En herrgårdssägen/Tionde kapitlet
| ← Nionde kapitlet. |
|
TIONDE KAPITLET.
DET VAR ANNANDAG PINGST på eftermiddagen. Ingrid kom gående framåt landsvägen. Det var en ljus trakt: små, låga berg och små holmar av björkskog mellan åkrarna och stundom mitt i dem. Det var blommor på rönn och hägg, ljusa, kådiga blad på asparna, landsvägsdikena voro fulla av klart, sorlande vatten, som kom de nytvättade stenarna på bottnen att glittra och glänsa.
Ingrid gick och sörjde över honom, som hade blivit tokig på nytt, undrade om hon skulle kunna göra något för honom, undrade om det skulle gagna något, att hon på detta sätt hade gett sig av hemifrån.
Hon var hungrig och trött, skorna började redan gå sönder. Hon tänkte, att hon gjorde bäst att vända. Hon skulle nog aldrig komma fram.
Hon blev allt mer och mer bedrövad, ju längre hon vandrade. Hon kunde inte låta bli att tänka, att det inte lönade stort, att hon kom nu, sedan han hade blivit fullt tokig. Det var väl alldeles för sent, rent hopplöst att kunna göra något numera.
Men så snart hon tänkte på att vända, såg hon Hedes ansikte tätt bredvid sin kind, såsom hon hade sett det ofta förr. Då fick hon nytt hopp, trodde, att han kallade på henne, fick en stark visshet och förtröstan om att hon nog skulle kunna bota honom.
Just då Ingrid höjde upp huvudet och såg en smula mindre bedrövad ut, kom hon i möte med ett besynnerligt sällskap.
Där kom en liten häst, som drog en liten kärra, och på kärran satt en tjock madam och bredvid den gick en mager, sliten karl med långa mustascher.
Härute på landsbygden, där ingen förstod sig på konstnärskap, lade alltid herr och fru Blomgren an på att se ut som enkelt, borgerligt folk. Den lilla kärra, som de körde omkring med, var väl överhöljd. Ingen kunde ana, att den inte innehöll annat än fyrverkeripjäser och trolleriapparater och dockteatermarionetter.
Ingen kunde veta, att den tjocka gumman, som satt högt uppe på lasset och såg ut som en välbärgad borgarmadam, var för detta miss Viola, som en gång hade flugit genom luften, eller att karlen, som gick, och som var så lik en avskedad soldat, var densamme herr Blomgren, som stundom brukade bryta vandringens enformighet med att slå volt över hästen och buktala med trastar och siskor, som sjöngo i träden vid vägen, så att de blevo rent galna.
Hästen var en liten, liten en, som hade brukat draga en karusell, och därför aldrig ville gå, om han inte hörde musik. Fru Blomgren satt därför oftast uppe på kärran och spelade munklavér, men så snart de mötte någon, stoppade hon det i fickan, så att man inte skulle förstå, att de voro sådant där konstnärsfolk, som ingen på landsbygden har någon respekt för. På det sättet kommo de inte särdeles raskt fram, men de hade inte heller någon brådska.
Den blinde fiolspelaren måste vandra en liten bit efter de andra för att inte förråda, att han hörde till sällskapet. Denne blinde hade en liten hund till förare; det var honom förbjudet att låta leda sig av ett barn. Det skulle ständigt ha påmint herr och fru Blomgren om en liten flicka, som hette Ingrid. Det skulle ha varit alltför smärtsamt.
Och nu voro alla dessa ute på landet för vårens skull. Ty hur god förtjänst de än hade kunnat ha inne i städerna, så måste herr och fru Blomgren ut på landet vid denna tiden på året. Det var konstnärsfolk, herr och fru Blomgren.
De kände inte igen Ingrid, och hon gick först förbi dem utan att hälsa, ty hon hade bråttom och var rädd att bli uppehållen. Men hon tänkte strax, att detta var fult och hjärtlöst och vände tillbaka.
Om Ingrid hade kunnat bli glad då, skulle hon väl ha blivit det vid att se de gamla människornas glädje över mötet. Och det blev ett långt samtal på den förfärligaste rotvälska. Den lilla hästen vände huvudet gång på gång för att se efter om karusellen hade gått sönder.
