Drottning Margot/Kapitel 38
| ← XXXVII. Ett anagram |
|
XXXIX. Förhören → |
XXXVIII.
ÅTERKOMSTEN TILL LOUVREN.
Den gångna nattens händelser hade varit ett fruktansvärt slag för Katarina. Hon kunde inte få en blund i ögonen, och när morgonen bröt in, begav hon sig genast till Karl IX:s rum. Vakten, som var van att se henne när som helst gå in till kungen, lät henne utan vidare passera. Hon begav sig genom väntrummet in i vapensalen. Där träffade hon endast Karls amma.
— Var är min son? frågade hon.
— Ers majestät, svarade amman, han har förbjudit att någon får komma in i hans rum före klockan åtta, och det är hon ännu inte.
— Detta förbud gäller inte mig.
Katarina log.
— Ja, återtog amman, jag vet nog att ingen här har rätt att sätta sig emot ers majestät. Jag bönfaller därför om att ers majestät måtte höra en stackars kvinnas vädjan och inte gå längre.
— Jag måste tala med min son.
— Jag skall öppna dörren på en uttrycklig befallning av ers majestät.
— Öppna då, jag vill det.
Nu lämnade amman Katarina nyckeln. Men hon behövde den inte. Hon tog upp ur fickan en annan nyckel och öppnade.
Sovrummet var tomt, Karls säng var orörd. De båda vinthundarna, som lågo på björnhuden nedanför sängen kommo fram och slickade Katarinas elfenbensgula hand.
— Aha, sade änkedrottningen och rynkade ögonbrynen, han är utgången. Jag skall vänta på honom
Dyster och tankfull satte hon sig vid fönstret mot borggården, från vilket man kunde se den förnämsta gallerporten.
I två timmar satt hon där blek och orörlig som en marmorstaty. Därefter såg hon äntligen en ryttartrupp komma in i Louvren med kungen och Henrik av Navarra i spetsen.
Nu förstod hon allt. I stället för att disputera med henne om svågerns häktning hade han tagit honom med sig och på så sätt räddat honom.
— O, vad han är blind! utropade hon.
Några ögonblick därefter hördes ljudet av steg i rummet bredvid, som var vapensalen.
— Men ers majestät, hörde hon Henrik säga, säg mig nu när vi kommit tillbaka till Louvren varför ni tagit mig med er från Louvren och vilken tjänst det är ni gjort mig.
— Nej, Henriot, svarade Karl. En dag kommer du kanske att få veta det, men för närvarande är det en hemlighet. Så mycket kan du få veta, att jag sannolikt kommer i gräl med min mor för din skull.
Därmed drog han undan draperiet och befann sig ögonblicket därpå ansikte mot ansikte med Katarina.
Bakom honom syntes béarnarens bleka och oroliga ansikte.
— Ni här, sade Karl och rynkade på ögonbrynen.
— Ja, min son, svarade Katarina. Jag vill tala med er.
—Med mig?
— Ja, med er ensam.
— Nåja, sade Karl och vände sig om mot sin svåger, eftersom det inte kan undvikas, så är det bäst att det sker så fort som möjligt.
— Jag avlägsnar mig, ers majestät, sade Henrik.
— Ja, lämna oss, sade Karl. Och eftersom du nu är katolik, så gå i mässan i stället för mig. Jag stannar kvar här för en predikan.
Henrik bugade sig och gick.
Karl IX förebyggde de frågor hans mor tänkte ställa till honom.
— Nå min mor, sade han och försökte vända saken i skämt, ni ämnar gräla på mig, eller hur? Jag har varit nog vanvördig att låta er lilla plan stranda. Men för tusan, jag kunde väl inte låta arrestera och föra till Bastiljen en man, som nyss räddat mitt liv. Jag ville inte heller tvista med min mor. För övrigt, tillade han för sig själv, straffar den gode Guden de barn som tvista med sin mor. Det fick min bror Frans II känna på. Men förlåt mig nu, min mor, sade han högt, och erkänn att det var ett gott skämt.
— Ers majestät misstar sig, sade Katarina, det är inte fråga om något skämt.
— Jovisst, och ni skall också sluta upp med att behandla det som någonting annat, för djävulen!
— Genom sitt misstag har ers majestät förhindrat en plan som skulle ha lett till ett stort avslöjande.
— Bah, inte bryr ni väl er om en misslyckad plan, min mor… ni kan göra tjugu andra i stället. Och i fråga om dem lovar jag att hjälpa er.
— Nu är det för sent. Ty nu har han blivit varnad och kommer att vara på sin vakt.
