Drottning Margot/Kapitel 67

←  LXVI. Konungen är död: leve konungen!

Drottning Margot av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Gunnar Örnulf LXVI. Epilog

LXVI.
EPILOG.

Ett år hade förflutit efter kung Karl IX:s död och hans efterträdares tronbestigning.

Konung Henrik III, som regerade med Guds och sin mor Katarinas nåde, hade vallfärdat till Vår Fru av Cléry.

Han hade begivit sig iväg till fots tillsammans med sin gemål och hela hovet.

Kung Henrik III kunde mycket väl ägna sig åt detta lilla tidsfördriv, ty inga bekymmer tycktes för tillfället oroa honom. Kungen av Navarra befann sig i Navarra, dit han längtat så länge, och var efter vad som påstods mycket upptagen av en vacker flicka av ätten Montmorency. Margareta var hos honom, sorgsen och dyster, och fann bland de vackra bergen om inte en förströelse så åtminstone en mildring i sitt livs stora sorger: frånvaron och döden.

Paris var mycket lugnt, och Katarina, som nu var den verkliga regenten alltsedan hennes älsklingsson Henrik blivit konung, vistades än i Louvren och än i Hotel de Soissons.

En afton var hon sysselsatt med att studera stjärnorna tillsammans med René, vilkens små förräderier hon aldrig fått reda på och som åter kommit i gunst hos henne genom det falska vittnesmål han avlagt i rättegången mot La Mole och Coconnas, då man plötsligt anmälde, att en person, som sade sig ha ett mycket viktigt meddelande att lämna henne, väntade på henne i hennes bönrum.

Hon skyndade genast dit ned och fann där sire de Maurevel.

— Han är här! utropade den forne kaptenen för petardiererna utan att enligt den kungliga etiketten först invänta att Katarina tilltalade honom.

— Vilken han? frågade Katarina,

— Vem skulle jag väl kunna mena, ers majestät, om inte kungen av Navarra?

— Här? utbrast Katarina. Här… han… Henrik… Vad kan han ha här att göra, eftersom han är så oförsiktig?

— Om man finge sätta tro till skenet har han kommit hit för madame de Sauves skull. Men det är mera sannolikt att han kommit hit för att konspirera mot konungen.

— Hur vet ni att han är här?

— I går såg jag honom gå in i ett hus, och några ögonblick därefter kom madame de Sauve efter.

— Är ni säker på att det är han?

— Jag väntade tills han kom ut igen, det vill säga till fram på natten. Klockan tre återvände de båda älskande. Kungen följde madame de Sauve ända till Louvrens port. Tack vare portvakten, som utan tvivel var mutad, kom hon in utan obehag och kungen vände tillbaka gnolande på en visa och lika obesvärad och sorglös som om han befunnit sig bland sina berg.

— Vart gick han?

— Till Rue de l'Arbre-Sec till värdshuset Vackra Stjärnan, samma ställe där de båda trollkarlarna bodde, som ers majestät lät avrätta förra året.

— Varför kom du inte genast hit och talade om detta för mig?

— Därför att jag då ännu inte var tillräckligt säker på min sak.

— Nu däremot?…

— Nu är jag säker.

— Har du sett honom?

— Javisst. Jag höll mig gömd hos en vinhandlare mitt emot. Först såg jag honom gå in i samma hus som i går. Då madame de Sauve dröjde var han nog oförsiktig att visa sitt ansikte i ett fönster i första våningen, och då kunde jag se honom så tydligt att jag omöjligt kunde tvivla längre. Madame de Sauve kom för resten dit ögonblicket därpå.

— Och nu tror du att de liksom förra natten komma att stanna till tretiden?

— Det är troligt.

— Var ligger det där huset?

— Vid Croix-des-Petits-Champs.

— Gott, sade Katarina. Känner herr de Sauve igen din stil?

— Nej.

— Sätt dig ned och skriv.

Maurevel satte sig och tog en penna.

— Jag är färdig, ers majestät.

