Drabanten/Del 1/Kapitel 21
| ← Fortsättning af det adertonde kapitlet. |
|
Konungen. → |
TJUGOFÖRSTA KAPITLET.
En politisk interiör.
Snart började rummen fyllas af ankommande gäster, hvaribland flere medlemmar af den diplomatiska kåren, åtskilliga af hofvets celebriteter och en och annan af borgerskapets mer inflytelserika medlemmar. Vetenskapsmän, konstnärer och skriftställare saknades icke heller.
Det var icke fashionabelt den tiden att utesluta dessa senare från hofvet. Börden, rangen och rikedomen sågo företrädesvis i talangerna en högre ordnings egna gunstlingar. Gustaf III hade erkänt snillet såsom ett af försynen gifvet högre inflytande, och för detsamma stodo alla kretsar och alla hjertan öppna. De högre samhällsklassernas behof planterade upplysningens banér midt ibland sig, någon gång visserligen endast såsom en skylt, hvilken man nödtvungen måste akta, då man ej kunde förakta den; men äfven i sådant afseende gaf den en högre och ädlare glans åt dessa klasser, vidgade deras vyer och stödde en eljest på en vulkanisk botten redan stående tidsanda. Om icke annat, vittnade det om klokhet, att icke afsöndra sig från dem, som förde tidens talan och derigenom sjelf väpna denna talan emot sig.
Säg mig, hvilka skriftställare som i våra dagar hafva tillträde vid hofvet, och jag skall säga dig, hurudant hofvet är.
Armfeltska våningen var till rummens antal nästan furstligt stor. Det ena rummet öppnade en inbjudande och glad utsigt till det andra. På den ena sidan om dem utbredde sig en större salong, om hvilken vi redan talat. Rummens möblering var deremot långt ifrån lika lysande, som förhållandet i våra dagar gemenligen är. Ännu den tiden var icke den privata lyxen så uppdrifven som nu. Framför oss ligger en liten beskrifning på den fersenska våningens utstyrsel under slutet af det förra århundradet. Jemförd med våra dagars mest enskilda, för att ej säga obetydliga, bostäder, är den tarflig. Ljuskronorna i salongen der voro, för att framhålla ett exempel, sammansatta af tunnband, lindade med färgade ylleband.
Men om armfeltska våningen således var ganska enkel och anspråkslös, jemförd med hvad våra dagar i sådant afseende hafva att erbjuda, var den icke desto mindre lysande för den tids föreställningssätt, hvarunder vi i denna berättelse befinna oss.
Våningen genomstrålades af det klaraste ljus, och väggarnes guldinfattade speglar återgåfvo det lifliga sceneri, som rörde sig deromkring. I den stora salongen smyckades väggarne utaf ett helt galleri af familjeporträtt. De togo sig förträffligt ut, dessa från forna tider under penselns trollspö på duken stannade konterfej, och om äfven en och annan af dem tycktes med rynkad panna blicka ned på stundens vexlingsrika företeelse, logo deremot andra vänligt och gladt. I all sin flärdlöshet egde dock det hela någonting storartadt tilltalande. Hvad som emellertid vida mer än allt annat tilldrog sig uppmärksamheten eller kanske rättare nyfikenheten, var ett i fonden af salongen i djupa veck nedfallande förhänge. Skimrande i de svenska färgerna, gult och blått, bröt det sig emot de glänsande hvita väggarna på ett för ögat angenämt sätt. Man anade att en öfverraskning gömde sig der bakom.
Bland många framstående personer i det tillströmmande, ständigt växande, vimlande och brokiga sällskapet märkte man Ehrenström. Visserligen var det icke genom en egentligen framstående samhällsstillning, som han gjorde sig så bemärkt — ehuru han ändock alltid såsom Armfelts ambassadsekreterare undertecknat freden i Wärelä — men det fans i hela hans väsende någonting så kraftigt koncentreradt, att man väl förstod att man i honom hade en verkligt sjelfständig och skarpsinnigt tänkande, allvarligt handlingskraftig och beslutsam man framför sig. Ehrenström var tvifvelsutan äfven ett gediget ämne till en verklig statsman, hade han lefvat under andra tider. Det fans mycket litet af bly i hans skaplynne, desto mera deremot af rent stål. Gustaf III värderade honom redan högt, och Armfelt stödde äfven sina planer väsentligt på honom. Han var icke en Brutus med dolk i handen, men väl en Brutus förutan den.
Ehrenströms breda panna vittnade om förstånd och mod, hans fasta och orubbliga blick om skarpsynthet, den i en mörk valk öfver ögonen liggande muskeln om starka passioner, som arbetade i djupet af hans inre, den breda hakan och den bleka kinden om ihärdighet och viljekraft. På Armfelts förslag var han antagen till handsekreterare hos den unge konungen, men lika snart blef han äfven skild derifrån genom hertigens intriger, hvarefter han drog sig tillbaka på en liten landtegendom, belägen på Wermdön. Man har stundom tecknat honom såsom feg och rädd, men han var endast försigtig och klok. I farans ögonblick var deremot ingen bestämdare än han. I och för af Gustaf III uppdragna, vigtiga politiska ärenden genomreste han åren 1787 och 1788 en stor del af Ryssland, Polen och Finland. Kunskapsrik och sjelftänkande gjorde han sig värderad af alla som lärde känna honom. Den tidens största skalder, Leopold och Kellgren, voro hans verkliga vänner. Leopold kallade honom för hans karaktärs fasthet: »romarn». Äfven skalderna Gyllenborg och Oxenstjerna intresserade sig lifligt för honom.
Vandrande tyst och dyster fram och åter i rummen, tycktes han nästan fråga sig, hvad han hade der att göra. Slutligen, liksom dermed besvarande sin egen fråga, drog han sig tillbaka till en fönsterfördjupning, der han slog sig ensam ned i skuggan af de tjocka gardinerna.
Här såg man äfven öfversten, sedermera generalmajoren J. Aminoff. Undersätsig och starkt bygd af naturen, uppträdde han städse med det allvarligaste jemnmod. Härstammande från en ursprungligen böhmisk, sedermera till Ryssland och slutligen till Finland och Sverige öfverflyttad familj, brann ett kraftigt, understundom kanske allt för häftigt blod i hans ådror. Gustavian i själ och hjerta, var han entusiastiskt tillgifven det armfeltska partiet. Till sina tänkesätt frimodig, till sina känslor hjertevarm, svek han aldrig sin öfvertygelse. Allmänna tanken om honom var, att han var en »bra karl».
Leende rörde sig der äfven statssekreteraren Franc, denne alltid oförskräckt glade och vänlige man, med hvilken läsaren redan i början af detta arbete gjort bekantskap. Med ett alltid artigt och förekommande småleende sväfvade han fram och åter, som det tycktes, lifligt intagen af den vackra och lefnadsfriska panorama, som på alla sidor omgaf honom.
Weisenburg var visserligen såsom vanligt sjelfva uppmärksamheten, men den godmodighet, som gemenligen präglade honom, tycktes nu försvunnen. Hans blick irrade icke lika öppen, lekande och glad omkring, som då vi senast sågo honom, utan var liksom mer begrundande, stillastående och skarp. Det låg någonting spanande och pröfvande deri.
Man skulle kunna ha sagt, att det förefans något hos den glade Weisenburg, som omisskänneligt erinrade om den dystre Vincent.
Genast vid sitt första inträde hade han fäst sig vid förhänget i salongen. Om någon i detta ögonblick gifvit akt på honom, skulle man ha märkt, huru hans ögon glänste till, liksom hade han i denna förlåt funnit hvad han väntat eller sökt, något misstänkt. Då slumpen kort derefter förde honom till ett af de närmaste fönstren och han i dess fördjupning upptäckte Ehrenström, ensam som en mörk slagskugga sittande der, återstrålade den kalla blicken såsom ett hånleende på hans läppar. Han anade en politisk intrig, förberedelser till en sammansvärjning.
Ryske ministern grefve Stackelberg anlände bland de siste. Grefven, som alltifrån konung Gustafs död dragit sig tillbaka från allt umgänge utom sitt eget hus, hade derigenom blifvit ett slags verklig sällsynthet i societeten. Hans uppträdande nu fick derför nästan betydelsen af en liten evenement. Vid hans anblick torde väl något hvar också ha frågat sig, hvad det kunde betyda. Ej mindre då än nu lade man märke till slikt. Ganska antagligt var, att hans besök icke innebar någonting annat än en vanlig uppmärksamhet i följd af inbjudningen, men icke desto mindre tycktes likväl något hvar intagas af en viss spänd sinnesstämning. Hvart han vände sig, följdes han af uppmärksamma blickar.
Stackelberg var en alltid imponerande, ståtlig och vacker, äldre man. För att döma af hufvudets allvarliga och manliga läggning och af gestaltens axelbreda byggnad, egde han mer än tillräcklig styrka att i hvilket land som helst uppbära den en half verdsdel beherskande kejsarinnan Catharinas förtroende.
Vid anblicken af Stackelberg reste sig Ehrenström från sin plats, liksom på en gång väckt ur en dyster dröm. Det var, som om han hade haft för afsigt att uttaga ett steg, men han förblef icke desto mindre qvar i fönsterfördjupningen.
Äfven Weisenburg stannade, öfverraskad af Stackelbergs uppträdande.
Uniformer och civila drägter böljade för öfrigt fram och tillbaka genom rummen. Det var en praktfull ebb och flod inom ögonblickets lilla, snabbt försvinnande flodbädd.
Sin skönaste glans lånade aftonen likväl från de inre, mindre rummen, hvarifrån reflexen af damernas behag och toiletternas prakt kastade och spred sin lifliga glans öfver det öfriga.