Märkvärdigt nog var det Ingrid, som talade mest. De gamla sågo ju genast, att hon hade gått och gråtit, och de blevo så bekymrade däröver, att hon blev tvungen att berätta dem alla sina öden och äventyr.
Men det var lisa för Ingrid att få berätta, ty de gamla hade sitt eget sätt att taga allting. De klappade händer, då hon berättade hur hon hade kommit upp ur graven, och då hon talade om hur hon hade skrämt prästfrun.
De smekte henne och berömde henne, därför att hon hade gått bort från prästgården. Ingenting, som var tungt och bekymmersamt, fanns till för dem, utan allting var lätt och förhoppningsfullt.
De hade just inga mått för att mäta verkligheten, därför voro de så oåtkomliga för dess strävhet. De jämförde allt de hörde med dockteaterpjäser och pantomimer. Litet sorg och elände satte man ju också in i pantomimen, men det var endast för att höja effekten. Och naturligtvis skulle allting sluta bra. Allting slutade bra i pantomimerna.
Det var något smittosamt i så mycken hoppfullhet. Ingrid visste, att de inte alls förstodo hur stor hennes olycka var, men det var dock uppmuntrande att höra dem.
Men Ingrid fick också verklig hjälp av dem. De talade om, att de hade ätit middag på Torsåkers gästgivargård för en stund sedan, och just då de hade stigit upp från bordet, hade några bönder kommit körande till gästgivargården med en dåre. Fru Blomgren tålde inte se dårar och hade därför genast velat resa sin väg, och herr Blomgren hade lytt henne. Men tänk, om detta skulle vara Ingrids dåre! Och inte förr hade de sagt detta, än Ingrid sade, att det nog vore troligt, och ville lämna dem.
Men herr Blomgren frågade då sin fru på sitt högtidliga sätt om de inte vore ute endast och allenast för vårens skull, och om det inte gjorde dem detsamma vart de foro, och gamla fru Blomgren frågade lika patetiskt tillbaka om han hade trott, att hon skulle överge deras älskade Ingrid, innan hon hade nått sin lyckas hamn.
Så blev karusellhästen vänd, och det blev besvärligare att samtala, därför att munklaveret måste börja spela. Så snart fru Blomgren ville säga något, måste hon lämna instrumentet till herr Blomgren, och då herr Blomgren ville tala, lämnade han det åter till sin fru. Och den lilla hästen stannade för varje gång klaveret gick från mun till mun.
Hela tiden hade de bara tröstande saker att säga Ingrid. De togo fram alla sagor, som de hade sett uppföras på dockteatern. De tröstade henne med Törnrosa, de tröstade henne med Askungen. De tröstade henne med alla sagor i världen.
Herr och fru Blomgren betraktade Ingrid, då de nu sågo, att hennes ögon började tindra upp något litet. »Konstnärsögon!» sade de och nickade förnöjda till varandra. »Vad var det vi sade? Konstnärsögon!»
På något outrannsakligt sätt hade de funnit ut, att Ingrid hade kommit att bli en av deras, en av konstnärsfolket. De tyckte, att hon spelade med i ett drama. Det var en triumf för deras gamla dagar.
De färdades framåt så raskt de kunde. Det gamla paret var endast oroligt, att Ingrids dåre inte skulle vara kvar på gästgivargården.
Men han var kvar där, och än värre var det, att ingen visste hur man skulle få honom därifrån.
De båda Råglandabönderna, som hade kommit med honom, hade fört in honom i ett av gästrummen och stängt in honom där, medan de väntade på häst. Då de lämnade honom, hade han varit säkert bakbunden, men hur han så burit sig åt, hade han lyckats vrida lös händerna ur repet, och då man hade kommit för att hämta honom, hade han stått fri och ledig och i fullt raseri gripit en stol som tillhygge för att slå till. Man hade endast haft att skynda ut och bomma igen dörren om honom. Nu gingo bönderna och väntade på att gästgivarn och hans drängar skulle komma hem, så att de skulle bli manstarka nog för att binda honom på nytt.
Det hopp, som de gamla vännerna hade väckt hos Ingrid, blev dock inte utsläckt. Hon förstod, att Hede var sämre än någonsin, men hon hoppades ändå. Det var inte deras sagor, det var deras stora kärleksfullhet, som hade kommit henne att stråla upp.
