Drabanten/Del 1/Kapitel 22
| ← En politisk interiör. |
|
Arrestanten. → |
TJUGOANDRA KAPITLET.
Konungen.
Den medelpunkt, omkring hvilken denna tids alla partier i långsammare eller snabbare rörelser, i närmare eller aflägsnare kretsar svängde sig, utgjordes af en fjortonårig yngling.
Och hurudan var denne fjortonåring?
— Ers majestät får ej vidare göra några bajonettanfall här inne i rummet, erinrade grefve Gyldenstolpe, den omyndige konungens dåvarande guvernör, ni kan slutligen förstöra den der vackra statyn.
— Det är just det jag ämnar.
— Men ers majestät täcktes nådigst ursäkta att jag förbjuder det.
— Statyn är en bild af Brutus. Hvarför har man flyttat in den i mina rum? Hvarför har man då icke flyttat hit Ankarströms bild, min fars Brutus? Du förbjuder mig att förstöra den!
— Må gud straffa mig, om jag förbjuder något annat, än som afser er cgen nytta. Ers majestät måste för all del beherska sitt sinne.
— Nej!
— Ni gör er olycklig.
— Nej!
— Ni gör ert folk olyckligt.
— Nej!
Redan under den tid riksrådet friherre Fredrik Sparre var Gustaf IV:s guvemör, eller då ännu kronprinsen icke var mera än tre år, vaknade hos honom en »omättlig» böjelse att leka soldat, grenadier, skyltvakt, officer, att stå på post, exercera, marschera och slå på trumma, och denna hos barn vanliga, men för en man temligen simpla böjelse för det mekaniska eller rent handtverksmessiga inom krigsyrket försvann ej hos honom med åren, utan blef en passion, som beherskade honom hela hans lif. Vid tre år brukade han förvandla en fruntimmershalsduk till en soldatkappa, ett parasoll till ett gevär och en kullerstol till en skyllerkur; vid framskridna år var sjelfva tronen för honom intet annat än en sådan der kullerstol, vid hvilken han ännu lekte grenadier, med spiran till musköt. Arméen förblef för honom alltid endast ett viljelöst redskap, en simpel exercisskola, och förbättringarna inom den inskränkte sig till ständigt vexlande uniformsförändringar och oupphörliga dagordres rörande obetydligheter.
Under den tid vi beskrifva, befann han sig i ynglingaåren. Hofvet underblåste nu mera än förr hans böjelser. Förblindelsen smickrade sig med tanken att sålunda uppfostra honom till en lysande framtid, till en hjeltekonung. Man uppbygde små städer och fästningar, och han fick storma dem. En sådan lek egde till exempel rum den 28 December 1792, om hvilken vi för öfrigt icke hafva oss mera bekant, än att den belägrade staden egde en Boye till borgmästare, en fru Möllersvärd till borgmästarimna, och att en Borgenstjerna var kommendant, med den instruktion att kapitulera, när de belägrande ej orkade mera. De belägrande anfördes af konungen. Statssekreteraren Franc agerade trumpetare med skyldighet att uppfordra fästningen[1].
Men det gick ej alltid så högtidligt till. Hans befäl var oftast endast en rekryt-mästares. Och rekryterna voro en och annan af hans jemnåriga, utstyrda till soldater. Lifpagerna fingo i detta fall ofta tjenstgöra. Då vi nu införa honom här, eger en sådan exercis rum.
En lifpage, utstyrd med en stor björnskinsmössa på hufvudet och bandtler öfver axeln, var enda mannen i hans exerciskompani för dagen. Rekryten var en späd yngling af ett lidande och svagt utseende.
Af det redan anförda samtalet mellan guvernören och den unge konungen förstår läsaren för öfrigt hvad som här passerat. Hänförd af exercisen, hade han gått allt för blindt på och gifvit anledning till guvernörens föreställningar.