Katarina dikterade:

»Medan baron de Sauve förrättar sin tjänst i Louvren beger sig baronessan med en sprätt bland hans vänner till ett hus i närheten av Croix-des-Petits-Champs. Baron de Sauve skall känna igen huset på ett rött kors, som är ritat på väggen»

— Nåväl? frågade Maurevel.

— Gör en avskrift av brevet, sade Katarina.

Maurevel lydde.

— Och nu, sade änkedrottningen därefter, skall du skicka en pålitlig karl med ett av de här breven till herr de Sauve. Samme man skall tappa det andra brevet i en av korridorerna i Louvren.

— Jag förstår inte, sade Maurevel.

Katarina ryckte på axlarna.

— Förstår du inte att en äkta man som får ett sådant här brev blir ond?

— Men, ers majestät, det tyckes mig inte, som om han blev ond på kungen av Navarra förr i tiden.

— Vad man kan tillåta en kung tillåter man kanske inte en vanlig sprätt. För resten, om han inte skulle bli ond, så skall du bli det för hans räkning.

— Jag?

— Javisst. Du skall ta fyra man, sex man om det behövs, maskera dig, slå in porten, som om om du blivit utskickad av baronen, överraska de båda älskande och döda älskaren i makens namn. Och i morgon kommer den tappade biljetten att hittas i en korridor i Louvren, någon hygglig själ kommer att låta den cirkulera och det blir klart att det är den äkta mannen som hämnats. Slumpen gjorde visserligen att det var kungen av Navarra, men vem skulle ha kunnat ana det, när alla människor tro honom vara i Pau.

Maurevel såg på Katarina med en beundrande blick, bugade sig och gick.

Samtidigt med att Maurevel lämnade Hotel de Soissons, inträdde madame de Sauve i det lilla huset vid Croix-des-Petits-Champs.

Henrik väntade henne redan vid dörren, som stod på glänt.

Så fort han fick syn på henne i trappan, frågade han:

— Har ingen följt efter er?

— Nej, svarade Charlotte, inte vad jag vet åtminstone.

— Jag tror att någon följde efter mig, sade Henrik, och det inte bara i natt utan även i dag.

— Min Gud! utropade Charlotte, ni gör mig riktigt rädd. Jag skulle bli otröstlig om ni skulle råka illa ut för att ni kommit ihåg en gammal väninna,

— Var lugn, min älskling, sade béarnaren, vi ha tre värjor, som vaka över oss i skymningen.

— Tre… det är allt bra litet, ers majestät.

— Det är tillräckligt, när dessa värjor föras av de Mouy, Saucourt och Barthélemy.

— De Mouy är således också i Paris?

— Javisst.

— Har han vågat komma, tillbaka till huvudstaden? Har han också liksom ni någon stackars kvinna, som är tokig i honom.

— Nej, men han har en fiende, vilkens död han svurit. Det är bara hatet, min bästa, som kan förmå en att göra lika många dårskaper som kärleken.

— Tack så mycket.

— Åh, sade Henrik, jag talar icke om de dårskaper som vi göra nu utan om dem som redan äro gjorda och som skola göras. Men låt oss inte tala om den saken, vi ha ingen tid att förlora.

— Ni reser således?

— Ja, i natt.

— Det ärende som ni kom till Paris för är sålunda uträttat?

— Jag kom hit bara för er skull.

— Åh prat!

— Ventre-saint-gris, min älskling, jag talar sanning. Men låt oss ej tala om detta nu. Jag har två eller tre timmar kvar att vara lycklig på, och sedan måste vi skiljas för evigt.

Under tiden höllo sig de Mouy och hans två följeslagare, såsom Henrik sagt, dolda i närheten av huset. Det var överenskommet att Henrik skulle komma ut vid midnatt i stället för såsom förra natten klockan tre, och att man först skulle följa madame de Sauve till Louvren, varefter man skulle bege sig till Rue de la Cérisaie, där Maurevel bodde.

Det var först under den sistförflutna dagens lopp som de Mouy fått reda på var hans dödsfiende bodde.

De hade väntat vid pass en timme, då de fingo syn på en man, vilken åtföljdes av fem andra och närmade sig det lilla huset, på vars dörrlås han provade flera nycklar.

