Enkans son (1868)

←  De tre mostrarna

Norska Folksagor och Äfventyr av Peter Christen Asbjørnsen & Jørgen Moe Översättare: Herman Hörner Enkans son

Dottern och styfdottern  →

14.

Enkans son.

Det var en gång en fattig enka, som hade blott en son. Hon trälade för gossen tills han hade gått och läst för presten; men då sade hon till honom, att nu kunde hon icke föda honom längre; han fick gå ut och förtjena sitt bröd. Gossen vandrade då ut i verlden, och då han hade gått en dag eller så, mötte han en främmande man. ”Hvart skall du hän?” sporde mannen. ”Jag skall ut i verlden och söka få mig tjenst,” svarade gossen. ”Vill du tjena hos mig?” — ”Åh ja, lika så gerna hos dig som hos en annan,” svarade gossen. ”Ja, du skall få det godt hos mig,” sade mannen. ”Du skall bara hålla mig sällskap och icke göra någonting för resten.” Så blef gossen hos honom och mådde väl i mat och dryck och hade litet eller intet att göra; men han såg aldrig någon menniska hos mannen.

En dag sade mannen till honom: ”Nu reser jag bort på åtta dagar; under tiden får du vara här ensam, men du får icke gå in i något af dessa fyra rummen här! Gör du det, så tar jag lifvet af dig, när jag kommer igen.” Nej, menade gossen, det skulle han visst icke. Men då mannen hade varit borta en tre, fyra dagar, kunde gossen icke hålla sig längre, utan gick in i en af kamrarne. Han såg sig rundt omkring, men upptäckte ingenting, utom en hylla öfver dörren, på hvilken låg en hagtornspiska. Detta var just någonting att förbjuda mig så strängt också! tänkte gossen. Då de åtta dagarna voro förbi, kom mannen hem igen; ”du har väl icke varit inne i något af rummen?” sade han. ”Nej det har jag visst icke,” sade gossen. ”Ja, det skall jag snart se,” och dermed gick han in i det rum, som gossen hade varit inne uti. ”Jo, du har varit der ändå,” sade han, ”och nu skall du mista lifvet.” Gossen gret och bad, och så slapp han då undan med lifvet; men dugtigt med stryk fick han. Då detta var öfverståndet, voro de lika goda vänner igen.

En tid derefter reste mannen åter bort; då skulle han vara borta i fjorton dagar, men först förbjöd han gossen att gå in i något af de rum han icke hade varit inne uti; ty det han hade varit inne uti, kunde han gerna gå in uti på nytt. Ja, det gick alldeles som förra gången, bara att gossen nu af höll sig i åtta dagar från att gå dit in. I det rummet såg han icke heller något annat än en hylla öfver dörren, med en kiselsten och en vattenkruka på. Det var just något att vara så rädd om också! tänkte gossen åter. Då mannen kom hem, frågade han om han hade varit inne i något af rummen. Nej, var det likt det, det hade gossen visst icke varit. ”Ja, det kan jag snart se,” sade mannen, och då han såg att han ändå hade varit derinne, sade han: ”Ja, nu skonar jag dig icke längre; nu skall du mista lifvet.” Men gossen gret och bad igen, och så slapp han åter med prygel, men det fick han då också så mycket han kunde tåla. Men då han blef frisk igen, lefde de lika godt som förut, och han och mannen voro lika goda vänner.

En tid derefter skulle mannen åter resa bort, och nu skulle han vara borta i tre veckor, och så förbjöd han gossen på nytt att gå in i det tredje rummet; om han gick in dit, kunde han så gerna bereda sig på att mista lifvet med detsamma. Efter förloppet af fjorton dagar kunde gossen icke motstå längre; han smög sig in dit; men han såg platt ingenting der inne, utom en lucka på golfvet. Då han lyfte på den och tittade ned, stod der en stor kopparkittel och puttrade och kokade der nere, men han såg ingen eld under. Det vore roligt att känna om det är varmt, tänkte gossen och stack ner fingret deri; då han drog upp det igen, var hela fingret förgyldt. Gossen skrapade och tvättade det, men förgyllningen ville icke gå af; då satte han en tuta om det, och då mannen kom hem och frågade hvad som fattades fingret hans, sade gossen att han hade skurit sig så illa. Men mannen ref bort tutan, och då såg han nog hvad som felades fingret. Först ville han dräpa gossen; men då denne gret och bad igen, nöjde han sig med att piska honom, så att han fick ligga till sängs i tre dagar. Då tog han ned en kruka från väggen och smorde honom med, och straxt blef gossen frisk igen.