Hon bad, att hon skulle bli insläppt till Hede. Hon sade, att hon kände honom och att han inte skulle göra henne något. Men bönderna svarade, att de inte voro galna, de också. Han därinne skulle slå ihjäl vem som helst, som komme in till honom och inte kunde försvara sig.
Ingrid satt en lång stund tyst och eftersinnade. Hon tänkte på hur underbart det var, att hon just i dag skulle råka herr och fru Blomgren. Det måtte väl vara någon mening med detta. De skulle inte ha kommit i hennes väg, om det inte varit någon mening med det.
Och Ingrid började tänka över hur Hede hade blivit bra förra gången. Kunde hon inte även nu få honom att göra något, som skulle påminna honom om något gammalt, som skulle föra honom bort från galmanstankarna? Hon grubblade och grubblade.
Herr och fru Blomgren sutto på en bänk utanför gästgivargården och sågo mer olyckliga ut, än någon hade trott vara möjligt. De voro nästan färdiga att gråta.
Då kom hon fram till dem, hon, Ingridsbarnet, och log mot dem så, som endast hon kunde det, och smekte deras gamla rynkiga kinder och bad dem, att de skulle göra henne den stora glädjen att få åse en föreställning, sådan hon fick vara med om varje dag förr i världen. Det skulle vara en så stor tröst för henne.
Nå, de sade nej först, ty de voro just inte i sitt glada konstnärslynne, men då hon hade kostat på dem ännu ett par leenden, kunde de inte stå emot henne. Och de gingo ut till lasset och packade upp sina trikådräkter.
Då de voro färdiga, och då den blinde hade blivit tillkallad, valde Ingrid plats för föreställningen. Hon ville inte, att de skulle visa sig på gårdsplanen, utan förde dem in i gästgivargårdens trädgård. Ty det fanns en trädgård vid gästgivargården. Det mesta var nog nakna kryddsängar, där ännu ingenting hade kommit upp, men här och där stod ett blommande äppelträd. Och Ingrid sade, att hon vill se dem uppträda just under ett av de blommande äppelträden.
Ett par drängar och pigor kommo springande, då de hörde fiolen, så att de fingo en smula publik. Men det bar dock emot för herr och fru Blomgren att uppträda. Ingrid begärde för mycket av dem. De voro alldeles för bedrövade.
Och en olycka var det, att Ingrid hade fört dem över till trädgårdssidan. Det var ditåt gästrumsfönstret vette, och det hade hon väl inte tänkt på. Fru Blomgren var nära att springa sin väg, då hon hörde ett fönster häftigt öppnas i ett av gästrummen. Tänk, om dåren skulle ha hört musiken, och tänk, om han skulle hoppa ut genom fönstret och komma ned till dem!
Men fru Blomgren lugnade sig, då hon såg vem som stod i fönstret. Det var en ung man med angenämt yttre. Han var i skjortärmarna, men alldeles ordentligt klädd för övrigt. Blicken var lugn, läpparna smålogo, och med handen strök han håret upp ur pannan.
Herr Blomgren arbetade och var så inne i föreställningen, att han ingenting märkte. Fru Blomgren, som inte hade annat att göra än att kasta slängkyssar, kunde ge akt på allting.
Var det inte märkvärdigt hur detta Ingridsbarnet med ens hade strålat upp? Ögonen lyste på henne som aldrig förr, och ansiktet hade blivit så vitt, att det riktigt sken. Och all den där strålglansen vände sig mot honom däruppe i fönstret.
Han besinnade sig inte länge, han steg upp på fönsterbrädet och hoppade ned till dem. Och han kom fram till den blinde och bad att få låna hans fiol.
Och Ingrid tog genast fiolen från den blinde och räckte den till den främmande. »Nu skall det vara valsen ur Friskytten,» sade hon.
Så började den främmande spela, och Ingrid smålog, men på samma gång såg hon så övernaturligt ut, att fru Blomgren trodde, att flickan skulle upplösa sig till en solstråle och flyga bort från dem.
Men då fru Blomgren hörde den främmande spela, kände hon igen honom. »Jaså,» sade hon för sig själv, »jaså. Det är ändå han. Jaså, det var därför hon ville se oss gamla människor uppträda.»
