Drottning Margot/Kapitel 37
| ← XXXVI. Konungarnas natt |
|
XXXVIII. Återkomsten till Louvren → |
XXXVII.
ETT ANAGRAM.
Vid Rue de Barres i närheten av Rue de la Mortellerie låg ett ensamt litet hus i en trädgård, som var omgiven av en hög mur med en enda port.
Karl tog upp en nyckel ur fickan och öppnade porten. Efter att ha släppt in Henrik och betjänten med facklan stängde han porten efter sig.
Ett enda litet fönster var upplyst. Karl pekade leende på det för Henrik.
— Ers majestät, jag förstår inte… sade denne.
— Du kommer snart att förstå, Henriot.
Kungen av Navarra såg förvånad på Karl. Hans röst och hans ansikte hade fått ett uttryck av mildhet, som annars inte brukade finnas däri och som Henrik aldrig förut hade sett.
— Henriot, sade kungen till honom, jag har sagt dig, att när jag går ut ur Louvren lämnar jag ett helvete bakom mig. När jag går in här, kommer jag in i paradiset.
— Ers majestät, jag är ofantligt lycklig över att ers majestät funnit mig värdig att följa med på vägen till himmelen.
— Vägen dit är trång, sade kungen och gick uppför en liten trappa, men det är bara för att ingenting skall fattas i liknelsen.
— Och vem är den ängel som vaktar ingången till detta eden.
— Du skall strax få se, svarade Karl IX.
Därmed gjorde han ett tecken åt Henrik att följa honom ljudlöst, öppnade först en dörr och sedan en annan samt stannade där på tröskeln.
— Se, sade han.
Henrik gick fram och stannade orörlig inför en av de vackraste syner han någonsin sett.
Det var en kvinna på omkring aderton eller nitton år, som sov med huvudet mot en liten säng. I denna låg ett sovande barn, vars små fötter hon höll tryckta mot sina läppar. Man skulle ha kunnat tro sig stå inför en tavla av Albani föreställande den heliga jungfrun och Jesusbarnet.
— Åh, ers majestät, sade kungen av Navarra, vem är denna förtjusande varelse?
— Ängeln i mitt paradis, Henriot, den enda varelse som älskar mig för min egen skull.
Henrik log.
— Ja, för min egen skull, upprepade Karl, ty hon älskade mig innan hon visste om att jag är kung.
— Och sedan har hon fått reda på det?…
— Ja, sedan, sedan hon fått reda på det, upprepade konungen med en suck över sin ofta blodigt tunga kunglighet, så älskar hon mig fortfarande. Döm själv!
Därmed gick han tyst fram och tryckte på den unga kvinnans kind en kyss så lätt som när en fjäril kysser en lilja.
Detta var emellertid nog för att väcka henne.
— Karl! mumlade hon och slog upp ögonen.
— Du hör, sade kungen, hon kallar mig Karl. Drottningen säger: ers majestät.
— O, ni är inte ensam, utbrast den unga kvinnan.
— Nej, min kära Marie. Jag har med mig en annan kung, som är lyckligare än jag, ty han har ingen krona, och olyckligare än jag eftersom han ej har någon Marie Touchet. Gud ger ersättning för allt.
— Är det konungen av Navarra? frågade Marie.
— Ja, mitt barn. Kom fram, Henriot.
Kungen av Navarra trädde fram och Karl fattade hans högra hand.
— Se på den här handen, Marie, det är en god och trogen väns hand. Utan denna hand, ser du…
— Vad då, ers majestät?
— Jo, om inte denna hand hade funnits, Marie, så skulle vårt barn i dag inte längre ha någon far.
Marie ropade till, föll på knä och fattade Henriks hand samt kysste den.
— Rätt så, Marie! sade Karl.
— Och vad har ni gjort för att tacka honom? frågade hon Karl.
— Jag har gjort honom samma tjänst tillbaka.
Henrik såg förvånad på Karl.
— Du kommer en dag att få reda på vad jag menar, Henriot. Men kom nu och se.
Därmed gick han fram till det alltjämt sovande barnet.