Om en tid reste mannen åter bort och skulle icke komma igen förrän om en månad. Men då sade han till gossen, att om han gick in i den fjerde kammaren, så var det icke lönt för honom att tänka på att få behålla lifvet. Ett par tre veckor höll gossen sig, men så kunde han icke stå emot längre; han måste och skulle in i kammaren, och så smög han sig dit in. Der stod en stor svart häst i en spilta, med ett gödseltråg vid hufvudet och en hösäck vid svansen. Detta tyckte gossen var bakvändt; han bytte om och satte hösäcken vid hufvudet. Då sade hästen: ”Efter du har så godt hjerta, att du vill låta mig få mat, så skall jag rädda dig, jag. Kommer trollet nu hem och finner dig, så dräper det dig. Men nu skall du gå upp på den kammare, som ligger här ofvanpå, och taga en rustning bland dem som hänga der; och så får du för all del icke taga någon af de blanka, utan den mest rostiga du ser, den skall du taga; och svärd och sadel skall du söka dig ut på samma sätt.” Det gjorde gossen; men det var tungt för honom att bära det alltsammans.

Då han kom tillbaka, sade hästen att nu skulle han kläda af sig naken och stiga ned i kitteln, som stod och kokade i det andra rummet, och bada sig väl der. Jag blir väl faslig då, tänkte gossen, men han gjorde det ändå. Då han hade badat sig, blef han så vacker och fet, och så röd och hvit som mjölk och blod, och mycket starkare än förut. ”Känner du någon förändring?” frågade hästen. ”Ja,” sade gossen. ”Försök att lyfta mig,” sade hästen; åh ja, det kunde han, och svärdet svängde hon också som ingenting. ”Ja, lägg nu sadeln på mig,” sade hästen, ”och tag rustningen på dig; tag så med dig hagtornspiskan, och stenen och vattenflaskan och smörjekrukan, så resa vi.”

Då gossen väl hade kommit upp på hästen, bar det i väg, så att han icke visste huru han kom fram. Han hade nu ridit en stund, så sade hästen: ”Jag tycker jag hör buller; se dig tillbaka! kan du se något?” — ”Der komma många, många efter oss, visst ett dussin,” sade gossen. ”Ja, det är trollet, det,” sade hästen; ”nu kommer han med de sina.”

De redo ännu en stund, tills de som kommo efter började närma sig. ”Kasta nu hagtornspiskan bak öfver axeln din,” sade hästen, ”men kasta den bra långt bort!” Det gjorde gossen, och i detsamma växte der upp en stor tjock hagtornsskog. Så red gossen åter ett långt, långt stycke, medan trollet måste hem efter något att hugga sig igenom skogen med. Men om en stund sade hästen åter: ”Se dig tillbaka! kan du se något nu?” — ”Ja, en hel mängd,” sade gossen, ”liksom en stor socken.” — ”Ja, det är trollet det; nu har han flera med sig. Kasta nu kiselstenen, men kasta den bra långt bort!”

Med detsamma gossen gjorde som hästen hade sagt, reste sig ett stort, stort berg bakom honom. Då måste trollet hem efter något att bryta sig igenom berget med, och medan trollet det gjorde, red gossen åter ett godt stycke framåt. Men så bad hästen honom åter se sig tillbaka, och då såg han en skara så stor som en hel krigshär; de voro så skinande, att det blänkte om dem. ”Ja,” sade hästen, ”det är trollet: nu har han alla sina med sig. Slå nu ut vattenflaskan bakom dig, men akta dig väl att du icke spiller något på mig!” Det gjorde gossen; men hur han nu bar sig åt, så kom han att spilla en droppe på hästländen. Då blef der ett stort, stort vatten, men genom den droppe han spillde, kom hästen att stå långt ut i vattnet; emellertid simmade den dock i land. Då trollen kommo till vattnet lade de sig ned för att dricka ut det, och så klunkade de i sig tills de sprucko. ”Nu äro vi dem qvitt,” sade hästen.

Då de nu hade färdats i lång, lång tid, kommo de på en grön slätt i en skog. ”Kläd nu af dig hela rustningen och behåll bara dina trasiga kläder på,” sade hästen; ”tag så sadeln af mig och släpp mig, och häng in alltsammans i den stora ihåliga linden här! Sedan skall du göra dig en peruk af granmossa och gå upp till kungsgården, som ligger här nära intill; der skall du söka tjenst. När du sedan behöfver mig, så gå bara hit och skaka på betslet, så skall jag komma till dig.”