Exercis- och uniformsförändrings-manien är en vurm, som är egen för det senaste århundradet. Under det Napoleon eröfrade en verld med sitt snille och sina bajonetter och åter införde inom Europa militärdespotismen, uppväckte afund och härmningslystnad inom andra krönta hufvuden böjelsen att också omgifva sig med militärisk ståt. Författaren har en gång i ett komiskt konstmuséum sett »Midgårdsormen i en qvartersflaska,» och det var på lika komiskt sätt som en och annan af den tidens små monarker sökte spela krigshöfding à la Napoleon. Några bataljer vid Jena, Wagram, Austerlitz o. s. v. ifrågakommo naturligtvis ej; i stället höll man sig till paradplatserna och blef en Napoleon i småsaker. Man förmådde ej att rikta krigsvetenskapen med nya upptäckter och ge den en ny framtid; men man gaf trupperna nya uniformer. Gustaf IV Adolf var häri en stor mästare, det är onekligt. När man ej förmådde vinna truppernas tillgifvenhet genom storhalten i sin kraft, genom glansen af sina krigiska dygder, genom blixtskenet af ett segerrikt namn, befalde man dem att lyda, fängslade man dem i en mängd obetydliga förhållningsregler, gjorde man småsaker — helsningsmetoder, vändningar, marschsätt, tempoindelningar o. s. v., alltsammans nästan beslägtadt med hundkonster — till vigtiga militäriska idrotter.
Äfven då man t. ex. i Pommern egde tillfälle att elda den fosterländska och krigiska andan genom att uppträda på ett beslutsamt och värdigt sätt mot sina fiender, förvandlade man kriget till en slags småaktig garnisons-tjenstgöring, och fälttåget till manövrer utan allt inre sammanhang.
Gustaf IV Adolf var en exercisvurm, och ändock var han rädd och feg. Militäriska öfningar voro hans förnämsta nöjen från morgon till afton, och det oaktadt tordes han knappast höra ljudet af ett pistolskott.
»Hans rädsla och skrämsel i karaktären», yttrar friherre Sparre i sina anteckningar om hans barnaår, »äro till en hög grad och blifva svåra att bota.»
De botades också aldrig.
Lika mycket som han vid tre år fruktade för skeppet Amfions nattskott vid Drottningholm, lika mycket fruktade han äfven vid trettio år för kanonskotten vid Stralsund.
Redan som gosse var han uppbrusande, häftig, våldsam och oregerlig, och detta framför alt så snart han trodde att man till den minsta grad ifrågasatte hans furstliga betydelse. I afseende på det yttre skenet var han ej endast mån, han var snål om sin värdighet, girig efter den minsta utmärkelse. Man kunde tro att han lefde mera för att observera, om man uppmärksammade honom, än för något annat. Misstänksamt spanade han nästan efter försummelser emot sig, endast för att få tillfälle att vredgas deröfver och bestraffa dem.
Vid fadrens hemska och blodiga dödsbädd försiggick en icke obetydlig förändring i hans karaktär. Från denna stund drog han sig allt mer och mer inom sig sjelf och blef stel och sluten. Hans häftighet utbröt mera sällan, men var våldsammare, när den kom. Hans envishet blef ihärdigare. Hans vilja blef tjurskallighet, hans befallningar retsammare, hans önskningar oböjligare, och hans åsigter, äfven om de endast voro hugskott, drakoniska småfunderingar, som beherskade honom lika omutligt som han ville att de skulle beherska andra.
Rättvisa, samvetsgrannhet och ordhållighet voro icke dess mindre framstående dygder hos honom, då han ej heherskades af sitt olyckliga lynne. Men han egde ett svagt omdöme och begrep icke sig sjelf och sin egen ställning. Han steg och sjönk oupphörligt och stod vanligtvis antingen öfver eller under den punkt, der han borde stå. Än var han hård och kall till och med i sin rättvisa, än vek och svag. Ifrån den halsstarrigaste häftighet sjönk han, bevekt af något, som uppskrämt hans sinne eller upprört hans hjerta, ända til böner och förtviflan. Han ville rätt, men tänkte oklart. Emellan hans omdöme och afsigter slets han af tvifvel och misströstan, fruktan och oro, önskningar och obeslutsamhet, af alla dessa en svag karaktärs vexlande lidelser. Hela hans lif tycktes hafva varit en fortsatt öfverretning, emellanåt afbruten af slöhet och slapphet. Han tog inga råd och gaf inga skäl: han stälde allt på spetsen af sin vilja, och denna vilja var en oredig, inom honom arbetande feberfantasi.
Men nog härmed.
