En herrgårdssägen/Nionde kapitlet

←  Åttonde kapitlet.

En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf Nionde kapitlet.

Tionde kapitlet.  →

NIONDE KAPITLET.

NU KOM DÄR en liten lycklig tid. Det var visst inte så, att Gunnar Hede var frisk, men hans närmaste voro nog lyckliga att kunna inbilla sig, att han stod på väg att bli det. Hans minne var till en stor del borta, han hade ingen reda på långa tider av sitt liv, han kunde inte spela fiol, hans kunskaper voro nästan försvunna, och hans tankekraft var även mycket svag, så att han inte gärna ville varken läsa eller skriva. Men han var dock mycket bättre: han var inte förskrämd, han tyckte om sin mor, han hade återtagit herremans skick och herremans vanor. Man kunde förstå, att bergsrådinnan och hela hennes hus skulle vara i hänförelse.

Det var ett strålande humör på Hede: han var glädje och jubel hela dagen, grubblade aldrig, gled förbi allt, som han inte kunde begripa, talade aldrig om något, som fordrade tankeansträngning, men talade muntert och livligt.

Han roade sig mest med kroppsrörelse. Han tog Ingrid med sig ut på kälkbacksåkning och skridskoturer, han sade inte mycket till henne, men hon hade roligt av att få följa med. Han var vänlig mot Ingrid, som mot alla, men inte det ringaste kär i henne.

Han grubblade mycket ofta på fästmön, varför hon inte skrev och dylikt. Men det bekymret gled också av honom om en liten stund. Han slog genast ifrån sig alla bedrövliga tankar.

Ingrid tänkte, att bra kunde han väl inte bli på detta sätt. Han måste en gång tvingas till att tänka, till att se in i sig själv, som han nu inte vågade. Men hon tordes inte tvinga honom därtill, varken hon eller någon annan. Om han kunde komma till att tycka litet om henne, tänkte hon, att hon skulle våga det.

Hon tyckte, att de nu för det första allesammans kunde behöva litet lycka.

*

Det hände just vid den tiden, att det dog ett litet barn i Råglanda prästgård, där Ingrid hade blivit uppfostrad. Och så skulle dödgrävaren göra i ordning en grav åt det.

Karlen grävde graven helt nära platsen, där han förra sommaren hade kastat upp grav för Ingrid. Och då han hade kommit några fot ned i jorden, råkade han blotta ett hörn av hennes kista.

Dödgrävaren kunde inte låta bli att småle litet för sig själv. Det var inte utan, att han hade hört, att den döda, som låg i den där kistan, skulle ha gått igen. Hon skulle ha hunnit med redan på begravningsdagen att skruva lös kistlocket, stiga upp ur graven och visa sig i prästgården. Nå, prästfrun var inte så väl tåld just, sockenborna hade tyckt om att ha något sådant att berätta om henne.

Dödgrävaren tänkte, att om bara folk visste hur väl förvarade de döda lågo här nere i jorden och hur väl kistlocken...

Han måste avbryta mitt i tankegången. På det hörnet, som han just hade fått fram, låg locket litet snett, och en skruv var inte tillskruvad.

Han sade ingenting, tänkte ingenting heller, men för en stund höll han upp med grävningen och visslade igenom hela Värmlands regementes revelj, ty han hade varit soldat.

Så tänkte han då, att det var bäst att gå igenom den här saken ordentligt. Det gick inte an för en dödgrävare att ha några tankar om de döda, som kunde komma igen och bli mäktiga i mörka höstnätter. I all hast grävde han undan mer jord. Så började han hamra på kistan med skoveln.

Kistan svarade alldeles tydligt, att den var tom, tom, tom.

En halvtimme senare stod dödgrävaren i prästgården. Där blev ett gissande och ett undrande. Så mycket kunde alla förstå, som att flickan hade varit i dalkarlens säck. Men vart hon sedan hade tagit vägen?

