Drottning Margot/Kapitel 39
| ← XXXVIII. Återkomsten till Louvren |
|
XL. Hämndplaner → |
XXXIX.
FÖRHÖREN.
Karl hade kommit in i sitt rum skrattande och skämtande. Men efter att ha talat med sin mor i tio minuter skulle man ha kunnat tro att hon överflyttat sin blekhet och sin harm till honom medan hon själv antagit sonens glada humör.
— Herr de La Mole, sade Karl. Herr de La Mole. Vi måste kalla hit Henrik och hertigen av Alencon. Henrik därför att den unge mannen varit hugenott, och hertigen därför att han är i hans tjänst.
— Kalla hit dem om ni vill, min son, men ni kommer inte att få veta någonting. Jag är rädd för att Henrik och Frans stå i hemligt samförstånd med varandra. Att förhöra dem är att väcka deras misstankar. Jag tror att det vore bättre att långsamt och säkert pröva dem under några dagar. Om ni låter de skyldige få andrum, min son, och låter dem tro att de sluppit undan er vaksamhet, så bli de djärva och triumferande och vi komma därigenom till rätta med dem. Då få vi reda på allt.
Karl gick tvekande fram och tillbaka. Hans misstankar hade väckts till liv och han knöt krampaktigt händerna.
— Nej sade han slutligen, jag väntar inte. Ni vet inte vad man kan ha att vänta sig. Jag är som förföljd av spöken. För resten bli alla de här junkrarna för var dag allt mera oförskämda. Senast i natt vågade två sådana där sprätthökar sätta sig upp emot mig. Om herr de La Mole är oskyldig är det bra men jag skulle vilja veta var den här de La Mole befann sig i natt, då man slog ihjäl mina vaktposter i Louvren och då man slogs med mig vid Rue Cloche-Percée. Skicka därför efter hertigen av Alencon först och Henrik sedan. Ni kan stanna kvar, min mor.
Katarina satte sig. Efter en stund inträdde hertigen av Alencon. Samtalet med Henrik hade gjort honom förberedd och han kunde därför visa sig lugn.
Hans svar voro mycket tydliga. Han hade blivit tillsagd av sin mor att stanna inne hos sig och visste därför ingenting om nattens tilldragelser. Men som hans rum lågo vid samma korridor som konungens av Navarra hade han först trott sig höra ett buller som när en dörr slås in samt svordomar och slutligen pistolskott. Då hade han öppnat sin dörr på glänt och sett en man i röd kappa fly sin väg.
Karl och hans mor växlade en blick.
— I röd kappa? upprepade konungen.
— Ja, svarade hertigen.
— Kom den där röda kappan er inte att misstänka någon särskild person?
Hertigen tog alla sina själskrafter till hjälp för att kunna ljuga så naturligt som möjligt.
— Jag måste erkänna, sade han, att jag i första ögonkastet tyckte mig känna igen en av mina hovmäns kappa.
— Vad heter den hovmannen?
— Herr de La Mole.
— Varför var herr de La Mole inte hos er som hans tjänst fordrade?
— Jag hade givit honom ledigt, svarade hertigen.
— Det är bra, sade Karl. Gå nu.
Hertigen av Alencon närmade sig den dörr genom vilken han kommit in.
— Nej, inte den vägen, sade Karl, den här. Därmed pekade han på den dörr som ledde in till hans ammas rum.
Han ville inte att Frans och Henrik skulle mötas. Han visste ej, att de hade träffats ett ögonblick och att detta ögonblick varit nog för att de skulle komma överens.
Nu inträdde Henrik i sin tur. Han väntade ej på att Karl skulle tilltala honom.
— Ers majestät gjorde rätt i att kalla på mig sade han. Jag var just på väg hit för att begära rättvisa.
Karl rynkade ögonbrynet.
— Ja, rättvisa, fortsatte Henrik. Jag börjar med att tacka ers majestät för att ha tagit mig med i går kväll, ty därigenom har ers majestät räddat mitt liv. Men vad har jag gjort för att man skulle vilja låta mörda mig?
— Det är inte fråga om något mord, inföll Katarina, det gällde en arrestering.
— Jaså, sade Henrik. Vilket brott har jag begått för att man vill arrestera mig? Om jag är skyldig, är jag det inte lika mycket i dag på morgonen som i går kväll? Tala om för mig mitt brott, ers majestät.
