. 'Nu skulle hon till att mjölka korna; men de voro så oroliga, de sparkade och stretade, så att hon omöjligen kunde komma åt att mjölka dem. Men då sjöngo foglarna utanför:
»Liten stråle,
Snälla, gjut
Till småfoglarna ut!»
Ja, det gjorde hon, hon sprutade en liten stråle ut till småfoglarna; genast stodo alla korna stilla och läto henne mjölka sig, och de hyarken stretade eller sparkade; de lyftade icke ett ben en gång.
Då trollkäringen såg henne komma in med mjölken, sade hon: ”Det har du icke sugit ur ditt eget bröst; men nu kan du taga denna svarta ullen och tvätta den hvit.” Detta visste då flickan slätt icke huru hon skulle kunna komma ut med, ty hon hade aldrig sett att någon kunnat tvätta svart ull hvit; men hon sade ingenting; hon tog ullen och gick ut till brunnen med den. Då sjöngo småfoglarna, att hon skulle taga ullen och lägga den i den stora byttan som stod der, så blef den nog hvit.
”Nej, nej,” sade trollkäringen, då hon kom in med ullen, ”dig vill jag icke ha qvar, du kan ju göra allting; du skulle reta lifvet ur mig till sist; det är bäst du får respass.”
Så satte käringen fram tre skrin, ett rödt, ett grönt och ett blått, och hon skulle få taga hvilket hon ville af dessa, och det skulle vara lönen hennes. Hon visste nu icke hvilket hon skulle taga, men småfoglarna sjöngo:
»Tag icke det gröna,
Tag icke det röda,
Men tag det blå.
Som vi ha satt
Tre kors uppå!«
Hon tog då det blå, såsom foglarna sjöngo. ”Tvi vale dig också,” sade trollkäringen, ”det skall du nog komma att umgälla.” Då flickan nu skulle gå, sköt trollkäringen en glödande jernstång efter henne; men hon sprang bakom dörren med detsamma och gömde sig, så att den icke träffade henne; ty småfoglarne hade sagt henne huru hon skulle bära sig åt. Hon gick nu så fort hon kunde; men då hon kom nära äppelträdet, hörde hon att det började rassla så på vägen; det var trollkäringen och dottern hennes som kommo efter. Flickan blef så rädd, att hon icke visste hvar hon skulle göra af sig. ”Kom hit till mig, du,” sade äppelträdet, ”så skall jag hjelpa dig; gå under grenarna mina och göm dig, ty om de få fatt på dig, så taga de skrinet ifrån dig och rifva ihjäl dig.” Ja, det gjorde hon; och rätt som det var, så kommo trollkäringen och dottern hennes. ”Har du sett någon jänta som gått här, du?” sade trollkäringen. ”Åh ja,” sade äppelträdet, ”det sprang en här förbi för en stund sedan; men hon är så långt borta, att I aldrig kan hinna upp henne.” Då vände trollkäringen om och reste hem igen.
Flickan gick ett stycke vidare; men då hon kom nära gumsen, hörde hon att det började rassla på vägen så att hon icke visste hvar hon skulle göra af sig, så ängslig och rädd blef hon; ty hon kunde nog förstå att det var trollkäringen som hade åtrat sig.
”Kom hit till mig, du, så skall jag nog hjelpa dig,” sade gumsen; ”göm dig under ullen min, så se de dig icke; eljest taga de skrinet ifrån dig och rifva ihjäl dig.”
Rätt som det var så kom trollkäringen farande. ”Har du sett någon jänta som gått här, du?” sade hon till gumsen. ”Åh ja,” sade gumsen, ”jag såg en för en stund sedan, men hon sprang så fort att du icke kan hinna upp henne.” Då flickan nu hade kommit så långt bort som till kon, hörde hon det rassla bakom sig på vägen. ”Kom hit till mig, du,” sade kon, ”så skall jag hjelpa dig; göm dig under jufret mitt; eljest kommer trollkäringen och tar skrinet ifrån dig och rifver ihjäl dig.” Det dröjde icke länge innan hon kom. ”Har du sett någon jänta som gått här, du?” sade trollkäringen till kon. ”Ja, jag såg en för en stund sedan, men hon är långt borta nu, ty hon lopp så fort; henne kan du icke hinna upp,” sade kon. Trollkäringen vände då om och reste hem igen.
