En försvunnen värld/Kapitel 08

←  I morgon försvinna vi i det okända

En försvunnen värld av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Förposterna till en ny värld

Vem hade kunnat förutse det?  →

ÅTTONDE KAPITLET.
»FÖRPOSTERNA TILL EN NY VÄRLD.»

VÅRA VÄNNER där hemma må väl glädja sig med oss, ty vi äro framme vid vårt mål och åtminstone hittills kunna vi intyga, att professor Challengers framställning överensstämt med sanningen. Vi ha, det är sant, ännu icke kommit upp på platån, men den ligger framför oss och till och med professor Summerlee har något stämt ned sin ton. Icke som skulle han ett enda ögonblick medgiva, att hans rival kanske har rätt, men han är mindre envis med sina ständiga invändningar och iakttar för det mesta en kritisk tystnad. Jag måste emellertid återtaga min berättelses tråd där jag sist släppte den. Vi skola hemsända en av våra indianer, som skadat sig, från trakten och jag lämnar brevet till honom, innerst ganska osäker huruvida det någonsin kommer fram.

Då jag sist skrev, stodo vi i begrepp att lämna den indiska byn, dit vi kommit ombord på Esmeralda. Jag måste börja rapporten med ledsamma nyheter, ty det första ganska allvarsamma personliga obehaget — jag förbigår det ständiga käbblet mellan professorerna — inträffade i afton och hade kunnat få ett tragiskt slut. Jag har förut nämnt vårt engelsktalande halvblod, Gomez — en duktig arbetare och villig karl, men, fruktar jag, behäftad med en nyfikenhet, som jag tror är ganska allmän bland sådana män. Sista kvällen måtte han ha gömt sig nära den hydda, där vi avhandlade våra planer, och då han upptäcktes av den väldige negern Zambo, som är trogen som en hund och besjälad av ett ingrott rashat mot halvbloden, blev han framdragen av denne och förd inför oss. Gomez drog emellertid ut sin kniv och om hans tillfångatagare inte varit så ofantligt stark och följaktligen kunnat avväpna honom med ena handen, hade han säkert mördat honom. Saken slutade med förebråelser, de båda motståndarna tvingades att taga varandra i hand och det är all anledning hoppas, att allt skall bli gott igen. Vad de båda lärda herrarnas fejder beträffar, äro de ihållande och bittra. Det måste erkännas, att Challenger är ytterligt retsam, men Summerlee har en skarp tunga, som förvärrar saken. I går kväll sade Challenger, att det aldrig roar honom att promenera på Thems-kajen och se uppåt floden, ty det är alltid någonting sorgligt i att skåda sitt slutliga mål. Han är naturligtvis övertygad om att han är bestämd för Westminster Abbey. Summerlee svarade emellertid med ett syrligt leende, att inte annat än han visste var Millbanks fängelse rivet. Challengers egenkärlek är alltför kolossal att någonting sådant skulle kunna förtreta honom. Han bara log i skägget och upprepade: »Åh, verkligen! Åh, verkligen!» i den medlidsamma ton man begagnar till ett barn. Och barn äro de verkligen båda två — den ene skrumpen och kinkig, den andre kolossal och morsk, likväl båda i besittning av en hjärna, som ställt dem i första ledet av deras tids vetenskapsmän. Intelligens, karaktär, själ — först genom att studera livet lär man sig att inse hur skilda dessa tre äro.

Redan följande dag anträdde vi faktiskt denna märkvärdiga expedition. Vi funno, att alla våra tillhörigheter mycket väl fingo rum i de båda kanoterna och vi delade oss, sex i vardera av de båda båtarna, i fridens intresse nog försiktiga att placera en professor i var båt. För min del anslöt jag mig till professor Challenger, som var vid det bästa lynne, rörde sig som i tyst extas och utstrålade välvilja från hela sin person. Som jag emellertid har en viss erfarenhet av hans stämningar, skall det icke förvåna mig, om åskan helt tvärt avbryter solskenet. Om det är omöjligt att känna sig väl till mods, är det lika omöjligt att ha tråkigt i hans sällskap, ty man befinner sig alltid i ett slags bävande undran med avseende på vilken vändning hans förfärliga lynne skall taga.