Tonerna från en liten orkester, placerad på en för tillfället uppförd läktare, gåfvo åt det hela en ökad förtrollning.
Armfelt passerade i detta ögonblick förbi Ehrenström.
— Herr baron, yttrade den senare i detsamma, skänk mig ett ögonblick. Låt mig veta, herr baron, om ni har några särskilda afsigter med denna inbjudning. Jag går rakt på saken. Det är min natuur. Haf godheten att svara mig upprigtigt.
Armfelt betraktade honom ett ögonblick utan att yttra ett ord.
— Jag vet egentligen icke rigtigt, genmälde han slutligen, hvad jag skall svara på frågan. Under förhållanden, så oroande som de närvarande, och i min ställning, gör jag väl i sjelfva verket ingenting utan en viss afsigt, och en sådan föreligger följaktligen äfven nu. Med den kännedom jag har om er, min vän, behöfver jag väl icke heller fördölja det.
— Jag har anat att så var. Herr baron kan fullkomligt lita på mig.
— Säger jag likväl att jag har en bestämdt gifven afsigt med detta arrangement, fortfor Armfelt, måste jag dock tillägga, att jag för dess uppnående endast använder så litet betydande, ja, nästan barnsliga medel, att det i sjelfva verket blott och bart kan betraktas såsom ett litet societetsskämt, hvaråt en och hvar, som direkte beröres deraf, endast torde komma att småle. Jag har blott att förevisa en tableau vivant.
— Ni sätter mig i förlägenhet, herr baron.
— Min afsigt är att dermed erinra grefve Stackelberg om forna öfverenskommelser. Han tyckes ha glömt bort de uppgifter, hvarför vi arbetade under aflidne konungens tid. Han…
— Nog, herr baron, fullkomligt nog. Skulle ni ha något emot, i fall jag äfven ingrepe för samma ändamål.
— På hvad sätt?
— Ehuruväl jag ej betviflar att grefve Stackelberg har sig ganska väl bekant allt, hvad som försiggår inom våra politiska kretsar, tilltror jag mig dock att genom en öfverblick af ställningen kunna gifva förhållandena inför honom både en korrektare teckning och en fullständigare kolorit. Jag önskar ett kort samtal med honom.
Armfelt öfverlade ett ögonblick.
— Under stora tider, då vigtiga frågor bryta sig såsom stormbyar emot hvarandra, växa karaktärer ofta upp liksom af sig sjelfva. Stormen och striden skaka män ur rockärmen. Händelserna ega äfven sin födande gnista i sammanstötningen män emellan. Då jag nu också inbjöd personer af olika tänkesätt, antog jag att jag egentligen ej behöfde göra något mera, utan förestälde mig att konflikten dem emellan alltid skulle på ett eller annat sätt blifva mig en liten vänlig bundsförvandt för uppnående af mitt syfte. Min erfarenhet har lärt mig, att der flinta och stål finnas, gnistor ej heller saknas. Er framställning, Ehrenström, visar att min föreställning icke var så origtig. Er hand, Ehrenström! Jag skall tala vid grefven. Vänta honom derinne i rummet.
Grefve Stackelberg hade under tiden slagit sig ned vid ett spelbord. Den glade gubben Franc, som deltog i partiet, underhöll samtalet.
— Ers excellens har väl hört, att hertigen fått sig en Du Barry. Jag begär.
— Nej, det har jag ej; men väl att mamsell Slottsberg fått sig en Ludvig den XV. Pass!
— Hertiginnan skrattar och ger honom syndernas förlåtelse. Hon anser förmodligen sin förlust för obetydlig. Liten misère.
— Man berättar, att baron Reuterholm för några dagar sedan gjort er nya Du Barry sin kur. Damen går.
— Malicen påstår, att han ville bli hennes husläkare, men att han öfvergaf planen, så snart han känt henne på pulsen. Ert spel går hem.
— Reuterholm måste vara ganska skicklig i huskurer.
— Tror ers excellens det?
— Jag dömer dertill af den nya tryckfrihetsförordningen. Förtjust deröfver går nu den ena gåspennan efter den andra öfver på hans sida. Det är en rigtig gåsmarsch. Förlåt mig, nu spelade jag bort ett spel.
— Det är en bondkur, ers excellens.
— Men tänk oss möjligheten, att han får skäl att ångra sig och förr eller senare nödgas att sjelf upphäfva förordningen[1].
— Ers excellens säger något. Det vore en hundkur.
— Upphäfde han då jemväl säkerhetsakten, anmärkte Aminoff, så finge vi till sist också en rigtig hästkur.
— Det vore verkligen att göra sin kur för sitt kära fosterland.
— Vet ers excellens likväl hvad jag tror? Behagar ers excellens spela på.
— Nå-å?
— Att Reuterholm är mindre läkare än plåsterprins, och vi skola säkert snart få se att han icke duger till att bota någonting, men väl att plåstra med allting.
— Det vore synd om det vackra Sverige, ifall det skulle råka ut för en styrelse, som icke visste hvad den ville. Ah, ni spelar som en försigtig general.
— Vi få väl snart se; nog kommer man att ge oss recept alltid. Kungen går hem.
— Plåsterlappar menar ni. En bet, mina herrar.
En flod af svällande toner rullade i detta ögonblick från orkestern genom rummen. Sorlet af de samtalande dog för en stund bort.
— Det är Mozarts härliga ouverture till Trollflöjten.
— Hvilket trolleri af toner! Hjerter i trumf!
Armfelt stannade härunder vid spelbordet.
— Förlåt mig, mina herrar, yttrade han, att jag afbryter edert spel. Skulle ers excellens vilja skänka mig ett ögonblick?
Grefve Stackelberg reste sig genast upp. Hvad Armfelt hade att framföra till honom, vet läsaren redan förut. Stackelberg syntes något öfverraskad.
— Jag känner Ehrenström, sade han, ganska väl. Med all sin undfallenhet och blygsamhet eger han en inneboende djerf och fast karaktär.
— Han är konungens handsekreterare, anmärkte Armfelt.
— Nåväl då, hvar finnes han?
Armfelt bjöd excellensen sin arm och följde honom till det rum, der Ehrenström väntade.
Weisenburg, som under tiden vandrat fram och tillbaka, samtalande
än med den ene och än med den andre, släppte likväl hvarken
Stackelberg, Armfelt eller Ehrenström ur sin synkrets. Han hade märkt
samtalet emellan Armfelt och Ehrenström, märkt att den förre begaf
sig till Stackelberg samt att den senare derefter lemnade sin
fönsterfördjupning och hastade till ett inre rum. Nu såg han äfven
Stackelberg begifva sig dit. Fullkomligt bekant med såväl dagens stora
tvistefrågor, som äfven med de handlande personernas tänkesätt, trängde sig
en misstanke på honom. Här gälde det något vigtigt. Försigtigt
blickande omkring sig, begaf han sig derpå ut i en af korridorerna, der
Cazal var anbefald att vänta honom.
— Se här en ring, Cazal; med den begifver du dig genast till baron Reuterholm, som i närvarande stund befinner sig hos hertigen. Skynda dig!
Reuterholm och Vincent hade båda två misstänkt den af Armfelt anstälda banketten, såsom en tillställning, hvarunder politiska afsigter gömde sig. Vincent åtog sig att utforska förhållandet och Weisenburg fullgjorde åtagandet. Reuterholm hade också förberedt hertigen på att öfverraska Armfelt med ett oväntadt besök.
Efter att ha afskickat Cazal återvände Weisenburg leende till salongen.
Grefve Stackelbergs och Ehrenströms sammanträffande och samtal
egde en viss storslagen karaktär. Stackelberg ådagalade alltid i sitt
väsende och sätt den för öfrigt så naturligt inneboende känslan, att
han representerade en stor nation, en stor magt. Ehrenström, den i
samhället obetydlige, kände likväl äfven i ögonblick sådana som detta,
och då det för öfrigt gälde något ovanligt, att jemväl han
representerade en på verldsvågen ej heller obetydligt vägande magt, nämligen den
fosterländska idéens. Då dessa män nu möttes, skulle man ej heller
kunnat tro, att den ene af dem var det mägtiga ombudet för en
herskarinna, inför hvars blick och ord millioner böjde sig, och att den
andre blott var en ringa handsekreterare hos en omyndig konung, hvars
välde och framtid ännu lågo i »gudarnes knä». Båda två, hvar och en för
sig, uppburna af det värde de egde, den ene, Stackelberg, i hela sin
diplomatiska betydelse och ansvarighet, den andre, Ehrenström, i känslan
af stora och djerfva tankar samt af ögonblickets besjälande ingifvelse;
båda två stodo der, stolt uppbärande sina hufvuden, såsom män, hvilka
på samspråkets och förtroendets neutrala område just så måste mötas
för att sjelfständigt bevaka vigten och värdet af ett, om icke afgörande,
dock i tidsförhållandet ingripande meningsbyte.
Utan att följa hela deras samtal, vilja vi likväl, för att ytterligare inviga läsaren i den tidens förhållanden, återgifva något deraf.
— Ers excellens, yttrade Ehrenström. Tidehvarfvet är en vulkan. Våldsamma eruptioner hota århundradets bestående ordning. Den stora frågan är, att vara eller icke vara. Jag tror att de öfverenskommelser, kom på sista tiden egde rum emellan er mägtiga herskarinna, kejsarinnan Catharina, och konung Gustaf, fortfarande utgöra den säkraste grundval för nordens framtid. Men grundvalen synes mig börja sjunka undan. Den tillbakadragenhet, som ers excellens — tillgif min oskrymtade svenska upprigtighet — som ers excellens börjat ådagalägga, ingifver oss alla åtminstone denna fruktan eller föreställning.