Karl såg på sin mor, förlägen om vad han borde svara.
— Min son, sade Katarina, ni tar emot misstänkt folk.
— Jaså, sade Henrik, och dessa misstänkta människor kompromettera mig, inte sant?
— Jovisst.
— Men tala om för mig vilka de äro! Konfrontera mig med dem!
— Sannerligen, sade Karl, Henrik har verkligen rätt att begära en förklaring.
— Och det begär jag, återtog Henrik, som kände överlägsenheten i sin ställning och ej var sen att draga fördel därav. Har jag inte efter mitt giftermål med Margareta visat mig som en god make? Må man fråga Margareta? Och som en god katolik? Må man fråga min biktfar. Och som en god familjemedlem. Må man fråga dem som voro närvarande vid jakten i går.
— Ja, det är sant, Henriot, sade konungen, men vad vill du man skall göra. Det påstås att du konspirerar.
— Mot vem då?
— Mot mig.
— Ers majestät, om jag konspirerade mot er, så hade jag inte behövt göra mer än låta händelserna ha sin gång, då er häst fick knät krossat och inte förmådde resa sig igen och då vildsvinet rusade på ers majestät.
— För tusan djävlar, min mor, ser ni inte att han har rätt.
— Men säg, vem var hos er i natt?
— Madame, svarade Henrik, i en tid då det finns så få som våga svara för sig själva svarar jag aldrig för andra. Jag lämnade mina rum klockan sju på kvällen. Klockan tio kom min svåger Karl och tog mig med ut. Jag har inte lämnat honom under hela natten. Jag kunde inte på samma gång vara tillsammans med hans majestät och ha reda på vad som tilldrog sig hos mig.
— Men det är inte mindre sant, sade Katarina, att en man i er tjänst dödat två av hans majestäts vaktposter och sårat herr de Maurevel.
— En man i min tjänst? upprepade Henrik. Vilken då madame? Säg mig vem det är.
— Alla människor anklaga herr de La Mole.
— Herr de La Mole är inte i min tjänst, madame. Herr de La Mole är i hertigen av Alencons tjänst.
— Men säg, sade Karl, var det herr de La Mole som var hos dig, Henrik?
— Hur skall jag kunna veta det, ers majestät? Herr de La Mole är en utmärkt tjänare, ytterst tillgiven drottning Margareta, som har rekommenderat honom hos sin bror. Han brukar ofta lämna mig bud från drottningen eller från hertigen av Alencon själv. Jag kan inte säga att det inte var han.
— Det var han, sade Katarina. Man har sett hans röda kappa.
— Har herr de La Mole en röd kappa?
— Ja.
— Och den person som gjorde slut på mina två vaktposter och sårade herr de Maurevel…
— Hade också röd kappa? frågade Henrik.
— Ja, svarade Karl.
— Jag har ingenting att tillägga, sade béarnaren. Men det förefaller, som det i så fall vore herr de La Mole och inte mig man borde förhöra. Jag ber endast att få göra ers majestät uppmärksam på en sak.
— Vad då?
— Att om det varit jag som i stället för att rätta mig efter ordern hade försvarat mig, då vore jag skyldig och förtjänade allt möjligt straff. Men nu var det inte jag utan en okänd, som arresteringsordern inte angick. Det var således med orätt som man ville arrestera honom. Han försvarade sig och han försvarade sig bra till och med. Men därvid var han i sin fulla rätt.
— Men… mumlade Katarina.
— Madame, inföll Henrik, lydde ordern på att jag skulle arresteras?
— Ja, svarade Katarina, hans majestät hade själv undertecknat den.
— Innebar den inte dessutom en order att arrestera den som man fann i mitt ställe om jag ej anträffades?
— Nej, svarade Katarina.
— Nåväl, sade Henrik, om man inte bevisar att jag konspirerar och att den man som var i mitt rum konspirerar med mig, då är den mannen oskyldig.
Därpå vände han sig mot Karl IX och fortsatte:
— Ers majestät, jag lämnar inte Louvren. Jag är till och med beredd att ge mig fången på ett enda ord av ers majestät och bege mig till vilket statsfängelse ers majestät än behagar sätta mig i. Men intill dess har jag rätt att kalla mig, och jag kallar mig också ers majestäts trogne tjänare, undersåte och frände.
