Drottning Margot/Kapitel 41

←  XL. Hämndplaner

Drottning Margot av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Gunnar Örnulf L. Atriderna

XLI. Horoskopet  →

L.
ATRIDERNA.

Sedan sin återkomst till Paris hade hertigen av Anjou ej träffat sin mor, vilkens älsklingsson han som bekant var.

Katarina var den enda som från början visste om att han skulle komma tillbaka till Paris, och Karl IX skulle ha svävat i fullständig okunnighet därom, om han ej genom en slump råkat möta hertigen, då denne kom ut från det Condéska palatset. Kungen hade ej väntat hertigen förrän dagen därpå, och Henrik av Anjou hoppades att han ingenting skulle få reda på om de hemliga överläggningarna med de polska sändebuden.

När hertigen av Anjou äntligen infann sig hos sin mor, öppnade den annars så kalla och lugna Katarina sina armar för sin mest älskade son och tryckte honom till sitt bröst med en moderlig ömhet, som man näppeligen hade kunnat vänta av detta förtorkade hjärta.

— Ack, madame, sade hertigen, eftersom himlen förlänat mig dem glädjen att utan vittnen få omfamna min mor, trösta sedan ni den olyckligaste människan i världen!

— Min Gud, kära barn! utropade Katarina, vad är det då som har hänt er?

— Ingenting, som ni inte redan vet, min mor. Jag älskar och är älskad tillbaka, men kärleken, som bringar andra lycka, bringar mig olycka.

— Förklara dig närmare, min son, sade Katarina.

— Ja, min mor… de här ambassadörerna… den här avresan…

— Ja, sade Katarina, ambassadörerna ha anlänt och det brådskar med avresan.

— Det brådskar inte, min mor, det är min bror som önskar den. Han avskyr mig. Jag ställer honom i skuggan, och därför vill han göra sig av med mig.

Katarina log.

— Genom att ge er en tron, stackars vän?

— Åh, vad betyder det, min mor, fortfor Henrik, jag vill inte härifrån. Jag, en prins av blodet, uppfostrad i fina, raffinerade seder, hos den bästa mor i världen, älskad av en av de mest förtjusande kvinnor i världen, jag skulle fara dit bort bland snön vid världens ända och långsamt tyna bort och dö bland dessa barbarer, som äro berusade från morgon till kväll. Nej, min mor, jag vill inte resa härifrån… jag skulle inte stå ut med det.

— Hör på, Henrik, sade Katarina och fattade sin sons båda händer, är detta verkliga skälet?

Henrik slog ned ögonen, som om han ej ens för sin mor ville tillstå vad som försiggick i hans inre.

— Finns det inte ett annat skäl, fortfor Katarina, mindre romantiskt, mera förnuftigt… mera politiskt?

— Min mor, det är inte mitt fel om denna tanke kommit över mig. Det är möjligt att jag sysselsätter mig därmed mer än vad som är tillbörligt. Men har ni inte själv sagt mig, att min bror Karls horoskop förutsäger, att han kommer att dö ung?

— Jo, svarade Katarina, men ett horoskop kan slå fel. För närvarande rentav hoppas jag själv att horoskopet inte talar sant.

— Men förutsade inte hans horoskop detta?

— Hans horoskop talade om ett kvarts sekel. Men det sade inte, om detta kvartssekel gällde hans liv eller hans regeringstid.

— Nåväl, min mor, styr om att jag får stanna. Min bror är nu nära tjugufyra år. Inom ett år kommer frågan att vara avgjord.

Katarina tänkte efter.

— Javisst, sade hon därpå, det skulle vara bättre om saken kunde ordnas på det viset.

— Tänk, min mor, utropade Henrik, vilken förtvivlad missräkning det skulle bli för mig att ha utbytt Frankrikes krona mot Polens. Tänk att gå därborta och plågas av den tanken, att jag skulle ha kunnat få regera här i Louvren mitt ibland detta eleganta och bildade hov, med den bästa mor i världen vid min sida, vilkens råd skulle bespara mig halva arbetsbördan, en mor som varit van att dela statens bekymmer med min far och säkert också skulle dela dem med mig. Ack, min mor, jag skulle ha blivit en stor konung!

— Seså, kära barn, sade Katarina, som också hade närt denna tanke som sin ljuvaste förhoppning, tappa inte modet. Har ni inte själv tänkt ut något sätt att ordna saken på?

— Jovisst, och det var därför som jag kom tillbaka två eller tre dagar tidigare än jag var väntad och lät min bror tro att jag kom hit för madame de Condés skull. Jag har träffat Lasco, den mest betydande av ambassadörerna. Jag gav mig tillkänna för honom och gjorde under detta första möte allt vad i min förmåga stod för att bli illa omtyckt. Jag hoppas att jag lyckades med det.

