Drottning Margot/Kapitel 66
| ← LXV. Regentskapet |
|
LXVI. Epilog → |
LXVI.
KONUNGEN ÄR DÖD: LEVE KONUNGEN!
Katarina och hertigen av Alencon inträdde några minuter därefter, alldeles bleka och darrande av bestörtning och raseri. Såsom Henrik anat visste Katarina redan allt och hade med få ord underrättat Frans om alltsammans. De togo några steg framåt och väntade därefter.
Henrik stod vid Karls huvudgärd.
Kungen, som ej visste vad som hänt, förklarade för dem sin vilja.
— Madame, sade han till sin mor, om jag hade en son, skulle ni bli regent, eller om ni ej kunde det hertigen av Anjou eller hertigen av Alencon. Men nu har jag ingen son och tronen tillhör därför efter mig hertigen av Anjou, som ej finns här. Som han förr eller senare skall komma tillbaka och göra anspråk på tronen vill jag ej att han på sin plats skall finna en man som i kraft av nästan lika stora rättigheter kan göra honom hans rätt stridig, varigenom det skulle bli krig mellan pretendenterna, därför väljer jag ej er till regent, madame, ty ni skulle då bli tvungen att välja mellan era två söner, vilket måste vara plågsamt för ett modershjärta. Därför väljer jag inte heller min bror Frans till regent, ty min bror skulle kunna säga till sin äldre bror: »Ni hade en tron, varför har ni lämnat den?» Nej, därför väljer jag en regent som kan ta kronan i säkert förvar och hålla den i sin hand i istället för att sätta den på sitt huvud. Denne regent, hälsa honom, madame, hälsa honom, min bror, denne regent är kungen av Navarra.
Och med en befallande åtbörd hälsade han Henrik med handen.
Katarina och hertigen gjorde en rörelse som var någonting mitt emellan en nervös darrning och en hälsning.
— Se här, regent, sade Karl till kungen av Navarra, tag ert pergament som ända till konungens av Polen återkomst ger er befälet över trupperna, nycklarna till skattkammaren samt kunglig makt och myndighet.
Katarina slukade Henrik med blicken. Frans vacklade och kunde knappast hålla sig upprätt. Men den enes svaghet och den andras fasthet långt ifrån lugnade Henrik. Det visade honom tvärtom att faran var stor och överhängande.
Henrik lyckades emellertid med en kraftansträngning bli herre över sin fruktan. Han tog pergamentrullen ur konungens hand och rätade på sig i hela sin längd, medan han på Katarina och Frans fäste en blick, som betydde:
— Akta er, jag är er herre!
Katarina förstod denna blick.
— Nej, aldrig! utropade hon, aldrig kommer min ätt att böja sig för en främmande, aldrig kommer en Bourbon att regera i Frankrike så länge det finns en Valois.
— Min mor! utropade Karl IX och reste sig upp på sin blodfläckade bädd, mera förfärlig i sin vrede än någonsin. Akta er, ännu är jag konung, visserligen inte för så lång tid, det vet jag nog, men länge nog för att ge en befallning. Det behövs ej lång tid att straffa mördare och giftblandare.
— Nåväl, ge den befallningen, om ni vågar. Jag skall utdela mina. Kom, Frans, kom!
Hon gick hastigt ut och drog med sig hertigen av Alencon.
— Nancey! ropade Karl. Nancey, kom hit! Jag vill… jag befaller, Nancey, arrestera min mor, arrestera min bror, arrestera…
En blodström tystade Karl i samma ögonblick som kaptenen för livvakten öppnade dörren, och konungen sjönk halvkvävd tillbaka i sängen.
Nancey hade endast hört sitt namn. Befallningarna, som uttalats med otydlig röst, hade han ej kunnat uppfatta på grund av avståndet.
— Låt bevaka dörrarna, sade Henrik, och låt ingen komma in.
Nancey bugade sig och gick.
Henrik såg på den avsvimmade gestalten, som man skulle ha kunnat taga för ett lik, om ej ett svagt flämtande kunnat märkas på fradgan över läpparna.