Mor Anna Stina stod vid bakugnen i prästgården och skötte brödgräddningen, ty det skulle ju bakas nu till det nya gravölet. En lång stund stod hon och hörde på allt detta talande, utan att säga ett ord. Hon bara skötte om, att bakelsen inte skulle bli bränd, tog plåtarna ut och in i vart ögonblick och var livsfarlig att komma nära för den långa ugnsspadens skull. Men rätt som det var, lade hon av sig köksförklädet, torkade svett och sot nödtorfteligen ur ansiktet och var inne hos pastorn, nästan innan hon själv visste hur det hade gått till.

Det var just inte underligt efter allt detta, att en dag i mars en liten, röd prästgårdssläde, bemålad med gröna tulpaner, och en liten, röd prästgårdshäst stannade utanför trappan till Munkhyttan.

Hon måste nu naturligtvis följa med hem till mor, hon Ingrid. Pastorn hade kommit för att hämta henne. Han sade inte mycket om att de voro glada, att hon levde, och sådant. Men man kunde se på honom, att han var storligen förnöjd. Han hade aldrig kunnat förlåta sig, att de inte hade varit goda nog mot fosterdottern, och nu strålade han av lycka över att få börja om med henne och göra det bra den här gången.

Det sades intet ord om det, varför hon hade rymt bort. Sådant var ju ingenting att gräva fram och pina sig med så där långt efteråt. Men Ingrid förstod, att prästfrun hade haft en svår tid och hade varit plågad av samvetskval, samt att de ville ha henne åter för att få vara goda mot henne. Hon förstod, att hon nästan var tvungen att resa till prästgården för att visa, att hon inte bar agg mot fosterföräldrarna.

Alla tyckte, att det var naturligt, att hon följde med hem på en vecka eller två. Och varför skulle hon inte? Hon kunde inte skylla på att hon behövdes, där hon var. Nog kunde hon stanna borta ett par veckor, utan att det skedde Gunnar Hede någon skada. Det var tungt för henne, men det var nog bäst, att hon reste, då alla tycktes önska det.

Det kan nog hända, att hon hade velat, att de skulle ha bett henne stanna. Hon satte sig i släden med den känslan, att bergsrådinnan eller jungfru Stava skulle komma att lyfta henne ur den och bära henne in igen. Det var rent omöjligt att fatta, att hon åkte nedåt alléen, att hon for in i skogen, och att Munkhyttan försvann bakom henne.

Men om det nu var så, att de av ren godhet inte hade velat hålla henne kvar? De kunde törhända tro, att ungdom och livslust ville bort från ensamheten på Munkhyttan. De kunde tro, att hon hade tröttnat vid att vara dårvakterska. Hon lyfte handen och ville fatta i tömmen för att vända hästen. Det föll henne in nu, då hon var en mil från gården, att det var fördenskull de hade låtit henne fara. Hon skulle ha velat vända om och fråga dem.

Det var som att gå och leta sig fram i villande skog att gå mellan all denna stora stumheten, som omgav henne. Inte gav någon människa henne svar eller råd. Lika mycket svar fick hon av tall och gran och ekorre och berguv som av människor.

*

Det kunde just vara detsamma hur hon hade det hemma i prästgården. Hon hade det mycket bra, trodde hon, men det gjorde, som sagt, detsamma. Hade hon fått vara i slott och förtrollande lustgård, hade det ock varit ett. Det finns ingen bädd så mjuk, att den ger hugnad åt den, som längtar.

I början bad hon varje dag så ödmjukt hon förmådde, att de skulle låta henne resa tillbaka, sedan hon hade haft denna stora glädjen att än en gång få se mor och syskonen. Men då var det rent ohjälpligt med väglaget. Hon fick ge sig till tåls, tills tjälen hade gått ur jorden. Det stod väl inte för livet, att hon kom tillbaka till det där stället.

Det var svårt för Ingrid att förstå varför det retade folk, då hon sade, att hon ville fara tillbaka dit bort till Hedes. Det var så med far och mor och med alla andra i socknen också. Man fick nog inte längta till något ställe i världen, då man var i Råglanda.

Hon fann snart, att det var bäst, att hon alls inte talade om sin resa. Det kom så oändligt med hinder fram, så snart hon nämnde den. Det var inte nog för dem, att vägen ännu var lika usel. De satte upp gärdesgård och mur och vallgrav omkring henne. Hon skulle sticka täcken, väva väv och plantera i drivbänk. Och inte kunde hon vilja fara från den stora födelsedagsfirningen i prostgården! Inte kunde hon resa, förrän Karin Landberg hade firat bröllop!

