Drabanten/Del 1/Kapitel 13
| ← Trollkarlen och Spåmannen. |
|
Ovisshet och oro. → |
TRETTONDE KAPITLET.
Enleveringen.
Den långt framskridna aftonens mörker hade redan utbredt sig öfver staden. Svartgråa böljade Norrströms vågor, endast här och der afspeglande skimret af de i grannskapet tända ljusen. Menniskovimlet på gatorna hade upphört, och endast då och då hördes ljudet af en öfver stenläggningen framrullande ensam vagn.
I nattdunklet reste sig Gustaf II Adolfs metallstod upp, lik en skugga ur underjorden. Med långa mellanskof hördes vid torgvakten postens entoniga anrop.
Utan någon lykta på kuskbocken, skred helt sakta en väl tillsluten täckvagn fram öfver Norrbro. Så snart den lagt bron bakom sig, tog den af till venster och följde trottoaren längs strömmen samt stannade slutligen tätt invid en mindre port, hvilken stod i förbindelse med prinsessans palats. Vagnsdörren öppnades i detsamma, och tvenne personer hoppade ur.
— Glöm för all del ej något af vår öfverenskommelse.
— Du ser fönstren deruppe. Märker du att det lyser från dem, så är jag på god väg att lyckas. Försvinna ljusen hastigt, möt mig då på halfva vägen.
— För att slippa in, kan du vända dig till Anna, frökens kammarjungfru. Helsa henne från mig. Fråga henne äfven, om hon uppfylde sitt löfte med broschen?
— Hvad är det för löfte? Derom har du ej talat med mig.
— Du skall få höra det sedan.
— Kom i håg, Netherwood, att du ej tilltalar fröken, utan är tyst som muren, då hon kommer. Din röst skulle förråda dig.
— Har jag blott henne inuti vagnen, tager jag plats på kuskbocken.
— Jag går nu. Farväl!
— De samtalande voro inga andra än Netherwood, som vi redan nämt, och mamsell Slottsberg, som läsaren säkert redan anat.
Fröken Rudensköld hade återvändt till sina rum. Glädjen tycker
om strålande och klart ljus omkring sig, melankolien älskar halfdunklet.
Hennes lilla förmak var också svagt upplyst. Matt strömmade ljuset
kring föremålen från tvenne genomskinliga alabaster-vaser, burna af
sfinxer. Hennes sofrum var endast upplyst af tvenne vaxljus, stälda
på toiletten.
Sjelf tycktes hon likväl hvarken tänka på det ena eller det andra, der hon lutade sig mot kuddarne i en prydlig kanapé. Händelserna under dagens lopp, samtalet med brodern, Weisenburgs spådom, hennes ställning vid hofvet, och såsom den focus, hvari alla dessa särskilda delar slutligen förenade sig till en enda punkt af eld, hennes kärlek, voro ämnen, tillräckligt vigtiga att sysselsätta hennes tankar.
Men intet ord kom öfver hennes läppar. Hon behöfde icke tala för sig sjelf för att tänka för sig sjelf. Endast en djup suck höjde långsamt hennes barm. Hennes hjerta hade behof att andas ut sitt vemod.
— Hastigt reste hon sig upp och fattade en ringklocka. Vid dess ljud inträdde hennes kammarjungfru.
— Lös upp hårbindeln och fäll ned lockarne, befalde hon, under det hon intog sin plats vid toiletten. Bindeln trycker mig öfver hjessan. Jag mår illa.
Anna verkstälde befallningen med konstförfaren, men långsam hand. Bakom frökens rygg granskade hon derunder med en försigtig, nästan skygg blick hennes anletsdrag i den midt emot stående spegeln. Händelsevis kom fröken Rudensköld en af dessa blickar på spåret.
— Hvarför ser du så der på mig? Jag tycker ej om ögonkast, som smyga sig till att se.
Anna blef förvirrad. Fröken märkte det i spegeln, der äfven Annas ansigte syntes.
— Förlåt mig, fröken, stammade hon, men… men… men för att vara upprigtig, tycker jag att ni ser så bra ut i afton, att jag ej kan låta bli att betrakta er.
Hennes anmärkning var i sjelfva verket också rigtig. De nedfälda, i full frihet kring axel och barm fladdrande lockarne klädde mycket mera än de förut enligt modets föreskrifter uppsatta. Men fröken Rudensköld tycktes ej gifva akt på svaret, åtminstone gaf hon ej med något tecken tillkänna, att hon fann sig smickrad deraf.