Under två dagar färdades vi uppför en tämligen stor flod, några hundra alnar bred och mörk till färgen men genomskinlig, så att man vanligen kunde se bottnen. Amasonflodens bifloder äro till halva antalet av denna beskaffenhet, under det att de övriga äro vitaktiga och ogenomskinliga, beroende av den mark de genomflutit. De mörka tyda på dålig växtlighet, medan de ljusa beteckna leraktig jord. Två gånger råkade vi ut för starka strömdrag och forsar och båda gångerna buro vi båtarna en halv mil för att undvika dem. Skogarna på ömse sidor om vattendraget voro från urtiden och lättare att genomtränga än skogar av andra serien, så att det var icke särdeles svårt att bära våra kanoter genom dem. Aldrig glömmer jag det högtidligt hemlighetsfulla i denna färd. Trädens höjd och stammarnas grovlek överträffade allt vad jag, som är stadsbarn, kunnat tänka mig. De sköto upp i ståtliga pelare tills vi, på oerhört avstånd över våra huvuden, dunkelt urskilde det ställe där de kastade ut sina sidogrenar i götiska, uppåtsträvande kurvor, vilka möttes för att bilda ett stort flätat tak av grönska, varigenom en och annan enstaka solstråle sköt ned för att teckna en smal, bländande ljuslinje i det majestätiska mörkret. Då vi ljudlöst gingo framåt på den tjocka, mjuka mattan av multnande växter, sänkte sig över våra själar något av samma andaktsfulla stillhet som i klosterkyrkans dunkel och till och med professor Challengers ljudliga tal sänkte sig till en viskning. Om jag varit ensam, hade jag stannat i okunnighet om namnen på dessa jätteträd, men våra vetenskapsmän utpekade för oss cedrarna, de stora ullträden och rödvedsträden samt hela denna massa av olika plantor, som gjort denna kontinent till människosläktets förnämsta leverantör av de naturens gåvor, som bero av växtriket, medan den däremot är den av alla torftigast försedda i fråga om de produkter som härröra från det animala livet. Vackra orkidéer och underbart färgade lavar glimmade på de mörka trädstammarna och varhelst en irrande solstråle föll på den gyllene allamandan, den klarröda tacsonians klungor av stjärnblomster eller på ipomoeans djupa blå var effekten som en sagolik dröm. I dessa skogsvildmarker strävar livet, som avskyr mörker, städse uppåt mot ljuset. Varenda planta, även den mindre, kröker och vrider sig mot den gröna ytan, under denna sin ansträngning, slingrande sig kring sina starkare och längre bröder. De egentliga slingerväxterna äro ofantligt stora och yppiga, men andra växter, som aldrig varit kända för att slingra sig, lära sig här konsten för att undkomma den dystra skuggan, så att den vanliga nässlan, jasminen och till och med jacitara-palmen ses kretsa kring cedrarnas stammar och sträva att nå deras kronor. Av animalt liv förnams intet på de majestätiska valvgångar där vi drogo fram, men en ständig rörelse högt uppöver oss vittnade om en mångskiftande värld av ormar och apor, fåglar och sengångare, som levde i solskenet och med förvåning blickade ned på våra små mörka, vacklande gestalter i djupet långt, långt ned under dem. I dagbräckningen och vid solnedgången skreko bölaporna i korus och parakiterna började då snattra, men under dagens heta timmar var det endast insekternas starka surr, som likt ett avlägset brus av vatten nådde örat, under det att ingenting rörde sig bland de häpnadsväckande stammarnas högtidliga rader, som förtonade i det dunkel som omslöt oss. En gång sågs verkligen ett krokbent, lurande djur, antagligen en myrslok, eller en björn, klumpigt luffa fram bland skuggorna. Det var det enda tecken till jordeliv jag såg i denna stora Amason-skog.