Då skyndade de Mouy fram från sitt gömställe, grep mannen i armen och ropade:

— Stopp, här kommer ingen in!

Mannen tog ett steg tillbaka, varvid han tappade sin hatt.

De Mouy, Saucourt och Barthélemy förföljde ivrigt.

— Maurevel! skrek hugenotten och höjde sin värja. Jag sökte just efter dig, du kommer mig till mötes på halva vägen, tack så mycket!

Men hans vrede kom honom ej att glömma Henrik. Han vände sig mot fönstret och visslade på samma sätt som herdarna bruka göra i Navarra.

— Det är nog, sade han till Saucourt. Kom an, mördare, kom an!

Därmed rusade han på Maurevel.

Denne hade emellertid fått tid att draga upp en pistol ur bältet.

— Den här gången, sade konungens mördare och siktade på den unge mannen, den här gången tror jag att du är dödens.

Därmed avlossade han skottet. Men de Mouy kastade sig åt sidan och kulan träffade honom ej.

— Nu är det min tur, ropade den unge mannen och gav Maurevel ett så kraftigt värjhugg att det gick igenom dennes harnesk och inträngde i köttet.

Mördaren utstötte ett så fruktansvärt skri av smärta att hans hejdukar trodde att han dödats och förskräckta togo till flykten mot Rue Saint-Honoré.

Maurevel var ej tapper. När han såg sig övergiven av sitt folk och hade emot sig en motståndare som de Mouy försökte han i sin tur taga till flykten samma väg som de, medan han ropade:

— Hjälp, hjälp!

De Mouy, Saucourt och Berthélemy förföljde ivrigt de flyende.

När de kommo in på Rue Grenelle, öppnades ett fönster och en man hoppade ned på gatan.

Det var Henrik.

De Mouys vissling hade underrättat honom om att det var fara på färde och av pistolskottet hade han förstått att faran var allvarlig. Han hade därför genast skyndat till sina vänners hjälp. Full av liv och styrka skyndade han efter dem.

Ett rop vägledde honom. Det var Maurevel som för andra gången kallade sina män till hjälp.

Maurevel hade blivit tvungen att stanna och göra motstånd för att ej bli huggen i ryggen. Därför vände han sig om, parerade sin fiendes värja och gav honom en så skicklig stöt att den gick igenom hans gehäng. Men de Mouy riposterade omedelbart. Värjan inträngde på nytt i Maurevels kropp och tillfogade honom ett nytt blödande sår.

— Han har honom, ropade Henrik, som just nu kom fram. Gå på bara, de Mouy!

De Mouy behövde ingalunda någon uppmuntran. Han anföll ånyo Maurevel, Men denne hade ånyo gripit till flykten och sprang med förtvivlans fart, medan han tryckte handen mot såret.

— Döda honom, döda honom! ropade kungen. Se där stanna soldaterna, men de fegas förtvivlan betyder ingenting för tappre män!

I detta ögonblick föll Maurevel utmattad till marken, men han reste sig genast upp på ett knä och vände spetsen av sin värja mot de Mouy.

— Vänner, vänner! ropade han. De äro bara två! Skjut på dem, skjut!

Saucourt och Barthélemy hade verkligen skilts från de andra medan de förföljde två av soldaterna, varför kungen och de Mouy voro ensamma mot fyra man.

— Skjut! tjöt Maurevel, och en av soldaterna höjde verkligen sitt vapen.

— Ja, men först skall du dö, förrädare, dö skurk!

Därmed grep de Mouy med ena handen tag i Maurevels värjklinga och rände med den andra sin värja tvärs genom kroppen på sin dödsfiende, och det med en sådan kraft att han formligen fastnaglade honom vid marken.

— Se upp, se upp! ropade Henrik!

De Mouy tog ett språng baklänges och lämnade kvar sin värja i Maurevels kropp. En av soldaterna avlossade i samma ögonblick ett skott emot honom. Det var på ett hår när att de Mouy blivit träffad.

I samma ögonblick rände Henrik sin värja genom soldaten, som föll ned bredvid Maurevel med ett rop av smärta.

De båda andra soldaterna grepo nu till flykten.