— Nåväl, låt oss komma till botten med den här saken. Vad har ni emot Henrik, min mor?
— Jag har det emot honom att han konspirerar.
— Javisst det kunde jag tänka mig, det är er ständiga anklagelse. Men är det inte så att alla människor konspirera en smula i det förtjusande kungliga residens som kallas Louvren?
— Men han konspirerar mer än någon annan, och han är farligare än någon anar. Hör på, det finns ett medel att övertyga mig om att jag har orätt.
— Vilket då, min mor.
— Fråga Henrik, vem som i natt befann sig i hans rum.
— I hans rum? I natt?
— Ja. Och om han talar om för er det…
— Nå?…
— Då är jag beredd att erkänna att jag misstagit mig.
— Men om det var en kvinna, så kan vi väl inte fordra…
— En kvinna?
— Javisst.
— En kvinna som dödat två vakter och som tillfogat herr de Maurevel ett kanske dödligt sår!
— Åhå, sade kungen, det här börjar bli allvarligt. Det har således flutit blod?
— Tre män ha blivit liggande på platsen.
— Och den som bragt dem därhän?
— Är räddad och oskadd.
― För tusan, utbrast Karl, det var en duktig karl. Ni har alldeles rätt, min mor, honom skulle jag vilja lära känna.
― Nåväl, nu säger jag på förhand, att ni inte kommer att få reda på vem det är, åtminstone inte genom Henrik.
— Men genom er, min mor. Den där karlen kan väl inte ha flytt utan att lämna något spår efter sig och utan att man sett hur han var klädd?
— Man observerade att han var klädd i en mycket elegant körsbärsfärgad kappa.
— Jaså, en körsbärsfärgad kappa, sade Karl. Jag vet bara en sådan vid hovet som är tillräckligt frapperande för att man skulle lägga närmare märke till den.
— Just det, inföll Katarina.
— Nå?… frågade Karl.
— Vänta mig här, sade Katarina. Jag skall gå och se efter om mina befallningar ha blivit utförda. Därmed avlägsnade sig Katarina. Karl blev ensam kvar. Han gick tankspridd fram och tillbaka och visslade på en jaktvisa.
Vad Henrik beträffar hade han lämnat sin svåger full av oro. I stället för att gå genom den vanliga korridoren begav han sig till den lilla lönntrappa, som redan förut blivit omtalad och som ledde till andra våningen. Han hade emellertid knappt kommit fyra trappsteg, förrän han observerade en skugga framför sig och stannade med handen på dolkfästet. Strax därpå märkte han att det var en kvinna som fattade hans hand samtidigt med att en ljuv och välbekant röst sade till honom:
— Gud vare lov, ers majestät, för att ni är välbehållen tillbaka. Jag har varit så orolig för er. Men Gud måtte ha hört mina böner.
— Vad har hänt? frågade Henrik.
— Det får ni veta när ni kommer in till er. Oroa er inte för Orthon. Honom har jag tagit hand om.
— Det var besynnerligt, mumlade Henrik. Vad har hänt? Och vad har hänt Orthon?
Denna fråga hördes olyckligtvis inte av madame de Sauve, som redan var långt borta.
Högst upp på trappan möttes Henrik av en ny skugga. Denna gång var det en man.
— Tyst! sade denne.
— Aha, är det ni, Frans?
— Kalla mig inte vid namn.
— Vad är det då som har hänt?
— Gå in till er får ni veta det. Smyg er sedan ut i korridoren, se er omkring åt alla håll om någon spionerar på er och kom sedan in till mig. Dörren är endast tillskjuten.
Han försvann i sin tur nedför trappan.
— Ventre-saint-gris! mumlade béarnaren, gåtan blir allt dunklare. Men eftersom det bara kommer an på mig att finna lösningen, så är det bäst jag fortsätter.
Då han kom fram till sin dörr, ställde han sig först och lyssnade. Inte ett ljud hördes, Och förövrigt, eftersom Charlotte sagt åt honom att gå in till sig, kunde det väl inte vara någon fara. Han kastade en hastig blick omkring sig i förrummet. Det var tomt. Men ännu fann han ingenting som kunde ge honom en aning om vad som hänt.
— Orthon är verkligen inte här, mumlade han.
Så gick han in i det andra rummet.
Här blev alltsammans klart för honom.
Trots att man använt massor av vatten funnos stora rödaktiga fläckar kvar på golvet. En möbel var sönderslagen, en venitiansk spegel var krossad av en kula, sängomhängena voro sönderrivna av värjstyng, en hand hade efterlämnat ett blodigt märke på väggen. Allt tydde på att här utkämpats en strid på liv och död.