Och ändå fanns det i dessa mystiska gömslen åtskilligt som tydde på att icke ens mänskligt liv var så fjärran från oss. På resans tredje dag lade vi märke till ett underligt, djupt, pulserande ljud i luften, rytmiskt och högtidligt, kommande och gående stötvis hela förmiddagen. De båda båtarna paddlade fram blott några alnar från varandra då vi hörde det första gången och våra indianer sutto orörliga som förvandlade till brons, ivrigt lyssnande, med fasa målad i sina ansikten.

»Vad är det där?» frågade jag.

»Trummor», svarade lord Roxton vårdslöst, »krigstrummor. Sådana har jag hört förr.»

»Ja, sir, krigstrummor»>, inföll Gomez, halvblodet. »Vilda indianer, bravos, icke mansos; de bevaka oss varje mil under vår väg — döda oss, om de kunna.»

»Hur kunna de bevaka oss?» frågade jag och blickade ut i den tomma rymden.

Halvblodet ryckte på sina breda axlar. »Det veta indianerna bäst själva. De ha sitt eget sätt. De bevaka oss. De tala trumspråket med varandra. Döda oss om de kunna.»

På eftermiddagen samma dag — min fickalmanacka säger mig, att det var tisdagen den 18 augusti — hördes minst sex eller sju trummor från olika håll. Ibland slog man hastigt på dem, ibland långsamt, ibland hördes det tydligt, att det var i frågor och svar — långt i öster bröt en ut i en hög staccato-virvel, som efter en stund följdes av ett åsklikt dunder från norr. Det var någonting obeskrivligt nervskakande och hotfullt i det ständiga mullret, som tycktes forma sig till stavelserna i halvblodets: »Vi skola döda er om vi kunna!» upprepat i oändlighet. Ingen varelse syntes till i de tysta skogarna. Naturens frid och hugsvalande lugn fick uttryck i denna mörka växtlighet, men långt bortifrån kommande nådde oss budet från våra medmänniskor. »Vi skola döda er om vi kunna», ropade männen i norr.

Hela dagen virvlade trummorna, än dånande, än viskande, och deras betydelse återspeglades i våra färgade följeslagares ansikten. Till och med det härdade, stoltserande halvblodet tycktes kuvat. En gång för alla lärde jag mig likväl den dagen att både Summerlee och Challenger voro i besittning av den högsta typen av mod, nämligen det vetenskapliga. Deras ande var densamma, som uppehöll Darwin bland gauchos i Argentina och Wallace bland de malajiska huvudjägarna. En barmhärtig natur har så ordnat det, att människohjärnan icke kan samtidigt tänka på tvenne ting, så att om den är upptagen av vetenskapligt forskningsbegär har den icke utrymme för personliga omsorger. Trots att de hemlighetsfullt hotande ljuden läto höra sig hela dagen, aktgåvo de båda professorerna på var fågel som rörde sig, var buske på stranden och råkade ofta i skarp ordstrid, under vilken Summerlee brummade och Challenger röt, men ingendera hade mera känsla för fara eller voro för indianernas trumslageri än om de suttit tillsammans inne i rökrummet i Royal Society's klubb vid St. James's Street. Blott en gång nedläto de sig till att tala om dem.

»Miranha- eller Amajucaindianer», sade Challenger och pekade med tummen åt den ekande skogen.

»Ja visst, sir», svarade Summerlee. »Som fallet är med alla sådana stammar skall det säkert visa sig, att även dessas tal är polysyntetiskt och att de själv äro av mongolisk typ.»

»Visst är det polysyntetiskt», sade Challenger överseende ton. »Så vitt jag vet, finns det inte någon annan språktyp på den här kontinenten och jag har ändå gjort anteckningar över mer än hundra. Den mongoliska teorien däremot betraktar jag med starkt misstroende.»