Då flickan hade kommit ett långt, långt stycke fram och icke var långt från risåkern, hörde hon att det började rassla på vägen, och hon blef både ängslig och rädd; ty hon kunde nog förstå att det var trollkäringen som hade vändt om igen. ”Kom hit till mig du, så skall jag hjelpa dig,” sade risåkern; ”kryp under qvistarna mina, så de icke se dig; eljest taga de skrinet ifrån dig och rifva ihjäl dig.” Ja, hon skyndade sig inunder qvistarna på risåkern. ”Har du sett någon jänta som gått här, du?” sade trollkäringen till risåkern. ”Nej, jag har icke sett någon jänta,” svarade risåkern, och var så arg att det frasade om honom, och gjorde sig så stor att det var icke att tänka på att komma öfver den; och då hade trollkäringen ingen annan råd än att vända om och resa hem igen.
Då flickan kom hem, blefvo både käringen och dottern hennes ännu mera afundsjuka på henne, än de hade varit förut, ty nu var hon ändå mycket vackrare och så fin att det var en lust att se på henne. Hon fick icke vara inne hos dem; de jagade henne ut i svinhuset, der skulle hon hålla till. Här tvättade hon nu så fint och rent, och så öppnade hon skrinet och ville se hvad det var hon hade fått i lön, och i detsamma hon öppnade det, så var der så mycket guld och silfver och så många fagra saker i det, att både väggar och tak blefvo öfverhöljda dermed, och det var mycket praktfullare i svinhuset än i den stoltaste kungsgård. Då styfmodern och dottern hennes fingo se detta, blefvo de alldeles utom sig och började fråga henne hurudan tjensten hade varit. ”Åh,” svarade hon, ”det kan I väl veta, då jag fått en sådan lön; det var sådant folk och en sådan fru att tjena hos, så det icke finns maken.”
Ja, då ville halfsystern nödvändigt bort och tjena, så att äfven hon skulle kunna få sig ett sådant guldskrin. De satte sig då till att spinna igen; men nu skulle dottern spinna blår och styfdottern lin, och den, som tråden först gick af för, skulle ned i brunnen. Det dröjde icke länge förrän det gick af för dottern, det kan en väl förstå, och så kastade de henne i brunnen.
Nu gick det på samma sätt; hon föll till botten, men slog sig icke, och sedan kom hon på en vacker grön äng. Då hon hade gått ett stycke, kom hon till risåkern, ”Trampa icke hårdt på mig du, så skall jag hjelpa dig igen,” sade den. ”Ah, hvad bryr jag mig om en rishög, sade hon och gjorde sig tung och trampade på risåkern så att det knakade i den.
Litet längre fram kom hon till kon, som gick der så mjölkstinn. ”Var så snäll och mjölka mig du,” sade kon, ”så skall jag hjelpa dig igen; drick så mycket du vill, men häll resten på klöfvarna mina.” Ja, det gjorde hon då: hon mjölkade kon, och så drack hon så länge hon orkade, men då fanns det ingenting qvar att slå på klöfvarna; stäfvan slängde hon bort öfver backen och gick.
Då hon hade gått ytterligare ett stycke, kom hon till gumsen, som gick och släpade ullen efter sig. ”Åh, var så snäll och klipp mig du, så skall jag tjena dig igen, jag,” sade gumsen; ”tag så mycket af ullen du vill, men linda resten omkring halsen på mig.” Det gjorde hon, men hon gick så ovårdsamt till väga, att hon klippte stora stycken ur skinnet, och all ullen tog hon med sig.