Gunnar Hede, som hade gått inne på sitt rum och varit så ond, att han hade haft lust att slå ihjäl någon, hade sålunda fått höra en blind spela utanför sitt fönster. Och detta hade återfört honom till en scen ur hans förflutna liv.
Han började undra var hans egen fiol kunde vara, och han kom ihåg, att Ålin hade burit bort den, och nu återstod intet annat för honom än att söka få låna den blindes för att kunna spela sig till ro. Han var så hemskt upprörd.
Och så snart han hade fått den blindes fiol i sin hand, började han spela. Det föll honom inte in, att han inte skulle kunna spela. Han hade inte en aning om att han under flera år endast hade kunnat utföra ett par små fattiga melodier.
Han var alldeles fången i att han var i Uppsala utanför huset med vildvinet. Och han väntade sig att konstberidarna skulle börja dansa, såsom de hade gjort förra gången.
Hede sökte spela med större liv för att tvinga dem härtill, men hans fingrar voro stela och ovilliga, stråken ville inte riktigt lyda honom. Han ansträngde sig så, att svettdropparna framträdde på hans panna. Slutligen kom han dock in på den rätta låten, den, som de hade dansat efter förra gången. Han spelade den så lockande, så förledande, att det riktigt kunde smälta hjärtat.
Men de gamla akrobaterna började inte dansa. Det var längesedan de råkade Hede i Uppsala. De kommo inte ihåg hur de hade blivit tjusade den gången. De hade inte en aning om vad han väntade sig av dem.
Hede vände ögonen mot Ingrid för att få en förklaring, varför inte konstberidarna dansade. I samma stund han såg hennes ögon, så överjordiskt strålande, som de voro då, blev han så förvånad, att han upphörde att spela.
Han stod där ett ögonblick och såg sig om i kretsen. Det var underliga, oroliga blickar, som de alla fäste på honom.
Det var omöjligt att spela, då människorna stirrade på detta sätt. Han gick helt enkelt ifrån dem. Han såg en flock blommande äppelträd långt nere i trädgården. Dit gick han.
Han såg nog, att ingenting gick ihop med den föreställningen han nyss hade haft, att Ålin hade stängt in honom, och att han var i Uppsala. Trädgården var för stor, och huset var inte klätt med rött vinlöv. Nej, detta kunde inte vara Uppsala.
Men han brydde sig inte mycket om var han var. Han tyckte, att han inte hade spelat på århundraden, och nu hade han fått fatt på en fiol. Nu skulle han spela.
Han lade fiolen upp till kinden och började. Men återigen hindrades han av fingrarnas stela rörelser. Han kunde endast utföra de allra enklaste saker.
»Här blir verkligen att börja om från början,» sade han. Och han smålog och började spela en liten menuett. Det var det första han lärt sig. Far hade spelat före, och han hade spelat efter, tagit ut efter gehör. Han såg med ens hela scenen för sig. Och han hörde orden: »Lilla prinsen skulle dansa, men han bröt sin lilla fot.»
Han försökte sedan med flera små danser. De där hade han spelat som skolpojke. Han hade blivit anmodad att komma till flickpensionen och spela vid elevernas dansövningar. Han såg de små flickorna hoppa och svänga runt och hörde danslärarinnan trampa takten.
Han började nu bli djärvare. Han spelade första stämman i en fiolkvartett av Mozart. Då han hade lärt in den, hade han varit gymnasist i Falun. Det hade varit så, att några gamla herrar hade övat in kvartetten för en konsert. Men första fiolen hade blivit sjuk, och han hade fått övertaga stämman, så ung han var. Han hade inte varit litet stolt då.
Gunnar Hede tänkte egentligen inte på annat än att komma till rätta med sina fingrar, då han spelade dessa barnsliga övningar. Men snart märkte han, att det skedde något underbart med honom.
Han hade en tydlig förnimmelse av att inne i hans hjärna befann sig ett stort mörker, som skymde bort hans forntid. Så snart han sökte påminna sig en sak, var det som att försöka leta reda på något inne i ett mörkt rum. Men då han spelade, vek en del mörker bort. Utan att han hade tänkt på det, hade mörkret vikit så, att han nu kunde komma ihåg barndomsår och skoltid.
Nu beslöt han att låta fiolen leda sig, kanske den skulle kunna driva bort allt mörkret.