— Och en annan sak också, min kära Anna, hvarföre hade du i dag fäst den otäcka fula broschen i min halskrage? Du vet ju, att jag ej tycker om den der guldplåten med sitt brinnande hjerta.
Anna svarade intet; men, ehuru omärkligt, darrade dock hennes hand, der den nu sysslade bland frigjorda lockars rikedom. Efter en stund märkte likväl fröken Rudensköld en ny förstulen blick, som Anna kastade på henne. Hon hade väl någon gång förut äfven märkt, att Anna brukade emellanåt smyga sig till att liksom söka läsa i hennes ansigte, men det hade fått passera, utan att hon reflekterat deröfver. Nu deremot — och ehuru hon icke visste något skäl dertill — uppstod på gång en mörk tanke i hennes själ, som nästan förskräckte henne.
— Oemotståndligt ledd af sin dunkla föreställning, vände hon sig hastigt om och såg forskande på Anna.
— Kan du se mig i ögonen, Anna?
Men Anna såg henne ej i ögonen, utan sänkte blicken till golfvet.
Måhända var det hennes lycka, att röster i detsamma hördes i det yttre mottagnings-rummet, emedan fröken Rudensköld hastigt afskedade henne och begaf sig dit. Armfelt och Döring väntade henne också der.
— Min tid är kort, började Armfelt. Jag måste genast tillbaka till slottet, ty vår unge konung väntar mig. Jag har också endast två ord att säga. Vill du göra mig en tjenst, Malla?
— Kan du fråga mig derom? Lägg handen på mitt hjerta, och du har ett jakande svar för hvarje slag du hör.
Döring måste beundra en tillgifvenhet, som var lika oinskränkt som rörande, en tillgifvenhet utan några biafsigter, sökande sin lycka blott inom sig sjelf; den gjorde henne dubbelt skön i hans ögon.
— Lofva mig då, fortfor Armfelt, att göra allt, hvad på dig kan unkomma, för Döring.
Denna anhållan öfverraskade Döring, men också fröken Rudensköld.
— Hvarför bedja mig derom? svarade hon. Hvad förmår jag mot dig?
— En plan spelar i mitt hufvud. Den ställer affärerna nu som alltid på en vulkanisk botten, och man kan aldrig veta, huru det slutar. Inom kort torde jag kanske förmå ingenting.
— Hvad ämnar du? Ah, i himmelens namn, säg hvad du ämnar?
— Jag ämnar fordra uppfyllelse af konung Gustafs testamente, fordra, att hans son får inträde i konseljen.
— Skall då striden bryta ut på allvar, nu, så snart? O, min gud!
— Ingen stund får försummas. Sedan Reuterholm hemkom, heter det: lif eller död.
— Och Döring?
Armfelt vände sig dervid emot honom, under det han tyst räckte honom sin hand.
— Döring, yttrade han derefter, jag har haft tillfälle att inblicka i ert öppna, redliga och varma hjerta, i ert fosterländska och ridderliga sinne, i er af goda och ädla föresatser lifvade själ. Det finnes någonting — jag vet icke hvad det är — som drager mig till er, och som säger mig, att jag ej bedrager mig i mitt omdöme om er. Min önskan är derför att ställa er så nära som möjligt intill vår unge konungs sida, att omgifva honom med ert vaksamma öga, edra redliga tänkesätt, er friska beslutsamhet och starka arm. En uppväxande konungs omgifning är af stor betydelse för hans framtid. Och jag tycker ej om den, som nu omgifver vår, emedan den är pestsmittad af en dålig tids osedliga sjukdomar; den är vacklande i stället för beslutsam, slapp i stället för stark, slö i stället för klok; vankelmod, slapphet och slöhet äro, då det gäller, sällan redliga och ännu sällsyntare trogna. Ni är drabant nu och kan bli mera framdeles. Som drabant postar ni vid konungens dörr. Lofva mig att alltid vara der ett godt svärd, på hvars klinga det står skrifvet: konung och fädernesland. Ni lofvar mig ju detta, min vän?
Döring kände sig rörd af det förtroende man satte till honom, och då han saknade ord att uttrycka hvad han kände, lade han handen på sitt bröst, betygande icke allenast sin tacksamhet, utan äfven sin önskan att kunna motsvara Armfelts föreställningar om honom.
