Drottning Margot/Kapitel 40
← XXXIX. Förhören |
|
L. Atriderna → |
XL.
HÄMNDPLANER.
Henrik hade använt sig av det uppskov, som det av honom så väl besvarade förhöret skaffat honom, till att bege sig till madame de Sauve. Där fann han Orthon fullständigt återställd efter sin svimning, men denne kunde ingenting meddela honom utöver vad han redan visste. Ingen hade kommit att tänka på Orthon. Katarina hade sett honom avsvimmad och trott att han var död. Sedan hade han tagit sin tillflykt till madame de Sauve.
Henrik bad Charlotte att ta hand om den unge mannen, tills han fått höra ifrån de Mouy, vilken helt säkert skulle skriva till honom. Sedan skulle han skicka Orthon till de Mouy. I stället för en tillgiven tjänare skulle han således ha två.
När denna plan blivit uppgjord begav han sig tillbaka till sitt rum och gick där och promenerade fram och tillbaka, då plötsligt dörren öppnades och konungen inträdde.
— Ers majestät! utropade Henrik och skyndade emot honom.
— Ja, det är jag… Sannerligen, Henriot, du är en präktig karl och jag tycker allt mer och mer om dig.
— Ers majestät överhopar mig med godhet.
— Du har bara ett fel, Henriot.
— Vilket då? Det som ers majestät så ofta förut har förebrått mig… att jag föredrar drevjakt framför falkjakt?
— Nej, nej, det är inte det jag talar om, Henriot, jag talar om ett annat.
— Får jag be ers majestät förklara sig närmare, bad Henrik, som på kungens leende ansikte förstod att han var vid gott humör, så skall jag försöka bättra mig.
— Jo, det är att fast du har så goda ögon så ser du ändå inte värst klart.
— Skulle jag utan att veta det vara närsynt?
— Ändå värre, Henriot, du är blind.
— Verkligen? sade Henrik. Men kanske det är så att jag sluter ögonen, när olyckan drabbar mig.
— Ja, det tror jag dig i stånd till, Henriot. Hur som helst, så tänker jag öppna dem, jag.
— Och Gud sade: Varde ljus! Och det vart ljus! Ers majestät är Guds representant här på jorden och kan här göra vad Gud gör i himmelen. Jag är idel öra.
— När Guise i går kväll sade, att din syster nyss passerat förbi åtföljd av en hovsprätt, så ville du ju inte tro det?
— Hur skulle jag väl kunna tro ers majestäts syster i stånd till en dylik oförsiktighet?
— När han sade till dig att din gemål begivit sig till Rue Cloche-Percée ville du inte heller tro honom?
— Hur skulle man kunna tänka sig att en prinsessa av blodet så offentligt skulle vedervåga sitt anseende?
— När vi belägrade huset vid Rue Cloche-Percée, och jag, jag fick en silverskål på axeln och en apelsinkompott på huvudet och hertigen av Guise ett vildsvinsben i ansiktet, så såg du ju två kvinnor och två män, inte sant?
— Jag såg ingenting, ers majestät. Jag höll just på att förhöra portvakten.
— Javisst, men jag såg dem jag.
— Jaså, ers majestät såg dem… det är en annan sak.
— Nåväl, nu vet jag att en av dessa två kvinnor var Margot och en av de båda männen var herr de La Mole.
— Men då, utbrast Henrik, om herr de La Mole var vid Rue Cloche-Percée, då kunde han inte vara här?
— Nej, sade Karl, han var inte här. Men nu är det inte fråga om den som var här, den få vi reda på när den förbannade Maurevel blir i stånd att tala eller skriva. Det är frågan om att Margot bedrar dig.
— Bah, sade Henrik, man bör inte bry sig om förtal.
— När jag har sagt dig att du är mer än närsynt, att du är blind, vill du då tro mig, för tusan djävlar! Jag säger dig, att Margot bedrar dig och att vi i kväll skall strypa föremålet för hennes ömma låga.
Henrik spratt till av överraskning och såg häpen på sin svåger.
