Drottning Margot/Kapitel 36
| ← XXXV. Gud rår |
|
XXXVII. Ett anagram → |
XXXVI.
KONUNGARNAS NATT.
Under tiden vandrade Kung Karl vidare, stödd på Henriks arm, åtföljd av fyra hovmän samt företrädd av två fackelbärare.
— När jag lämnar Louvren, sade han, känner jag mig alldeles som när jag kommer in i en vacker skog. Jag kan andas, jag kan se och jag är fri.
Henrik log.
— Ers majestät skulle nog trivas bland mina berg i Béarn, sade han.
— Ja och jag kan förstå att du har lust att återvända dit. Men om din längtan skulle bli dig för stark, tillade Karl skrattande, så måste du vidtaga dina försiktighetsmått, det råder jag dig till. Min mor Katarina håller nämligen av dig så mycket att hon absolut inte vill skiljas från dig.
— Vad skall ers majestät göra i kväll? frågade Henrik, som ville undvika detta farliga samtalsämne.
— Jag skall låta dig göra en ny bekantskap, Henriot, och du skall säga mig din mening.
— Jag står helt och hållet till ers majestäts förfogande.
— Åt höger, åt höger, sade kungen, vi skall gå Rue de Barres.
Då de kommo till prinsens av Condé palats sågo de två män insvepta i kappor komma ut genom en bakport, som ljudlöst stängdes efter dem.
— Aha, sade kungen till Henrik, det där verkar intressant.
— Varför säger ers majestät det? frågade Henrik.
— Det är ingenting för dig, Henrik. Du är säker på din gemål, sade Karl med ett leende, men din kusin Condé har inte skäl att lita lika bra på sin. Och om han litar på henne så gör han orätt, det kan du ge dig tusan på!
— Men vem säger ers majestät, att de här båda herrarna ha besökt madame de Condé i kväll?
— En aning. De där båda herrarna stå så orörliga i porten, sedan de fått syn på oss. Och så snittet på den minstes kappa… För katten!… Det skulle vara märkvärdigt!
— Vad då?
— Ingenting. Det var bara en idé som rann på mig. Låt oss fortsätta.
Därmed gick han rakt fram mot de båda männen, som därvid togo några steg för att avlägsna sig.
— Hallå! ropade kungen. Stanna!
— Är det vi som menas? frågade en röst som kom Karl och hans följeslagare att rycka till.
— Nå, Henrik, frågade Karl med låg röst, du känner väl igen den där rösten.
— Ers majestät, svarade Henrik, om er bror hertigen av Anjou inte vore vid La Rochelle, så skulle jag kunna svära på att det var han som nyss talade.
— Nåja, sade Karl, han är inte vid La Rochelle. Det är hela saken.
— Men vem är det han är tillsammans med?
— Känner du inte igen honom?
— Nej, ers majestät.
— Hans figur är dock sådan, att man näppeligen kan ta miste. Men vänta, du kommer nog att känna igen honom. Hallå, ropade han ännu en gång, hörde ni inte vad jag sade?
— Tillhör ni nattvakten, eftersom ni hejdar oss? svarade den längste av de båda männen.
— Låt oss anta, att vi äro nattvakter, sade konungen. Stanna därför, när ni bli tillropade.
Därpå lutade han sig mot Henrik och viskade i hans öra:
— Nu skall du få se ett vulkanutbrott.
— Ni är åtta stycken, sade den längste av de båda männen och visade samtidigt sitt ansikte, men även om ni så vore hundra, så hjälper det inte.
— Åh, hertigen av Guise, utbrast Henrik.
— Jaså, det är vår kusin från Lothringen, sade konungen. Ni ger er således tillkänna till slut! Det är bra.
— Kungen! utropade hertigen.
Den person som var i hans sällskap insvepte sig ännu mer i sin kappa och stod orörlig, sedan han först vördnadsfullt blottat sitt huvud.
— Ers majestät, sade hertigen av Guise, jag kommer just från ett besök hos min svägerska, madame de Condé.
— Jag förstår det… och ni har tagit med er en av era hovmän… Vem är det?
— Ers majestät känner honom inte, svarade hertigen.
— Nåväl, då skall vi göra hans bekantskap, sade konungen.
Därmed gick han fram mot den andre mannen och gjorde ett tecken åt en av fackelbärarna att träda närmare.