— Tänk om den här pojkbytingen sove i Louvren i stället för i det här lilla huset vid Rue de Barres, skulle mycket nu se annorlunda ut och kanska även i framtiden.[1]
— Ers majestät, inföll Marie, tyck inte illa vara, men jag tycker mera om att han sover här, för här sover han bättre.
— Låt oss inte störa honom, när han sover, sade kungen. Det är skönt att sova, när man inte har några drömmar.
— Nåväl… ers majestät? sade Marie och visade på en av dörrarna i rummet.
— Ja du har rätt, Marie, sade Karl. Låt oss supera.
— Älskade Karl, sade Marie, ni ber väl hans majestät kungen av Navarra ursäkta mig inte sant?
— För vad?
— För att jag skickat bort våra tjänare, svarade Marie och vände sig därpå mot konungen av Navarra: Det är så, så, att Karl inte vill bli serverad av någon annan än mig.
— Ventre-saint-gris! sade Henrik, det undrar jag sannerligen inte på.
De båda furstarna gingo in i matsalen, medan den ömma och omtänksamma modern bredde ett varmt täcke över den lille Karl, vilken alltjämt sov den goda sömn hans far avundats honom. Därpå gick hon efter dem.
— Det finns bara två kuvert! sade kungen.
— Tillåt att jag serverar deras majestäter.
— Jag tror sannerligen du bringar mig olycka, Henriot?
— Hur så, ers majestät?
— Förstår du inte det?
— Förlåt, Karl, förlåt?
— Jag förlåter dig. Men sätt dig här, Marie, mellan oss båda.
— Jag lyder, svarade Marie.
Hon tog fram ett kuvert och satte sig mellan de båda konungarna samt började servera dem.
— Inte sant, Henriot, sade Karl, är det inte skönt att ha en vrå i världen där man vågar äta och dricka utan att någon förut prövat ens mat och vin?
— Ers majestät, svarade Henrik, var övertygad om att jag mer än någon annan förstår att uppskatta er lycka.
— Säg henne därför, Henriot, att det för att vi alltjämt skola vara lika lyckliga är nödvändigt att hon inte blandar sig i politiken, att hon inte kommer till hovet och framför allt att hon inte gör min mors bekantskap.
— Drottning Katarina älskar verkligen ers majestät så lidelsefullt att hon skulle kunna bli svartsjuk, svarade Henrik för att undvika kungens farliga förtroende.
— Marie, återtog kungen, jag har presenterat för dig en av de snillrikaste och spirituellaste personer jag känner. Vid hovet vill det inte säga litet. Han förvillar andra och jag är den ende som klart genomskådat honom, det vill säga inte hans hjärta men hans förstånd.
— Det smärtar mig, ers majestät, sade Henrik, att ni på samma gång som ni överdrivit det förra tvivlar på det senare.
— Jag överdriver ingenting, sade Karl. Framför allt brukar han göra förtjusande anagram. Säg åt honom att göra ett på ditt namn. Jag ansvarar för att han kan det.
— Åh, vad skall man väl kunna finna i namnet på en stackars flicka som jag. Vilken vacker tanke kan väl rymmas i namnet Marie Touchet?
— Den här, svarade Henrik. Den är lätt funnen och jag förtjänar föga beröm för att jag gjort det.
— Aha, det är redan gjort, utbrast Karl. Där ser du…
Henrik tog upp en anteckningsbok ur fickan på sin rock, rev ut ett blad och skrev först namnet:
MARIE TOUCHET,
och sedan därunder:
JE CHARME TOUT.
Därpå räckte han den unga kvinnan bladet.
— Verkligen! utropade hon. Det är underbart!
— Vad har han skrivit? frågade Karl.
— Ers majestät jag vågar inte upprepa det.
— Ers majestät, inföll Henrik, i namnet Marie Touchet finns det, om man såsom brukligt är förvandlar I till J följande mening: Je Charme tout (Jag behagar allt).