— Du har i grund och botten ingenting emot det, Henriot, erkänn det. Margot kommer visserligen att skrika och ställa till ett fasligt oväsen men det kan inte hjälpas. Jag vill inte att hon skall göra dig olycklig. Condé må gärna bli bedragen av sin gemål, men vad dig beträffar är det en annan sak. Du är mer än min svåger, du är min vän. Och det kommer jag att visa i kväll, för då tänker jag ta mig tusan dra ut tungan på den där herr de La Mole.
— Det är således redan planerat?
— Planerat, beslutat, avgjort. Den sprätten skall inte behöva beklaga sig. Vi skall utföra expeditionen tillsammans, jag, Anjou, Alencon och Guise. En kung, två prinsar av blodet och en suverän, för att inte räkna dig.
— Vad nu, för att inte räkna mig?
— Ja, du skall också vara med.
— Jag?
— Javisst. Stöt du ned den rackaren på ett kungligt vis, medan vi andra stryper honom.
— Ers majestät, när jag tänker på saken…
— Vad nu?
— Ers majestät förstår nog att jag inte kan vara med på en dylik expedition. Om jag personligen är med, så är det opassande, förefaller det mig. Jag är alltför intresserad av saken för att inte mitt deltagande däri skulle bli betraktat som en grymhet. Ers majestät hämnas sin systers heder på en inbilsk narr som har skrutit över att ha gjort intryck på min gemål. Ingenting är enklare. Och Margareta, vilkens oskuld garanteras av mig, blir inte vanärad för det. Men om jag kommer med blir det en annan sak. Mitt deltagande gör det hela till en hämndeakt. Då blir det inte en straffdom, då blir det ett mord. Min gemål anses då inte längre som blott förtalad, hon anses skyldig.
— Guds död, Henriot, dina ord äro guld, och jag skall genast säga till min mor att du är skarpsinnig som själva djävulen.
Henrik bugade sig som svar på denna komplimang.
— Emellertid, återtog kungen, är du väl belåten med att bli av med den där sprätten.
— Allt vad ers majestät gör är gott, svarade kungen av Navarra.
— Nåväl, då är allt i sin ordning. Låt mig därför sköta om dina intressen. Var lugn, det skall inte bli illa gjort.
— Jag förlitar mig på ers majestät, sade Henrik.
— Men hur dags brukar han gå till din gemål?
— Inemot klockan nio på kvällarna.
— Och när går han?
— Innan jag kommer, för jag träffar honom aldrig.
— Hur dags då?
— Inemot elvatiden.
— Gott. Gå inte ned förrän vid midnatt i kväll då skall allt vara klart.
Därmed tryckte Karl hjärtligt Henriks hand och försäkrade honom på nytt om sin vänskap samt avlägsnade sig visslande på en jaktvisa.
— Ventre-saint-gris! mumlade Henrik medan han följde honom med blicken, jag skulle misstaga mig bra mycket om inte den här historien kommer från änkedrottningen. Sannerligen, hon vet inte hur hon skall göra för att ställa till split mellan oss… ett par så såta makar!
Därmed började han skratta såsom hans vana var, då ingen kunde se eller höra honom.
Då La Mole på kvällen var på väg till drottning Margareta, mötte han i korridoren hertigen av Alencon.
— Jaså, är det ni, herr de La Mole, sade hertigen.
— Ja, ers majestät, svarade La Mole och bugade sig vördnadsfullt.
— Tänker ni gå ut?
— Nej, ers höghet, jag skall gå och uppvakta hennes majestät drottningen av Navarra.
— Hur dags kommer ni därifrån?
— Har ers höghet någon befallning att ge mig?
— Nej, inte för ögonblicket, men jag vill tala med er i kväll.
— Hur dags?
— Mellan klockan nio och tio.
— Jag skall ha den äran att infinna mig hos ers höghet vid den tiden.
— Gott, jag litar på er.
La Mole bugade sig och fortsatte.
— Hertigen är blek som ett lik ibland, tänkte han. Det är besynnerligt
Han knackade på dörren till drottningens rum. Gilonne, som tycktes ha väntat på honom, förde honom till drottningen av Navarra.