Och det blev så: för varje stycke han spelade vek det skymmande mörkret en smula. Fiolen förde honom fram genom år efter år, väckte honom till minne av studier, av vänner, av nöjen. Mörkret stod tätt framför honom, men då han gick emot det, väpnad med fiolen, vek det steg för steg. Ibland såg han sig tillbaka, liksom för att se om det slöt sig bakom honom. Men bakom honom var klar dag.
Fiolen kom in på en rad duetter, som skulle spelas av klavér och fiol. Han spelade blott ett par takter av vardera. Men mörkret vek ett stort stycke: han kom ihåg fästmön, förlovningstiden.
Han skulle ha velat dröja vid detta, men det var ännu mycket mörker kvar att spela bort. Han hade inte tid.
Han kom in på en psalmmelodi. Han hade hört den en gång, då han hade varit bedrövad. Han kom ihåg, att han hade suttit i en lantkyrka, då han hade hört den, men varför hade han varit bedrövad? Därför att han gick som fattig handlande genom bygden med varor. Det var ett hårt liv. Det var tungt att minnas.
Stråken for fram som en virvelvind över strängarna, och åter rämnade ett stort stycke mörker. Nu såg han storskogen, de nedsnöade djuren, de märkvärdiga figurer, som drivorna bildade över dem. Han mindes resan till fästmön, kom ihåg hur hon hade brutit förlovningen. Alltsammans detta klarnade på en gång för honom.
Han kände just inte sorg eller glädje vid något han kom ihåg. Det viktiga var, att han mindes. Bara detta var ett oändligt välbehag.
Efter detta stannade stråken liksom av sig själv. Den ville inte föra honom vidare. Och dock var där annat, mycket annat han måste minnas. Ännu stod mörkret som en fast mur framför honom.
Han tvingade stråken att gå vidare. Och den spelade två små obetydliga melodier, de allra tarvligaste han någonsin hade hört. Hur hade hans stråke lärt något dylikt?
Mörkret vek inte en smula för dessa melodier. De lärde honom egentligen ingenting. Men ur dem växte upp en ångest, sådan han aldrig förr visste sig ha erfarit. En vanvettig, förfärlig skräck, själens, de fallna andarnas orimliga fasa.
Han upphörde att spela, han stod inte ut. Vad var det i dessa melodier, vad var det?
Mörkret vek inte alls för dem, och det ohyggliga var, att han tyckte, att så snart han inte gick emot mörkret med fiolen och drev det framför sig, så kom det svepande emot honom och ville omsluta honom.
Han hade stått och spelat med halvslutna ögon, nu lyfte han ögonlocken och såg ut i verklighetens värld. Då fick han syn på Ingrid, som hade stått där och hört på honom hela tiden.
Så frågade han henne, inte i hopp om svar, bara för att kunna hålla tillbaka mörkret ett ögonblick.
»När spelade jag det här sist?»
Men Ingrid stod där skälvande. Hon stod med sitt beslut fattat. Hur det än gick, skulle han nu få veta sanningen. Hur det än gick, skulle hon säga honom den.
Och rädd var hon, men modig i alla fall och oändligt beslutsam. Han skulle inte undgå henne nu. Han skulle inte få glida bort ifrån henne.
Men trots allt detta mod, så vågade hon inte säga Hede rent ut, att detta var de melodier han hade brukat spela, medan han var tokig, utan hon kringgick frågan.
»Du brukade spela detta hemma på Munkhyttan i vinter,» sade hon.
Det var många hemligheter omkring Hede. Varför sade den flickan du till honom? Hon var inte av folket, hon bar håret på herrskapsmanér, högt uppsatt och krusat i små lockar. Klänningen var hemvävd, men hon bar en fin spetsfischy om halsen. Hyn var vit, och händerna voro små. Det fina ansiktet med de stora, drömmande ögonen tycktes inte kunna tillhöra en bondflicka. Hedes minne kunde på intet sätt säga honom något om henne. Varför sade hon då du till honom? Hur visste hon, att han hade spelat detta i sitt hem?
»Vad heter du?» sade han. »Vem är du?»
»Jag är Ingrid, som du såg i Uppsala för många år sedan och tröstade, därför att hon inte kunde lära sig att dansa på lina.»
Detta gick tillbaka till det förflutna, som redan hade ljusnat för Hede. Han kom väl ihåg henne.