Ja, gossen gjorde som hästen hade sagt, och då han fick mossperuken på sig, blef han så usel och blek och eländig, att ingen kunde känna igen honom. Han kom då till kungsgården och bad att få vara i köket och bära vatten och ved; men då frågade kökspigan: ”Hvarför har du den fula peruken? Tag af dig den! jag vill icke ha någonting så fult härinne.” — ”Det kan jag icke,” svarade gossen, ”jag är icke riktigt ren i hufvudet.” — ”Tänker du jag vill ha dig här vid maten, när du är sådan då?” sade kocken; ”gå ner till stallmästaren, du passar bäst till att gå och mocka i stallet.” Men då stallmästaren bad honom taga af sig peruken, fick han samma svar, och då ville han heller icke ha honom; ”du kan gå till trädgårdsmästaren,” sade han, ”du passar bäst till att gå och gräfva i jorden.” Hos trädgårdsmästaren fick han då lof att få stanna; men ingen af de andra tjenarne ville ligga med honom; derför måste han sofva för sig sjelf under trappan till lusthuset; det stod på stolpar och hade en hög trappa. Under den fick han litet mossa till bädd, och der låg han så godt han kunde.

Då han nu hade varit på kungsgården en tid, hände det sig en morgon, i detsamma solen gick upp, att gossen hade tagit af sig mossperuken och stod och tvättade sig; och då var han så vacker, att det var en lust att se honom.

Prinsessan såg ifrån sitt fönster den vackra trädgårdsgossen och tyckte att hon aldrig hade sett någon så vacker. Hon frågade då trädgårdsmästaren hvarför han låg ute under trappan. ”Åh, ingen af medtjenarne vill ligga med honom,” sade trädgårdsmästaren. ”Låt honom i afton komma upp och ligga vid dörren inne i mitt rum, så skola de väl icke krusa för att låta honom ligga under tak med sig sedan,” sade prinsessan. Trädgårdsmästaren sade åt gossen derom. ”Tycker du jag skulle vilja göra det?” sade gossen; ”då skulle de sedan säga, att det är väl mellan mig och prinsessan.” — ”Ja, du har allt skäl att frukta för en sådan misstanke, du,” svarade trädgårdsmästaren, ”du som är så vacker!” — ”Nå ja, om du befaller det, så får jag väl göra det,” sade gossen. Då han nu skulle gå uppför trapporna om aftonen, trampade och stampade han så, att de måste bedja honom gå sakta, för att icke kungen skulle få veta det. Han kom in och lade sig och begynte straxt att snarka. Då sade prinsessan till tärnan sin : ”Smyg dig nu dit och tag af honom mossperuken!” och det gjorde hon; men i detsamma hon skulle nappa åt sig den, höll han den fast med begge händerna, och sade att den fick hon platt icke. Derpå började han åter snarka. Prinsessan gaf tärnan på nytt en vink, och då lyckades hon rycka af honom peruken; då låg gossen der så vacker och röd och hvit, som prinsessan hade sett honom i morgonsolen. Sedan låg gossen hvar natt uppe i prinsessans rum.

Men det dröjde icke länge innan kungen sporde, att trädgårdsgossen låg hvarje natt i prinsessans kammare, och då blef han så vred att han hardt nära hade låtit aflifva gossen. Det gjorde han dock icke, men kastade honom i fångtornet, och sin egen dotter inspärrade han på hennes kammare, så att hon aldrig fick komma ut hvarken natt eller dag. Hur mycket hon gret och bad för både sig sjelf och gossen, så halp det icke; kungen blef deröfver blott ännu mera vred.

En tid derefter blef der krig och ofred i landet, och kungen måste rusta sig mot en annan kung, som ville taga riket ifrån honom. Då gossen det hörde, bad han fångvaktaren gå till kungen och helsa och bedja om harnesk och svärd och tillåtelse att få vara med i kriget. Alla de öfriga logo, då fångvaktaren sade sitt ärende, och bådo kungen att han måtte få något gammalt skräp till rustning, så de kunde få förlusta sig åt att se den stackarn vara med i kriget. Det fick han, och dertill ett gammalt uselt ök, som hoppade på tre ben, det fjerde släpade det efter sig.