Grefve Stackelberg åhörde tyst, hvad Ehrenström anförde. Icke en enda muskel rörde sig i hans ansigte. Der han stod, liknade han en staty af brons.
— Mitt fäderneslands olycka var icke tillräckligt stor, fortfor Ehrenström, då vår konung så plötsligt, midt under sitt storartade och snillrika arbete för betryggandet af folkets framtid, träffades af det mordiska skottet; den skulle ytterligare ökas med en annan, visserligen mindre, men tillräckligt stor dock, för att ännu mer fördystra våra bekymmer, då hertigen, innan han ännu knapt nog hunnit öfvertaga regentskapet, från utlandet återkallade och uppsatte vid sin sida, såsom ett slags bestämmande öde, en så tvetydig och misstänkt personlighet, som — jag förmår ej undertrycka hans namn — som Reuterholm, denne fåfänge, uppblåste och slutne man, såsom det smakar hans fåfänga att benämnas: »storvizir» och »biskop i den nya kyrkan», d. v. s. i ordens-vurmeriets vanvett. Redan allsmägtig öfver hertigen, skall han genom hertigen blifva lika allsmägtig öfver såväl riket som den unge konungen. Blotta tanken, att fäderneslandets hela framtid beror af honom, är djupt förkrossande. Hans af en oredig inbillningskraft bevingade, i mörkret ständigt sväfvande ande skall till sist, jag bebådar det, draga ned vårt land från den ställning, hvari det nu befinner sig, till sin egen, halft vansinniga[2]. Och i hans händer, det är upprörande i stort, hafva nordens stora frågor på en gång sjunkit ned. Ett förfärligare syndafall kan icke drabba ett land.
Ehrenström yttrade sig med denna djupa känsla, som alltid anslår. Hans stämma ljöd, icke som den endast kommit från hans eget bröst, utan från fosterlandets.
— Lugna er, Ehrenström! Jag uppmäter fullkomligt hela vidden af den olycka, som så oförutsedd och så plötsligt kommit er till del. Lupna er emellertid! Er varma och lefvande fosterlandskärlek tilltalar mig. Jag tror mig kunna inse, att de strider, som Ryssland och Sverige kämpat med hvarandra, icke lärt nationerna att missakta, utan fast hellre att högakta hvarandra. Väl det! Endast på en sådan grund kan också ett betryggande förbund, värdigt båda folken, knytas. Den hand, som kejsarinnan, min höga herskarinna, från St. Petersburg utsträckt, och den som högtsalig konung Gustaf till mötes sträckte henne, för att knyta ett trofast förbund, detta förbund har, jag känner mig pligtig att meddela er det, har, säger jag, Ryssland ännu icke svikit. Kejsarinnans passivitet, och följaktligen äfven min, är blott en aktningsfull paus, som vi äro skyldiga öfvergångstillståndet här. Var öfvertygad om, att vår uppmärksamhet emellertid med spänd förbidan följer dagens skiftande vexlingar. Jag säger derför, lugna er, Ehrenström! Det svenska folket skall helt säkert nu, som så ofta förr, veta att bevaka sina intressen. Lika väl som jag tror på det ryska folkets framtid, tror jag äfven på Sveriges, och mitt bemödande skall alltid hafva till sitt högsta syfte att verka och arbeta för upprätthållandet af bådas fördelar, desto hellre nu, då de enhetsfullt kunna förenas i vissa bestämda syftemål. Ganska sant är likväl att jag, för att icke i ringaste mån ingripa i Sveriges fria och egna sjelfbestämmelserätt, icke så lifligt som förr följt dagens bestämmande tilldragelser. Låt mig derför nu, då vi så här kommit in på frågorna, höra hur det verkligen står till. Vi slå oss ned här i soffan. Jag skall helt och hållet vara blott och bart öra.
Det samtal, som härefter uppstod emellan de två statsmännen, blef ganska omfattande och långt. Endast i några kortare drag skola vi här söka återgifva hvad Ehrenström hade att anföra.
……… Alla hafva sig bekant, — och det är för öfrigt alldeles obestridligt, — sade han, att konung Gustaf dog med misstroende till hertigen och fruktan för sin sons framtid, hvarför han också i sin sista stund tog det löfte af baron Armfelt, att han skulle förblifva för sonen en lika trogen och tillgifven vän och tjenare, som han varit det åt honom sjelf. För att gifva Armfelt tillräckligt inflytande på ärendena, insattes han i förmyndare-regeringen och utnämdes på samma gång till öfverståthållare. Vidare är det onekligt att codicillen till konungens testamente anbefalde ett regentskap, men under sonens ögon och med en konselj, hvars tankar och yttranden skulle föras ad protocollum och bevaras för framtiden för att då läggas under en myndig konungs ögon. Jag har sjelf sett denna codicille.
— Man har sagt mig, anmärkte Stackelberg, att den likväl icke skall finnas. Hvart har den då tagit vägen?
Ehrenström återtog:
— På eftermiddagen efter konungens död sammanträdde hertigen och konseljen i det så kallade sammetsrummet. Så snart codicillen var uppläst, visade sig hertigen alldeles förtviflad. Han påstod, att nationen skulle förakta honom, att man förtalat honom hos den aflidne konungen, att codicillen endast gåfve anledningar till gräl och chikaner, slutligen att han under sådana omständigheter ej kunde befatta sig med regeringen, utan ville helt och hället afsäga sig all delaktighet deruti. Efter många pourparléer hit och dit förklarade likväl hertigen slutligen, att han för salig konungens skull ville rätta sig helt och hållet efter codicillen, men med vilkor att detta dokument ej blefve allmängjordt; och för att på det kraftigaste stadfästa detta löfte, ville han afgifva en skriftlig försäkran, hvarigenom de af konungen utsedda konseljledamöterna ej allenast skulle bibehållas, utan äfven Gustaf III:s planer, vyer och intentioner i allt följas. Lagerbring uppsatte äfven ett dokument, som hertigen underskref, och codicillen försvann i Lagerbrings ficka. Att han sedan utlemnat den till Reuterholm, må gud förlåta honom. sådant är emellertid förhållandet, och jag behöfver knappast tillägga, att hertigens försäkran efter min och mångas öfvertygelse blott var ett öfverlagdt medel att undanrödja codicillen.
Grefve Stackelberg åhörde denna relation med odeladt intresse. Till större delen kände han väl alltsammans förut, men den karaktär, som nu en allmänt aktad svensk sjelf gaf saken, förlänade den alltid i Stackelbergs omdöme ett nytt ytterligare bindande och eget intresse.
— Följderna af denna hertigens, jag kan väl säga, statskupp, fortfor Ehrenström utan allt afbrott, börja också nu att allt mer och mer framträda i dagen. Opinionerna hafva helt och hållet kastat om. Från och med konungens plötsliga dödsfall har med kännedom om hertigens intressen och svaga karaktär fältet öppnats för hemliga stämplingar, list och ränker. Om konungens sista vilja talar man icke mera, codicillen är, såsom hade den aldrig funnits till. Men det stannar ej vid blott glömska, det har öfvergått till handling. Från och med den stund Reuterholm hemkom, har det börjat brinna i alla knutar. I och med detsamma han upplöste alla band, som hitintills hållit tryckfriheten inom vissa gränser, finnes ej mer någon damlucka mot den af gammalt mot salig konungen fiendtliga fraktionens förbittring. Man inser fullkomligt väl att den allmänna meningen, för så vidt en statshvälfning skall kunna genomföras, i första rummet måste rycka ned honom från hans eljest fasta piedestal och trampa honom och hans minne under fötterna. Pressen, en sann upplysnings och regelbunden frihets förnämsta medel, kan äfven blifva en tyrann. Den har också blifvit det hos oss. Till och med det otroliga har timat. Samme konung, som det svenska folket, stad från stad, landsbygd från landsbygd, så högt uppbar, då han genom säkerhetsaktens genomförande bröt, för att så uttrycka mig, svärdet ur aristokratiens hand, derför att densamma så ofosterländskt begagnat det i Finland 1788; samme konung synes nu detta folk vara färdigt att stämpla såsom en tyrann. Under pressens påtryck vågar man knapt mer höja sin röst till hans försvar. I stället träder man på mördarnes sida. Högt hör man Brutus lofprisas, derför att han mördade Cesar. Huru har icke hertigen arbetat för att rädda deras lif? Hura hafva ej domstolarne nedtystats? Har han icke till och med velat underlätta deras flykt, ehuruväl det misslyckats. Sedan man kastat Ankarström öfver bord, icke blott såsom ett offer för det allmänna missnöjets hot, utan äfven — man kan ej förbise det — för att rädda ett visst anseende inför historien, nedfäller man täckelset, fruktande att fortgå på den stränga rättvisans väg, i känslan af att man — ja, orden må ut — endast skulle kompromettera egna anhängare och vänner. Huru börja icke till och med flere af den allmänna rösten anklagade att redan infinna sig i det kungliga slottet, och hvilket tillmötesgående visar man icke dem? Deras åsigter styra redan landet. Hertigen tillhör dem. Gustafs vänner ega ännu endast magtens skal i behåll; magtens kärna tillhör hans fiender. Inom kort, man kan derom vara fullt förvissad, skola de förre förpassas härifrån, gud vet hvart[3]. Reuterholms återkomst lemnar ej mera något tvifvelsmål. Han är inspirationen till en strid på lif och död emellan monarkiens öppna och ärliga vänner och den bizarra politik, som lånar ena armen af despotismen och den andra af jakobinismen, det ena örat af en Alba och det andra af en Robespierre, ständigt vacklande mellan tronen och guillotinen.
