←  XXXIV. Kung Karl IX:s tacksamhet
Drottning Margot
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Gunnar Örnulf

XXXV. Gud rår
XXXVI. Konungarnas natt  →


[ 52 ]

XXXV.
GUD RÅR.

Såsom hertigen sagt till de båda hovmännen var allting tyst och stilla i Louvren.

Margareta och hertiginnan de Nevers hade begivit sig till Rue Tison, Coconnas och La Mole hade följt dem dit, kungen och Henrik av Navarra voro ute i staden, hertigen av Alencon satt inne hos sig i orolig väntan på de händelser, som änkedrottningen förberett honom på. Katarina hade lagt sig till sängs, och madame de Sauve satt bredvid henne och läste högt för henne vissa italienska historier, som kom änkedrottningen att skratta gott.

Katarina hade inte varit vid så gott humör på länge.

— Tag reda på, sade hon, om min dotter drottningen av Navarra är hemma. Om hon är det, så be henne komma och hålla mig sällskap.

Den page som fått denna befallning avlägsnade sig och återkom strax därpå åtföljd av Gillonne;

— Vad nu, sade änkedrottningen, det var drottningen av Navarra och inte hennes tjänstflicka jag ville se.

— Ers majestät, svarade Gillonne, jag trodde mig böra komma själv och meddela ers majestät, att drottningen av Navarra har begivit sig ut tillsammans med hertiginnan av Nevers.

— Gått ut så här dags! utbrast Katarina och rynkade på ögonbrynen. Vart kan hon ha gått?

— Till en akemlistisk seans, svarade Gillonne, som skall äga rum i Hotel de Guise, i den paviljong, som bebos av hertiginnan av Nevers.

— Och när kommer hon tillbaka?

— Seansen kommer att dra långt ut på tiden, svarade Gillonne, och därför kommer hennes majestät [ 53 ]drottningen av Navarra att stanna över natten hos hertiginnan.

— Hon är bra lycklig, drottningen av Navarra! mumlade Katarina. Hon är drottning och har ändå vänner. Hon har en krona och man kallar henne majestät, men hon har inga undersåtar. Hon är mycket lycklig! Nåja, gå nu!

Gillonne gjorde en reverens och avlägsnade sig.

— Fortsätt att läsa, Charlotte, sade Katarina, till madame de Sauve.

Efter tio minuters förlopp avbröt änkedrottningen läsningen.

— Apropå, sade hon, säg till om att man skickar bort vakterna från galleriet.

Detta var den signal, som Maurevel väntade på.

Änkedrottningens befallning utfördes, och madame de Sauve fortsatte med sin läsning.

Hon hade läst ungefär en kvart, då plötsligt ett fruktansvärt, utdraget skrik hördes, som kom håret att resa sig på alla de närvarandes huvuden.

Strax därpå följde ett pistolskott.

— Vad nu? sade Katarina, varför fortsätter ni inte, Charlotte?

— Hörde inte ers majestät, svarade madame de Sauve alldeles likblek.

— Vad då? frågade Katarina.

— Skriket.

— Och pistolskottet, inföll kaptenen för änkedrottningens livvakt.

— Ett skrik, ett pistolskott, sade Katarina. Jag har inte hört någonting. Förresten är ett skrik och ett pistolskott väl ingenting ovanligt i Louvren. Läs vidare, Charlotte.

— Men hör inte ers majestät svordomarna och stegen?

— Skall jag taga reda på vad det är, ers majestät? frågade gardeskaptenen.

[ 54 ]— Visst inte, stanna här, svarade Katarina, och reste sig upp till hälften liksom för att ge mera eftertryck åt sin befallning. Vem skulle då skydda mig, om det skulle hända något? Det är väl bara några fulla schweizare som slåss…

— Men ers majestät, utbrast madame de Sauve ofrivilligt, det låter som om man dödade någon.

— Vem skulle man då döda?

— Kungen av Navarra. Oväsendet hörs från hans våning.

— En sådan fjälla, sade änkedrottningen med läppar som darrade trots hennes stora förmåga att behärska sig själv, överallt ser hon kungen av Navarra…

— Min Gud! utropade madame de Sauve och sjönk tillbaka i sin fåtölj.

— Det är slut nu, sade Katarina. Kapten, fortfor hon därpå vänd mot herr de Nancey, om det har varit någon skandal i palatset, så skall ni i morgon se till att de skyldiga bli hårt straffade. Fortsätt nu att läsa, Charlotte.

Madame de Sauve lydde, men endast hennes ögon och röst gjorde tjänst. Hennes tankar voro på helt annat håll. Hon förstod den stora fara, vari ett för henne så kärt huvud svävade. Efter att ha läst några minuter med ansträngande av sina yttersta krafter överväldigades hon fullständigt av sin sinnesrörelse. Hennes röst kunde ej längre höras, boken föll ur hennes händer och hon svimmade.