— Ni kan ej ännu känna partiernas ställning inom landet, fortfor Armfelt, men på grund af förhållandena dem emellan, är det nödvändigt att vi hålla oss främmande för hvarandra, på det att ingen må blicka bakom skärmen af våra afsigter eller ana någon närmare förbindelse emellan oss. Ju mera vi synas obekanta för hvarandra, desto säkrare lyckas vi äfven i våra bemödanden. Tro för öfrigt ej, att jag vill inlocka er i mina politiska förehafvanden; nej, min vän, ni är för ung ännu för att fatta dem; af er begär jag endast trohet mot konungen!
— Jag skall ej svika förtroendet.
— I morgon börjar ni er tjenstgöring, och jag vill se er ofta på vakt. Jag vill i er bilda åt konungen en ny Armfelt. Ni förstår mig.
Med hufvudet fullt af svindlande fantasier lemnade Döring palatset.
— Jag tycker om Döring, yttrade Armfelt, sedan han gått. På länge har jag ej sett en öppnare panna, en renare blick och ett enklare och naturligare vett. Men hvad är det, Malla? Jag ser en tår i ditt öga.
— Ack ja, då mitt minne räknar tillhopa allt, hvad jag erfarit i dag, blir slutsumman en tår.
— Hertigen hade oupphörligt sina ögon fästa på dig i afton. Den der förvexlingen med brefvet och broschen förtröt mig. Var planen förut uppgjord emellan dig och Weisenburg?
— Hur kan du tro det? Fy, skulle jag…? Gör mig ej ledsen, Armfelt.
— Händelsen är oförklarlig, mer än oförklarlig.
— Icke ändå den enda oförklarliga i afton.
— Han spådde hertigen.
— Hertigen bleknade.
— Förvirrad aflägsnade han sig.
— Äfven prinsessans hemligaste känslor tycktes han känna.
— Han kände dem. Hon måste medgifva det.
— Förmår då en dödlig att förutse och förutsäga kommande ting?
— En spådom förutsade konung Gustafs död.
— Swedenborg förespådde äfven Carl XII:s.
— Hvad det ena ögat icke ser, ser det andra.
— Bor väl den högsta uppenbarelse på gränsen mellan det närvarande och det kommande?
Armfelt hade tagit sin hatt och stod redan ute i korridoren, beredd att aflägsna sig.
Båda två leddes i sina tankar af samma önskan, ehuru ingendera ville framkomma med den. Weisenburg hade spått dem, men de kände ej sjelfva sina öden, utan hvarandras. Ingen af dem hade mod att förtro den andra hvad han visste, och båda två önskade att få veta, hvad den andre visste. Det besynnerliga i deras ställning gaf en gåtlik anstrykning af dunkelhet åt deras samtal.
— Skall jag tro eller tvifla?
Fruktande för sina egna tankar, slöt fröken Rudensköld sig trofast och tätt intill Armfelt, och äfven han slog sina armar omkring hennes veka lif.
I detta ögonblick tycktes ingen magt kunna åtskilja dem. Kärleken syntes förena dem till ett hjerta och en själ.
— Tvifla hellre än tro.
— Tro hellre än tvifla.
— Du måste säga mig, hvad Weisenburg förtrodde dig.
Och Armfelts ansigte log dervid, fullt af tro och hängifvenhet emot henne.
— Säger du äfven, hvad han förespådde mig?
Smekande strök hon nu undan en nedfallen lock från hans panna.
— Nåväl!
— Ditt namn skall, men, nej, ordet vill ej öfver mina läppar, berätta mig först, hvad han förtrodde dig.
En hastig rysning skakade hennes lemmar, men ändock blickade hon med innerlig ömhet på Armfelt.
— Du skall bestiga, nej, fortsätt du.
— Du sade att jag skulle bestiga…
Liksom ledda af en gemensam, oförklarlig ingifvelse, tryckte de sig i detta ögonblick ännu fastare intill hvarandra.
— Mitt namn, yttrade du, hvad ämnar man mitt namn?
— Skampålen, och mig…
— Schavotten.
Med ett fasans utrop störtade de ifrån hvarandra. Liksom slagna af en förkrossande blixt, vågade de ej betrakta hvarandra. Ett ögonblick af qvalfull tystnad förgick.
Nu syntes ett ljus längst bort i korridoren.
— Ser du? hviskade fröken Rudensköld.
— Bakom ljuset rörer sig en hvit gestalt.
— Hennes hand är upplyft, hon hotar eller hon varnar oss.