— Ers excellens känner måhända bättre än jag, fortfor Ehrenström, i hvilka hemliga förhållanden hertigen och Reuterholm kunna stå till den franska revolutionen. Bekant är, att Reuterholm deltog i pariserbefolkningens vilda utflykt till Versaille, då konungen och Marie Antoinette väldsamt grepos och fördes till Paris. Visserligen vet man ej, men alldeles oantagligt är det icke, att han redan då stod i förbindelse med jakobinerna. Att han gör det här, kan man ej betvifla. Svenska minister-ombudet, Staël von Holstein, och hans sekreterare Seigneul, som redan under konung Gustafs tid rapellerades från förtroendeposten i Paris för misstänkt förbindelse med jakobinerna, handla, minst sagdt, högst tvetydigt. Bekant är att hertigen nyligen i sittande råd anbefalde Liljensparre att noga vaka på dem, ehuru väl han, då Liljensparre dagen derpå ville afgifva sin rapport, förklarade, att han gifvit befallningen blott för syns skull, desto mer som han noga kände Staëls konduit, så som hans bästa vän, med hvilken han — hertigen — i flera år oafbrutit bibehållit en förtrolig brefvexling. I hvilken afgrund, ers excellens, skall man söka lösningen till dessa gåtor?
Stackelberg svarade icke; men för ett ögonblick tycktes han försjunka i en allvarlig öfverläggning med sig sjelf, under det att ett bittert uttryck spelade i hans ansigte och ena handen långsamt knöt sig liksom till en gordisk knut.
Ehrenströms framställning gjorde synbarligen ett djupt intryck på honom.
— Vi fordra, talade Ehrenström vidare, att konung Gustafs sista vilja vördas. Codicillen bör, om ej annat, på grund af hertigens egen skriftliga försäkran, blifva en sanning. Gustaf IV måste tillerkännas rättighet att bevista konseljens öfverläggningar, och de af hans glorvördige fader utsedda styrelseledamöterna måste bibehållas.
— Förvirringen på samhällets höjder öfvergår lätt till förvirring Äfven i dess djupa dalar, fortfor Ehrenström. Gifver man akt på aristokratiens bearbetningar, och på sinnesstämningen inom medelklassen, samt lyssnar man till folkets yrvaknade tänkesätt, tyda tecken och röster derpå, att ej heller vi äro längre främmande för rörelserna i det södra Kuropa. På sista tiden har jag upplefvat ögonblick, då jag trott att det förr så fredliga Stockholm liksom varit förflyttadt midt i det revolutionära Paris[4]. Måhända känner jag icke fullständigt alla de samhällsomhvälfvande kombinationer, hvarom man talar, men från alla håll låter det hotande och dystert. En Philipson, patriot som få, skall utgifva en jakobinertidning, »Patrioten»[5]. Protokollssekreteraren i utrikes departementet, Nordensköld, har nu under tryckning andra upplagan af Paynes »menniskans rättigheter»”[6]. För öfrigt hafva vi en vacker trio i Nordell, Hallin och Norlin, riktiga revolutionens fyrverkare, likasom många andra. Liljensparre, förr tillgifven konung Gustaf och hans vänner, har nu öfvergått till deras fiender[7]. Mägtigt tränger sig också den frågan på något hvar, hvarthän detta skall leda oss.
Orkestern hade bytt om stycke. Man utförde nu Mozarts Don Juan.
— I sanning, vår ställning är icke afundsvärd, ers excellens. Långt, mycket långt derifrån. Betänker man att Reuterholm redan tagit allt välde af hertigen; betänker man hertigens svaga och ständigt vacklande karaktär; betänker man att Sverige sålunda kan komma att styras af en man, som hemfallit under det blinda svärmeriets allt verkligt och sundt förnuft förgqväfvande mara[8]; betänker man vidare att konungen är minderårig, ännu en yngling, visserligen ingifvande vackra förhoppningar, men förhoppningar, som dock alltid bero af det sätt, hvarpå de blifva vårdade; betänker man allt detta, är vår ställning så bekymmersam, att hvarje verklig fosterlandsvän måste djupt uppröras deraf samt känna sig pligtig att i tid se sig om efter räddningsplankor.
Grefve Stackelberg hade med synbart deltagande följt Ehrenströms framställning. Då han kommit hit, lade han sakta sin hand på Ehrenströms arm.
— Dröj ett ögonblick, Ehrenström, inföll han. Hvad ni anför, trycker äfven på mitt hjerta. Vi ryssar äro icke så glupande ulfvar, om än man kanske tror, att vi sakna medkänsla, då vi höra, huru det lidande hjertat klappar hos andra folk. Kejsarinnan Catharina…
Stackelberg afbröt sig här helt tvärt och försjönk en stund, som det ville tyckas, i öfverläggning med sig sjelf.
— Ni är upprigtig emot mig, yttrade han derefter, och jag vill äfven vara upprigtig tillbaka. Vore min kejsarinna här, skulle hon säkert med välbehag se det.
Det klack till i Ehrenströms bröst.
— Ni skall sjelf, fortsatte Stackelberg, kunna bedöma om jag blir upprigtig eller ej.
Ännu en gång dröjde han, liksom för att tänka sig för.
— Om det alltid måste vara af stor vigt, återtog han derefter, för Sverige såväl som för Ryssland att känna de tänkesätt, som betinga eller leda våra vexelverkande politiska handlingar och förhållanden, så har dock detta aldrig varit så vigtigt som i närvarande stund. Hör på mig uppmärksamt. Hvarför påskyndade kejsarinnan freden i Wärelä? Hvarför ingick hon alliansen med Sverige af den 19 Oktober förlidet år[9]? Hvarför omfattade hon så varmt förslaget af en förmälning emellan konung Gustafs unge son och prinsessan Alexandra Paulowna? «Icke skedde detta blott för nöjes skull. Långt, långt derifrån. Alla dessa hennes närmande steg till Sverige föranleddes af två bjudande skäl. Det första af dem bestod i den aktning hon hyser för det svenska folket. Tro mig, när svenska kanonaden vid Fredrikshamn återljöd i Petersburg, och när ni med 190 skepp vid Svensksund slogo våra 230, så erfor kejsarinnan visserligen en stor smärta, men en smärta, som äfven kom henne att akta er. Nog af, hon älskar den tanken att i Sverige ega en vän och icke en fiende. Men hon hade äfven ett andra skäl. Den sinnesstyrka och den beslutsamhet, den kraft och det mod, hvarmed er aflidne konung besegrade alla de svårigheter han så ofta mötte under sin regeringstid, drog kejsarinnan till honom, långt innan han drogs till henne. Men om kejsarinnan är mägtig af sann vänskap, är hon äfven mägtig af en djup fiendskap; och må det förlåtas henne, att hon är en afsvuren fiende till den franska revolutionen. Nåväl, ifrån den första stund det blef fråga om en förenad nordisk armé emot Frankrike, stod den tanken för henne, att eder konung, aflidne Gustaf, vore den lämpligaste att uppträda i dess spets. Se der också det vigtiga skälet, som stadfäste och krönte det första. Men — försynen ville det icke så. Konungens plötsliga bortgång har förändrat mycket i dessa planer, dock icke allt. Om hennes förhoppning att se er konung uppträda i spetsen för en kombinerad armé måste uppgifvas, fasthåller hon likväl lika lefvande och upprigtig ännu i denna stund sin önskan att en gång se de unga tu förenade. Tror ni, Ehrenström, att jag nu är upprigtig?
Ehrenström hade följt Stackelberg med en så odelad uppmärksamhet, att intet annat ljud trängt till hans öra, än den talandes, ingen enda tanke rört sig inom honom, än den att fästa dem i sitt minne. Det varma språk, hvarmed Stackelberg uttryckte sig, och den klara blick, som derunder gaf det liksom ett besjälande lif, förvissade honom äfven om hans fullkomligt oskrymtade upprigtighet.
— Ni vill kanske lära känna, fortfor Stackelberg ytterligare efter en stund, kejsarinnans politik rörande Skandinavien i allmänhet, både Sverige och Danmark, och — hvarför icke? — Den fullkomligaste upprigtighet kan ej skada någon af oss, utan tvärtom gagna oss. Jag skall vara kort. Ryssland, Ehrenström, affekterar icke besittningen utaf något af dessa riken, hvarken Sverige eller Danmark, men deremot affektera vi, för att vara rätt upprigtig, att ega det inflytande på dem båda, att de icke kunna skada oss, och framför allt är detta förhållandet med Sverige, som ligger oss närmast och följaktligen lättare än Danmark kan gripa ett ögonblick i vingen, då det vore för oss minst lämpligt. I alla händelser skulle vi ej kunna understödja en förening emellan er. Ett stort och starkt Skandinavien vore för oss alltid en våda. Ni hör att jag är upprigtig. Emellertid har svenska folket alltid förestält sig att vi velat bryta stafven öfver dess fosterland. Så förhåller det sig dock icke. Jag skall ur den ryska diplomatiens historia kunna förtro er ett litet drag, som bör öfvertyga er om, att vi, i ett ögonblick då ni sjelfva ej ens hade en aning derom, vakat vid edra dörrar. Efter revolutionen i Sverige 1772 gjorde Fredrik II i Preussen kejsarinnan det förslag att dela ert land, alldeles såsom Polen. Förslaget gick nämligen derpå ut, att Preussen skulle taga för sig svenska Pommern och vi svenska Finland; men, hvad gjorde kejsarinnan? Ingick hon derpå? Nej! Hon afslog och tillbakavisade det.
Ehrenström tycktes härvid vilja göra en anmärkning.