Henrik for med handen över sin fuktiga panna och mumlade:
— Nu förstår jag vilken tjänst kungen gjort mig. Man har kommit hit för att mörda mig. Och… de Mouy?… Vad ha de gjort med de Mouy? De uslingarna! Tänk om de ha dödat honom!
Efter en sista dyster blick omkring sig skyndade han ut i korridoren, försäkrade sig om att ingen fanns i närheten och rusade in till hertigen av Alencon.
Hertigen väntade honom i det första rummet. Han fattade livligt Henriks hand och drog honom med sig in i ett litet lönnrum, medan han lade fingret på läpparna.
— Åh, min bror, sade han därpå, vilken förfärlig natt.
— Vad har då hänt? frågade Henrik.
— Man har velat arrestera er.
— Mig?
— Ja
— Av vilken anledning?
— Det vet jag inte. Var befann ni er?
— Kungen tog mig med sig ut och superade med mig ute i staden.
— Då visste han om det, sade hertigen av Alencon. Men eftersom ni själv inte var hemma, vem var det då som var där?
— Var det någon hos mig? frågade Henrik som om han inte haft en aning därom.
— Ja, det var en man. När jag hörde bullret skyndade jag till för att hjälpa er. Men det var redan för sent.
— Blev mannen arresterad? frågade Henrik ängsligt.
— Nej, han räddade sig efter att svårt ha sårat Maurevel och dödat två vaktposter.
— Åh, den tappre Mouy! utbrast Henrik.
— Det var således de Mouy? frågade hertigen livligt.
Henrik förstod att han hade försagt sig.
— Jag antar det åtminstone, sade han, ty jag hade stämt möte med honom för att komma överens med honom om er flykt samt säga honom att jag avstått från alla mina rättigheter till Navarras tron.
— Då äro vi förlorade sade hertigen, om saken är bekant.
— Ja, ty Maurevel kommer att tala.
— Maurevel har fått en värjstöt i halsen. Jag har talat vid den fältskär som tog hand om honom och fått veta, att han inte kommer att kunna få fram ett ord på åtta dagar.
— Åtta dagar… det är tillräckligt för att de Mouy skall hinna sätta sig i säkerhet.
— Men när allt kommer omkring, sade hertigen, kan det vara någon annan än herr de Mouy.
— Tror ni verkligen det?… frågade Henrik.
— Ja, den flyende försvann mycket fort, och man har inte sett något annat än hans körsbärsröda kappa.
— Ja, det måste erkännas, sade Henrik, att körsbärsröd kappa passar bättre för en hovsprätt än för en soldat. Aldrig kommer man att misstänka att de Mouy haft en körsbärsröd kappa på sig.
— Nej, instämde hertigen av Alencon. Snarare skulle man då misstänka att det var…
Han avbröt sig.
— Att det var herr de La Mole, ifyllde Henrik.
— Javisst. Ty jag själv, som såg mannen fly, tvivlade också ett ögonblick.
— Jaså, ni tvivlade. Ja, det kunde verkligen ha varit herr de La Mole.
— Vet han någonting?
— Ingenting säkert och ingenting av vikt åtminstone.
— Men svåger, återtog hertigen, nu tror jag verkligen att det var han.
— För tusan, det kommer att göra drottningen ledsen. Hon är intresserad för honom,
— Verkligen? frågade hertigen häpen.
— Javisst. Erinrar ni er inte att hon rekommenderade honom hos er?
— Jo, svarade hertigen med dov röst. Jag har också velat göra honom en tjänst… jag gick upp till honom och tog ner hans röda kappa för att ingenting skulle kompromettera honom.
— Det var mycket klokt, sade Henrik. Nu inte bara gissar jag, nu skulle jag kunna svära på att det var han.
— Till med inför rätta? frågade hertigen.
— Javisst, svarade Henrik. Han kanske kom med något bud från Margareta.
— Om jag kunde vara säker om ert vittnesmål, sade hertigen, skulle jag nästan kunna anklaga honom.
— Om ni anklagar honom, min svåger, sade Henrik, så förstår ni nog att jag inte kommer att säga emot.
— Men drottningen? frågade hertigen.
— Javisst, drottningen?
— Man måste få reda på vad hon kommer att göra.
— Det åtar jag mig att ta reda på.
— För tusan, min svåger, hon gjorde orätt i att säga emot oss. Ty på det här viset kommer den unge mannen att bli ofantligt ryktbar utan att ha behövt göra någonting för det.