— Fäll bajonett! Ett! tu!
Lifpagen verkstälde befallningen.
— Andra tempot gick ej bra. Sidblecks-skrufven skall vara tätt öfver höften, geväret rätt i roten och parallelt med marken. Sänk spetsen litet mera! Gif nu akt på hvad jag kommenderar. Stora steg…
— Hör ej ers majestät, hvad jag säger? anmärkte guvernören med ovilja.
— Nej!
— Då klagar jag hos hertigen.
— Klaga!
Guvernören aflägsnade sig missnöjd.
— Stora steg, marsch! Gå på marsch!
Exercisen försiggick i ett af de yttre rummen, vid hvars dörr en drabant brukade posta med sin karbin. Händelsevis hade Döring nu vakten der.
Statyn, hvaremot bajonettanfallet gjordes, stod helt nära intill honom.
Lif-pagen stormade fram, åtföljd af Gustaf med värja i handen. Allt gick också bra, intill dess pagen kom ända inpå statyn; men der gjorde han utan kommando halt och i armen gevär.
Gustaf blef blek af vrede.
— Hvarför stannar du? ropade han och hastade emot pagen.
Pagen var klen och liten till växten. Förskräckt, men utan att rygga tillbaka från stället, stirrade han på Gustaf.
— Du svarar mig ej. Hvarför stannade du?
— Brutus ser på oss, svarade ynglingen.
— Brutus var en förrädare, en riksförrädare, en lönmördare, han skall förkrossas.
Pagen teg.
— Gif akt! kommenderade åter Gustaf. Fäll bajonett!
Pagen rörde ej geväret ifrån stället.
— Du lyder ej?
Han svarade ingenting.
Den långvariga och tröttande exercisen hade alldeles uttömt den svage gossens krafter. Flämtande och matt syntes han nästan vilja digna ned under gevärets tyngd, ehuru det endast var ett lätt, den tiden allmänt begagnadt s. k. underofficers-gevär.
Ehuru Döring med en ynglings redliga och ridderliga tänkesätt var varmt och trofast tillgifven den unge monarken, kände han sig dock illa till mods öfver det sätt, hvarpå han behandlade den späde pagen, för hvilken en känsla af medlidande vaknat. Vandrande fram och åter på sin post, följde Döring hvad som passerade med det lifligaste deltagande. Det var svårt för honom att tiga, och dock egde han ej rätt att tala. Den känsla, som intog honom, var plågsam. Allt efter som Gustafs häftighet tilltog, ökades hastigheten af hans steg.
— Vid Gud, jag skall lära dig att lyda din konung! ropade Gustaf, färdig att med höjd värja störta öfver pagen.
Det var omöjligt för Döring att längre förblifva en overksam åskådare.
— Ers majestät, yttrade han och trädde emellan pagen och konungen, rör honom ej. Kom ihåg att ni är kung och han endast ett barn.
Gustaf beskrifves af Arndt såsom en väl och proportionerligt bildad gestalt, något öfver medellängd, med ett långlagdt hufvud, en öppen, nästan för rakt uppstigande panna, blåa ögon, blondt hår, en rak och ädel näsa, en fast och tillsluten mun, en rund och manlig haka; ett oldenburg-holsteinskt familjeansigte, hvilket Carl XII äfven hade genom sin oldenburgska moder. Konungens uppträdande var belefvadt, men mera stelt och högtidligt än kraftfullt och majestätiskt. Han hade härutinnan, måhända äfven i månget annat hänseende, en viss likhet med en spansk Bourbon. I hans eljest regelmässiga ansigte, som, då det klarnade af någon själsrörelse, kunde kallas skönt eller, då en leende min, t. ex. vid nådebevisningar, drog sig deröfver, ganska behagligt, förblef likväl alltid, äfven under mannaåren, något omoget qvar, något ofullkomligt, gossartadt, ett fel, som man finner i alla gamla slägters ansigten, hvilka synas vilja utslockna; detta något, som man skulle kunna kalla race-drag, i hvilket medvetandet af gammal adel och det spökande minnet af forna härligheter står så skarpt intryckt, att sysselsättningen med det förflutna synes förtaga all både lust och kraft att friskt ingripa i det närvarande rörliga lifvets strider.