— Kom, de Mouy, kom! ropade Henrik. Låt oss inte förlora ett ögonblick. Om vi skulle bli igenkända, är det ute med oss.

— Vänta, ers majestät, jag måste först ta min värja ur den där skurkens kropp.

Därmed gick han bort till Maurevel, vilken låg orörlig och till synes död. Men i samma ögonblick som de Mouy grep tag om värjfästet, reste sig denne upp och riktade den bössa, som soldaten släppt i fallet, mot de Mouys bröst och avlossade ett skott.

Den unge mannen föll utan att ens uppge ett rop. Han dog ögonblickligen.

Henrik rusade mot Maurevel, men denne hade också fallit och hans värja genomborrade endast ett lik.

Det var nödvändigt att fly. Skotten hade tillkallat en mängd personer och nattpatrullen kunde komma tillstädes. Henrik såg sig omkring bland de nyfikna och uppgav plötsligt ett utrop av glädje.

Han hade igenkänt mäster La Huriére.

— Min käre La Hurière, sade han till denne, vill ni ta hand om de Mouy, fast jag är rädd för att det inte återstår någonting att göra för honom. För honom hem till er och om han ännu lever så underlåt ingenting… se här min börs. Vad den andre beträffar, så må han ligga kvar i rännstenen och dö som en hund.

— Men ni själv? frågade La Hurière.

— Jag måste ta avsked av en person. Jag ger mig därför i väg. Inom tio minuter är jag hos er. Håll mina hästar i beredskap.

Därmed började han springa i riktning mot det lilla huset vid Croix-des-Petits-Champs. Men då han vek av in på Rue de la Grenelle stannade han förskräckt.

En stor folkhop hade stannat utanför porten.

— Vad har det hänt i det här huset? frågade han.

— Åh, svarade den som han vänt sig till, det har hänt en stor olycka. Det är en vacker ung dam som blivit dödad av sin make. Han hade fått en biljett, som upplyste honom om att hans hustru var här med en älskare.

— Och den äkta mannen? frågade Henrik.

— Han har försvunnit.

— Och hustrun?

— Hon är kvar.

— Är hon död?

— Inte än, men hon har inte långt kvar.

— O, utbrast Henrik, är jag då förbannad!

Därmed rusade han in i huset.

Rummet var alldeles fullt av folk, som skockades kring en säng, på vilken Charlotte låg. Hon hade fått två dolkstötar i bröstet.

Hennes man, som i två år dolt sin svartsjuka mot Henrik, hade gripit detta tillfälle att hämnas på henne.

— Charlotte, Charlotte! utropade Henrik och trängde sig fram genom hopen och föll på knä vid sängen.

Charlotte slog upp sina vackra ögon, uppgav ett rop och gjorde en ansträngning för att resa sig upp.

— Åh, jag visste väl att jag inte kunde dö utan att få återse honom!

Och som om hon blott avvaktat detta ögonblick för att återge åt Henrik den själ som han älskat så högt, tryckte hon sina läppar mot hans panna och viskade för sista gången: »Jag älskar dig!» varefter hon föll tillbaka och var död.

Henrik kunde ej stanna längre utan att bringa sig själv i fördärvet. Han drog sin dolk, skar en lock av det ljusa vackra håret, som han så ofta löst upp och beundrat, och gick snyftande ut genom mängden av deltagande människor, som inte hade en aning om vilka höga personers olycka de begräto.

— Vänner, kärlek, allt överger mig, utropade Henrik, allt har gått förlorat.

— Ja, inföll helt lågt en man som lämnat hopen av nyfikna och följt efter honom, men tronen har ni alltid kvar.

— René! utropade Henrik.

— Ja, ers majestät, René, som vakar över er. När den där skurken dog nämnde han ert namn. Man vet att ni är i Paris, bågskyttarna söka efter er, fly, fly!

— Och du säger att jag skall bli konung, René… jag, en flykting?

— Se dit, ers majestät, svarade florentinaren och pekade på en stjärna som just strålande trädde ur ett mörkt moln, det är ej jag som säger det, det är hon.

Henrik uppgav en suck och försvann i mörkret.

SLUT.