Han stod en lång stund och betraktade den döende. Därpå mumlade han för sig själv:
— I sanning ett ödesdigert ögonblick! Skall man regera? Skall man leva?
I samma ögonblick drogs draperiet i alkoven åt sidan, ett blekt huvud tittade fram och en röst avbröt den dödstystnad som rådde i det kungliga gemaket:
— Lev!
— René! utropade Henrik.
— Ja, ers majestät.
— Din spådom var således falsk… jag blir inte konung? frågade Henrik.
— Ers majestät skall bli det, men tiden är ännu ej inne.
— Hur vet du det? Tala, så att jag vet om jag bör tro dig.
— Hör på.
— Jag hör.
— Luta er framåt.
Henrik lutade sig framåt över Karls kropp. René lutade sig fram från sitt håll. Det var endast sängen som skilde dem åt. Mellan dem låg den döende kungen.
— Jag har blivit ställd här av änkedrottningen för att bringa er i fördärvet, men jag vill hellre tjäna er, ty jag har förtroende till ert horoskop och genom att tjäna er gagnar jag mig själv både till kropp och själ.
— Har änkedrottningen också befallt dig att säga mig detta? frågade Henrik full av ångest och tvivel.
— Nej, svarade René, men hör nu en hemlighet.
Han böjde sig ännu mera framåt och Henrik gjorde på samma sätt, så att deras huvuden nästan berörde varandra.
Det låg någonting så dystert och hemskt över detta samtal över den döende konungens kropp, att håren reste sig på den vidskeplige florentinarens huvud och kallsvetten ymnigt pärlade fram på Henriks panna.
— Ni skall få höra en hemlighet, som jag ensam har reda på och som jag avslöjar för er, om ni svär mig vid den döende konungen att förlåta mig er mors död…
— Det har jag ju redan lovat dig en gång, sade Henrik, och hans ansikte mulnade.
— Ja, lovat, men inte svurit sade René och gjorde en rörelse som för att dra sig tillbaka.
— Jag svär det, sade Henrik och sträckte ut högra handen över konungens huvud.
— Nåväl, ers majestät, sade florentinaren i brådskande ton, konungen av Polen kommer.
— Nej, sade Henrik, kuriren har blivit infångad av kung Karl.
— Kung Karl har endast infångat en kurir på vägen förbi Chateau-Thierry, men änkedrottningen har varit nog förutseende att skicka tre kurirer på tre olika vägar.
— O, vilken olycka för mig, utbrast Henrik.
— En kurir ankom i morse från Warschau. Kungen hade givit sig iväg omedelbart efter kuriren utan alt någon tänkte på att hindra honom, ty i Warschau hade man ännu ingen aning om kung Karls sjukdom. Han kommer fram hit endast några timmar efter kuriren.
— Ack, om jag endast haft åtta dagar på mig, utbrast Henrik.
— Ja, men ni har inte åtta timmar. Hörde ni vapenskramlet därute?
— Ja.
— Dessa vapen gjordes i ordning för er räkning. De komma att döda er till och med här, i konungens gemak.
— Kungen är inte död än.
René kastade en blick på Karl.
— Han kommer att vara det om tio minuter. Ni har tio minuter kvar att leva, kanske ännu mindre.
— Men vad skall jag då göra?
— Fly utan att förlora en minut, utan att förlora en sekund.
— Men vilken väg? Om de vänta på mig i försalen skola de döda mig när jag går ut.
— Hör på: jag riskerar allt för er, glöm aldrig det.
— Var lugn.
— Följ mig genom de här lönndörren. Jag skall visa er vägen till lönnporten. För att skaffa er tid skall jag sedan gå tillbaka till änkedrottningen och säga till henne att ni är kvar här. Man kommer att tro, att ni upptäckt den hemliga gången och begagnat er av den för att fly. Kom, kom!
Henrik lutade sig ned över Karl och kysste hans panna.