Med en värdighet, som man hittills aldrig sett hos honom, bugade sig Henrik för Karl och avlägsnade sig.
— Bravo, Henriot, sade Karl när konungen av Navarra hade gått.
— Bravo, när han har tillfogat oss alla ett nederlag? sade Katarina.
— Varför skulle jag inte applådera? När vi fäkta med varandra och han träffar mig säger jag ju också bravo. Min mor, ni gör orätt i att förakta honom som ni gör.
— Min son, sade Katarina, jag föraktar honom inte, jag fruktar honom.
— Ni gör orätt i det, min mor. Henriot är min vän, och som han själv sade, om han konspirerat mot mig, så hade han bara behövt låta vildsvinet hållas.
— Ja, inföll Katarina, för att hans personlige fiende hertigen av Anjou skulle bli konung i Frankrike.
— Min mor, det betyder ingenting vilket motiv som förmått Henrik att rädda mitt liv. Det är i alla fall ett faktum att han har räddat det. Och för tusan djävlar… jag vill inte att man gör honom något illa. Vad herr de La Mole beträffar, skall jag tala med hertigen av Alencon, i vilkens tjänst han är.
Katarina förstod att dessa ord inneburo ett avsked. Hon drog sig tillbaka till sina rum och fann där Margareta, som väntade på henne.
— Ni här, min dotter, sade hon. Jag lät skicka efter er i går kväll.
— Jag vet det, madame, men jag var utgången.
— Och nu?…
— Och nu kommer jag till ers majestät för att säga, att ni står i begrepp att begå en stor orättvisa.
— Vilken då?
— Ni ämnar låta arrestera greve de La Mole, inte sant?
— Ni misstar er, min dotter, jag arresterar ingen, det är kungen som låter arrestera folk.
— Låt oss inte leka med ord, min mor, när det gäller allvarliga saker. Man kommer att arrestera herr de La Mole, inte sant?
— Det är sannolikt.
— Han anklagas för att i natt ha befunnit sig i kungens av Navarra rum samt för att ha dödat två vaktposter och sårat herr de Maurevel?
— Det är verkligen det brott för vilket han anklagas.
— Man anklagar honom med orätt, sade Margareta, herr de La Mole är inte skyldig.
— Är herr de la Mole inte skyldig! utbrast Katarina glatt överraskad.
— Nej, fortsatte Margareta, han kan inte vara skyldig, eftersom han inte var hos konungen.
— Var befann han sig då?
— Hos mig, madame.
— Hos er?
— Ja, just hos mig.
En blixtrande blick på dottern borde ha varit svaret på denna bekännelse. Men Katarina nöjde sig med att lägga händerna i kors i knäet.
— Och… sade hon efter ett ögonblicks tystnad, om man nu arresterar herr de La Mole och förhör honom…
— Så kommer han att säga var han befann sig och vem han var tillsammans med, svarade Margareta, ehuru hon var säker på motsatsen.
— Eftersom det är på det viset, så har ni rätt, min dotter, det är nödvändigt, att herr de La Mole inte blir arresterad.
Margareta ryste till. Det föreföll henne, som om hennes mor uttalade dessa ord på ett hemlighetsfullt och hemskt sätt. Hon hade emellertid ingenting att tillägga, ty hon hade nu fått det som hon begärt.
— Således var det inte herr de La Mole, som var hos konungen, sade Katarina, det var en annan?
Margareta svarade ej.
— Vet ni vem den andre var, min dotter?
— Nej, min mor, svarade Margareta med osäker röst.
— Jag upprepar att jag inte vet vem det var, svarade Margareta och bleknade mot sin vilja.
— Gott, sade Katarina i likgiltig ton. Man får ta reda på det. Gå nu, min dotter, din mor skall vaka över din heder.
Margareta avlägsnade sig.
— Jaså, mumlade Katarina, man sammangaddar sig. Henrik och Margareta äro i gott samförstånd. Maken är blind för att makan skall vara stum. Åh, ni äro mycket listiga, mina barn, och ni tro att ni äro mycket starka. Men er styrka ligger i en enighet, och jag kommer att knäcka er en i taget. Förresten, en gång kommer den dag, då Maurevel kan tala eller skriva, uttala ett namn eller forma sex bokstäver. Den dagen får man veta allt… Ja, men den dagen har den skyldige redan satt sig i säkerhet. Det bästa är att genast splittra deras enighet.