»Och jag som inbillade mig, att till och med en ganska begränsad kännedom i den komparativa anatomien var tillräcklig att bekräfta den», sade Summerlee bittert.

Challenger sköt på ett utmanande sätt fram hakan, så att blott skägget och hattbrättet blevo synliga. »Utan tvivel, sir, skulle en begränsad kännedom av den vetenskapen ha en sådan verkan, men då man har uttömmande kunskaper i ämnet gör man andra slutsatser.» De gåvo varandra blickar av ömsesidigt trots, under det att runt omkring oss ljöd, fjärranifrån kommande, viskningen: »Vi skola döda er — vi skola döda er om vi kunna.»

Den natten förtöjde vi våra kanoter, med tunga stenar till ankare, mitt i strömmen och beredde oss på alla sätt på möjligheten av ett anfall. Ingenting hände likväl, i dagbräckningen fortsatte vi vår resa och trumvirvlarna dogo bort bakom oss. Vid tretiden på eftermiddagen kommo vi till ett ganska brant och över en mil långt vattenfall, just detsamma där professor Challenger råkat så illa ut under sin första resa. Jag tillstår, att jag kände mig tröstad då jag fick se det, ty, hur obetydligt det än var, utgjorde det första intyget på sanningen av hans historia.

Indianerna buro först våra kanoter och sedan våra förråd genom underskogen, som här är mycket tät, under det att vi fyra vita med bössan på axeln gingo mellan dem och de faror som möjligen hotade från skogen. Före kvällen hade vi lyckligt passerat fallen och hunnit vid pass tio eng. mil bortom dem, då vi kastade ankar för natten. Vi hade då, enligt vad jag räknade ut, tillryggalagt icke mindre än etthundra mil på bifloden efter att ha lämnat huvudfloden.

Det var tidigt på förmiddagen följande dag, som den väsentliga delen av resan började. Ända från dagbräckningen hade professor Challenger varit rikligt orolig och ständigt sänt spanande blickar åt båda flodbankarna, Helt plötsligt uppgav han ett utrop av tillfredsställelse och pekade på ett träd, som i en egendomlig vinkel sträckte sig ut över floden.

»Vad kallar ni det där?» frågade han.

»Det är ju en assai-palm», sade Summerlee.

»Alldeles riktigt. Det var en assai-palm jag tog till vägmärke. Den hemliga ingången är en halv mil härifrån på flodens andra sida. Något hål mellan träden finns där icke. Det är det som är det underliga och det hemlighetsfulla i saken. Därborta där ni se ljusgrön säv i stället för mörkgröna plantor, därborta mellan de stora ullträden är min enskilda ingång till det okända. Gå igenom den, så skola ni få se.»

Det var i sanning en underbar plats. Sedan vi nått den av en linje av ljusgrön vass markerade punkten, sköto vi fram våra kanoter några hundra alnar genom vassen och kommo så ut på ett grunt och stilla vatten, som klart och genomskinligt silade sig fram över en sandig botten. Denna lilla flod var väl tjugo alnar bred och gick mellan bankar av den yppigaste växtlighet. Ingen som icke lagt märke till att vassen ett litet stycke ersatt buskarna kunde ha gissat sig till möjligheten av att det här fanns ett dylikt vattendrag eller drömt om det sagoland som låg därbortom.