— Jag vet, hvad ni vill säga, Ehrenström, förekom honom likväl Stackelberg. Ni vill säga, att en traktat likväl i frågan afslutades emellan Ryssland och Preussen, säga att Gustaf III till och med emot 1,500 rubel lyckades att från S:t Petersburg öfverkomma en afskrift deraf, och att ni måhända sjelf haft den i er hand…
— Ja, ers excellens, ja! Afskriften köptes af Sveriges ombud…
— Alldeles det. Af Sveriges ombud i Ryssland; men inför gud och menniskor kan jag försäkra er, att det helt enkelt är en fullkomlig mystifikation. Svenska regeringen har i alla afseenden varit duperad af en af de djerfvaste osanningar, hvarmed tilläfventyrs någon diplomat vanhedrat sig. Ni kan tro mig, Ehrenström. Min heder står i pant för denna min försäkran[10].
En stunds tystnad uppstod, Ehrenström blickade derunder in i Stackelbergs ansigte, och det strålade med upprigtig sanningskärlek emot honom.
— Ryska kabinettets innersta tänkesätt, återtog Stackelberg derefter, ligger emellertid nu fullkomligt klart för er. Döm då sjelf, hvilket intryck konungens så plötsliga död skulle göra på kejsarinnan, hvilket intryck de nuvarande förhållandena skola göra, samt med hvilket intresse hon alltid skall följa hvad som försiggår här. Jag kan säga er, att det till och med icke är blott politiska intressen, som fasthålla henne vid tanken att en gång se er unge konung förmäld med Alexandra Paulowna, utan att äfven hennes hjerta omfattar den med lefvande värme. Hon ser deri nämligen icke blott en fördel för de båda rikena och deras framtid, utan äfven något, som smeker hennes qvinliga känsla och fantasi. Man skulle knappast kunna tro, men sant är det dock, att hon har till och med den älskvärda svagheten att ordentligt uppfostra sin sondotter i kärlek och hängifvenhet till er unge furste. Och jag säger derför, låt mig veta allt, som tynger på ert sinne, allt, som oroar ert hjerta. Var öfvertygad om att ni från kejarinnans sida har att påräkna det lifligaste tillmötesgående. Freden i Wärelä, alliansen den 19 oktober och den redan beslutade personalföreningen emellan dynastierna äro länkar, som förena oss i samma intressen, i samma syften och mål. Jag skulle härpå kunna lemna er mer än ett bevis i bref från min herskarinna. Vi få derför icke tala som diplomater, utan som vänner. Så der, Ehrenström! Öppna nu ert hjerta! Jag är åter endast öra.
Stackelberg hade gått så öppet och raskt på sitt ämne, att man kunde säga att han eröfrade ögonblicket med storm. Med bepröfvadt politiskt omdöme hade han insett de svårigheter Ehrenström hade att utan förödmjukelse komma till sitt mål, och med gammal och van politisk hand hade han derför framhållit och uppstält ämnet så, att Ehrenström utan alla förebråelser kunde rycka vidare fram, nära nog såsom genom en triumfport.
På det sätt Stackelberg belyst förhållandena, framstodo de också nu för Ehrenström alldeles sådana, som han i sin själ önskat se dem, och hvarför han äfven sökt att få ett samtal. Ett mörkt moln hade sålunda på en gång skingrat sig för hans blick. Visserligen hade han icke väntat detta öppna och oskrymtade bemötande, men desto mera gladde det honom också. Till en början kände han sig dock icke mägtig att i ord återgifva hvad han kände inom sig. Stackelbergs förklaring hade gjort samtalet till ett stort och vigtigt ögonblick, vida större och vigtigare än han ifrån början vågat tänka sig det.
— Ers excellens, sade han slutligen, jag får tacka er för allt, hvad ni behagat yttra. Såsom en erfaren statsman har ni huggit in midt i frågorna och röjt allt sväfvande i dem ur vägen. Jag sökte detta samtal för att meddela er vårt lands bekymmer och förnimma hvmd som ännu kunde återstå af kejsarinnans äldre försäkringar och förbindelser, och ni har förklarat er och meddelat mig mera, än jag någonsin vågade hoppas. Jag tackar er! Det återstår mig också endast nu att försäkra er det den aflidne konungens ganla vänner, med Armfelt i spetsen, i alla hänseenden icke önska något högre än att troget fasthålla vid redan ingångna förbindelser, såsom varande i all den oreda, som nu tyckes hota oss, den enda säkra grunden för våra förhoppningars ankare. Förhållandena för ögonblicket äro oss ogynsamma, vi veta det väl, men sådana ögonblick förekomma understundom i alla länders historia. På samma gång fosterlandsvännen likväl icke får skygga tillbaka derför, måste han dock alltid handla så, att han inför en kommande tids dom känner sitt samvete rent. Under inga omständigheter skulle vi vilja beträda en väg, som icke låge öppen, klar och ren för den rättskaffna fosterlandskärleken. Tanken på en förening emellan konungen af Sverige och en prinsessa af Ryssland beskuggas också icke af något sväfvande och tvetydigt. Allt är i sådant afseende fullkomligt klart och rent. Sedan aflidne konungen vid riksdagen i Gefle[11] — för fyra à fem månader sedan — framlade förslaget för ständerna och ständerna helsade det med allmänt bifall, är det också redan en rättsligt beseglad statshandling, desto hellre som presterskapet, ledt af tolerans och kärlek för det allmänna, icke fann anledning att framställa några anmärkningar med afseende på de olika trosbekännelserna. Således säger jag: från vår sida är allt fördragsenligt klart i detta fall; och sedan jag nu af ers excellens erfarit, att kejsarinnan fortfarande jemväl vidhåller samma mening, så känner jag mig lycklig i vissheten om den enhet, som förefinnes oss emellan. Efter hvad jag förstår, befinna vi oss också nu jemsides i samma sträfvan, likvägande på samma vågbalk. Kejsarinnans önskan och vår utjemna alla skiljaktigheter. Hennes svaga sida — om det tillåtes mig att begagna detta ord — är äfven vår.
Stackelberg tryckte Ehrenströms hand.
Orkestern genomlopp härvid, liksom med vingade stråkar, sitt mästerliga tema. Donna Elviras förtviflan och hämderop trängde fram till Stackelberg och Ehrenström. Oemotståndligt tycktes tonerna gripa dem. Samtalet dog bort. Genomträngda i sitt innersta af bäfvan, lyssnade de till de mägtigt tilltalande öfvergångarne från den mest brinnande kärlek till det häftigaste hat, från den ljufvaste dröm till den bittraste hämd.
— Med stöd såväl deraf, att jag nu kan meddela mina vänner att kejsarinnan ännu med kärlek omfattar tanken på familjförbundet, återtog Ehrenström, samt att konung Gustaf redan i lifstiden understälde förslaget riksdagens pröfning samt erhöll ständernas obetingade bifall, befinna vi oss på fullt lagligt berättigad och fast mark. Det skall ingifva oss styrka, ers excellens, att bestå i striden såväl emot dem, som drömma om en återgång till 1720[12], som emot dem, hvilka begärligt kasta sina blickar på omhvälfningar i ny revolutionär rigtning. För min del kan jag icke tro att någon annan ställning är verkligt stark, än den som äfven är lagligt berättigad. Så är det: er, till följd af kejsarinnans gillande, vår, till följd af riksdagens. Vaksamhet blott, ers excellens, och med guds magt…
Tonerna böljade i detta ögonblick brusande genom rummen.
— Och ve dem eller den, inföll Stackelberg med höjd röst, som träda fiendtligt upp emot det ryska kejserliga husets önskan i förevarande fall — och dess förverkligande.
Stackelbergs och Ehrenströms händer hvilade ännu i hvarandra.
Den hemska kyrkogårdsscenen, hvari Don Juan bjuder guvernören på en fest, exeqverades härunder.
Antingen nu samtalet kunde anses afslutadt eller att de dystra toner, som ljödo genom rummet, på något mägtigt afgörande eller bebådande sätt inverkade på dem, men deras händer föllo ifrån hvarandra, under det de mållöst stirrade på hvarann.
— Låtom oss återvända till salongen, yttrade Stackelberg.
Historien vet att berätta om en krokodil på ön Sumatra, hvilken
invånarne gåfvo en gudomlig dyrkan.
— Kom, sade de till en besökande, som fruktade att nalkas djuret: kom, vår gud är mild!
Kärleken är understundom äfven en sådan der krokodil, som man skänker sin dyrkan, ehuruväl den lefver af vårt lif. I allt fall säger man dock:
— Kom, vår gud är mild!
Sådan var fröken Rudenskölds kärlek. Krokodilen hade henne i sitt våld, och ändock dyrkade hon den.
— Kom, min gud är mild!
Oaktadt dagens händelser oupphörligt togo hennes uppmärksamhet i anspråk än hit och än dit; oaktadt de vexlande företeelserna vid hofvet drogo henne med sig i sin hvirfvel; oaktadt hon, allt efter som ögonblicket klädde sig i mörka eller ljusa färger, följde dess alla skiftande intryck; oaktadt allt detta fans dock en dyster tanke, en svart skugga, som oupphörligt återkom för hennes själs öga, vare sig hon var vakande eller sofvande. Förgäfves bemödade hon sig att slita sig lös från den. Förgäfves kastade hon sig in i de nöjen, som omgåfvo henne. Förgäfves — den hotande synen vek icke bort. Af beskaffenheten var den väl äfven att, en gång väckt till lif, knappast kunna vika förr än med sjelfva lifvet. Den hemska tanken, skuggan, synen, var hvarken mer eller mindre än den af Weisenburg öfver henne och Armfelt uttalade spådomen. Då hon betänkte den, fattades hon än af förtviflan och oro, än af harm och vrede. Spådomen antog alla möjliga skepnader inom henne.
Under samma tid, som det nyss anförda samtalet emellan grefve Stackelberg och Ehrenström försiggick, egde i ett af de andra rummen ett sammanträffande rum emellan henne och Weisenburg, hvarför vi äfven, innan vi gå vidare, anse oss här böra redogöra.