Armfelt svarade icke, men beslutsamt begaf han sig gången framåt för att undersöka föremålet; i detsamma slocknade ljuset, och gestalten syntes ej mera.
— Skepnaden försvann.
— Återvänd till dina rum. Du behöfver hvila.
— Var hädanefter blott försigtig, Armfelt, i dina handlingar, o, jag ber dig derom, försigtighet, försigtighet; om ej för din egen skull, så var det af barmhertighet mot mig.
— Lugna dig! för guds skull lugna dig!
— Glöm ej att andesynen framstälde sig för oss i samma stund…
— I samma stund...
— Som vi sjelfva förkunnade hvarandra ödets dom.
Under det Armfelt sökte ingifva Malla mod och tröst, lugnade han sig äfven sjelf.
— Ödets dom är likväl denna gången endast en spådom.
Innan vi gå vidare, torde det vara skäl att upplysa, att den syn,
som Armfelt och fröken Rudensköld sågo, icke var på något sätt
öfvernaturlig.
Weisenburg hade med sina ord uppfriskat i prinsessans minne den aftonens händelser, då hon besökte Ehk, och lifligt erinrade hon sig nu, att den besynnerlige mannen, som då vandrade vid sidan af den lilla Medevi-vagnen, tillstyrkt henne, att fyrtioåtta timmar senare besöka öfra våningen af sitt palats.
Den dörr han utpekat var fröken Rudenskölds.
Tiden var nu inne för besöket. Länge vacklade hon emellan nyfikenhet och fruktan. Hon erinrade sig, att hon sagt det hon ej ämnade efterkomma hans uppmaning, äfvensom hans försäkran, att hon likväl komme att göra det. Hans ord och hennes egna stredo om henne. Det underbara eger dock ett mägtigt inflytande öfver hvarje sinne, framför allt öfver det mindre skarpsynta. Nyfikenheten segrade äfven här.
Med ett ljus i sin hand började hon rädd och bäfvande sin vandring uppför trapporna. Allt var tyst och stilla i hela palatset. Långsamt skred hon framåt. Vid den minsta vindflägt, som skakade en flönsterruta, darrade hon i alla lemmar.
Redan befann hon sig i korridoren, då ett anskri på en gång nådde hennes öron. Hon kände en frossa af fasa och stannade, liksom hon frusit fast på platsen. Ropet kom från Armfelt och fröken Rudensköld.
Det var i samma ögonblick, som de förtrott hvarandra Weisenburgs spådom.
Prinsessan var nära att tappa ljuset, men krampaktigt höll hon det fast. I detsamma hörde hon steg nalkas och märkte en gestalt, liksom en skugga, närma sig. I sin uppskrämda inbillning trodde hon sig se… hvilken…? Ej ett ljud kom öfver hennes läppar, men betagen af förskräckelse som hon var, föll ljuset ur hennes hand. Synen försvann i mörkret och vacklande sökte hon sig tillbaka till sin våning.
Fröken Rudensköld hade dragit sig tillbaka i sitt inre rum. Hon kände icke något behof af hvila, så upprörd var hon ännu. Orediga bilder sväfvade förbi hennes själs blick. Det förgångna… hennes tidigaste ungdom… log med så mycken morgonfröjd mot henne; det närvarandes solhöjd glänste af klart ljus, men det kommande var fullt af aftonskuggor, hvarur dunkla gestalter hotande uppträdde.
Den lifliga fantasiens öfvermått är ett rus, som förvillar omdömet. Nu hörde hon, huru dörren till hennes rum sakta öppnades. Det var för henne blott en ny fantasi, som gladde henne. Hon tyckte att välkända steg nalkades. Hvad hennes inre blick redan sett, tyckte hon sitt inre öra nu äfven höra. I hennes öfverretade tillstånd fans icke någon gräns för henne emellan illusionen och verkligheten, utan båda sammansmälte i hennes drömmar till poesi och dikt.
Det är Armfelt, som kommer till mig i mitt hjerta och i min själ, tänkte hon, kommer som en skön tanke, som en härlig fantasi. Mitt hjerta hör honom, min själ ser honom. Nu stänger han dörren, nu närmar han sig hit. Välkommen, du sköna skuggbild af mitt lifs tro och kärlek. I mina drömmars luftiga och skimrande lunder omfamnar jag dig. Der skola vi slumra vid hvarandras sida och le af lycka under det vi slumra.