Ty ett sagoland var det — det mest underbara den mänskliga inbillningskraften kunnat framtrolla. Den täta växtligheten möttes över våra huvuden och flätade sig samman, bildande en naturlig pergola, och genom denna grönskande tunnel flöt i en gyllene halvskymning den gröna, genomskinliga floden, skön i sig själv, men ytterligare förskönad av de sällsamma färgskiftningar som åstadkommos av det starka solljuset ovanifrån, filtrerat och modererat i sitt fall. Klar som kristall, orörlig som en spegel, grön som kanten av ett isberg, sträckte den ut sig framför oss under sitt lövrika bågvalv och varje slag av våra paddelåror sände tusen krusningar över dess glänsande yta. Det var en lämplig aveny till ett land fullt av under. Alla spår av indianerna hade försvunnit, men animalt liv förekom oftare och djurens tamhet vittnade om att de icke gjort bekantskap med jägaren. Beskäftiga små svarta sammetsapor med snövita tänder och glänsande, odygdiga ögon snattrade då vi drogo förbi. Ibland hände det att en alligator plumsade ned från banken. En gång stirrade en mörk, klumpig tapir på oss från ett gap mellan buskarna och lunkade sedan bort genom skogen. Det hände också en gång, att den gula, smidiga gestalten av en stor puma gled fram genom småskogen, och dess gröna, elaka ögon utsände hat mot oss över den gulbruna bogen. Fågellivet var särdeles rikt, särskilt var det gott om vadare, storkar, hägrar och ibis samlades i små grupper, blåa, röda och vita, på varenda stock som sköt ut från banken, under det att det kristallklara vattnet vi färdades på vimlade av fiskar i alla former och kulörer.

I tre hela dagar drogo vi framåt genom denna tunnel av disigt grönt solljus. På de längre raka sträckorna kunde man, då man såg framåt, knappt urskilja var det gröna vattnet slutade och var det gröna bågvalvet tog vid. Den djupa friden i denna egendomliga vattenväg bröts icke av något tecken till människa.

»Här finns inga indianer. Alldeles för rädda Curupari», sade Gomez.

»Curupari är skogarnas ande», förklarade lord Roxton. »Med det namnet betecknas onda andar av mångahanda slag. De stackars indianerna tro, att det finns någonting särdeles fruktansvärt åt det här hållet och därför komma de inte hitåt.»

Tredje dagen blev det uppenbart att vår färd i kanoterna inte kunde fortsättas mycket längre, ty vattendraget blev allt grundare och grundare. Två gåger på lika många timmar skrapade vi i bottnen. Till sist drogo vi upp båtarna i vassen och tillbringade natten på stranden. På morgonen begåvo lord Roxton och jag oss ett par mil genom skogen och följde parallellt flodens riktning, men som den blev allt grundare vände vi om och inrapporterade, vad professor Challenger redan misstänkt, nämligen att vi nått högsta punkten vartill kanoterna kunde föras. Vi drogo därför upp dem och gömde dem bland buskarna samt märkte med våra yxor ett träd i närheten för att vara säkra om att återfinna dem. Därefter fördelade vi oss emellan vad som var att bära — bössor, ammunition, matvaror, ett tält, filtar och åtskilligt annat, axlade vår packning och anträdde den mödosammare delen av vår resa.

Ett olyckligt gräl mellan våra krutdurkar, professorerna, utmärkte början av det nya stadiet. Challenger hade alltifrån den stund då han anslutit sig till oss utfärdat förhållningsorder till hela sällskapet, vilket synbarligen förtretat Summerlee. Då han nu ålade sin med-professor en viss skyldighet — ingenting värre än att bära en aneroid-barometer — kom det till ett utbrott.

»Får jag lov att fråga, sir», sade Summerlee med hycklat lugn, »i vilken egenskap ni åtagit er att utfärda dessa order?»

Challenger glodde på honom och borstade upp sig.

»Jag gör det, professor Summerlee, i min egenskap av expeditionens anförare.»

»Jag nödgas säga er, sir, att jag icke erkänner er som sådan.»

»Verkligen!» Challenger bugade sig med otymplig sarkasm. »Skulle ni vilja exakt angiva min ställning?»

»Ja, sir. Ni är en man vars sanningsenlighet är underkastad prov och denna kommitté har begivit sig hit för att pröva den. Ni, sir, färdas i sällskap med era domare.»

»Åh, bevars väl», sade Challenger och satte sig på kanten av den ena kanoten. »I så fall draga ni naturligtvis vidare och jag följer efter så fort jag behagar. Om jag inte är anförare, kan man väl inte begära att jag skall anföra.»