Ifrån det ögonblick hon bland Armfelts gäster upptäckte Weisenburg, kunde hennes blick icke lemna honom. Liksom en alldeles oemotståndlig magnetisk kraft, tilldrog han sig hela hennes väsende. Nästan utan att sjelf veta det, stod hon också snart framför honom.
— Erinrar ni er, frågade hon honom helt omedelbart, hvad ni för en tid sedan spådde mig och Armfelt?
Så vigtig frågan möjligtvis kunde vara för fröken Rudensköld, var den dock för Weisenburg numera fullkomligt likgiltig. Han stirrade också en smula förundrad på henne.
— Kanske ni icke erinrar er det?
— Nej, min fröken, det gör jag icke.
En hastigt öfvergående, lätt förtrytelse färgade fröken Rudenskölds kinder.
— Ni har glömt bort det… åh, min herre… det borde väl vara alldeles omöjligt att spå sådana saker och någonsin kunna glömma dem. Säg mig upprigtigt, hvad tänker ni sjelf om er spådom?
— Menniskan spår och gud rår. Vet ni, min fröken, hvad det är, som är det vigtigaste, när man spår?
— Låt mig höra det.
— Men ni tror mig säkert icke, om jag säger er det?
— Jag försäkrar, att jag tror er.
— Och så skall ni kanske tycka, att hvad jag säger endast är enfaldigt.
— Nej, nej!
Han syntes vilja stegra fröken Rudenskölds nyfikenhet, och han lyckades äfven deri.
— Hvad anser ni således för det vigtigaste, när man spår?
— Att prata, min fröken, bara prata; jag försäkrar er, att det är det vigtigaste.
Fröken Rudensköld blef litet förlägen öfver hans förklaring, men var nog klok att småskratta deråt.
— Vet ni hvad man egentligen gör, min fröken, då man spår?
— Man förutsäger någonting, som skall hända, uppdagar någonting, som skall ske, man profeterar med ett ord.
— Det kan så tyckas, men egentligen drager man blott slutsatser af hvad som redan passerat. En spåman hvarken behöfver eller förmår mera än andra att inblicka i framtiden; han behöfver endast med klarseende skarpsinnighet skärskåda en menniskas förflutna lif och, deraf draga sunda slutsatser. Det är en spåmans hela hemlighet.
— Men i himmelens namn, hvad berättigar er då att spå oss så, kam ni gjorde?
— Jag vill gifva er ett exempel. Vill ni ha godheten att för mig berätta det sätt, hvarpå baron Armfelt först tilldrog sig konung Gustaf III:s uppmärksamhet?
— Rätt gerna. Ni kanske känner att, sedan Armfelt genomgått kadettskolan i Carlskrona, ingick han vid ett af gardes-regementena i Stockholm. En dag hade han vakten vid Gustaf Adolfs torg. Händelsevis ser han grefvinnan Löwenhjelm — en af de tre gracerna, hvilkas skönhet Kellgren skänkt odödlighet — komma åkande öfver torget; genast låter han vakten gå i gevär och ger henne kunglig honnör. Händelsen gör uppseende och omtalas för Gustaf III, som uppkallar honom till sig och frågar honom, hvad ett så oerhördt tilltag skulle betyda. Ers majestät, svarade Armfelt helt obesvärad, jag ansåg det för min ridderliga pligt att visa skönhetens och behagens majestät samma hyllning som majestätet i vanlig mening. Handlingen och svaret kostade visserligen Armfelt några dagars arrest; men Gustaf III:s blick hade träffat sin man, och från denna dag fästes Armfelt vid honom.
— Och denna berättelse öfverensstämmer ju med sanna förhållandet?
— Fullkomligt.
— Nåväl, redan af detta enkla faktum kan en spåman draga åtskilliga slutsatser, t. ex. att baron Armfelt är ridderlig, men sjelfrådande, stor beundrare af fruntimmer, men lättsinnig, o. s. v. Vet jag nu vidare, huru han blef bekant t. ex. med er.
— Herr baron!
— Eller omständigheterna då han gifte sig, så erfordras det väl icke särdeles stor skarpsinnighet för att förutse det öde, som kan drabba… men ni tycker ej om exempel…
— Tala fritt.
— Som kan drabba till exempel er, och sedan spå derefter.
Oaktadt den likgiltighet, hvarmed Weisenburg yttrade sig, utöfvade hans ord ett besynnerligt inflytande på fröken Rudensköld. Af fruktan ville hon stundtals aflägsna sig ifrån honom, men drogs icke desto mindre oupphörligt närmare intill honom. Det var, som om han omgifvit henne med en trollcirkel, ur hvilken hon ej förmådde skilja sig.
— Ni säger, att ni kan spå mig, välan, gör det då — jag är beredd på det värsta.
— Tager jag nu äfven baron Armfelts politiska bana i betraktande, började åter Weisenburg utan att tyckas observera fröken Rudenskölds begäran, besinnar, huru den hitintills vidgat sig, med hvilken djerfhet han sträfvat till de högsta mål, och hvilka dristiga planer, ofta stora och lysande hugskott likväl, som upptagit hans själ; undersöker härjemte de politiska förhållanden, som nu inträdt, och dagligen allt mer och mer göra sig gällande, blir det sannerligen ej heller så svårt att spå honom.
— Snillet, min fröken, stannar aldrig, fortsatte han. Fantasiens glödande eld släckes ej af vanliga medel i en liflig själ. Baron Armfelts lätthet att uppgöra stora planer liksom i skyn, planer utan poler, planer utan fasta medelpunkter, planer, som man skulle kunna kalla en liflig själs oroliga hägringar, denna lätthet skall blifva hans undergång. Baron Armfelt, min fröken, skall nämligen, hänförd af sina egna drömmars glans, störta framåt utan att ens märka att marken under honom brister, störta framåt, säger jag, och — störta. Verkligheten är ett problem af bestämda qvantiteter. Med dem kan man räkna ut hvilken obestämd storhet som helst. Man behöfver blott helt enkelt kunna räkna regula de tri — för att spå.
— Och jag…
— Ni faller med honom, emedan ert hjerta olösligt bundit er vid hans öde. Det blir ert straff och er ära.
— Mitt straff?
— Er kärlek är ett brott inför verldens dom.
— Och min ära?
— Straffet skall bevittna er trohet, och troheten är den magt, som åter skall försona er kärlek med verlden.
— Ni är förfärlig.
— Sanningen är alltid förfärlig, då den uppträder bland förvillelser.
Weisenburg reste sig upp för att aflägsna sig.
— Ännu ett ord, bad fröken Rudensköld, gif mig ett råd, hvad skall jag göra?
— Hvad ni skall göra, upprepade Weisenburg, under det han en stund tyst betraktade henne, ni skall upplösa det band, som binder er vid honom.
— Omöjligt, hviskade hon, och hennes hufvud sjönk ned i hennes hand.
— Då, återtog Weisenburg, gifves endast ett enda medel att rädda er.
Hon såg upp i hans ansigte med en forskande och rädd blick.
— Tala, tala, bad hon.
— Förstå att…
— Hvad skall jag förstå?
— Att dö.
Fasa och förskräckelse jagade den sista blodsdroppen från hennes kinder.
Vid fröken Rudenskölds utrop förde händelsen Armfelt till hennes sida.
Armfelt hade hört de sista orden, och med en blick på de samtalande, samt vid minnet af Weisenburgs spådom hos prinsessan, förstod han att denne åter gjort sig skyldig till någon hänsynslöshet. En känsla af verklig förbittring intog honom härvid.
— Jag tror ni fortfarande roar er med att spå, baron, tilltalade han Weisenburg, under det hans blickar flögo emellan honom och fröken Rudensköld. Ni vet måhända icke, fortsatte han, att äfven jag kan spå.
En viss öfverraskning visade sig hos Weisenburg.
— Verkligen? svarade han. Jag lyckönskar er. Ni är onekligen mycket mångsidig. Det vore mig sannerligen kärt att bli spådd af er.
— Som ni vill.
Weisenburg framräckte sin hand.
— Behöfves icke, tillbakavisade honom Anmfelt. Jag spår hvarken i händerna eller i kortlappar eller i kaffesumpen. De spådomar, jag har att förkunna, läser jag i min nästas anletsdrag.
— Det är också en kortlek ibland.
— Alldeles det, baron. Ert ansigte är också en kortlek, hvaraf jag finner att ni icke har trumfen på er hand, utan — förlåt mig, baron, en spåman måste alltid vara upprigtig — hackorna, hvilket äfven öfvertygar mig, att ni icke alltid spelar grande ouvert, utan fastmera grande misère.
Då Armfelt märkte det intryck hans oförskräckta och rättframma yttrande gjorde på Weisenburg, erfor han en känsla af skadeglädje.
— Vill ni att jag skall spå vidare?
— Fortsätt, fortsätt!
— Ni skulle icke ha spelat ett så djupt sårande spel, som ni gjort med fröken Rudensköld och mig, egde ni ej den vackra egenskapen att titta i andras kort. Detsamma dock! Hvarje bildad och ädel man egnar emellertid alltid qvinnan sin hyllning och uppmärksamhet, fortfor han, men enär ni uraktlåter det, visar det, att ni under ert långa lif måste vederbörligen ha blifvit krönt, och det på ett sätt, att ni ännu i dag har ett horn i sidan till det svagare könet.
Den plötsliga förändring, som dessa Armfelts ord framkallade hos Weisenburg, är nästan omöjlig att beskrifva. Hela hans ansigte fick ett annat utseende. Icke ens en gnista återstod af den godmodighet, som eljest stämplade honom. Vrede och lidelse talade ur hvarje hans drag. Förändringen var så fullständig och påfallande, att han på en gång stod der såsom ett helt annat väsen än ögonblicket förut.