— Kära barn, inföll Katarina, det där var inte bra. Frankrikes intressen måste gå framför era egna små antipatier.

— Min mor, om någon olycka skulle hända min bror, ligger det då i Frankrikes intresse om jag eller hertigen av Alencon eller kungen av Navarra blir Frankrikes konung?

— Åh, kungen av Navarra… aldrig, aldrig! mumlade Katarina och mulnade såsom alltid när denna fråga kom på tal.

— Varför inte, sade Henrik, min bror hertigen av Alencon är föga bättre.

— Nå, frågade Katarina, vad sade Lasco?

— Lasco tvekade, det såg jag tydligt. Åh, om han kunde skriva till Polen och omintetgöra detta val.

— Dårskaper, min son!… Vad en riksdag fäst är stadfäst.

— Men skulle man inte kunna få polackerna att välja min bror i stället?

— Det är visserligen inte alldeles omöjligt, men det skulle vara mycket svårt, svarade Katarina.

— Det gör detsamma. Försök, tala med kungen, min mor, skyll alltsammans på min kärlek till madame de Condé. Säg att jag är vansinnig, att jag förlorar förståndet. Han såg mig komma ut från det Condéska palatset tillsammans med hertigen av Guise, vilken handlar som en vän mot mig.

— Ja, för att befästa katolska ligan. Ni ser inte det där, min son, men jag ser det.

— Jo, min mor, men tills vidare använder jag mig av honom. Det är ju bra att en karl tjänar en när man håller på och arbetar för sig själv.

— Vad sade kungen till er, då han mötte er?

— Han tycktes tro mig, då jag försäkrade honom att det var kärleken som fört mig tillbaka till Paris.

— Frågade han er inte vad ni skulle göra under återstoden av natten?

— Jo, min mor. Men jag gick och superade hos Nantouillet och där ställde jag till en förfärlig skandal för att ryktet därom skulle spridas och kungen bli övertygad om att jag varit där.

— Alltså vet han inte om ert besök hos Lasco?

— Nej, inte det minsta.

— Så mycket bättre. Jag skall försöka tala med honom. Men ni vet nog, att man aldrig helt och hållet kan öva inflytande över denna hårda natur.

— Ack, min mor, vilken lycka om jag finge stanna kvar. Då skulle jag älska er om möjligt ännu mera.

— Om ni stannar kvar, kommer ni att bli skickad ut i kriget igen.

— Det betyder ingenting, bara jag slipper lämna Frankrike.

— Ni kommer att bli dödad.

— Min mor, man dör inte av skott… man dör av sorg, av ledsnad. Men Karl kommer inte att låta mig stanna kvar. Han avskyr mig.

— Han är avundsjuk på er, min tappre segrare, det är hela saken. Varför är ni så tapper och varför har ni ständigt lyckan med er? Varför har ni vid knappt tjugu års ålder vunnit segrar som en Alexander och en Caesar? Men blotta er nu inte för någon, låtsas som om ni resignerat, och uppvakta konungen. Idag hålles enskild överläggning om de tal som skola hållas vid ceremonien. Uppträd som konung av Polen och låt mig sköta resten. Apropå, hur gick det med er expedition i går kväll?

— Den misslyckades, madame. Älskaren flydde genom fönstret.

— Nåja, sade Katarina, en dag kommer jag att få reda på vilken ond ande det är som korsar alla mina planer. Jag anar det redan, och… ve honom!

— Således, min mor?…

— Låt mig sköta om den saken.

Därmed tryckte hon en lätt kyss på Henriks ögon och sköt ut honom ur sitt rum.

Sedan den enskilda överläggningen mellan kungliga husets medlemmar ägt rum, tänkte kung Karl gå till sin smedja för att göra en ny spjutspets. Då hejdades han av sin mor, som begärde att få tala med honom.

— Vad är det? frågade han.

— Ännu ett ord, min son. Vi ha glömt att bestämma dagen för mottagningen.

— Javisst, det är sant, sade Karl och satte sig. Nå, vilken dag anser ni vi bör välja?

— Jag trodde att det låg en viss beräkning i er skenbara glömska och likgiltighet, min son.

— Nej, sade Karl. Hur så?

— Jo, svarade Katarina milt, därför att polackerna inte få tro, att vi äro så vidare angelägna om deras krona.

— Tvärtom, min mor, sade Karl. De ha ju skyndat sig så fort de kunnat från Warschau och hit. Artighet kräver artighet tillbaka.

— Ers majestät kan visserligen ha rätt från en synpunkt sett, men från en annan har inte heller jag så orätt. Ers majestät anser således att det brådskar med mottagningen.