Efter en stund kom hon till äppelträdet, som stod alldeles nedböjdt och bar på äpplena sina. ”Var så snäll och plocka äpplena af mig du, så att grenarna mina kunna räta ut sig, ty det kostar på att stå så här krokig,” sade äppelträdet; ”men var försigtig, så att du icke skadar mig; ät så mycket du vill, men lägg resten vackert invid roten min, så skall jag hjelpa dig igen.” Hon plockade af de närmaste och slog med stången ned dem hon icke kunde nå; men hon brydde sig icke om någonting, och ryckte och slog ned stora grenar, och åt tills hon icke orkade mer, och så kastade hon resten under trädet.
Då hon hade gått ett stycke till, kom hon till gården, der trollkäringen bodde; der begärde hon tjenst. Trollkäringen sade att hon ingen tjensteflicka ville ha, ty antingen dugde de icke till någonting, eller också voro de alltför klippska och lurade henne på det hon egde och hade. Men flickan gaf sig icke, hon, utan sade att hon ville ha tjenst, och så sade trollkäringen att hon skulle ta henne och försöka om hon dugde någonting till.
Det första hon fick att uträtta var att hemta vatten i sållet. Ja, hon gick till brunnen och hällde vatten i sållet; men lika fort som hon hällde i, rann det ut igen. Då sjöngo foglarna:
»Smet i ler,
Lägg i strå!
Smet i ler,
Lägg i strå!
Men hon brydde sig icke om fogelsången; hon kastade ler efter foglarna, så att de flögo långt bort, och hon måste då gå hem igen med tomt såll och fick bannor af trollkäringen. Så skulle hon mocka i fähuset och mjölka korna; men det tyckte hon sig vara alltför god till. Hon gick in i fähuset i alla fall; men då hon kom dit, rådde hon icke med grepen, så stor och tung var den. Foglarna sade detsamma till henne som de hade sagt till hennes halfsyster; men i stället tog hon gödsel och kastade efter foglarna. Då hon skulle till att mjölka, voro korna oroliga och spände och sparkade, och för hvar gång hon hade fått litet i stäfvan, slogo de omkull den. Foglarna sjöngo:
»Liten stråle,
Snälla, gjut
Till småfoglarna ut!»
Men hon piskade och slog korna, kastade och slängde allt hvad hon kunde komma öfver efter foglarna, och bar sig åt så det var skam att se. Och hon fick heller hvarken mockadt eller mjölkadt. När hon sedan kom in, fick hon både stryk och bannor af trollkäringen; och så skulle hon tvätta den svarta ullen hvit, men det gick icke bättre med det. — Detta tyckte trollkäringen var för galet, och så satte hon fram tre skrin, ett rödt, ett grönt och ett blått, och sade att henne hade hon icke nytta af, ty hon dugde icke till något, men till lön skulle hon ändå få taga hvilket skrin hon ville. Då sjöngo foglarna:
»Tag icke det gröna,
Tag icke det röda,
Men tag det blå,
Som vi ha satt
Tre kors uppå!»
Hon brydde sig icke om hvad foglarna sjöngo, utan tog det röda, som skimrade mest. Så gaf hon sig derifrån och gick hem, och hon fick då gå i frid och ro; det var ingen som satte efter henne. Då hon kom hem, blef modren en smula glad, må tro, och de gingo straxt in i storstugan och satte skrinet der, ty de trodde att det fanns icke annat än guld och silfver i det, och de tänkte att både väggar och tak skulle bli förgyllda; men då de öppnade skrinet, så vältrade sig fram derur idel ormar och paddor, och när dottern öppnade munnen, så gick det på samma sätt: fram kröpo både ormar och paddor och allt otyg som tänkas kunde, så att det till sist blef omöjligt att vara under samma tak med henne. Det var den lön hon fick för det att hon hade tjenat trollkäringen.