Det var intet annat, som återstod för henne, än att lyfta upp händerna mot vårhimlen och bedja den skynda på med sitt arbete. Bara bedja om solsken och värme, bara tigga den hulda solen, att hon ville lägga sig vinn om den långa gränsskogen, sända in små, stickande strålar mellan granarna och smälta snön under dem. Kära, kära, gjorde just detsamma om någon snö bleve smält i dalen, bara det bleve bart på bergen, bara skogsstigarna blevo gångbara, bara fäbodflickorna flyttade in i hyddorna sina, bara myrarna bleve upptorkade, bara den vägen bleve gångbar, som var hälften så kort som landsvägen.

Ingrid visste vem det var, som inte skulle vänta på skjuts eller tigga skjutspengar, bara skogsvägen bleve gångbar. Hon visste vem som då skulle draga bort från prästgården en ljus natt, visste vem som skulle göra detta utan att begära lov av en enda människa.

Hon trodde, att hon hade väntat våren förr. Det var ju något, som tillhörde alla människor, att vänta på våren. Men nu visste Ingrid, att hon aldrig förr hade längtat efter den. Ånej, ånej, hon ville inte kalla det där andra för längtan!

Förr hade hon väntat på gröna löv och sippor och trastsång och gökrop. Men detta var barnslighet och ingenting annat. Den längtade inte efter våren, som bara tänkte på det, som var vackert. Man skulle ta upp och kyssa den första jordtorvan, som stack fram ur snön. Man skulle plocka det första skrumpna nässelbladet, bara för att få bränna in i skinnet, att nu var det vår.

Alla människor voro innerligt hulda mot henne. Men fast hon ingenting sade, satt den tron kvar i dem, att hon alltid tänkte på att få resa. »Jag kan inte förstå varför du vill tillbaka till det där stället och vakta den galne,» sade Karin Landberg en dag. Det var, som om hon hade kunnat läsa Ingrids tankar. »Asch, hon har slagit det ur hågen nu!» sade prästfrun, innan flickan hann svara.

Då Karin var gången, sade prästfrun: »Folk undrar på det där, att du vill resa från oss.» Ingrid teg, hon. »Man säger, att då Hede blev bättre, var han törhända sådan, att du blev kär i honom.» — »Ånej, inte sedan han blev bättre,» sade Ingrid, och hon blev skrattlysten. — »Ja, hur som helst, kan han inte vara något att gifta sig med,» sade fostermodern. »Far och jag ha talat om det, och vi mena, att det är bättre för dig, att du stannar hos oss.» — »Det är då snällt av er, att ni vill ha mig kvar,» sade Ingrid. Och hon var nog rörd över att de nu ville vara så goda mot henne.

De trodde henne inte, hur undergiven hon blev. Hon kunde inte veta vad det var för en stjärna, där de läste hennes längtan. Nu hade ju fostermodern sagt henne, att hon inte fick fara dit igen. Men prästfrun kunde inte låta sig nöja med detta.

»De kunde ju skriva efter dig, om de behövde dig därborta,» sade hon.

Återigen blev Ingrid skrattlysten. Det vore väl det underligaste av allt, om det komme brev ifrån ett trollslott. Hon undrade om fostermodern trodde, att bergakungen skrev efter den bergtagna, då hon glömde sig kvar hos sin moder.

Men om fostermodern hade vetat hur många bud hon fick! Det skulle nog ha gjort henne huvudyr.

Det kom bud i drömmar om natten, och det kom bud i syner om dagen. Han lät Ingrid veta, att han behövde henne. Han var så sjuk, så sjuk.

Hon visste, att han höll på att bli tokig på nytt, och att hon måste komma till honom. Om någon hade sagt henne det, skulle hon genast ha svarat, att hon redan visste det.

De stora stjärnögonen blickade allt längre och längre bort. Det var väl inte lätt att tro, att hon skulle bli lugnt och vackert sittande hemma för den, som jämt såg den blicken.