Armfelt, som genast märkte den egendomliga metamorfosen, erfor sjelf en känsla af den lifligaste öfverraskning. Påtagligen hade han — ehuruväl sig sjelf alldeles ovetande — stött på en djup hemlighet i Weisenburgs lif. En hel serie af tankar och erinringar flög dervid genom hans hufvud. Det gåtfulla i Weisenburgs hela uppträdande stod på en gång framför honom; och då han nu åter fäste sin skarpa blick på honom, — hvad såg han? — Det var ju knapt nog Weisenburg, som stod framför honom, så förändrad var han.
— Hvad betyder detta? utropade han äfven. Skall jag tro mina ögon eller ej? Har jag en dubbelmask framför mig? Hvem är ni, baron?
Armfelt tystnade, men hans tystnad var icke mindre forskande och tviflande.
I verld och lif finnas för den begåfvade mannens själsrörelser stunder, då han besjälas af en eclair-voyance, hvarunder han sammanlänkar och löser frågor i samma ögonblick, hvari de glänsa till.
Så ungefärligen var det äfven för honom nu.
— Hvem ni än må vara, återtog Armfelt, en sak tycker jag mig klart se, den att jag i er eger en fiende. Låt så vara. Jag fruktar icke för ärliga fiender, och på det att ni jemväl måtte blifva en ärlig sådan, vill jag ännu ytterligare i samma stil spå er, som ni spådde mig. Skall jag hviska min spådom i ert öra, såsom ni gjorde, eller skall jag uttala den högt.
— Tala högt.
— Schavotten, som ni bebådade oss, skall i er hafva — ni vill ju att jag skall högt uttala min spådom? —
— Ja.
— Sin bödel.
Armfelt bjöd fröken Rudensköld sin arm och vände honom ryggen.
En större societet är en underlig uppenbarelse. Ju större, desto
underligare. Hundratal röra sig inom samma ram, än slutande sig,
dragna af inre sympatier, tillhopa i olika grupper, än skiljande sig från
hvarandra, ledda af nya intryck. Sceneri och färgspel vexla
oupphörligt, alldeles såsom i ett kaleidoskop. I det samma som man måhända
önskar att hålla fast en af de vexlande små taflorna, försvinner den
och förvandlas till en helt annan. Det större sällskapslifvet eger likväl
äfven det — en annan sida, kanske ännu egendomligare. Betraktar
man de om hvarandra vimlande gästerna, stråla alla ansigten af
uppmärksamhet och glädje, liksom om de endast lifvades af odelad inbördes
kärlek och tillfredsställelse. Egde vi likväl förmåga att blicka
derinnanför, huru bedragna skulle vi icke känna oss. Under den vänliga ytan
gnager måhända hatet, bakom det så intagande småleendet rufvar
måhända fiendtlighet, och bortom det glada skrattet täres kanske hjertat
af sorg. Sällskapslifvets stora konst torde egentligen ej vara någon
annan, än att kunna maskera sig. Sådant var åtminstone förhållandet
i aftonens sällskapskrets.
Några ögonblick efter det att Armfelt och fröken Rudensköld lemnat Weisenburg, återkommo grefve Stackelberg och Ehrenström från det rum, hvari de enskildt samtalat med hvarandra. Armfelt hastade dem genast till mötes.
— Herr grefve, tilltalade han Stackelberg, kanske har ni anat en liten societets-öfverraskning, enär ni säkert icke undgått att bemärka det der förhänget, hvilket naturligtvit ej blifvit utan afsigt uppsatt. Tiden har skridit fram, kanske…
— Ni gör med mig, hvad ni vill, baron.
Orkestern, som förflyttat sig på sidan om förhänget, gaf på ett tecken af Armfelt en kort signal. Dylika signaler åstadkomma ordentliga små revolutioner. Intet trollspö skulle ha kunnat framkalla större och snabbare vexlingar. Alla skyndade upp från sina platser, alla strömmade till från rummen. Om icke förut, visade det sig nu, att något hvar med spänd förbidan varit genomträngd af föreställningen att någon öfverraskning väntade dem. Ju längre det dröjt dermed, desto mera hade också föreställningarna vuxit ut åt olika håll och antagit allt mer fantastiska former. När signalen nu ljöd och kallade dem ut till salongen, var det för mången också, som om man förkunnat dem att ögonblicket var inne för festens egentliga glanspunkt.
Stackelberg befann sig på sin hedersplats midt framför förhänget. Ingen visste hvad som väntade dem, men just denna ovisshet gjorde ögonblicket så intressant. Armfelt klappade slutligen ett slag med sina händer, och förlåten delade sig midt itu, hvarje del flygande åt sin sida.
Den storartade tafla, som dervid framträdde för allas blickar, var ganska öfverraskande.
En manlig och en qvinlig gestalt, klädda, den förre såsom konung Gustaf III, den senare såsom kejsarinnan Catharina II brukade vid festliga tillfällen vara, utgjorde tablåns hufvudföremål. I rika veck föllo purpurmantlarne ned bakom och på sidorna om dem. Den manliga gestalten höll i sin högra hand en yngling och den qvinliga i sin venstra en flicka. Enär gruppen bildade en halfcirkel inåt befunno sig de unga något framskjutna, och af deras hjertliga och leende blick såg man, huruledes de liksom drogos till hvarandra. De tvänne hufvudpersonernas venstra och högra händer hvilade förtroendefullt i hvarandra. Nedanför dem låg en hydra, på hvilken de trampade med sina fötter.
Armfelt hade inbjudit några af den kongl. teaterns mest framstående artister att utföra rollerna; och att de med förkärlek omfattade uppgiften, syntes af det fulländade sätt, hvarmed äfven den minsta detalj var anordnad.
Den starka och klara belysning, som föll på tablån, öfverstrålade den med en nästan förklarande glans.
Orkestern hade i samma ögonblick förhänget delade sig uppspelat den svenska folksången, hvilken dock snart öfvergick till den ryska.
Ett stormande sorl af bifall ljöd från de talrika åskådarnes sida.
Tablåns egentliga betydelse behöfde ingen förklaring; den förklarade sig alldeles sjelf.
Det hela var en stor politisk bild, konstnärligt återgifvande de tvinne nordiska hofvens under Gustaf III:s tid lifligaste intressen. I tablåns hufvudfigurer såg man kejsarinnan af Ryssland och den aflidne konungen af Sverige, och i de yngre såg man de unga, på hvilkas förening de ville bygga nordens på ömsesidigt förtroende hvilande framtid.
— Ni intager mig med storm, baron, yttrade Stackelberg. Jag skall underrätta kejsarinnan om de försäkringar, hvarom denna scen erinrar. Å hennes vägnar kan jag likväl redan tacka er för den.
— I denna tablå, hviskade Ehrenström, ligger ett helt politiskt program.
— Det är Gustafs testamente, inföll Aminoff.
— Det är ett revolutionsprogram, ljöd en röst bakom dem, utan att man kunde upptäcka från hvem den kom.
Tonerna af den ryska folksången brusade i detta ögonblick genom rummen.
Hertigen-regenten! tillkännagaf man i detsamma.
Vid detta utrop delade sig gästernas rika led till höger och venster, och hertigen, åtföljd af den till underståthållare nyligen utnämde Liljensparre, skred fram emellan dem.
Hade man härunder fäst sin uppmärksamhet vid Armfelt, skulle man kunnat läsa den öfverraskning eller kanske fastmera den förlägna tvekan, för att icke säga oro, hvari han så oförmodadt tycktes känna sig försatt. Ett liknande uttryck framträdde alldeles omisskänneligt äfven i grefve Stackelbergs anletsdrag. Ehrenström, Franc och Aminoff slöto sig tätt intill Armfelt.
— Baron, yttrade Stackelberg halfhögt, jag skall möta och tala vid hertigen.
— Tillgif mig, ers excellens, genmälte Armfelt, jag är värd här.
Armfelt vände sig härvid om och gick hertigen till mötes.
— Ers höghet öfverraskar mig och oss alla, välkomnade han honom; men det är en kär öfverraskning.
Hertigen syntes något upprörd. Man kunde nästan tro att han allt för plötsligt blifvit förflyttad från den Reuterholmska andeverlden till verkligheten. Förvånad, tviflande och tvekande stirrade han på den talrika omgifningen.
Liljensparre kastade deremot en utmanande blick omkring sig.
Armfelt förde hertigen fram mot tablån. Vid dess anblick fattade han Liljensparres arm liksom för att erhålla ett stöd.
— Hvad betyder det der, Armfelt?
Rösten var hes och sträf.
Allas blickar stannade i detta ögonblick på Armfelt.
— En tableau vivant, ers höghet.
Hertigen tuggade sin tobak, fästande en bister blick på tablån.
— Onekligen mycket lika både kejsarinnan och min aflidne bror. Hvad säger du, Liljensparre?
— Ganska rigtigt, ers höghet. Och de unga tu sedan.
Hertigen vände sig på en gång emot Armfelt.
— Förklara er, Armfelt. Hvad menar ni härmed?
Armfelt hade härunder återvunnit hela sitt lugn. När i vigtiga stunder ett småleende krusade hans läppar, var han alltid i jemnvigt inom sig.
— Ers höghet, förklarade han, jag har verkligen ej förr än nu, då ni med er skarpa blick fäster min uppmärksamhet derpå, märkt den likhet ni angifver. Men — alldeles obestridligt, det förefinnes verkligen någon sådan. Denna omständighet ger i sanning tablån ett högre värde, än jag förut tänkt mig.
Stackelberg följde hvarje hans ord med klappande hjerta. För att döma af den djupa tystnad, som herskade i salongen, tycktes alla intagna af samma oro.