— Javisst, min mor. Anser ni inte också det?

— Ni vet att jag alltid blott har ert bästa och er ära för ögonen. Jag måste därför säga er, att en sådan brådska skulle kunna leda till att ni anklagas för att begagna er av detta tillfälle att befria er från de bördor som er bror åsamkar det franska kungahuset.

— Åh, när han reser skall jag rikta honom med en sådan mängd gåvor, att ingen skall våga tänka så.

— Det kan så vara, sade Katarina, men när det gäller att ta emot sändebud från ett krigiskt folk gäller det att kunna framvisa en mängd trupper och jag är rädd för att det inte finns tillräckligt många i Ile-de-France.

— Förlåt mig, min mor, men detta har jag förutsett och vidtagit mina mått och steg. Man tror visserligen att jag har bara fyra regementen, men i själva verket har jag tjugotusen man färdiga att rycka fram.

— Jaså, utbrast Katarina överraskad. Då fattas er bara en sak, men den kan väl ordnas så småningom.

— Vad då?

— Pengar. Jag tror att ni inte har alltför mycket inne.

— Tvärtom, min mor, tvärtom, sade Karl IX. Jag har fjortonhundra tusen écus i Bastiljen. Mina personliga besparingar ha inbragt åttahundra tusen écus, som jag har i Louvrens kassavalv, och i nödfall håller Nantouillet i beredskap trehundra tusen till för min räkning.

Katarina ryste till. Hittills hade hon blott sett Karl våldsam och häftig, men aldrig förutseende.

— Ers majestät tänker på allt, sade hon, det är beundransvärt. Bara nu skräddarna, brodöserna, juvelerarna skynda sig, skall ers majestät vara i stånd att taga emot sändebuden inom sex veckor.

— Sex veckor! utropade Karl. Min mor, skräddarna, brodöserna och juvelerarna ha arbetat alltifrån den dag man fick underrättelse om min brors val. I värsta fall skulle allt kunna vara i ordning i dag. Men säkert om två eller tre dagar.

— Å, mumlade Katarina, ni har mera bråttom än jag trodde, min son.

— Artighet mot artighet, som jag sade nyss.

— Den ära som man gör franska huset smickrar er således?

— Javisst.

— Och det är er käraste önskan att se en fransk prins på Polens tron?

— Ja, det är sant.

— Eftersom det således är saken och inte personen som intresserar er, och eftersom det gör detsamma vilken det blir som regerar där borta…

— Nej det gör visst inte detsamma, min mor, Polackerna ha gjort ett gott val, Det är ett tappert och rättframt folk. En soldatnation väljer en fältherre till kung, det är inte mer än rätt. Hjälten från Jarnac och Montcontour passar dem som en handske… Vem skulle jag annars skicka dem? Hertigen av Alencon… en feg stackare, som skulle springa sin väg vid första skott… det skulle ge dem en skön tanke om huset Valois!… Henrik av Anjou däremot, som är en krigare, han är utmärkt!… Alltid med handen på värjfästet, en som alltid går framåt, till häst eller till fots! Han kommer att låta dem få slåss från morgon till kväll varenda dag året om. Han är inte styv att dricka, det är visserligen sant, men han kommer att slå ned dem med sin kallblodighet. Han kommer att vara alldeles i sitt esse, den käre Henrik! Idel bataljer och trumpeter och trummor! Leve kungen! Leve segraren! Leve fältherren! Man kommer att utropa honom till kejsare tre gånger om året! Det kommer att bli en ära för det franska kungahuset! Kanske blir han dödad… men det blir en härlig död i så fall!

Katarina ryste. En blixt sköt fram ur hennes ögon.

— Säg ut, utropade hon, erkänn att ni vill avlägsna Henrik av Anjou, att ni inte älskar er bror!

— Jaså! sade Karl med ett nervöst skratt. Ni har gissat att jag ville ha honom bort! Ni har gissat att jag inte tycker om honom! Nåväl, om så skulle vara… varför skulle jag tycka om honom? Tycker han om mig? Tycker ni själv om mig? frågade Karl, medan en feberaktig rodnad steg upp på hans bleka kinder. Finns det någon utom mina hundar, Marie Touchet och min amma som någonsin har älskat mig? Nej, jag älskar inte min bror, jag älskar bara mig själv! Jag hindrar inte min bror att göra på samma sätt som jag.

— Ers majestät, sade Katarina, eftersom ni öppnar ert hjärta för mig så vill jag öppna mitt för er. Ni handlar som en svag konung, som en monark med dåliga rådgivare. Ni skickar bort er andre bror, tronens naturliga stöd, som i varje avseende är värdig att efterträda er, om någon olycka skulle hända er. Ni har själv sagt, att hertigen av Alencon är svag och feg!… och bakom honom höjer béarnaren sitt huvud, förstår ni det?