Himlen vare lov att det fanns två kloka män — lord Roxton och jag — som hindrade våra lärda professorer att i sin grälsjuka och narraktighet skicka oss tomhänta tillbaka till London. Det fordrades mycket resonerande och många böner och förklaringar för att lugna dem. Till sist marscherade Summerlee med sitt hånleende och sin pipa framåt och Challenger lunkade mumlande efter. Av en tillfällighet upptäckte vi just ungefär vid den tiden, att våra båda lärde hade en mycket låg tanke om dr Illingworth i Edinburgh. Från den stunden blev detta vår räddningsplanka och så fort någon misshällighet uppstod mellan våra båda professorer, inflickade vi den skotske zoologens namn, varvid de båda antagonisterna slöto ett tillfälligt vänskapsförbund och förenade sig i att uttrycka sin avsky för den gemensamme rivalen.

I gåsmarsch gingo vi fram på flodbanken och funno att vattnet här smalnade av till en vanlig bäck samt till slut förlorade sig i ett stort, svampartat moras av gröna mossor, där vi sjönko ned till knäna. Platsen var förskräckligt hemsökt av moskitosvärmar och alla möjliga obehagliga insekter, så att vi voro glada då vi åter kommo på fast mark och fingo mellan träden taga en omväg, som satte oss i stånd att undkomma detta förpestade träsk, vilket på avstånd surrade som en orgel, så högljutt var där insektlivet.

På andra dagen efter sedan vi lämnat våra kanoter funno vi att landskapets hela beskaffenhet förändrades. Vår väg bar oavbrutet uppför och så småningom blevo skogarna glesare och förlorade sin tropiska yppighet. De ofantliga träden på den alluviala Amasonslätten gåvo rum för fenix- och kokospalmerna, vilka växte i spridda dungar med mellanrum av tät småskog. I de fuktigare fördjupningarna bredde mauritiapalmerna ut sitt behagligt nedhängande bladverk. Vi vandrade helt och hållet efter kompass och ett par gånger kom Challenger i delo med de båda indianerna, då — för att citera professorns harmsna ord — hela sällskapet kom överens om att »mera lita på outvecklade vildars felaktiga instinkter än på den bögsta produkten av modern europeisk kultur». Att vi handlade rätt härvidlag visade sig på tredje dagen, då Challenger medgav, att han kände igen flera landmärken från sin föregående resa och på ett ställe anträffade vi verkligen fyra med eld svärtade stenar, som utan tvivel markerade ett lägerställe.

Vägen bar fortfarande uppför och det tog oss två dagar att komma över en stenbeströdd bred sluttning. Växtligheten hade åter förändrats och elfenbensträdet var det enda träd som nu återstod jämte ett överflöd på orkidéer, bland vilka jag lärde känna den sällsynta Nuttonia Vexillaria samt cattleyas och odontoglossums härligt rosafärgade och skarlakansröda blommor. En och annan bäck med kiselstenig botten och ormbunkssirade bräddar porlade utför kullens smala hålvägar och varje afton slogo vi läger vid stränderna av någon göl, där hela stim av små blåryggiga fiskar — i storlek och form lika den engelska forellen — beredde oss en läcker aftonmåltid.

På nionde dagen efter den då vi lämnat kanoterna och då vi väl tillryggalagt omkring etthundratjugo eng. mil kommo vi ut från träden, som blivit mindre och till sist liknade buskar. De ersattes nu av en verklig vildmark av bambu, som växte så tätt att vi icke kunde komma fram utan att bana oss väg med indianernas bredbladiga knivar. Det tog oss hela långa dagen, från klockan sju på morgonen till åtta på kvällen — med endast två uppehåll på en timme vartdera — att komma igenom detta hinder. Någonting mera tråkigt och enformigt kan man inte tänka sig, ty icke ens på de mest öppna platserna kunde jag se längre än tio till tolv alnar framför mig, under det att min utsikt för det mesta begränsades av bakstycket på lord Roxtons bomullsrock och av de gula rören på ömse sidor om mig. Uppifrån kom en smal strimma av solsken och femton fot över våra huvuden sågos rörtopparna vaja mot den djupblå himmeln. Jag vet inte vad det är för slags djur som hålla till i dylika snår, men flera gånger hörde vi stora, tunga bestar röra sig i vår närhet. Av ljuden slöt sig lord Roxton till att det måtte ha varit någon slags vild boskap. Just då mörkret föll på, kommo vi fram ur bambufältet och redde genast vårt läger, alldeles uttröttade efter det oändliga dagsverket.