Ehuru ännu endast en fjorton års yngling, passar denna teckning hufvudsakligast äfven för den tid vi teckna honom.
Vid Dörings erinran flammade likväl ej Gustafs ögon till, snarare växte de liksom ut under pannbenet.
Han ansåg sin värdighet djupt förnärmad.
Döring såg att ett våldsamt utbrott hotade, och han skulle gerna dragit sig tillbaka, dels om det numera låtit sig göra, dels också om han ej märkt den blick af rörande tillit och tacksamhet, som den unge pagen fäste på honom.
Om han egt en konung i sin fulla myndighet och af mognade år framför sig, skulle han fruktat mindre än nu; men der stod i stället en yngling, inför hvars orediga föreställning kungamakten var en slags historisk trosartikel, ett sakrament, instiftadt af den gudomliga skickelsen och bekräftadt af århundraden.
Gustafs underläpp och haka rörde sig liksom af spasmodiska ryckningar. Han ville tala, men han förmådde icke. I stället stampade han i golfvet.
— Hvad understår du dig? ropade han slutligen. Om du glömmer att du har en kung framför dig, så skall jag påminna dig derom?
— Ers majestät, yttrade Döring med lugn, men förebrående röst.
Men dessa ord voro endast nytt bränsle på Gustafs vrede. Han trodde sig i dem höra en mentors öfverlägsenhet, och det sårade honom ännu djupare.
— Förrädare! ropade han, och i afsigt att begagna värjan som käpp, ville han slå till Döring; men Döring fattade i lagom tid värjan om midten och förekom slaget. Gustaf tappade dervid sitt tag om fästet och stod afväpnad.
Skälfvande af raseri, utan förmåga att längre styra sig, störtade han på Döring.
Döring visste icke hvad han skulle göra. Han hade ej kunnat förutse ett så våldsamt utbrott med anledning af sitt endast af välvilja och ädel rättsinthet föreskrifna första yttrande.
Gustaf ville rycka karbinen ifrån honom.
— Om ers majestät befaller, lemnar jag den genast, erinrade Döring. Men må ni hellre afskjuta dess skott mot min panna, än på denne stackars svage gosse.
Men Gustaf hörde ej hans ord. Han rasade af vrede, blindt som ett bortskämdt och ursinnigt barn. Med hvilken oförsigtighet han härunder handterade Dörings karbin, är svårt att säga, nog af, — hanen spändes och den skarpladdade karbinen brann af. Vid ljudet af skottet sjönk Gustaf af skrämsel liksom tillhopa, med förskräckelse och fasa tecknade i sitt bleka ansigte. Döring höll ännu karbinen.
Skottet ljöd genom de närmaste slottsrummen, och hvarken konungen, Döring eller pagen hade ännu återkommit från sin förskräckelse, då flere af den tjenstgörande hofpersonalen störtade in. Bland dem befann sig äfven Adlerstjerna. Med ett enda ögonkast trodde han sig förstå den scen, som han såg framför sig; och under det mängden hastade till Gustafs hjelp, stannade han vid Dörings sida.
— Vakt! ropade han till drabanterna i yttre rummet.
Vakten inträdde.
— En förskräcklig fara synes ha hotat ers majestät, sade han vidare.
— Ja, ja!
— Befaller ers majestät, att Döring skall arresteras?
— Ja.
Konungen kunde ännu knappast tala af fruktan, än mindre klart utreda, hvad som tilldrog sig.
— Ni ha hört konungens vilja; arrestera honom!
Döring iakttog fullkomlig tystnad. Här var ingenting att säga.
Under det att dessa befallningar utdelades, kröktes Adlerstjernas läppar af ett stolt och fiendtligt leende.
— Vincent hade rätt, tänkte Döring, jag har i honom en farlig fiende.
Då Döring lemnade salen, såg han sig ännu en gång tillbaka. Adlerstjerna slungade en hånande och förkrossande blick, hvass som en dolk, efter honom.
Gustaf deremot uttog ett vacklande steg, men hejdade sig genast. Rörelsen antydde, att han liksom ämnat säga någonting, men icke kunde komma sig för att göra det.
— Befaller ers majestät något vidare? frågade Adlerstjerna.