»Vad du har blivit stor och vacker, Ingrid!» sade han. »Och vad du har blivit fin! Vad du har för en präktig brosch!» Han hade suttit och sett på hennes brosch länge nu. Han tyckte sig känna igen den, den var så lik en brosch av emalj och pärlor, som hade tillhört hans mor.
Flickan svarade också genast: »Jag har fått broschen av din mor. Du har nog sett den förr.»
Nu lade Gunnar Hede fiolen ifrån sig och kom fram till Ingrid. Han frågade med stor häftighet:
»Hur är det möjligt? Hur kan du bära hennes brosch? Varför vet jag inte om, att du känner min mor?»
Ingrid blev förskräckt, grå i ansiktet av förfäran. Hon visste redan vad nästa fråga skulle bliva.
»Jag vet ingenting, Ingrid. Jag vet inte varför jag är här. Jag vet inte varför du är här. Varför vet jag det inte?»
»Ånej, fråga mig inte!» Hon drog sig undan och höll upp händerna liksom till skydd.
»Vill du inte säga det?»
»Fråga inte, fråga inte!»
Han tog henne hårt om handleden för att tvinga fram sanningen. »Säg det bara! Jag är ju vid mina sinnens fulla bruk. Varför är det saker, som jag inte minns?»
Hon märkte något vilt och hotande inne i hans ögon. Han visste nu redan vad hon skulle komma att säga honom. Men hon kände, att det var en omöjlig sak att säga en människa, att hon hade varit tokig. Det var vida svårare, än hon hade trott. Omöjligt var det, omöjligt.
»Säg det!» upprepade han. Men hon hörde på rösten, att han inte ville höra det. Han skulle kunna slå ihjäl henne, om hon sade det.
Då anropade hon all sin kärlek och såg Gunnar Hede rätt in i ögonen och sade:
»Du har inte varit rätt klok.»
»Inte på länge kanske?»
»Jag vet inte riktigt. Inte på tre, fyra år...»
»Varit splitter galen, du?»
»Nej då, nej då! Du har köpt och sålt och stått på marknader.»
»Hur var jag galen då?»
»Du var rädd.»
»För vem var jag rädd?»
»För djur...»
»För getter kanske?»
»Ja, mest för getter.»
Hede hade stått och hållit hårt om hennes handled hela tiden. Nu slängde han handen ifrån sig, riktigt slängde den. Han vände sig ifrån Ingrid, rasande vred, som hade hon lömskt berättat honom ett illvilligt förtal.
Men den känslan vek för annat, som upprörde honom än djupare. Så klart, som hade det varit målat, såg han för sina ögon en lång dalkarl, böjd under en ofantlig säck. Han ämnar sig in i en bondstuga, men en liten ömklig hund kommer ut mot honom. Han stannar, niger och niger och vågar inte gå in, förrän en karl skrattande kommer ut ur stugan och kör undan hunden.
Då han såg detta, kom den förfärliga ångesten åter till honom.
Under denna ångest försvann synen, men nu kommo röster. Man skriker och ropar runtom honom. Man skrattar, skymforden ljuda tätt och högt. Det är gälla barnröster, som skrika allra mest grymt och förfärande. Det är ett ord, ett namn, som kommer igen, som skrikes, ropas, viskas, väses i öronen på honom: »Getabocken! Getabocken!»
Och allt detta gällde honom, Gunnar Hede! Detta hade han levat i. — Han kände vid full sans den samma onämnbara skräck han hade burit på som vansinnig. Men nu var det inte skräck för något utomstående, nu var han rädd för sig själv.
»Detta är jag. Detta har varit jag,» sade han och vred händerna. I nästa ögonblick låg han på knä framför en liten bänk, lutade sig över den och grät, grät.
»Och detta har varit jag!» Han jämrade sig mellan snyftningarna. »Detta har varit jag!»
Kunde han ha mod att bära den tanken? En beledd, utskrattad dåre! »Å, låt mig bli tokig igen!» sade han och slog hårt i bänken. »En människa kan inte stå ut.»
Han höll andan ett ögonblick. Mörkret kom emot honom som en anropad frälsare. Det kom svepande emot honom, som en dimma kommer. Han fick ett småleende över läpparna. Han kunde känna hur hans drag blevo slappa, hur han återfick galmansblicken.