— Förlåt, min bror! sade hertigen av Anjou och slog upp sin kappa samt bugade sig med illa dold missräkning.
— Jaså är det ni! sade konungen. Men nej, det är inte möjligt, jag misstar mig… Min bror hertigen av Anjou skulle ha kommit hit för att träffa någon innan han träffat mig! Han kan omöjligt vara okunnig om att det för en prins av blodet framför allt gäller att vid sin återkomst till huvudstaden söka upp en port i Paris, och det är Louvrens port.
— Förlåt mig, ers majestät, sade hertigen av Anjou. Jag ber ers majestät ursäkta en försummelse.
— Nåja, sade kungen i gäckande ton, vad hade ni att göra i det Condéska palatset, min bror?
— Det är ju klart, inföll kungen av Navarra med sin klipska min, det sade ju ers majestät nyss själv.
— Vad är det frågan om? frågade hertigen av Guise i högdragen ton. Han liksom alla andra vid hovet hade nämligen för vana att behandla den stackars kungen av Navarra tämligen kort. Varför skulle jag inte kunna gå och besöka min svägerska. Brukar inte hertigen av Alencon besöka sin… nej, jag menar inte svägerska utan syster.
Henrik rodnade lätt.
— Vad henne beträffar, fortfor hertigen av Guise, så sågo vi henne passera förbi här för en halvtimme sedan i en bärstol, åtföljd av två sprättar från hovet.
— Verkligen, sade Henrik.
— Vad svarar ni på det, Henriot?
— Att drottningen av Navarra har frihet att gå och komma vart hon behagar, fast jag tvivlar på att hon har lämnat Louvren.
— Det är jag däremot säker på, sade hertigen av Guise.
— Och jag också, inföll hertigen av Anjou. Bärstolen stannade vid Rue Cloche-Percée.
— Då måste också er syster, sade Henrik till hertigen av Guise, ha varit med i laget, ty vi lämnade dem tillsammans och som ni vet äro de oskiljaktiga. Men för resten… låt oss lämna damerna de Nevers och Condé i fred… och vad min gemål beträffar, så litar jag fullt och fast på henne.
— Nej, sade Karl, jag vill i alla fall skaffa klarhet i saken. Bärstolen stannade ju vid Rue Cloche-Percée? Sade ni inte det, min kusin?
— Jo, ers majestät.
— Känner ni till trakten?
— Ja, ers majestät.
— Nåväl, låt oss gå dit, och om det också skulle bli nödvändigt att bränna huset för att få reda på vilka som finns därinne, så gör vi det.
Allesammans begåvo sig nu i den angivna riktningen och anlände till Rue Cloche-Percée. Karl som ville ordna sina familjeangelägenheter mera privat, skickade bort hovmännen i sin svit och sade till dem att klockan sex på morgonen vänta vid Bastiljen med två hästar.
Det fanns endast tre hus vid Rue Cloche-Percée. Det blev desto lättare att välja mellan dessa, som man i två av husen ej gjorde minsta svårighet att öppna. Vad däremot det tredje huset beträffar blev det helt annorlunda. Det var det som vaktades av en tysk portvakt, och denne var föga tillgänglig.
Hur mycket hertigen av Guise än hotade honom på sin bästa tyska och hertigen av Anjou bjöd honom pengar, hjälpte det inte. Inte heller när Karl gick så långt att han förklarade sig vara löjtnant vid nattvakten, gav den modige portvakten vika. Då han såg att man envisades stack han oklokt nog ut en bössa i dörröppningen, vilket endast kom tre av de fyra herrarna att skratta. Henrik av Navarra höll sig i bakgrunden, som om saken inte anginge honom. Bössan kunde endast bli farlig för en blind som ställde sig i vägen för den.
Då hertigen av Guise såg att allt var förgäves, låtsades han avlägsna sig med sina följeslagare. Men i hörnet av Rue Saint-Antoine stannade han. Han hade funnit vad han sökte — en stor sten. Han tog den på axeln och just i samma ögonblick som portvakten skulle stänga porten slungade han stenblocket mot låset. Porten flög upp och stötte omkull de innevarande.
I detta ögonblick var Margareta i färd med att leka en teokritisk idyll med La Mole, och Coconnas drack som en gammal grek starka vinet från Syrakusa med Henriette. Nu blev samkvämet helt plötsligt och oväntat avbrutet.