Plötsligt hördes ett fruktansvärt brak. Tunga och brådskande steg gåvo genljud i korridoren, två skott dånade så att fönsterrutorna skallrade. Katarina, som blev häpen över denna förlängning av striden, reste sig upp.

— Stanna kvar här ni, sade hon, jag skall själv gå och se efter vad det är.

Följande hade hänt.

[ 55 ]De Mouy hade på morgonen fått sig tillskickad nyckeln till Henriks rum. I nyckelaxet fanns dolt ett hoprullat papper, som han drog fram med en nål. På papperet fanns lösen till Louvrens portar för den kommande natten. Klockan nio på kvällen hade därför de Mouy tagit på sig en rustning, vars hållfasthet han mer än en gång haft tillfälle att pröva, spänt om sig ett värjgehäng, stuckit ett par pistoler i La Moles bekanta kappa och begivit sig till Louvren.

När han lyckligt och väl kommit in i Henriks rum, fick han vänta länge. Då han slutligen blev trött begagnade han sig av de förtroliga sedvänjor, som på den tiden voro vanliga bland furstar och deras hovmän — han lade ifrån sig pistolerna på bordet, sträckte ut sig på kungens säng och försjönk snart i en så djup sömn, att hans snarkningar tydligt hördes utanför sänggardinerna. I fråga om snarkningar kunde han gott tävla med konungen av Navarra.

Nu kommo sex män in i Henriks våning med värja i hand och dolk i bältet. Den främste bland dessa var Maurevel.

Henriks page Orthon, som trodde att det var hans herre som kom tillbaka, gick genast emot honom. Då han fick syn på Maurevels bistra ansikte, ryggade han tillbaka, ställde sig framför dörren till sovrummet och frågade:

— Vilka äro ni, och vad vill ni?

— I konungens namn, svarade Maurevel, var är din herre?

— Min herre?

— Ja, konungen av Navarra.

— Han är inte hemma, svarade Orthon och försökte hindra dem från att komma vidare.

Då rusade Maurevels medhjälpare fram, Orthon fick ett slag av ett värjfäste i huvudet och svimmade.

[ 56 ]Mördarna stego över hans kropp, och två av dem följde Maurevel in i sovrummet. I lampskenet sågo de sängen, vars gardiner voro fördragna.

— Nu snarkar han inte längre, sade en av karlarna.

— Tyst! varnade Maurevel.

Vid ljudet av denna röst hördes ett hest rop som ett lejons rytande inifrån sängen, draperierna drogos åt sidan och en pansarklädd man med en hjälm med nedfällt visir trädde fram. Maurevel kände genast igen de Mouy och bleknade.

— Jaså, din skurk, sade de Mouy, du kommer för att mörda mig som du mördat min far.

Samtidigt höjde han sin pistol i jämnhöjd med Maurevels panna. Maurevel kastade sig på knä i samma ögonblick som de Mouy tryckte av. Skottet träffade en av karlarna bakom Maurevel rakt i hjärtat. Maurevel svarade genast med ett skott, men kulan tillplattades mot de Mouys rustning. Denne gjorde ett häftigt utfall och klöv huvudet på det andre karlen, varefter han vände sig mot Maurevel.

Det blev en fruktansvärd men kort strid. Vid fjärde utfallet kände Maurevel det kalla stålet intränga i strupen, han utstötte ett rosslande skrik, föll baklänges och stötte omkull lampan, som slocknade.

Genast begagnade sig de Mouy av mörkret, vig och stark som en av Homeros' hjältar, sprang med sänkt huvud ut i förrummet, passerade som blixten förbi de där utställda vakterna, stötte omkull den ene och knuffade undan den andre, sköt av två skott som träffade väggen i korridoren. Från och med nu var han räddad, ty en pistol var ännu laddad och dessutom hade han sin fruktansvärda huggvärja.

Ett ögonblick tvekade han om han skulle taga sin tillflykt till hertigen av Alencon, ty det föreföll honom som om dörren till dennes våning öppnats, [ 57 ]eller om han skulle försöka komma ut ur Louvren. Han beslöt sig för det sista och fortsatte sitt lopp i vild fart, tog trappan i långa hopp, kom fram till gallerporten, sade lösen och skyndade ut i det han ropade:

— Skynda dit upp! Man mördar i konungens namn.

Det var i detta ögonblick, som Katarina sade:

— Stanna kvar här ni, jag skall själv gå och se vad det är.

— Men, ers majestät, vågade kaptenen invända, den fara ers majestät löper bjuder mig att följa med.

— Stanna kvar, upprepade Katarina i ännu mer befallande ton. Furstliga personer skyddas av en mäktigare makt än människohänder. Stanna kvar!

Kaptenen lydde.