Konungen svarade ej. Hans tankar tycktes icke rigtigt följa med hvad som tilldrog sig omkring honom. Hans vrede försvann vid den förskräckelse, som skottet väckte, och förskräckelsen försvann i sin ordning, då Döring bortfördes. Oro, missnöje, tvifvel och förebråelser bemägtade sig i stället hans sinne.
— Skola vi aflägsna oss, ers majestät?
— Gå!
Pagen erhöll en vink att dröja qvar.
Så snart Gustaf såg sig ensam med pagen, nalkades han honom vänligt.
— Anser du att jag har handlat orätt? frågade han honom. Säg ut, hvad du tänker. Var icke rädd, jag är nu god igen. Ljug blott icke; du vet att jag icke tål lögner. Nåväl, har jag handlat rätt eller orätt? Hvad tycker du?
— Orätt, svarade pagen med darrande röst.
Gustaf gick ett hvarf omkring rummet, hvarefter han åter stannade framför lifpagen.
— Hvarför lydde du mig icke, då jag kommenderade dig att anfalla den der statyn? Var det af fruktan för Gyldenstolpe?
— Nej!
— Det var således icke af mindre aktning för min vilja än för min guvernörs?
— Nej!
— Af hvad skäl verkstälde du då ej min befallning?
— Jag tyckte att han såg på mig.
— Döring eller hvilken?
— Brutus.
Åter gjorde Gustaf ett slag kring rummet.
— Känner du Döring närmare? frågade han derefter.
— Nej.
— Hvad tänker du då om honom?
— Att han är en bra yngling.
— Huru?
— Han försvarade den svage.
— Men han håller ej af mig?
— Ack jo, ers majestät.
— Hvarför tror du det?
— Derför att han teg, då han aflägsnade sig.
Liksom begrundande pagens ord, slog Gustaf sina armar i kors öfver bröstet och gick ännu ett hvarf kring det stora rummet.
— Döring understod sig likväl att trotsa mig. Han tog värjan ifrån mig.
Pagen teg.
— Tala, jag vill att du skall tala.
— Ers majestät tappade sjelf värjan, då Döring tog i den.
Konungen rynkade pannan.
— Än karbinskottet, som han aflossade?
— Det var icke han, som var orsaken dertill.
— Du menar att det var jag?
— Ja!
Å nyo mätte Gustaf golfvet med stora steg. Han syntes öfverlägga med sig sjelf; men som han var kall och sluten, kunde man omöjligt utgrunda de tankar, som sysselsatte honom.
— Säg till, befalde han efter en stund, att Adlerstjerna kommer in.
— Hvar äro alla de, som nyss voro härinne och sågo hvad som tilldrog sig här? frågade han Adlerstjerna, så snart denne inträdde.
— I rummet här utanför.
— Har ännu ingen aflägsnat sig?
— Ingen.
— Säg dem då, att jag vill det man iakttager tystnad med hvad som passerat här.
— Jag förstår ej ers majestäts mening.
— Säg dem, att om någon vågar yttra ett enda ord, så att händelsen med skottet blir bekant, skall jag veta att förr eller senare bestraffa det.
— Men saken måste ju undersökas?
— Det blir min sak.
— Den måste offentligt afgöras.
— Också min sak.
— Men…
— Anteckna, hvilka som voro här inne nyss, och lemna mig lappen i morgon. Jag ställer en för alla och alla för en till ansvar, att händelsen förblifver en hemlighet.
— Men hertigen?
— Du har hört min vilja!
Adlerstjerna hade redan tänkt sig hämnad på Döring för de nederlag, som hans egenkärlek lidit genom honom. Han förstod emellertid ej konungens afsigt med förhemligandet af brottet, men anade att det var till fördel för Döring, och hans beräkningar ramlade dervid ned vid ljudet af en qväfd suck, liksom ett korthus i hans af lidelser uppfylda hjerta.
— Tänker ers majestät utan allt ansvar frigifva Döring? Det är ingen uppmuntran att vara en god undersåte, om de dåliga ej bestraffas.
— Jag vet hvad jag bör göra.
Uttrycket i Gustafs ansigte var tvetydigt. Man kunde deraf draga hvilka slutsatser man behagade.
— Ni bestraffar då honom?
— Jag vill ensam undersöka, döma och straffa; ensam, hör ni?