Följaktligen begav hon sig genast tillbaka till sin son, som hon fann inbegripen i samtal med hertigen av Alencon.
— Min mor, utbrast kung Karl och rynkade på ögonbrynen, ni här?
— Varför tillade ni inte ännu? Det ordet tänkte ni i alla fall, min son.
— Det som jag tänker angår bara mig själv, svarade Karl i den brutala ton han ibland kunde antaga till och med mot Katarina. Vad vill ni? Säg fort.
— Jo, ni hade rätt, min son, sade hon till Karl, och ni, Alencon, hade orätt.
— I vad då, madame, frågade båda på en gång.
— Det var inte herr de La Mole som var hos kungen av Navarra.
— Jaså, utbrast Frans och bleknade.
— Vem var det då? frågade Karl.
— Det vet vi inte än, men vi kommer att få reda på det den dag då herr de Maurevel blir i stånd att tala. Låt oss därför tills vidare inte bry oss om den saken, som snart blir uppklarad av sig själv och låt oss i stället tala om herr de La Mole.
— Vad vill ni herr de La Mole, min mor? Han var ju inte hos kungen av Navarra.
— Nej, sade Katarina, han var inte hos kungen av Navarra men i stället hos… drottningen!
— Hos drottningen! upprepade Karl med ett nervöst skratt.
— Hos drottningen! mumlade hertigen av Alencon och blev blek som ett lik.
— Nej, visst inte, sade Karl. Guise sade mig, att han mött Margaretas bärstol.
— Det är sant, sade Katarina, Margareta har ett hus i staden.
— Vid Rue Cloche-Percée! utropade kungen.
— Jag tror det, sade Katarina.
— Åh, det är alltför starkt, sade hertigen och borrade naglarna i köttet på sitt bröst. Och hon har själv rekommenderat honom hos mig!
— Det var således han, utbrast kungen och stannade plötsligt, det var han som försvarade sig mot oss och som kastade en silverskål i huvudet på mig, den uslingen!
— Ja, en sådan usling! upprepade hertigen.
— Ja, ni har rätt mina barn, sade Katarina, utan att låtsas förstå de känslor som föranlett dessa utrop. Ni har alldeles rätt, ty vid minsta indiskretion från den där hovmannens sida kan det bli en förfärlig skandal. Att nedsätta en prinsessa av blodet! Det behövs bara ett rus för att åstadkomma det.
— Eller en smula fåfänga, sade Frans.
— Javisst, instämde Karl. Men vi kan ordna saken.
— Min son, sade Katarina och lade handen på Karls axel. Det är inte med domare och bödel som man ordnar dylika saker. Om ni vore vanliga adelsmän skulle jag inte ha behövt säga er något, ty ni är tappra båda två. Men nu äro ni furstar, och ni kan inte korsa era klingor med en liten lantjunkares. Ni måste tänka på att hämnas som furstar.
— För tusan djävlar, utropade Karl, ni har rätt, min mor, jag skall tänka på saken.
— Jag skall hjälpa er, min bror, utropade hertigen av Alencon.
— Och jag, sade Katarina och lösgjorde den svarta silkessnodd som var lindad tre gånger kring hennes midja och vars ändar föllo ned till knäet, jag drar mig tillbaka, men jag lämnar kvar det här att representera mig.
Därmed kastade hon silkessnodden för de båda furstarnas fötter.
— Aha, jag förstår! utbrast Karl.
— Den här snodden… sade hertigen och tog upp den.
— Den innebär straff och tystnad, sade Katarina. Emellertid, tillade hon, det skulle inte vara illa att låta Henrik vara med om saken.
Därpå avlägsnade hon sig.
— För tusan, sade hertigen, ingenting är lättare och när Henrik får reda på att hans gemål bedrar honom… Ers majestät delar alltså vår mors mening, tillade han vänd mot konungen.
— Till punkt och pricka, svarade Karl. Jag skall själv gå och tala med Henrik. Gå du och underrätta hertigen av Anjou och hertigen av Guise.
Därmed gick han ut och uppför den lilla trappan till första våningen, som ledde upp till Henriks rum.