Katarina tog en lampa, tog på sig ett par sammetstofflor och gick ut i korridoren som ännu var full av krutrök samt fortsatte kall och okänslig som ett spöke till kungens av Navarra våning.

Allt hade nu åter blivit tyst och stilla.

Då Katarina steg över tröskeln var det första hon såg den avsvimmade Orthon.

— Se här ha vi tjänaren, mumlade hon. Därinne ha vi utan tvivel hans herre.

Därmed gick hon genom den andra dörren.

Där höll hon på att snava över ett lik. Hon sänkte lampan över det. Det var en av vakterna som fått huvudet kluvet. Han var stendöd.

Tre steg därifrån låg en annan och rosslade i dödsryckningarne.

Längst framme vid sängen låg en man med likblekt ansikte och ett sår i halsen ur vilket blodet strömmade. Han knöt händerna och försökte resa sig upp.

Det var Maurevel.

[ 58 ]En rysning genomilade Katarina. Hon såg den tomma sängen och runt omkring i rummet, men bland de tre männen, som här badade i sitt blod, sökte hon förgäves den man hon hoppades finna.

Maurevel kände igen Katarina. Hans ögon vidgades på ett hemskt sätt och han sträckte med en förtvivlad åtbörd ut handen emot henne.

— Nåväl, sade hon, var är han? Vart har han tagit vägen? Olycklige… ni har väl inte låtit honom komma undan?

Maurevel försökte få fram några ord, men det blev endast ett hest rosslande. Ett rödaktigt skum bildades på hans läppar och han skakade på huvudet med ett uttryck av förtvivlan och vanmakt.

— Men så tala då, utropade Katarina, tala… ett enda ord är nog!

Maurevel pekade på sitt sår, framstötte åter några oartikulerade ljud och förlorade därpå medvetandet.

Katarina såg sig åter omkring. Hon var omgiven av lik och döende. Blodet rann i strömmar över hela rummet och dödstystnad rådde.

Ännu en gång vände hon sig till Maurevel, men lyckades ej väcka honom till liv igen. Ett papper stack fram ur fickan på hans rock. Det var den av konungen undertecknade arresteringsordern. Katarina tog den och dolde den vid sin barm.

I detta ögonblick hörde hon ett buller bakom sig. Hon vände sig om och såg i dörren till rummet hertigen av Alencon, som ej kunnat låta bli att bege sig dit. Han stod som förlamad inför den hemska synen.

— Ni här? sade hon.

— Ja, ers majestät, för Guds skull, vad har hänt? frågade hertigen.

— Gå tillbaka till er våning, Frans. Ni kommer snart att få veta det

[ 59 ]Hertigen var inte så okunnig om vad som skett som Katarina trodde. Vid ljudet av de första stegen i korridoren hade han ställt sig och lyssnat. Då han såg flera karlar gå in till kungen av Navarra, erinrade han sig Katarinas ord och gissade vad som var på färde. Samtidigt hade han glatt sig åt att få en så farlig vän oskadliggjord av en hand som var mäktigare än hans egen.

Strax därpå hade han hört oväsendet och pistolskotten och i trappan sett försvinna en körsbärsröd kappa, som han blott alltför väl kände igen.

— De Mouy, utbrast han, de Mouy hos min svåger, hertigen av Navarra! Men nej… det är omöjligt! Skulle det kunna vara herr de La Mole?…

Nu greps han av oro och begav sig raka vägen till herr de La Moles rum. Där fann han i ett hörn den bekanta körsbärsfärgade kappan. Hans misstankar bekräftades. Det var inte La Mole utan de Mouy som han sett.

Alldeles blek skyndade han till gallerporten, där han fick veta, att mannen med den körsbärsröda kappan räddat sig under ropet: »Man mördar i konungens namn!»

— Han misstar sig, mumlade hertigen. Det är i änkedrottningens namn som det sker.

Nu begav han sig tillbaka till skådeplatsen för uppträdet och fann där Katarina som en hyena bland liken.

På sin mors befallning begav han sig tillbaka till sin våning.

Katarina, som var förtvivlad över att se även detta försök misslyckat, kallade på sin gardeskapten och lät föra bort liken samt gav befallning om att Maurevel, som endast var sårad, skulle föras hem till sig samt att man ej skulle väcka konungen.

— Åh, mumlade hon, han har kommit undan den här gången också. Guds hand skyddar den [ 60 ]mannen. Han kommer att regera. Han kommer att regera!

När hon öppnade dörren till sitt rum, strök hon sig med handen över pannan och tvingade sig till ett intetsägande leende.

— Vad var det, ers majestät? frågade alla de närvarande med undantag av madame de Sauve, vilken var alltför uppskrämd för att våga fråga.

— Ingenting, svarade Katarina, det var bara något oväsen.

— O, utropade plötsligt madame de Sauve, vart och ett av ers majestäts steg lämnar efter sig ett spår av blod på mattan!