Adlerstjerna trodde sig nu börja förstå Gustaf och derjemte vara nära att erhålla ett vigtigt förtroende af den eljest så otillgänglige ynglingen. Han hade svårt att dölja sin glädje.
— Ers majestät, sade han, gissar jag rätt, ni vill ej endast bestraffa brottet, ni vill äfven hämnas ert förolämpade majestät. Behöfver ni en man, befall då öfver mig.
— Jag skall tänka derpå; verkställ nu min befallning.
— Jag går.
Adlerstjerna egde många goda egenskaper. Han hade en tapper, oförskräckt och beslutsam karaktär. Redbar och noggrann i uppfyllandet af sina pligter, var han omtyckt af alla, ehuru en och annan kanske fruktade det sarkastiska i hans väsende. Men, med ett blindt förtroende till sig sjelf, förlät han ej någon, som sårat honom, och glömde ej heller någon, som förolämpat honom. Under flere år hade han ansett Louise såsom en eröfring, hvilken endast kunde tillkomma honom. Något tvifvel derom hade icke en gång någonsin uppstått i hans själ. Men i samma mån som detta tvifvel började uppstå, i samma mån hatade han också orsaken dertill. Han kände sin börd, sina beräkningar, sitt sjelfförtroende, till och med sin heder och sitt hjerta kränkta af Döring. Ehuru ovetande hade Döring gripit alltför djupt in i hela hans lefnadsplan för att ej i honom ega en fiende af den oförsonligaste art.
Adlerstjerna önskade ej något högre än att förvärfva sig sin konungs förtroende och få Döring undanröjd, lika mycket på hvad sätt.
Lifpagen stod ännu qvar inne hos Gustaf.
— Du sade att Brutus såg på dig? började åter Gustaf. Hvad menade du dermed?
— Ingenting annat än hvad jag sade.
— Ögat är ju endast en gipsbit.
— Men gipsbiten tycktes lefva.
Konungen strök sig om pannan med handen, liksom han velat skingra en dunkel aning eller en outredd fantasibild.
— Huru tycker du att jag bör bestraffa Döring?
Lifpagen kastade sig ned för konungens fötter.
— Gif honom nåd, ers majestät, nåd!
Det bleka, lidande gossansigtet vände sig med ett uttryck af så mycken bedjande hjertlighet upp emot konungen, att en rörelse af hjertlighet äfven afspeglade sig i Gustafs kalla drag, men han såg bort, och då han åter vände sig om, var han kallare än förut.
— Lemna mig, befalde han.
Så snart pagen afträdt, reglade Gustaf dörrarne.
— Jag är då ensam, sade han, helt och hållet ensam. Endast Brutus är närvarande.
Han slog sina armar i kors öfver bröstet och intog en ställning midt emot statyn.
— Man har icke velat lyda mig, emedan man känt sig förlamad af din åsyn.
— Skulle ett öga af gips ega mera befallande förmåga än ett öga, tillhörande en lefvande?
— Är du en ande, som förvandlat dig till sten, till marmor, till gips, eller är det stenen, marmorn eller gipsen, som här förvandlat sig till en ande?
— Jag har sett ett barn blifva olydigt sin monark af fruktan för din blick. Hvad såg väl då detta barn i din blick? Jag eger ej förmåga att se någonting deri; för mig är ditt öga bara gips.
Tankfull vandrade han ett slag kring rummet. Hans långsamt uttagna steg gåfvo ett doft eko ifrån sig; men han hörde det icke.
Gustaf stannade slutligen framför statyn och betraktade den.
— Genom tidehvarfven går en fortsatt kungasaga fram. Slingrar sig väl den blodröda tråden af en Brutussaga också fram genom densamma?
Han nedsjönk i en stol och betäckte ansigtet med sina händer.
— Min far, min odödlige far! utropade han, hastigt uppspringande från sin plats. Smög sig icke den blodiga Brutusskuggan också omkring din tron, intill dess den blef en verklighet? Smyger den sig icke kring alla troner, äfven kring min? Bort! I skuggorna gömma sig intrigerna. Under masken och dominon döljer sig lönmordet. Bort, Brutus! Hvem har stält dig hit? I tronens grannskap är icke din plats.