Det är väl inte heller så svårt att se på en människa, om hon trivs eller längtar. Det behövs bara, att man ser en liten glimt av lycka i ögonen, då hon kommer in från arbetet, eller då hon sätter sig ned vid brasan. Men i Ingrids ögon sågs ingen glimt av lycka, utom då hon såg bergbäcken, som kom neddansande ur skogen, överfull av vatten. Det var ju den, som banade väg för henne.

Det föll sig en gång så, att Ingrid satt ensam med Karin Landberg, och då började hon berätta henne om sitt liv borta på Munkhyttan. Karin hade blivit helt förskräckt. Hur hade Ingrid kunnat stå ut med något sådant?

Hon skulle, som sagt, gifta sig, Karin Landberg. Och hon var nu på den punkten, att hon inte kunde tala om något annat än sin fästman. Ingenting visste hon, som han inte hade lärt henne, ingenting kunde hon företa sig, om hon inte fick fråga honom.

Det föll henne in, att Olov hade sagt ett ord i den här frågan, som hon kunde använda för att avskräcka Ingrid, ifall det skulle vara så, att hon hade börjat tycka om den galne. Och så började hon berätta för henne hur tokig den där Hede verkligen hade varit. Ty Olov hade talat om, att då han hade varit på marknaden förra hösten, hade ett par herrar sagt, att Getabocken visst inte vore tokig. Han bara låtsade vara det för att locka till sig kunder. Men Olov hade påstått, att han var tokig. För att bevisa det hade han gått bort till kreaturstorget och köpt en liten usel get. Och visst var han tokig. Olov hade bara behövt ställa geten framför honom på disken, där han hade haft sina knivar utlagda, för att han skulle löpa ifrån både säck och varor. Och alla hade skrattat så förfärligt vid att se hur rädd han blev. Och inte var det möjligt, att Ingrid kunde bry sig om en, som hade varit så tokig.

Det var törhända oförsiktigt av Karin Landberg, att hon inte såg upp till Ingrids ansikte, medan hon berättade denna historia. Om hon hade sett hur ögonbrynen drogo ihop sig på henne, hade hon kanske blivit varnad.

»Och du vill gifta dig med den, som har gjort något sådant!» sade Ingrid. »Jag tror det vore bättre att gifta sig med själva Getabocken.»

Och detta var sagt av Ingrid i så full och tydlig mening, och det var så besynnerligt, att Ingrid, som var så mild, ville säga något så hårt, att det riktigt skar sig in i hjärtat hos Karin. Hon var orolig sedan i flera dagar, att inte Olov skulle vara den hon ville, att han skulle vara. Det förbittrade alldeles Karins liv, ända tills hon tog sig för att berätta Olov hela saken, och då var han nog huld att trösta och lugna henne.

Det är inte ett lätt göra att vänta in våren i Värmland. Man kan ha det soligt och varmt på kvällen och ändå finna marken vit av snö nästa morgon. Krusbärsbuskar och gräsmattor bli nog gröna, men björkskogen står kal och liksom envisas att inte vilja slå ut.

Vid pingst var det vår i dalen, men inte hade det hulpit något med Ingrids böner. Inte en enda fäbodjänta var utflyttad till skogen, inte ett kärr var uttorkat, ingen möjlighet var det att komma fram på skogsvägen.

Pingstdagen var Ingrid i kyrkan och fostermodern också. Det var en så stor helgdag, att de fingo åka i vagn. Ingrid hade tyckt mycket om förr i världen att komma inkörande i fullt språng på kyrkplanen, medan de, som stodo utmed stengärdesgården och vid vägkanten, togo av hatten och hälsade, och de, som stodo mitt i vägen, kastade sig undan med ett par långa språng, såsom vore de alldeles överväldigade. Men nuförtiden gladde hon sig åt ingenting. »Längtan tar bort doften hos rosen och glansen hos fullmånen,» säger ordspråket.

Men Ingrid tyckte om det hon fick höra i kyrkan. Det var gott att höra, att lärjungarna blevo tröstade i sin längtan genom ett glädjens under. Hon tyckte om detta, att Jesus tänkte på att trösta dem, som voro så rent förbi av att längta efter honom.