— Farväl, min bror, sade han. Jag skall aldrig glömma att din sista önskan var att få mig till efterträdare. Jag skall aldrig glömma att din sista vilja var att jag skulle bli konung. Dö i frid. I mina trosförvanters namn förlåter jag dig allt det blod som gjutits!
— Skynda på, skynda på! uppmanade honom Réné. Han börjar återfå medvetandet. Fly innan han öppnar ögonen, fly!
— Amma, mumlade Karl, amma!
Henrik grep vid Karls huvudgärd den värja, som den döende konungen ej längre behövde, stoppade på sig det pergament, som gjorde honom till regent, tryckte en sista kyss på Karls panna och sprang därefter runt sängen samt in genom lönndörren, som stängdes efter honom.
— Amma, ropade Karl med högre röst, amma!
Amman kom inskyndande.
— Vad är det, min Charlot? frågade hon.
— Amma, sade konungen med uppspärrade ögonlock och dödens förfärliga stelhet i ögonen, det måste ha hänt någonting medan jag sov. Jag ser ett stort ljus… jag ser Gud, vår Herre… jag ser vår Herre Jesus, jag ser den heliga jungfru Maria. De bedja honom, de bönfalla hos honom för mig… den allsmäktige Guden förlåter mig… Han kallar mig… Min Gud, min Gud, tag emot mig i ditt förbarmande… Min Gud, glöm att jag varit konung, ty jag kommer till dig utan spira och utan krona… Min Gud, glöm konungens brott och minns blott människans lidanden… Min Gud, här är jag…
Under dessa ord reste Karl på sig alltmer liksom för att gå den röst till mötes, som kallade honom. Därpå uppgav han en djup suck och föll orörlig och kall tillbaka i ammans armar.
Under tiden och medan Katarina skickade soldater till den dörr, genom vilken Henrik väntades komma ut, skyndade denne efter René genom lönngången och kom ut genom lönnporten, hoppade upp på den häst som väntade honom och red bort åt det håll där han visste att han skulle träffa de Mouy.
Ljudet av hovslagen mot stenläggningen uppmärksammades av några skyltvakter, vilka började ropa:
— Han flyr! Han flyr!
— Vem? utropade änkedrottningen och skyndade fram till ett fönster.
— Kung Henrik, Henrik av Navarra! ropade vaktposterna.
— Skjut, ropade Katarina, skjut honom!
Vaktposterna höjde sina musköter, men Henrik var redan alltför långt borta.
— Han flyr, utropade änkedrottningen, således han besegrad.
— Han flyr, mumlade hertigen av Alencon, således är jag konung.
Men i samma ögonblick hördes hästtramp och sorl på vindbryggan, och strax därpå kom en ung man ingalopperande på borggården, åtföljd av fyra ryttare, allesammans överhöljda av svett och damm. Han svängde sin hatt och ropade: Frankrike!
— Min son! utropade Katarina och sträckte ut armarna genom fönstret.
— Min mor! svarade den unge mannen och hoppade ur sadeln.
— Min bror Henrik! utbrast Frans bestört och tog ett steg tillbaka.
— Är det för sent? frågade Henrik av Anjou sin mor.
— Nej, tvärtom, du kommer i rätta ögonblicket. Gud har själv ledsagat dig hit just i denna stund, se själv och hör!
I detta ögonblick kom herr de Nancey, kaptenen för livvakten, ut på balkongen till konungens sovgemak.
Allas blickar riktades mot honom.
Han bröt en stav i två bitar, som han sträckte upp i luften och ropade:
— Konung Karl IX är död! Konung Karl IX är död! Konung Karl IX är död!
Därpå lät han de båda avbrutna bitarna falla.
— Leve konung Henrik III! ropade nu Katarina och korsade sig i from tacksamhet. Leve konung Henrik III!
Alla upprepade ropet, utom hertig Frans.
— Hon har lurat mig, mumlade han och borrade naglarna djupt i bröstet.
— Jag har segrat, utropade Katarina, den avskyvärde béarnaren skall ej bli konung!