― För tusan djävlar, utropade Karl, vad angår det mig vad som kommer att hända när jag inte längre finns till? Béarnaren höjer sitt huvud bakom min bror, säger ni? För katten, så mycket bättre… Jag sade att jag inte tyckte om någon, men jag sade fel. Jag tycker verkligen om honom, den präktige Henriot, han har en öppen blick och en varm hand, medan jag annars runt omkring mig bara har falska ögon och iskalla händer. Han är ur stånd till förräderi mot mig, det skulle jag kunna svära på. Förresten är jag skyldig honom upprättelse, ty man har förgiftat hans mor, stackars pojke. Det är personer av min familj som gjort det, efter vad jag hört sägas. För resten mår jag bra. Men om jag skulle bli sjuk så kommer jag att tillkalla honom och han skulle inte få vika från min sida. Jag skulle inte ta emot något annat än ur hans hand och innan jag dog skulle jag göra honom till kung av Frankrike och Navarra. För tusan! I stället för att glädjas över min död, som mina bröder skulle göra, skulle han gråta eller åtminstone låtsas gråta.

Om blixten slagit ned framför Katarina skulle hon ej ha blivit mera häpen. Hon stod som fastnaglad vid golvet och stirrade på honom med vild blick. Efter några ögonblick utropade hon:

— Henrik av Navarra… kung av Frankrike! Med förbigående av mina söner! Heliga madonna, vi få väl se! Det är således för den skull ni vill avlägsna min son.

— Er son… Vad är jag då? En varginnas son som Romulus, kanske? utbrast Karl darrande av vrede och med blixtrande ögon. Ni har rätt, Frankrikes konung är inte er son. Frankrikes konung har inga bröder, Frankrikes konung har ingen vän, Frankrikes konung har endast sina undersåtar. Frankrikes konung har ej behov av några känslor, han behöver blott viljor. Han finner sig i att man ej älskar honom, men han vill att man lyder honom.

— Ers majestät har illa tolkat mina ord. Jag kallade den min älskade son som skulle lämna mig. Jag älskar honom mest just nu, därför att jag just nu håller på att förlora honom. Är det ett brott av en mor att önska att hennes barn ej skal lämna henne?

— Men jag säger er att han skall lämna er, jag säger er att han skall lämna Frankrike, att han skall bege sig till Polen och det inom två dagar. Och om ni säger ett enda ord till, skall det ske i morgon. Och om ni inte sänker er panna och släcker den hotelse som brinner i era ögon kommer jag att strypa honom i kväll som ni i går ville att jag skulle strypa min systers gunstling. Och den här gången kommer jag inte att misslyckas.

— Stackars barn, sade Katarina, din bror vill döda dig. Men var lugn, jag skall försvara dig.

— Vad nu, man trotsar mig! utropade Karl. Nåväl, vid alla helgon, han skall dö, men inte i kväll utan nu genast, i detta ögonblick. Ett vapen, en dolk, en kniv!… Åh!…

Efter att förgäves ha sett sig omkring efter ett vapen fick Karl syn på den lilla dolk som hans mor bar i bältet. Han störtade fram, ryckte den till sig och skyndade ut ur rummet för att döda Henrik av Anjou var han än träffade på honom. Men när han kom ut i korridoren, sveko honom hans genom upphetsningen uttömda krafter. Han sträckte ut armarna, släppte vapnet, utstötte ett klagoskri och föll omkull på golvet.

I samma ögonblick började blodet forsa ur näsa och mun.

— Jesus! utropade han. Man dödar mig, hjälp, hjälp!

Katarina, som följt efter honom, såg honom falla. Ett ögonblick stod hon orörlig och såg på honom utan att göra en rörelse. Därpå öppnade hon dörren och ropade:

— Kungen mår illa! Hjälp!

Vid detta utrop samlades genast en mängd tjänare, officerare och hovmän omkring den unge konungen. Men framför alla andra trängde sig en kvinna fram och böjde sig ned över den likbleke Karl.

— Man dödar mig, amma, man dödar mig, flämtade konungen, badande i svett och blod.

— Vill man döda dig, min Karl, utropade den gamla och såg sig omkring bland de församlade, vem då?

Karl uppgav en svag suck och förlorade helt och hållet medvetandet.

— Kungen är illa sjuk, sade mäster Ambroise Paré, som man genast skickat efter.

— Nu måste han gå med på ett uppskov, vare sig han vill eller inte, tänkte den hårda Katarina.

Därmed lämnade hon konungen för att uppsöka sin andre son, vilken otåligt väntade på att få höra resultatet av detta för honom så betydelsefulla samtal.

---