— Sannerligen, utbrast Karl, det stämmer, bokstav för bokstav. Jag vill att detta skall bli ditt valspråk, Marie. Aldrig har ett valspråk varit mera. på sin plats. Tack, Henrik! Jag vill ge dig valspråket skrivet i diamanter, Marie.
Supén var slut. Klockan slog två i Notre-Dame.
— Till tack för hans komplimang Marie, skall du nu ge honom en fåtölj där han kan sova i natt, sade kungen. Men på avstånd från oss, för han snarkar så man kan bli rädd. Om du sedan vaknar före mig, Henriot, skall du väcka mig. Klockan sex skall vi vara vid Bastiljen. God natt, Henriot. Ordna för dig som du vill. Men, tillade han och gick en smula närmare Henrik samt lade sin hand på hans axel, gå inte härifrån före mig. Det gäller ditt liv, Henrik, ditt liv, hör du?
Henrik hade redan fattat alltför stora misstankar av vad han ännu icke kunde förstå för att ej följa ett dylikt råd.
Karl IX gick in i sitt rum, medan den härdade bergsbon Henrik gjorde det bekvämt för sig i en fåtölj, där han snart bevisade, att hans svåger gjort rätt i att hålla sig utom hörhåll för honom.
I daggryningen morgonen därpå väcktes han av kungen. Som han legat fullt påklädd tog hans toalett inte mycken tid. Kungen var så lycklig och glad till sinnes som man aldrig sett honom i Louvren. De timmar han tillbragte i det lilla huset vid Rue de Barres voro de lyckligaste i hans liv.
Båda återvände genom sovrummet. Den unga kvinnan sov ännu i sin säng. Barnet sov även i sin vagga. Båda logo i sömnen.
Karl stod en stund och betraktade dem med ett uttryck av outsäglig ömhet. Därpå vände han sig åter mot konungen av Navarra.
— Henriot, sade han, om du någonsin råkar få reda på vilken tjänst jag har gjort dig i natt och det skulle hända någon olycka, tänk då på det här barnet som sover i vaggan.
Därpå gav han dem båda en kyss på pannan utan att ge Henrik tid att utfråga honom närmare.
— Farväl, änglar, sade han.
Därmed gick han ut.
Henrik följde honom tankfull.
De hovmän, med vilka Karl stämt möte vid Bastiljen, väntade där med hästar. Karl vinkade åt Henrik att stiga i sadeln och steg själv till häst.
— Vart skall vi ta vägen? frågade Henrik.
— Vi skall gå och ta reda på, om hertigen av Anjou kommit tillbaka endast och allenast för madame de Condés skull och om hans ärelystnad är lika stor som hans kärlek.
Henrik förstod ingenting av denna förklaring och följde med utan att vidare säga något.
Då de kommo fram till Marais kunde man i skydd av pallisaderna se allt vad som på den tiden kallades Les Faubourgs Saint-Laurent. Där fäste Karl i den gråaktiga dimman Henriks uppmärksamhet på flera personer, som insvepta i stora kappor och med pälsmössor på huvudet redo framför en tungt lastad packvagn. Allteftersom de närmade sig kunde de urskiljas tydligare och man kunde se en annan man, vilken var klädd i en lång brun kappa och med ansiktet dolt av en hatt av franskt snitt. Han red bredvid och samtalade med den förnämste av männen.
— Aha, sade Karl småleende, jag anade det.
— Om jag inte misstar mig, inföll Henrik, så är mannen i den bruna kappan hertigen av Anjou.
— Det stämmer, svarade Karl. Men maka på dig, så att han inte ser dig.
— Men vilka äro männen i de grå kapporna och pälsmössorna? frågade Henrik vidare.
— Det är de polska sändebuden. Och i vagnen finns en krona. Men nu, tillade han och satte sin häst i galopp mot Temple, kom nu, Henriot. Jag har sett allt vad jag ville.
- ↑ Barnet var ingen mindre än den ryktbare hertigen av Angouleme, vilken avled år 1650. Om han hade varit en legitim son till Karl IX, skulle han ha kommit på tronen i stället för Henrik III, Henrik IV, Ludvig XIII och Ludvig XIV.