Hon var sysselsatt med ett arbete som tycktes vålla henne mycken möda. Ett fullskrivet pappersark och en av Isokrates' skrifter lågo framför henne på bordet. Hon gjorde ett tecken åt La Mole att låta henne avsluta en mening. Därpå lade hon ifrån sig pennan och bjöd den unge mannen att sitta ned bredvid henne.
La Mole formligen strålade. Aldrig hade han förefallit så vacker, så glad.
— Grekiska! utbrast han och kastade en blick på boken. Ett tal av Isokrates! Vad skall ni göra med det? Aha, latin på papperet! Ad Sarmatiæ legatos reginæ Margaretæ concio… Ni tänker således hålla ett tal till de där barbarerna på latin?
— Man måste väl det, svarade Margareta, eftersom de inte tala franska.
— Men hur kan ni skriva svaret utan att ha hört deras tal?
— En som vore mera kokett än jag skulle låtsas att det vore en improvisation. Men för er, min Hyacinthe, vill jag inte gör mig skyldig till dylika små bedrägerier. Man har på förhand låtit mig få ta del av talen, och nu håller jag på med att avfatta svaret.
— Komma ambassadörerna snart hit?
— De ha redan kommit i morse.
— Men det vet ingen om.
— De ha kommit inkognito. Deras högtidliga företräde har blivit uppskjutet tills i övermorgon, tror jag. Men låt oss inte tala om dessa småsaker. Tala i stället om för mig vad som har hänt er.
— Mig?
— Ja.
— Vad som har hänt mig?
— Seså… försök inte dölja det, jag vet om alltsammans.
— Tala då om det för mig, min älskling, för jag vet ingenting.
— Nej, tala nu öppet. Vad frågade änkedrottningen er om?
— Änkedrottningen? Skulle hon tala vid mig?
— Vad nu, har hon inte träffat er?
— Nej.
— Och inte heller kung Karl?
— Nej.
— Men kungen av Navarra?
— Nej.
— Men hertigen av Alencon har ni väl träffat?
— Ja, honom mötte jag nyss i korridoren.
— Vad sade han till er?
— Att han hade några befallningar att ge mig i kväll.
— Ingenting annat?
— Nej, ingenting annat.
— Det var besynnerligt!
— Vad är det ni finner besynnerligt?
— Att ni inte hört talas om någonting.
— Vad har då hänt?
— Olycklige… ni vet således inte att ni har stått vid avgrundens brant?
— Jag?
— Javisst.
— Hur så?
— Hör på. De Mouy överraskades i natt i kungens av Navarra rum. Man ville arrestera kungen. De Mouy dödade tre män och grep till flykten. Det enda man såg av honom var den bekanta röda kappan.
— Nå?
— Jo, den där kappan som lurade mig har nu lurat andra också. Man har misstänkt er och anklagat er för tredubbelt mord. Man tänkte arrestera er, döma er till och med, ty för att rädda er måste ni ju säga var ni befann er, inte sant?
— Säga var jag befann mig? utropade La Mole, och kompromettera er, min ädla drottning! Ja, ni har rätt, jag skulle ha dött med glädje för att förskona era vackra ögon från tårar.
— Ack, min vackre kavaljer, sade Margareta, då skulle mina vackra ögon ha fått gråta mycket.
— Men hur stillades denna väldiga storm?
— Gissa?
— Vad vet jag?
— Det fanns ett sätt att bevisa, att ni inte var i kung Henriks rum i natt.
— Vilket då?
— Genom att tala om var ni verkligen befann er.
— Nåväl?
— Nåväl jag har talat om det.
— För vem?
— För min mor.
— Och drottning Katarina…
— Drottning Katarina vet att jag älskar er.
— O, ers majestät, efter att ha gjort så mycket för mig kan ni fordra allt av er tjänare. Det var en stor och vacker handling, Margareta! Mitt liv tillhör er nu mer än någonsin.
— Jag hoppas det, ty jag har ryckt det undan dem som ville ta det. Men nu är ni räddad.
— Och av er, utropade den unge mannen, min dyrkade drottning!