Och hänförd utsträckte hon dervid nästan omedvetet sina armar; men en kall hand fattade i detsamma hennes, och då hon, gripen af en ny förskräckelse, uppslog sina ögon, stod ett obekant fruntimmer framför henne.
Det var mamsell Charlotte Slottsberg.
— Måtte ni kunna förlåta mig min djerfhet att så sent inträda till er, bad hon. Ack, jag är olycklig, mycket olycklig.
— Ni förskräcker mig. Hvem är ni? Hvad vill ni? Hvad kan jag göra för er?
Då mamsell Slottsberg fick veta af Netherwood, att det fruntimmer, som hon åtagit sig att narra i hertigens händer, var fröken Rudensköld, började vissa skrupler att göra sig gällande. Hon hade mer än en gång sett henne och hört berättas så många små vackra anekdoter om hennes välgörande, för andras lidande vänliga och ömt stämda hjerta, att hon led vid föreställningen att spela ett falskt spel med hennes ära och rykte. Å andra sidan började hon likväl äfven snart beräkna de fördelar, som hon och Netherwood skulle kunna skörda af deras plan, i fall den utföll så, som de önskade, och allt som dessa gjorde sig gällande, nedtystade också egennyttan helt och hållet hennes första goda rörelser. Och ändtligen öfverens med sig sjelf, saknade hon hvarken mod eller list att utföra sitt beslut. Ett ögonblick vacklade hon väl ännu, då hon såg fröken Rudensköld framför sig; men äfven denna rörelse försvann snart, och hon var aldrig farligare, än i sådana stunder.
— Jag är olycklig, återtog hon, och jag vet att ingen olycklig förgäfves vändt sig till er.
— Ni behöfver penningar, se här, tag!
— En dukat för en tår, menar ni, min fröken, nej, nej! Mitt bekymmer är större, min sorg djupare, jag behöfver mera.
— Hvad behöfver ni då?
— Tröst, min fröken. Ett vänligt, deltagande ord från er mun, en blick från ert öga.
— Öppna då ert hjerta för mig.
— Icke här, min fröken, ni skulle icke då förstå mig. Men i mitt hem, der jag är omgifven af mitt armod och af min smärtas föremål, der, der skulle ni fatta ett sönderslitet qvinnohjertas lidande.
— Säg mig då, hvar ni bor, och jag skall besöka er i morgon.
— I morgon, säger ni? Olyckan saknar aldrig en morgondag, det är sant; men hoppet saknar den, då döden står för dörren.
— Men ännu en gång, hvad kan jag göra för er?
— Följa mig, min fröken, nu… nu. En timmes dröjsmål, och det torde vara för sent.
— Det är omöjligt, min vän. Tiden är långt framskriden; men lugna er och berätta mig helt enkelt omständigheterna af ert lidande.
— En berättelse, några kalla ord eller tomma fraser, nej, nej! Ni måste se lidandet för att förstå det.
— I afton är det mig omöjligt; det är ju redan natt.
— O, min fröken, ni är icke så god, som man sagt mig. Ni talar om att det är för sent. Är det någonsin för sent att göra en god gerning?
— Er anmärkning kan vara rigtig; men hvarför har ni vändt er just till mig, som ni ej känner, och icke till någon annan?
— Ingen annan än ni, min fröken, kan hjelpa mig.
— Huru? Endast jag?
Charlotte tviflade icke på framgången af sitt företag, men hon såg att fröken Rudensköld likväl icke var så lätt narrad, som hon förestält sig.
Hon besinnade sig likväl ett ögonblick, innan hon fortsatte.
— Ni tiger, min vän, erinrade fröken Rudensköld.
— Jag har sagt, att endast ni kunde hjelpa mig, och jag är ledsen att jag misstagit mig derutinnan.
— Ledsen, misstag? Jag förstår ej ett enda ord af allt, hvad ni säger.
— Man har sagt mig, att ni hade det bästa hjerta i verlden.
— Än sedan?
— Att ni, ledd af det, kunde göra de största uppoffringar för en lidande nästa.
— Nåväl!
— Jag är ledsen att jag misstagit mig häruti; man må misstaga sig på hvad som helst, men ingenting är smärtsammare, än då man finner att man misstagit sig på ett hjerta.
— Ni synes vilja befalla öfver mig.
— Jag befaller icke öfver er, men jag säger, att hvad ni nu icke vill göra, uppmanad dertill endast af ert hjerta, det skall ni göra af enskildt intresse.
— Af enskildt intresse? Hvad skall jag då göra?
— Följa mig, min fröken.