Medan Ingrid och alla andra sutto i kyrkan, kom en lång dalkarl gående på vägen. Han gick i päls och hade den tunga kramsäcken på ryggen, såsom en, den där inte kan skilja på vinter och sommar, på vardag och helg. Han gick inte in i kyrkan, utan smög med stort bekymmer förbi hästarna, som voro bundna vid vägskranket, in på kyrkogården.

Där satte han sig på en grav och tänkte på alla de döda, som ännu sovo, och på en död, som hade vaknat till liv. Han satt kvar där ännu, då folket gick ut ur kyrkan.

Karin Landbergs Olov var en av de första, som kommo ut, och då han råkade kasta en blick bortåt kyrkogården, fick han syn på dalkarlen. Det kan vara svårt att säga om det var nyfikenhet eller något annat, som drev honom, men han gick bort för att tala med den där karlen. Han ville se om det var möjligt, att han, som skulle vara botad, hade blivit vansinnig på nytt.

Och det var nog möjligt. Han berättade genast för den unga fästmannen, att han satt där för att vänta på en, som hette Gravlilja. Hon skulle komma och spela för honom. Hon kunde spela så, att solen dansade och stjärnorna gingo i ring.

Då sade Karin Landbergs Olov till dalkarlen, att den han väntade stod borta på kyrkplanen. Bara han reste sig upp, kunde han se henne, där hon stod. Hon skulle nog bli glad att få råka honom.

Prästfrun och Ingrid skulle just sätta sig upp i vagnen, då en lång dalkarl skyndade mot dem. Han kom med god fart, trots alla hästar, som han måste niga för, och han vinkade ivrigt med handen åt den unga flickan.

Och så snart Ingrid fick se honom, blev hon stående helt stilla. Hon skulle inte ha kunnat säga om hon blev mest glad över att se honom, eller förtvivlad över att han hade blivit tokig på nytt. Hon bara glömde allt annat i världen.

Och ögonen började stråla på henne. I den stunden såg hon säkert ingenting av den fattiga, eländiga människan. Hon kände väl bara närvaron av den fina själen, som hon hade längtat sig sjuk efter.

Det stod fullt av kyrkfolk runtom, och de måste alla se på henne. Ingen kunde taga sina blickar ifrån hennes ansikte. Hon rörde sig inte för att gå emot honom, hon stod bara stilla och väntade honom. Men de, som sågo hur hon strålade av lycka, ville nästan tro, att det var någon stor och härlig människa, som kom emot henne, och inte en dåre.

De sade sedan, att det nästan hade sett ut, som om det hade funnits ett samband mellan hans och hennes själ, ett hemligt samband, som hade legat så djupt under medvetandet, att inte människoförstånd kunde nå fram till det.

Men då Hede var endast ett par steg från Ingrid, grep hennes fostermor om henne med ett raskt tag, lyfte upp henne och satte henne i vagnen. Hon ville inte ha något möte mellan de där två här på kyrkplanen i så mycket folks åsyn. Och så snart de voro uppe i vagnen, satte drängen hästarna i fyrsprång.

Det ljöd ett par gräsliga, vilda rop efter dem. Prästfrun satt och tackade Gud, att hon hade fått flickan upp i vagnen.

Det hade inte lidit långt fram på eftermiddagen, förrän en bonde kom till prästgården för att tala med prästen. Han kom för att tala om den tokiga dalkarlen. Han hade blivit alldeles galen nu, de hade måst binda honom. Vad rådde nu pastorn? Vad skulle de göra av honom?

Pastorn hade intet annat råd, än att de skulle föra honom hem. Han berättade bonden vem han var och var han bodde.

Senare på kvällen talade han om allt detta för Ingrid. Det var säkrast att låta henne veta sanningen, så att hon skulle låta förståndet råda.

Men då natten kom, insåg hon, att hon inte hade tid att längre vänta på våren. Hon gav sig av, fattig tös, för att gå landsvägen till Munkhyttan. Hon skulle väl komma fram på den ock, fastän hon visste, att den var dubbelt så lång som skogsstigen.