Att släcka ljusen, att skynda ut på balkongen och få syn på fyra mörka gestalter där nere på gården, att kasta ned på dem alla projektiler som funnos inom räckhåll var blott några ögonblicks verk för La Mole och Coconnas.
— Tusan djävlar! utropade Karl, som fått en taburett i huvudet, öppna genast, annars låter jag hänga allesammans däruppe.
— Min bror! sade Margareta helt lågt till La Mole.
— Kungen! upprepade denne till Henriette, som förde meddelandet vidare till Coconnas.
— Kungen! upprepade Coconnas häpen.
— Javisst.
— Då måste vi ge oss iväg.
— Ja, La Mole och Margareta ha just givit sig iväg, kom!
— Vart då?
— Kom bara!
Henriette tog hans hand och drog honom med sig genom en lönndörr, som ledde till huset bredvid, och sedan de stängt dörren efter sig flydde alla fyra genom utgången vid Rue Tison.
— Åh, utbrast Karl, jag tror att garnisonen ger sig. Man väntade några minuter, men intet ljud hördes därinifrån.
— De förbereda någon krigslist, sade hertigen av Guise.
— Eller också ha de känt igen min brors röst och tagit till flykten, sade hertigen av Anjou.
— Men då måste de väl passera förbi här, sade Karl.
— Ja, såvida huset inte har två utgångar, återtog hertigen av Guise.
— Min kusin, sade kungen, tag upp ert stenblock igen och slå in den här dörren också.
Hertigen fann emellertid denna åtgärd onödig, med en enda kraftig spark slog han in dörren.
— Hit med facklorna! ropade kungen.
Betjänterna kommo fram och tände facklorna. Karl IX tog en och lämnade den andra åt hertigen av Anjou.
Henrik kom allra sist.
Hertigen av Guise gick först med värjan i hand.
Man kom upp i första våningen.
I matsalen funnos resterna efter en avslutad supé. Allt låg huller om buller, ty, man hade använt servisen som projektiler.
Man fortsatte in i salongen. Där fanns inte heller någonting som kunde ge visshet om vilka personer som funnits därinne. Några grekiska och latinska böcker, några musikinstrument, det var allt vad man fann.
Sängkammaren var lika tom. En nattlampa brann i taket, men det såg ut som man inte ens hunnit komma in hit.
— Det måste finnas en andra utgång, sade Karl.
— Det är troligt, instämde hertigen av Anjou.
— Men var är den? frågade hertigen av Guise.
Man letade överallt men fann den inte.
— Var är portvakten? frågade kungen.
— Jag band honom vid porten, sade hertigen av Guise.
— Fråga honom, min kusin.
— Han kommer inte att svara.
— Bah, om man gör upp en liten eld nedanför fötterna på honom, så kommer han nog att tala, sade kungen skrattande.
Henrik såg genast ut genom fönstret.
— Han finns inte kvar, sade han.
— Tusan djävlar, utropade kungen, vi få ingenting veta.
— Vem kan ha befriat honom? frågade hertigen av Guise.
— Ja, som ers majestät ser, sade Henrik, är det ingenting, som bevisar, att min gemål och hertigens av Guise svägerska ha varit här i rummet.
— Det är sant, medgav Karl. Det finns tre saker, som inte lämna något spår efter sig: fågeln i luften, fisken i vattnet och kvinnan… nej, jag misstar mig… mannen hos…
— Nå, då återstår ingenting annat än att gå vår väg, sade Henrik.
— Ja, sade Karl och gick själv ned före de andra. Vart skall ni gå? frågade han nere på gatan hertigen av Anjou och hertigen av Guise.
— Vi skall gå till Nantouillet, där min kusin hertigen av Lothringen väntar oss till supé. Vill ers majestät följa med?
— Nej tack, vi skall gå åt ändra hållet. Vill ni ha en av mina fackelbärare?
— Nej tack, ers majestät, sade hertigen av Anjou livligt.
— Hm! han är rädd för att jag skall låta spionera på honom, viskade Karl i örat på kungen av Navarra.
Därpå tog han Henrik under armen och sade högt:
— Kom nu, Henriot, jag skall bjuda dig på supé i kväll.
— Vi skall således inte vända tillbaka till Louvren?
— Nej, säger jag dig, din envisa människa. När jag säger till dig att du skall komma med, så kommer du med.
Därmed drog han med sig Henrik längs Rue Geoffrey-Lasnier.