— Ni blir allt besynnerligare och besynnerligare.
— Det är ingenting besynnerligt. Ni vet icke ännu hvem jag är.
— Jag har länge bedt er säga mig det.
— Det är sant; men jag ville dölja det, för att visa er så oegennyttig jag är och gifva äfven er tillfälle att handla oegennyttigt.
— Ganska bra; men jag önskar ändock veta hvem ni är. Det är en billig begäran.
— Min mor ligger på sitt yttersta; hon får ingen ro i sin själ, förrän hon får tala vid er.
— Er mor?
— Min mor har en tid haft omvårdnad om er spädaste ungdom,
— Hvad heter hon?
— Martha.
— Jag kan ej erinra mig det namnet.
— Ni var allt för liten, då hon bar er på sina armar, för att kunna ega något minne från den tiden.
— Det är möjligt.
— Hon har en hemlighet, som oroar henne.
— Jag börjar förstå er.
— Hennes qval äro förskräckliga, hennes samvetsförebråelser sönderslitande. Jag vet ej hvad det är, som plågar henne.
Fröken Rudensköld visste icke hvad beslut hon skulle taga. Det låg någonting så förvirradt och besynnerligt i den okändas framställningssätt, att hon kände sig mer orolig än öfvertygad. Charlotte hade också med afsigt visat sig sådan, emedan hon trodde sig säkrast lyckas i utförandet af sin plan, om hon uppväckte den qvinliga nyfikenheten och gjorde den till sin bundsförvandt.
Tiden gick emellertid, och hon ansåg det nödvändigt att påskynda saken.
— Farväl, min fröken, yttrade hon och tog ett steg för att aflägsna sig.
— Ni ämnar gå?
Fröken Rudensköld reste sig dervid upp.
— Hvarje stund är mig dyrbar, och jag måste gå. Den dotter, som har en döende moder i hemmet, förspiller ej gerna onödigtvis ett enda ögonblick borta.
— Onödigtvis, säger ni.
— Hvad skall jag säga? Jag har hvarken lyckats att väcka ert deltagande eller ert goda hjerta. Förlåt en dotter, som af kärlek till sin mor och förtroende till er beröfvat er några minuters hvila.
— Men om jag besluter mig att följa er, huru skall jag komma till er mor? Det är för sent att nu anskaffa ett ekipage.
— Jag har förutsett det, min fröken, och som en hyrkusk bor i samma gård som min mor, var det ej svårt att skaffa en täckvagn. Den väntar er der nere.
— Välan då, jag skall följa er.
Det var för Charlotte omöjligt att vid detta löftes uttalande dölja ett uttryck af tillfredsställelse i sitt ansigte; men det var icke en sörjande dotters milda och rena tillfredsställelse, utan snarare intrigantens segerfröjd. Fröken Rudensköld märkte också genast motsägelsen i hennes roll och hennes blick och ångrade redan sitt löfte.
— När jag besinnar mig, sade hon, skall jag taga min kammarjungfru med mig.
Då hon yttrade detta, fäste hon en stadig blick på Charlotte, men Charlotte blickade henne obesväradt i ansigtet. I det förhållande, hvari hon på grund af Netherwoods helsning till Anna gissade att han stod till denna, betydde det visserligen icke mycket, om hon medföljde eller ej; men bäst vore dock att slippa ett obehöfligt vittne.
— Det är ej nog, inföll Charlotte efter en stund, att vara fattig, och att se det, som man af allting har kärast i verlden, gå bort ifrån sig; det gifves ändå större sorger.
— Låt mig höra hvad ni menar. Hvari består den större sorg, hvarom ni talar?
— Uti att misskännas.
— Hvem misskänner er då?
— Ni, min fröken. Jag ser det i ert öga, och jag hör det på ert tal.
— Ni är misstänksam.
— Vet fröken hvad jag tänker på?
— Nej.
— Att det ändå är bäst, att fröken låter bli att följa mig.
— Men ni har ju kommit hit derför.
— Det är sant; men jag kan ju gå härifrån af motsatt skäl.
— Och hvarför skulle ni göra det, då jag vill följa er.
— Kanske att det endast är en nyck af min gamla mor att vilja se er, min fröken, och att hon, när allt kommer omkring, ej har något särdeles märkvärdigt att förtro er.
— Sådant får man underkasta sig.
— Kanske hon också redan kan vara död, när ni kommer.