Tidigt följande morgon voro vi åter på fötter och funno att landet än en gång ändrat karaktär. Bakom oss låg bambumuren, lika skarpt tecknad som om den markerat loppet av en flod. Framför oss hade vi en öppen slätt, som lindrigt höjde sig och var översållad med dungar av ormbunksträd. Det hela böljade framför blicken tills det slutade i en lång, buktande ås. Till denna hunno vi vid middagstiden, men upptäckte på andra sidan därom endast en grund dal bortom vilken marken åter höjde sig helt sakta ända bort till horisonten. Under det att vi överstego den första av dessa kullar, inträffade emellertid något som kanhända var av vikt — kanhända icke var det.

Professor Challenger, som jämte de båda senast engagerade indianerna gick i spetsen för sällskapet, stannade helt tvärt och pekade ivrigt åt höger. I detsamma blevo vi på ungefär en mils avstånd varse någonting liknande en stor, mörk fågel, som långsamt flaxade upp från marken och sakta svävade bort i låg och rak flykt, tills den försvann mellan de väldiga ormbunkarna,

»Såg ni den?» skrek Challenger alldeles hänryckt. »Summerlee, såg ni den?»

Hans kollega stod och stirrade på den punkt där djuret försvunnit.

»Vad tror ni då att det där var?» frågade han.

»Jag är fullt övertygad om att det var en pterodaktyl.»

Summerlee började hånskratta.

»Sliddersladder! Det var en stork, så vida jag någonsin sett en sådan.»

Challenger var så ursinnig, att han inte kunde tala. Han svängde helt enkelt upp sin packning på ryggen och fortsatte marschen. Lord Roxton kom fram till mig och han syntes allvarsammare än vanligt. Han höll sin Zeiss-kikare i handen.

»Jag observerade den innan den kom in bland träden», sade han. »Jag åtar mig inte att säga vad det var för en fågel, men jag vågar mitt anseende som jägare på, att jag aldrig i mitt liv sett dess like.»

Så står saken. Befinna vi oss verkligen på det okändas gräns och ha vi anträffat förposterna till den nya värld, om vilken vår ledare talar? Jag har meddelat er tilldragelsen sådan den var och ni vet nu lika mycket som jag. Den var enastående, ty vi sågo ingenting annat som kunde kallas anmärkningsvärt.

Och nu, mina läsare, så vida jag någonsin får några, har jag fört er uppför den breda floden genom den höga vassen och den gröna tunneln, vidare uppför den långa palmbevuxna sluttningen och genom bambusnåret samt över slätten med ormbunkträden. Till sist låg vår destinationsort framför oss. Sedan vi överstigit åsen nr 2 sågo vi framför oss en med palmer bevuxen slätt och så den rad av höga röda klippor, som jag sett på tavlan. Jag har den framför mig, nu då jag skriver, och det är inte tu tal om att det är densamma. Dess närmaste del ligger omkring sju mil från vårt läger och sedan fortsätter den så långt ögat når. Challenger struttar omkring som en prisfäktningstupp och Summerlee tiger men synes alltjämt skeptisk. Ännu en dag och det bör vara slut med några av våra tvivel. Med José, vars arm genomstungits av ett brutet bamburör och som nödvändigt vill återvända hem, skickar jag emellertid det här brevet och önskar av allt hjärta, att det med tiden må komma er till handa. Om tillfälle yppar sig, skall jag snart åter skriva.