Henrik begav sig genast till Margareta. Hon hade tillbragt en orolig natt hos sin väninna efter uppträdet vid Rue Tison och hade återvänt först på morgonen. När hon kommit hem hade hon lagt sig, men kunde inte sova utan spratt till vid minsta buller.
Då hörde hon en knackning på lönndörren. Sedan Gilonne sett efter vem den besökande var, fick Henrik komma in.
Han stannade i dörren. Ingenting i hans min talade om en förorättad make. Det vanliga leendet låg över hans fina läppar och ingenting i hans drag förrådde de fruktansvärda sinnesrörelser för vilka han varit utsatt.
Han frågade Margareta med blicken om han fick tala ensam med henne. Drottningen förstod hans blick och avskedade Gilonne med en åtbörd.
— Ers majestät, sade Henrik därefter, jag vet hur fäst ni är vid era vänner och därför är det svårt för mig att tala om för er en ledsam nyhet.
— Vilken då? frågade Margareta.
— En av våra bästa vänner är i detta ögonblick mycket svårt komprometterad.
— Vilken?
— Den käre greve de La Mole.
— Greve de La Mole komprometterad! Hur så?
— På grund av äventyret i natt.
Trots sitt stora herravälde över sig själv kunde Margareta ej låta bli att rodna. Med en kraftansträngning frågade hon:
— Vilket äventyr?
— Vad nu, utbrast Henrik, har ni inte hört oväsendet i Louvren i natt?
— Nej.
— Jag lyckönskar er, sade Henrik med beundransvärt oskyldig min, det bevisar, att ni har en ofantligt god sömn.
— Nåväl, vad är det, som har hänt?
— Jo, vår goda mor hade givit befallning åt herr de Maurevel och sex vaktposter att arrestera mig.
— Ers majestät!
— Ja, just mig.
— Varför det?
— Vem kan säga de bevekelsegrunder som finnas i en så djup själ som vår mors? Jag vördar dem, men jag känner dem inte.
— Och ni var inte hemma?
— Nej, jag råkade att inte vara det. Kungen bjöd mig med sig i går kväll. Men om jag inte själv var hemma så var det någon annan där.
— Vem då?
— Det ser ut som om det var herr de La Mole.
— Herr de La Mole! utbrast Margareta häpen.
— Kan man tänka sig en sådan liten provencalare, sade Henrik. Vet ni vad, han har dödat två vaktposter och sårat Maurevel.
— Dödat två vaktposter och sårat Maurevel? Det är omöjligt!
— Vad nu? Tvivlar ni verkligen på hans mod?
— Nej, men jag menar att herr de La Mole inte kunde vara hos er.
— Varför kunde han inte vara hos mig?
— Därför… därför att… sade Margareta förvirrad, därför att han var någon annanstans.
— Jaså, ja, kan han visa ett alibi, så är det en annan sak, sade Henrik. Då säger han bara var han befann sig och så är saken klar.
— Var han befann sig?… upprepade Margareta livligt.
— Javisst… han måste ha träffat och talat med någon. Men eftersom man olyckligtvis har bevis…
— Bevis… vilka då?
— Den man som slogs så förtvivlat bar en röd kappa.
— Men det är inte bara herr de La Mole som har röd kappa… jag känner en person till.
— Javisst, det gör jag också… Men så här kommer det att bli. Antingen var det herr de La Mole eller också var det den andre, det vill säga herr de Mouy. Och om herr de Mouy blir arresterad, så äro vi förlorade.
— Javisst, jag förstår det.
— Däremot komprometterar herr de La Mole inte någon, såvida ni inte tror att han är i stånd att hitta på någon historia, som till exempel att han var tillsammans med damer… ja, vad vet jag?
— Om ni bara är orolig för den saken, inföll Margareta, så kan ni vara lugn, han kommer inte att säga någonting.
— Vad nu, sade Henrik, kommer han att att tiga, även om han får betala sin tystnad med sitt liv?
— Han kommer att tiga.
— Är ni säker på det?
— Jag ansvarar för det.
— Då är allting bra, sade Henrik och steg upp.
— Går ers majestät, frågade Margareta livligt.
— Javisst. Detta var allt vad jag ville säga.
— Och vart går ni…
— Jag skall försöka dra oss ur den klämma, som den förbaskade karlen i röda kappan har satt oss i.
— Min Gud! Den stackars unge mannen! utropade Margareta förtvivlad och vred händerna.
— Ja, sannerligen, sade Henrik och drog sig tillbaka, den käre herr de La Mole är verkligen en utmärkt tjänare.