I detta ögonblick kom ett plötsligt skarpt ljud dem att spritta till. Ett fönster hade krossats och en sten rullade över golvet.
— Vem kan vara nog oförskämd… utropade La Mole och rusade mot fönstret.
— Vänta ett ögonblick, sade Margareta, det tycks vara någonting bundet vid stenen.
— Ja, verkligen, sade La Mole, ett papper.
Margareta skyndade fram till den egendomliga projektilen och ryckte loss den lilla biljetten. Den hölls fast vid stenen av ett snöre, som hängde ut genom det sönderslagna fönstret.
Margareta vecklade upp biljetten och läste den.
— Olycklige! utropade hon.
Blek och alldeles stel av förfäran räckte hon La Mole papperet.
La Mole, vilkens hjärta sammandrogs av en dyster aning, läste följande ord:
»Man väntar herr de La Mole med långa värjor i
den korridor som leder till hertigens av Alencon rum.
Kanske skulle han tycka bättre om att gå ut genom
det här fönstret och uppsöka herr de Mouy i
Mantes.»
— Jag undrar, om de där värjorna äro längre
än min?
— Nej, men de kunna vara tio mot en.
— Och vem är den vän som skickat den här biljetten? frågade La Mole.
— Stilen är kung Henriks, svarade Margareta, efter att ännu en gång ha sett på biljetten. Om han varnar, är faran verkligen stor. Fly, La Mole, fly, jag ber er därom.
— Men hur skall jag kunna fly? frågade La Mole.
— Det står ju någonting om fönstret.
— Befall, min drottning, och jag skall kasta mig ut genom fönstret om jag så tjugu gånger skulle krossas i fallet!
— Vänta litet, sade Margareta, det förefaller mig som om det fanns en tyngd i andra ändan av snöret.
Båda halade in snöret och funno till sin outsägliga glädje att en repstege av silke var fäst därvid.
— O, ni är räddad! utropade Margareta.
— Det är ett himmelens under!
— Nej, det är en välgärning av kungen av Navarra.
— Men om det tvärtom skulle vara en fälla, sade La Mole, om den här stegen skulle brista under min tyngd! Ni har ju i dag bekänt er böjelse för mig.
Margareta, vilkens kinder förut rodnat av glädje, blev nu alldeles dödsblek.
— Ni har rätt, sade hon. Det är möjligt.
Därmed närmade hon sig dörren.
— Vad tänker ni göra? utropade La Mole.
— Jag tänker själv ta reda på om det är sant, att man väntar er i korridoren.
— Aldrig… då skulle deras vrede gå ut över er.
— Vad säger ni, vad skulle man göra en prinsessa av blodet? Jag är okränkbar.
Margareta uttalade dessa ord med en sådan värdighet, att La Mole förstod att hon i själva verket ingenting riskerade och att han borde låta henne handla som hon hade för avsikt.
Margareta anförtrodde La Mole åt Gillonnes vaksamhet och överlämnade åt hans eget omdöme att avgöra om han skulle fly eller invänta hennes återkomst, om det skulle hända något. Därpå gick hon ut i korridoren. Fastän klockan ej var mer än nio på kvällen voro alla ljus släckta. Drottningen av Navarra fortsatte utan tvekan. Då hon vek om hörnet vid tredje korridoren hörde hon viskningar av flera röster. Strax därpå steg en man fram, fällde upp en blindlykta och ropade:
— Här är han!
Margareta befann sig ansikte mot ansikte med sin bror Karl. Bakom honom stod med en lång silkessnodd i handen hertigen av Alencon och bakom dem skymtade i mörkret två mörka gestalter med blänkande värjor i händerna.
Margareta överblickade hela gruppen i ett enda ögonkast. Med en kraftansträngning tvingade hon sig till ett leende och sade till Karl:
— Här är hon, menar ers majestät!
Karl tog ett steg tillbaka. Alla de andra stodo orörliga.
— Du, Margot, sade kungen, vart skall du ta vägen så här dags?
— Så här dags, upprepade Margareta, är det sent?