Och Gustaf stötte till gipsbilden, så att den nedföll på golfvet och krossades.
— Jag vill söndertrampa ditt hufvud, din arm, din dolk, talade han, under det han bokstafligen gjorde hvad han sade.
— I morgon skall man ej finna af dig mera än en handfull stoft, som vindarne skola bortföra och förströ.
Han lutade sig ned och upptog en bit af statyn, som ej var söndertrampad så väl som de öfriga.
— Underbart! Ögat är ännu helt, sade han. Jag skall gömma detta öga och pröfva om man också nu igenkänner hvem det tillhört. Det vore besynnerligt.
Och han sjönk åter ned i stolen och sänkte ansigtet i sina händer.
— Hvad det är godt att vara ensam.
Han tystnade och hängaf sig åt sina tankar. Ljusen brunno omkring honom med långa, svaga lågor. Natten hade börjat sitt lopp. En qvart — en halftimme — en timme förgick.
Oförmodadt öppnades härunder en tapetdörr i väggen och en lång, reslig man inträdde med snabba steg. Lifligt blickade han omkring sig. Snart märkte han Gustaf med hufvudet ännu lutadt i sin hand. Han stannade och betraktade honom. I detta ögonblick höjdes konungens bröst af en djup suck. Mannen närmade sig honom.
— Min konung, yttrade han, då han stod vid hans sida.
Gustaf spratt till och såg upp.
— Är det du, Armfelt, sade han, jag tänkte just nu på dig.
Då Armfelt lemnade Stackelberg, begaf han sig samma väg, som hertigen kommit, till konungen. Alltsedan Gustaf III:s tid försedd med nyckeln till den endast för några få kända, i väggen väl inskurna, hemliga tapetdörren, inträdde han till sin unge monark. Armfelt fann honom, såsom han tyckte, i en sinnesstämning särdeles lämplig för hvad han hade att anföra. Han tog nämligen grubblet för — djupsinnigt allvar och tankspriddheten för — öfverläggning. Armfelt, som sjelf emottagit brefven från kejsarinnan med verklig segerglädje, väntade att äfven konungen skulle erfara en stor tillfredsställelse, då han framlemnade det till honom. Det blef dock ej händelsen.
— Från kejsarinnan? anmärkte han blott. Nå ja, lägg det der.
Armfelt uppfattade detta lugn såsom en för en yngling förvånande sjelfbeherskning, hvilken han måste beundra.
Hade ej de politiska afsigter, som sysselsatte hans tankar, så helt och hållet upptagit honom, skulle han möjligtvis uppfattat detta frånvarande lugn hos konungen annorlunda.
För att begagna sig af den, som han trodde, gynsamma sinnesstämningen, ingick han genast på de ämnen, som egentligen föranledt hans besök. Gustaf åhörde honom — såsom Armfelt tyckte — med den största uppmärksamhet; och ingick äfven på hans alla framställningar utan den minsta anmärkning. Den allt djupare begrundning, hvari konungen under samtalet försjönk, uppfattade också Armfelt såsom ett uttryck af verklig öfverläggning om det mer eller mindre rigtiga i sitt medgifvande. Armfelt hade icke den minsta kännedom om hvad som en kort stund före hans inträde hade passerat.
— Ers majestät lofvar mig således att beslutsamt fordra codicillens erkännande?
— Ja, ja!
— Och att således icke gifva efter i frågan om ert inträde i rådet.
— Nej!
Armfelt kände en outsäglig tillfredsställelse och trodde sig kunna gå ännu litet längre.
— Om jag finge råda ers majestät, tillade han också nu, skulle ers majestät likväl ännu en tid icke omnämna för någon sitt nu fattade beslut, utan göra sin mening och vilja först gällande vid något tillfälle, då edra vänner vore mera mangrant samlade omkring er. Derigenom erhölle ers majestät ett stöd, som ännu säkrare skulle bidraga till framgången af edra rättmätiga fordringar.
— Som du vill, Armfelt, jag skall dröja.
På länge hade ej Armfelt känt sig lyckligare. Alla hans önskningar syntes ju vara uppfylda; och hvad var naturligare, än att han trodde sig ega ett nytt bevis icke blott på den unge konungens uppfattningsförmåga och utmärkta personliga egenskaper, utan äfven på sitt inflytande. Då han stod färdig att återvända till sina gäster, qvarhöll Gustaf honom.