— Vi skola icke tro det,
— Men om det i alla fall inträffar, så kan ni tro, att jag endast velat narra er, och det skulle göra mig ondt. Ack ja, då jag rätt besinnar mig, så vänder jag ensam tillbaka hem.
Hon uttryckte sig med så mycken upprigtighet, att fröken Rudensköld ej längre kunde betvifla hennes redlighet.
— Jag skall visa, att jag sätter fullt förtroende till er, yttrade hon, och ej taga min kammarjungfru med mig. Kom nu blott hit och hjelp mig litet med min klädsel. Vädret är ruskigt.
— Får jag lof att flytta ljusen litet längre bort, så stå de ej i vägen.
— Gör det…
Charlotte flyttade ett i fönstret. Snart var den förändring i klädseln verkstäld, som erfordrades.
— Ni är då färdig nu, min fröken.
— Vänta litet.
— Ni tyckes fundera på någonting.
— Jag ville gerna ha något med mig, som kunde glädja er mor.
Denna uppmärksamhet rörde Charlotte, och hon föresatte sig att förhindra den, emedan hon blygdes att förråda en så omtänksam välvilja.
— Ni vill taga penningar med er, sade hon; ack nej! gör icke det. Vårt arbete är våra penningar.
— Penningar till en döende? Fy, det kan ej falla mig in.
Charlotte fann sig ännu mera öfverraskad af det verkligen ädla och finkänsliga i denna erinran.
— Nu vet jag, fortsatte fröken Rudensköld, jag har en vacker blomma här ute, som i dag utslagit sin första knopp. Följ mig dit ut.
Tillfället var nu lämpligt för Charlotte att blåsa ut ljusen, och hon begagnade sig deraf.
— Hvad gör ni?
— Jag släcker ljusen.
Men Charlotte kände att hennes hjerta klappade osäkert, då hon svarade. Rummen upplystes nu endast af det matta skenet från alabaster-vaserna.
— Ser ni så vacker denna blomma är, en af vårens skönaste förstlingar. Och hvad hon är mig kär sedan; jag har fått henne af den, som jag mest älskar i verlden. Det skall säkert glädja er mor att i sin sista stund få betrakta den och inandas dess doft.
Tanken att blomman, en gåfva af kärleken, skulle till följd af Charlottes förrädiska stämpling uppoffras, gjorde henne ondt. Hennes samvete förbjöd henne ej att locka fröken Rudensköld in i en försåtlig snara, och likväl hade hon ej mod att se en blomma brytas. Hvilken motsägelse!
— Bryt icke blomman, bad hon, min mor älskar ej blommor.
— Hvad man ej älskat i lifvet, kan man älska i dödsstunden. Jag är säker på, att den skall fägna henne rätt mycket.
Och fröken Rudensköld bröt den lilla blomman. Hade hon observerat Charlotte, skulle hon sett, huru ett mörkt missmod beskuggade hennes panna.
— Låt oss nu gå, yttrade hon otåligt.
Hon kände att hennes mod vacklade.
— Ännu icke. Huru gammal är er mor?
— Sextio år, tror jag.
— Hon har ej sett mig sedan jag var barn.
— Jag vet ej det.
— Hon skall ej känna igen mig. Jag har mycket förändrat mig sedan dess.
— Helt säkert; men låt oss för all del ej dröja längre.
Charlotte blef allt otåligare. Det föreföll henne, liksom om hon började frukta för sig sjelf.
— Då jag följer er, måste jag också se till att jag blir rigtigt välkommen. Er mor skötte mig i min barndom. Nu är det min tur att glädja henne på sin ålderdom. De gamla tycka om en liten uppmärksamhet af de unga.
— Vi förlora endast tiden.
— Nu har jag funnit det! Hon skall känna igen mig.
— Låt oss blott begifva oss på vägen härifrån, eljest komma vi för sent.
Ett plågsamt qval bemägtigade sig Charlotte. En kallsvett fuktade hennes panna. Blickarne flögo oroligt omkring. Fröken Rudenskölds tal förvirrade henne.
— Se hit, skall ni få se någonting.
Och fröken Rudensköld visade henne en liten medaljong, infattad i guld.
— Det är ett litet barnhufvud.
— Känner ni igen dessa ögon.
— De glänsa af godhet.
— Och denna panna.
— Den strålar af oskuld.
— Och dessa läppar.
— De le af barnslig fromhet.
— Sådan var jag, då jag var barn.
— Min gud!
— Tro mig, er mor skall känna igen mig. Låt oss nu gå.