— Jag frågar dig vart du skall ta vägen.
— Jag skulle gå och ta reda på en bok med Ciceros dialoger, som jag tror att jag har glömt hos min mor.
— Så här utan ljus?
— Jag trodde att korridoren var upplyst.
— Och du kommer från dina rum?
— Ja.
— Vad gör du i kväll?
— Jag håller på med att förbereda ett tal till de polska sändebuden. Det är ju överenskommet, att alla skola underkasta sina tal ers majestäts granskning i morgon.
— Har du ingen som hjälper dig med det arbetet?
Margareta samlade alla sina själskrafter.
— Jo, min bror, svarade hon. Herr de La Mole hjälper mig. Han är mycket lärd.
— Ja, han är så lärd, att jag hade tänkt be honom hjälpa mig, sedan han slutat med er, min syster. Jag är inte så skicklig som ni.
— Och därför väntade ni på honom? frågade Margareta i den naturligaste ton i världen.
— Ja, svarade hertigen, och det otåligt.
— I så fall, min bror, svarade Margareta, skall jag skicka honom till er, för vi ha slutat nu.
— Men er bok? frågade Karl.
— Den skall jag låta Gillonne hämta.
De båda bröderna växlade en blick.
— Seså, sade Karl, låt oss nu fortsätta vår rond.
— Er rond? upprepade Margareta. Vad söker ni då?
— Den lille röde mannen, svarade Karl. Vet ni inte att det finns en liten röd man som går igen i det gamla Louvren? Min bror d'Alencon påstår att han har sett honom och nu äro vi på jakt efter honom.
— Lycka till, sade Margareta.
Därmed vände hon om och gick sin väg. Då hon kastade en blick bakom sig såg hon hur de fyra gestalterna samlats och tycktes överlägga.
Inom ett ögonblick var hon framme vid sin dörr och knackade på.
— Öppna, Gillonne, ropade hon, öppna!
Gillonne lydde.
Margareta skyndade in i våningen och fann där La Mole, som lugn och beslutsam väntade på henne.
— Fly, sade hon, fly utan att förlora en sekund. De vänta på er i korridoren för att mörda er.
— Ni befaller? frågade La Mole.
— Jag vill det. Vi måste skiljas åt för att åter kunna komma tillsammans.
Under Margaretas frånvaro hade La Mole fastgjort stegen och klättrade nu ut. Men innan han steg ned kysste han ömt drottningens hand.
— Om den här stegen är en fälla och jag dör för er, Margareta, så glöm inte ett löfte.
— Det är inte ett löfte, det är en ed. Frukta ingenting, La Mole… Farväl!
La Mole gled snarare än klättrade ned för stegen.
I samma ögonblick bultade det på dörren.
Margareta följde med blicken La Moles farliga färd och vände sig om i samma ögonblick som hon försäkrat sig om att han välbehållen kommit ned på marken.
— Madame, sade Gillonne, madame!
— Vad då? frågade Margareta.
— Kungen bultar på dörren.
— Öppna då.
Gillonne lydde.
De fyra furstarna stodo i nästa ögonblick på tröskeln till rummet.
Karl inträdde.
Margareta gick emot honom med ett leende på läpparna.
Konungen kastade en hastig blick omkring sig.
— Vad söker ni efter, min bror? frågade Margareta.
— Jag söker, sade Karl… jag söker efter… för tusan, jag söker efter La Mole.
— Herr de La Mole?
— Ja, var är han?
Margareta fattade sin brors hand och ledde honom fram till fönstret.
I samma ögonblick redo två män bort i galopp och togo vägen mot skogen. Den ene av dem lösgjorde sitt vita adelskärp och viftade med det till avsked. De två männen voro Orthon och La Mole.
Margareta pekade på de båda ryttarna.
— Vad skall detta betyda? frågade Karl.
— Det betyder, svarade Margareta, att hertigen av Alencon kan stoppa sin silkessnodd i fickan igen och hertigarna av Anjou och av Guise sticka sina värjor i skidan, eftersom herr de La Mole inte kommer att gå ut genom korridoren i kväll.