— Handlar en kung rätt, Armfelt, om han förlåter?
— Då handlar han ädelt.
— Men om en kung sjelf förgått sig, bör han också då förlåta?
— Så mycket mera är han då skyldig att göra det.
— Behöfver en kung icke skämmas för att erkänna ett begånget fel?
— Ingen behöfver skämmas för att vara dygdig och rättvis.
— Men är det icke för en kung farligt att erkänna inför andra att han felat? Nedsätter han icke derigenom sin värdighet?
— Tvärtom, hvarje ädel handling höjer alltid hans värde. Alla kunna fela; men endast de ädla erkänna sina fel.
— Men på hvad sätt bör då en konung erkänna sitt fel? Skall han bönfallande bedja en undersåte om förlåtelse?
— Det förnedrar honom ej; men en tillgifven undersåte fordrar det ej.
— Hvad fordrar han då?
— En konung har så många tillfällen att bevisa en undersåte sin välvilja, att han ej behöfver med ord tala derom.
— Men om konungen icke är konung annat än till namnet, emedan han är omyndig?
— Han är konung, endast han är beslutsam.
Gustaf tycktes öfverlägga med sig sjelf.
— Ännu en fråga, Armfelt, återtog han efter en stund; kan du säga mig hvad det här är?
— Det är en gipsbit.
— Så tycker jag också, medgaf Gustaf med tillfredsställelse, du ser ej annat än en gipsbit.
— Men det är liksom eld i denna bit.
— Eld!
— Det är lif i den.
— Lif?
— Man tycker sig nästan se en hotelse i den.
— En hotelse?
— Ers majestät, det är ju ett öga.
— Du säger att det är ett öga?
— Helt visst. Det är sannerligen ett öga.
— Kan du väl också säga mig hvem det har tillhört.
— Det ligger mod, hämd, hat, lidelser, till och med förtviflan i uttrycket. Jag kan ej rigtigt säga, hvilken passion som är den mest framstående här. Att döma af uttrycket, har det tillhört bilden af en stor man.
— Hvilka anser du då vara stora?
— Alla de, som till meniskoslägtets gagn utträtta stora handlingar.
Gustaf lutade sitt hufvud ånyo i sina händer.
— Vill du veta, återtog han efter en stund, hvems öga det är, som du beundrat.
— Nåväl, ers majestät!
— Du har sagt att det är eld och lif i detta öga.
— Ja.
— Känner du igen denna eld och detta lif?
— Nej.
— Det är samma eld och samma lif, som brann i Ankarströms öga, då han lönmördade min far.
— Hvad hör jag?
— Det är ett Brutusöga.
Armfelt ville tala, men konungen hörde honom ej mera.
— Lemna mig, sade han.
Och Armfelt, som fruktade att saknas af sina egna gäster, aflägsnade sig genast, glad och nöjd med de löften konungen gifvit honom.
Gustaf satt ännu qvar på sin plats en stund efter det att Armfelt försvunnit bakom tapetdörren.
— Man är konung, blott man är beslutsam, talade han. Välan, jag vill vara beslutsam.
Han kastade derefter en kappa öfver sina axlar, undersökte ännu en gång om dörrarne voro ordentligt reglade, samt begaf sig derpå ut genom den lilla tapetdörren. Kommen i gången, tog han likväl ej samma väg som Armfelt, utan stannade vid en annan löndörr, som ledde ut till stora trappan, utför hvilken han, försigtigt blickande omkring sig, skyndade ned på borggården och derifrån till högvakten.
— Följ mig, befalde han officern, till det rum, der Döring blifvit insatt. Men så vida min vänskap är dig kär, förbjuder jag dig att nämna för någon mitt besök här.
Konungen inträdde hos Döring.
Glad och stolt som en segrare återkom Armfelt till sina gäster.
Ingen hade märkt hans frånvaro.
— Jag har lyckats, hviskade Armfelt till grefve Stackelberg, då de litet senare möttes. Konungen är vår. Codicillen skall blifva en sanning.
— Jag hoppas det.
- ↑ Se Gömdt är icke Glömdt, 7:de häftet.