Charlotte vacklade till dörren. Hon var ej mera till mods, som då hon inträdde. Hennes hjerta var upprördt. Hennes beslutsamhet rubbad. Utan att hon visste derom, fuktade en tår hennes öga. Redan stod hon på tröskeln till rummet. Ännu ett steg till och det fans ej någon återgång, men hon såg sig om, och i denna stund föreföll henne fröken Rudenskölds ansigte så likt medaljongens; ögonen glänste af samma godhet, pannan strålade af samina oskuld, och läpparne logo af samma fromhet; hon uttog ej steget; hon tyckte sig hafva ett barn framför sig; ännu ett ögonblick vacklade hon, men i nästa ögonblick kastade hon sig ned för fröken Rudenskölds fötter.
— Stanna, sade hon, gå ej längre. En stor fara hotar er.
— Mig?
— Jag har ingen mor, min fröken. Jag har narrat er, bedragit er.
— Hvad säger ni? Ni har velat bedraga mig.
— Ja, ja! jag är en elak qvinna, jag har velat er illa; men eger ändå ej mod att se er gå i snaran, så mild, så god, så hjertlig, som ni är.
Fröken Rudensköld stod förvånad öfver hvad hon hörde.
— Ni måste förklara er fullständigare.
— Dertill är ej nu tid, min fröken. Vi ha redan dröjt allt för länge; men, min gud, hvad skall det bli af mig, om man upptäcker att jag förrådt allt för er.
— Förtro er till mig.
Charlotte hade åter rest sig upp. Hon stod tyst, liksom eftertänkte hon, hvad hon skulle göra.
— Förtro mig åt er, säger ni. Åh, nej! kanske skulle jag då framkalla mycket ondt. Jag skall säga dem att jag ej lyckats öfvertala er att följa mig. Man skall tro att jag är dum, men det är bättre, än om ni skulle tro att jag är elak.
Hvad Charlotte yttrade egde en sådan prägel af upprigtighet, att fröken Rudensköld ej kunde betvifla det.
— Ni måste åtminstone säga mig i hvad afseende ni tänkte behaga mig.
— Man skulle föra er i en karls armar.
— Barmhertige himmel! Och i hvilkens?
— Begär ej att få veta det. Ah, det faller mig någonting in. Har ni nu förtroende till mig, min fröken?
— Låt höra hvad ni ämnar säga.
— Ni måste nu tro mig. Jag har räddat er, nu måste ni göra något för mig. Kanske… kanske… O, om det skulle lyckas! Då vore allt godt.
Och hennes ögon strålade under det hon talade.
— Skulle ni vilja låna mig en hatt?
— Gerna.
— Och en kappa?
— Äfven det.
— Skulle ni vilja följa mig ned till borggården, tills vi möta en främmande karl?
Fröken Rudensköld dröjde att svara.
— Ni vet nu den fara, som hotat och som hotar, och behöfver ej mera frukta den, allra helst som ni kan vara på er vakt; uppfyll derför min önskan, och jag svär vid den der lilla medaljongen, som ni ännu håller i er hand, att jag skall bevara hvad ni gör i en evig tystnad.
Det var ej möjligt för fröken Rudensköld att kunna rigtigt bedöma omständigheterna, emedan hon ej kände dem. Emellertid såg hon Charlottes upprörda sinnesstämning och, tackande gud att hon undgått en stor fara, efterkom hon hennes begäran och lemnade henne kappa och hatt. För att göra ett slut på det för henne nu mera obehagliga uppträdet, följde hon äfven Charlotte utför trapporna. I mörkret var det ej så lätt att urskilja dem. Försigtigtvis nedfälde äfven Charlotte slöjan för sitt ansigte.
Då de anlände till den lilla porten, hördes steg komma dem till mötes.
— Vi ha väntat länge, hviskade en röst, nå-å?
— Fröken följer mig, svarade Charlotte äfven hviskande.
I denna stund gingo fröken Rudensköld och Charlotte helt nära hvarandra, så att den frågande ej rätt kunde — i det mörker som omgaf dem — urskilja ifrån hvilken af dem svaret kom.
Så snart Charlotte svarat, sköt hon fröken med ena handen ifrån sig, liksom hon velat be henne återvända, under det hon sjelf hoppade upp i täckvagnen.
— Kör! ropade i detsamma en röst från kuskbocken.
Vagnen rullade af med stor fart, och försänkt i tyst förundran, återvände fröken Rudensköld till sina rum.