Tablån skall eljest föreställa sanningen och rättvisan, ers höghet, som trycka hvarandras händer, förklarade Armfelt, trampande på odjuret vid sina fötter, en bild af lögnen och intrigen.
Hertigen hostade.
— Jag har draperat dem i furstlig skrud, ty af furstligt blod är väl ändå alltid såväl sanningen som rättvisan.
— Hum — hum.
— Det är en tidsbild, ers höghet.
— Och de unga två?
— Med guds magt, ers höghet, sanningens och rättvisans framtid.
Det är svårt att säga, om hertigen och Liljensparre funno denna förklaring tillfredsställande, men i hvilket fall som helst var den dock alltid en förklaring.
På en vink af Armfelt slöt förhänget sig ögonblicket derefter.
— Bataljen vid Svensksund! befalde Armfelt, vänd till orkestern.
Genast rullade också tonerna af detta hertigens favoritstycke genom rummen.
Den förstämning, som hitintills liksom bundit gästerna, löstes härmed på en gång, och åter böljade de fram och tillbaka.
En stund senare möttes grefve Stackelberg och Armfelt i ett aflägsnare rum.
— Ers excellens, yttrade Armfelt, nu går min väg till konungen. Vill ni följa mig? Man skall ej märka, om vi för en stund aflägsna oss.
— Nej, min baron, jag följer er icke.
— Ni vill icke. Nåväl, ensam vill jag då i den vakande försynens munn tala till ett barn bland kungar och hoppas, att, ehuru min röst blott understödes af ett varmt hjertas tillgifvenhet, kunna utföra hvad ingen annan vill åtaga sig. De nordiska ländernas gemensamma fördelar skola leda mig lika mycket som mitt fäderneslands.
— Jag vill göra mera än följa er, baron, inföll Stackelberg, så snart Armfelt slutat, jag vill lemna er dessa bref.
Armfelt stirrade förvånad på honom, under det han mottog tvänne af Stackelberg lemnade skrifvelser.
En enda blick på utanskrifterna sade honom ifrån hvem de voro.
— Från kejsarinnan, utropade han, fattad af en glad öfverraskning, ah, ett till konungen och ett till mig personligen.
— Klaga således icke mera, min baron, öfver likgiltighet från min sida. Ni ser att äfven jag gör, hvad jag kan, ehuru vi gå olika vägar.
— Nu till konungen!
— Jag stannar qvar här för att betäcka er väg.
- ↑ Så inträffade äfven.
- ↑ Det vansinniga vurmeri, hvari han till en tid försänkte hertigen, är bekant; likaledes det vurmeri, som grundlades hos Gustaf IV.
- ↑ Så inträffade äfven. »Reuterholm hyste ett brinnande hat till Gustaf III:s vänner och fruktade deras öfverlägsenhet. Knapt var han kommen i affärerna, förr än den ene efter den andre af dem afskedades, flyttades till befattningar i landsorten, eller skickades utrikes. Augusti och September månader 1792 voro rika på dylika arrangementer. Ruuth, Lagerbring, Schröderheim och Låstbom måste lemna sina befattningar och hufvudstaden. Armfelt, Taube, Frank, Nordin och Wallqvist hade samma öde». Se fältmarskalken Tolls biografi, pag. 58.
I Liljensparres här förut nämda berättelse till Gustaf IV Adolf heter det: »Reuterholms första göromål var: att skilja alla dem från hofvet eller från hertigen-regenten eller från hufvudstaden, som varit konungen tillgifna och han trodde skulle vara i vägen för hans afsigter. Embetsmän, som hade tjenat konungen i fred och krig, med ära och tro, blefvo antingen alldeles tagna från de befattningar i rikets ärender, som dem af konungen blifvit uppdragne, eller ock transporterade till andra beställningar i landsorterna». Vidare heter det: »Emot konungens uttryckliga förbud i testamentet kunde ingen af dem, som innehade hoftjenster, derifrån förafskedas, men dessa tjenster fördubblades och surviverades med andra personer, hvilkas tänkesätt voro öfverensstämmande med Reuterholms plan, och som nu skulle omgifva den unge konungen, för att hos honom småningom inplanta fördelaktiga omdömen om hertigens styrelse, och öfvertyga konungen att hertigen ej hade annat ändamål, än att under minderårigheten förskaffa ett hittills saknadt lugn, genom partiernas förening och deras förvisande eller skiljande från hufvudstaden, hvilka afmålades antingen såsom förhatlige för nationen eller såsom oroliga hufvuden».
- ↑ Allt, hvad vi i hufvudsak här anföra, hvilar på uppgifter förekommande i Liljensparres berättelse. Såsom en märklig, i sak ganska betecknande anekdot kunna vi ej neka oss nöjet att derur anföra följande:
»Vid ett besök, som Liljensparre gjorde hertigen på Drottningholm, började hertigen — i Reuterholms närvaro — att tala om jakobinismen, uttryckande sin fruktan för att den skulle taga allt mer och mer öfverhand i Sverige, i sammanhang hvarmed han frågade Liljensparre om antalet af de franska jakobinerna vore så stort, som ryktet förmälde, hvarpå L. enligt sin egen uppgift svarade, att de stora framsteg, som sjelfsvåldsandan nu gjorde, egentligen borde tillskrifvas den i Frankrike herskande fanatisimen, som så sorgfälligt här understöddes och utbreddes af de många särskilda utkomna dagblad och ströskrifter, hvilka utan uppehåll afmålade alla faststälda och antagna statsförfattningar såsom despotiska, skadliga och felaktiga, de der alltså skulle behöfva ändring och reform för att frälsa folket från en träldom och en last, derutinnan de regerande af egennytta hade dem fängslat, hvilket fängsel folket hade rätt att sjelfmägtigt lösbryta, då deröfver en fåfäng klagan så länge varit förd m. m. Sådana slags predikanter hade upphettat inbillningen hos de sysslolöse och oerfarne samt hos den blinda filosofien, som i en politisk yrsel icke såg de skadliga följder, som sent eller bittida uppkomma skulle, då all ordning omkullkastades, upphäfdes och förstördes, och hvaruti ingen annan kunde finna sin räkning, än vissa äresjuka bofvar, eller sådana som icke hade något hvarken att våga eller förlora. Hertigen mente, fortsätter L., att här var redan societeter af jakobiner, och ville veta, hvem som vore rätta hufvudmannen, den jag tilläfventyrs kunde känna. Med min vanliga dristighet och utan att svara, tillägger L., gjorde jag en djup bugning för baron Reuterholm, hvilken, under det hertigen gapskrattade, hoppade såsom en ursinnig menniska på golfvet och slutligen yrkade att få underrättelse om den eller de, som understode sig att om honom fälla ett så vanhedrande omdöme, och då jag icke lät förskräcka mig, utan förklarade, att hela staden talar och tror så, verkade denna bittra sanning så på Reuterholm, att hela hans hy förvandlades, utan att han kunde framföra ett enda ord.
- ↑ Första numret af denna tidning utgafs den 17 Angusti 1792. Dess tendens var onekligen liberal, men långt ifrån jakobinsk, som det armfeltska partiet förutsatte. Den egde till motto konung Oscar I:s valspråk, endast med den skilnad all orden stodo i ett omvändt förhållande till hvarandra. Patriotens valspråk var: Sanning och Rätt, och konung Oscars var: Rätt och Sanning. På titelbladet till första numren af Patrioten förekommer följande bekanta, vackra vers:
Med högsta skäl vi den fördöma,
Som, född i Sverige, vågar glömma,
Att han är född att vara fri. - ↑ Denna öfversättning trycktes på C. G. Cronlunds officin i Stockholm, efter uppgift på titelbladet, den 11 Juli 1792.
- ↑ Armfelt och hans vänner bedömde alltid L. ganska hårdt för denna förmenta öfvergång, Måhända var deras omdöme likväl ej fullt befogadt. L. tyckes ha velat ställa sig på en ärlig och rättskaffens ståndpunkt midt emellan partierna, hvaraf följden blef att han slutigen misskändes af dem båda. I sin berättelse framhåller han detta, bittert deröfver beklagande sig. Ett bättre vittnesmål om en alldeles omutlig, om äfven något för mycket burdus sannings- och rättskänsla, har ingen kunnat efterlemna, är denna öppenhjertiga berättelse.
- ↑ Se Bergman-Schinkels »Minnen ur Sveriges nyare historia», andra och tredje delarnes bihang.
- ↑ Alliansen var ingången på 8 år; i händelse af anfall, skulle Sverige och Ryssland bistå hvarandra, Sverige med 10,000 man, Ryssland med 16,000. Dessutom skulle Ryssland årligen till Sverige utbetala 30,000 rubler.
- ↑ Se »Skrifter af Gustaf D'Albedyhl». Tryckta i Nyköping 1799.
- ↑ I Januari och Februari månader 1792 eller några månader före de händelser vi här skildra,
- ↑ I John Browns »svenska hofvets historia» o. s. v. förekommer pag. 204, följande:
»Den gensträfviga adeln vände sig nu till hertigen af Södermanland med anhållan, att han, i händelse af konungens död (Gustaf var alltså ännu icke ens död) — ville sammankalla riksdag, och föreslog honom att de, såvida han ville antaga 1772 års grundlag jemte sådana inskränkningar, som hans olycklige broders ingrepp gjorde nödvändiga, skulle utesluta kronprinsen från tronföljden och åt honom öfverlemna kronan.»
Vi vilja härvid blott anmärka att Brown måste misstaga sig om årtalet, emedan man öfverallt, hvar vi sett, icke talar om 1772 års, utan om 1720 års författning. Men de här ifrågasatta »inskränkningar» tyda väl äfven derhän.