Så drogo de då ut emot fienden; men de hade icke kommit långt bort ifrån kungsgården, förrän gossen blef sittande fast i ett kärr med oket sitt. Der satt han och ryckte och drog: ”hej, vill du opp! hej, vill du opp!” sade han till oket. Det hade alla de andra riktigt sin fröjd åt, och logo och gjorde narr af gossen medan de redo förbi. Men knappt voro de borta, så sprang han till linden, tog på sig rustningen och skakade på betslet; straxt kom hästen och sade: ”Gör du ditt bästa, så skall jag göra mitt!” Då gossen kom fram, var slaget redan begynt och kungen i en svår knipa; men bäst som det var, så hade gossen slagit fienden på flykten. Kungen och hans folk undrade mycket öfver hvem det kunde vara som kom och hjelpte dem; men ingen kom honom så nära att han kunde tala honom till, och då drabbningen var till ända, var han borta. Då de vände tillbaka, satt gossen ännu i kärret och ryckte och drog på det trebenta oket. Då logo de återigen. ”Nej, se bara, der sitter den narren ännu!” sade de.

Andra dagen de drogo ut, satt gossen ännu der; de logo igen och gjorde narr af honom; men knappt hade de ridit förbi, så sprang gossen åter till linden, och allt aflopp äfven nu liksom dagen förut. Alla undrade öfver hvad det var för en främmande kämpe som hade hjelpt dem; men ingen kom honom så nära, att han kunde tala honom till; och att ingen gissade på gossen kan man väl förstå.

Då de åter vände hem om aftonen och sågo gossen ännu sitta på oket, skrattade de åter ut honom, och en sköt en pil på honom och träffade honom i benet. Han till att skrika och jämra sig, så att det var för ömkligt; då kastade kungen näsduken sin åt honom, att han skulle knyta den om benet.

Då de drogo ut den tredje morgonen, satt gossen ännu i kärret. ”Hej, vill du opp! hej, vill du opp!” sade han till oket. ”Nej, nej, han kommer allt att sitta der tills han svälter ihjäl,” sade kungens folk medan de redo förbi, och skrattade åt honom, så de voro färdiga att falla af hästarna. Då de voro borta, skyndade han åter till linden och kom efter till drabbningen, just som det gällde. Den dagen dräp han fiendens kung, så att kriget blef slut med detsamma.

Då slaget var förbi, fick konungen se sin näsduk, som den främmande kämpen hade knutit om benet, och då hade han lätt för att känna honom; de togo honom då med stor fröjd ibland sig hem till kungsgården, och prinsessan, som såg honom uppifrån sitt fönster, blef så glad, att man aldrig kan tro det; ”der kommer allra kärestan min också,” sade hon. Han tog då smörjelsekrukan och smorde sig sjelf på benet och sedan alla de sårade, och då blefvo de allesammans bra igen på ögonblicket. Så fick han prinsessan till hustru; men då han kom ned i stallet till hästen den dag brölloppet skulle stå, stod den der så modstulen och slokade med öronen och ville icke äta. Då den unga kungen — ty han hade nu blifvit kung och fått halfva riket — talte honom till och frågade hvad som fattades honom, sade hästen: ”Nu har jag hjelpt dig fram, och nu vill jag icke lefva längre. Nu skall du taga svärdet och hugga hufvudet af mig.” — ”Nej, det vill jag för ingen del göra,” svarade den unga kungen; ”men du skall få allt hvad du vill ha och få stå stilla beständigt.” — ”Ja, gör du icke som jag säger, skall jag nog veta att få lifvet af dig,” sade hästen. Så måste kungen då göra det; men då han lyfte svärdet och skulle hugga till, var han så bedröfvad, att han måste vända bort ansigtet, ty han ville icke se hugget; men knappt hade han huggit af hufvudet, så stod den fagraste prins der hästen hade stått. ”Hvar i all verlden kom du ifrån?” sporde kungen. ”Det var jag som var häst,” svarade prinsen. ”Förr var jag kung i det landet, som den kungen var ifrån, hvilken du dräpte i slaget i går; det var han som kastade trollhamn på mig och sålde mig till trollet. Sedan han nu är dräpt, så får jag riket mitt igen, och du och jag blifva grannkungar; men vi skola nog aldrig föra krig mot hvarandra.” — Och det gjorde de då heller icke; de voro vänner så länge de lefde och besökte hvarandra ofta.

---