Men detta var bättre. Det andra var inte till att bära och uthärda. Utpekad, utskrattad, hånad, galen! Nej, bättre att bli det på nytt och inte veta det. Vad skulle han tillbaka i livet? Alla måste avsky honom.
Mörkret svepte om honom med de första, lätta, drivande slöjspetsarna.
Ingrid stod där, såg och hörde all hans ångest och visste inte annat, än att allt snart skulle vara förlorat på nytt. Hon såg så väl, att galenskapen höll på att ta igen honom.
Och hon var alldeles förskrämd, allt mod var borta. Men innan han blev tokig på nytt och på nytt så rädd, att ingen fick komma honom nära, ville hon åtminstone ta farväl av honom och av all sin lycka.
Hede kände hur Ingrid kom och lade sig på knä bredvid honom, lade armen om hans hals, kinden mot hans kind och kysste honom.
Hon höll sig inte för god att komma nära honom, dåren, höll sig inte för god att kyssa honom!
Det hördes ett svagt väsande inne i mörkret. De fladdrande dunstflikarna veko undan och tycktes då vara ormhuvuden, som hade varit riktade mot honom, och som väste av vrede över att de inte hade fått bita honom.
»Inte ta det så illa!» sade Ingrid. »Inte ta det så illa! Ingen tänker på det där andra, bara du blir frisk.»
»Jag vill bli tokig på nytt,» sade han. »Jag kan inte bära detta. Jag kan inte gå och tänka på hurudan jag har varit.»
»Det kan du visst,» sade Ingrid.
»Ingen kan glömma det,» klagade han. »Jag var så förfärlig. Ingen kan tycka om mig.»
»Jag tycker om dig,» sade hon.
Han såg upp tvivlande. »Du kysste mig för att jag inte skulle bli tokig igen. Du har medlidande med mig.»
»Jag kan nog kyssa dig än en gång, jag,» sade hon.
»Ja, du säger så nu, därför att jag behöver höra det.»
»Behöver du höra, att någon tycker om dig?»
»Om jag behöver? Gud, om jag behöver? — Å, barn då!» sade han och ryckte sig lös från henne, »hur skall jag kunna stå ut, då jag vet, att varenda människa skall tänka, så snart hon ser mig: Den där har varit galen. Den där gick och neg för hundar och kattor.»
Det kom ett nytt anfall över honom. Han låg och grät med ansiktet i händerna.
»Det är bättre att bli tokig igen. Jag hör dem ropa åt mig, och jag ser mig själv. Och det är ångest, ångest, ångest...»
Men då brast tålamodet hos Ingrid.
»Ja, det är rätt,» ropade hon, »bli tokig på nytt, du! Det är just karlaktigt att bli tokig för att slippa litet ångest.»
Hon satt och bet i läpparna, kämpande med gråten, och då hon inte kunde få fram orden fort nog, tog hon honom i armen och skakade honom.
Hon var förbittrad, utom sig av vrede, därför att han ville undfly henne på nytt, därför att han inte stred och kämpade.
»Vad bryr du dig om mig, vad bryr du dig om din mor? Bli tokig du, då får du det lugnt!»
Hon skakade honom ännu en gång.
»För att slippa ångest,» säger du. »Men det är ingen ångest för den, som har väntat på dig i hela sitt liv, att du aldrig kommer! Om du hade hjärta för någon annan än dig själv, kunde du väl stå en strid med ditt onda och bli frisk. Men du har inte hjärta för någon.»
»Du kan komma så vackert och rörande, du, i syner och drömmar och bedja om hjälp, men i verkligheten vill du ingen hjälp ha. Du bara inbillar dig, att ditt lidande är det tyngsta på jorden. Men det finns väl andra, som ha haft det värre än du.»
Hede blickade upp äntligen och såg henne fullt och djupt in i ansiktet. Inte var hon vacker då just. Tårarna strömmade, och det ryckte kring munnen av att hon kämpade fram orden mellan snyftningarna.
Men det var vackert för honom att se henne så vild. Det kom ett besynnerligt lugn över honom och en stor, ödmjuk tacksamhet. Här var det något stort och härligt, som hade kommit till honom just i hans förfall. Måtte vara stor kärlek detta, stor kärlek.
Han satt och klagade över sin uselhet, och så stod kärleken där och klappade på dörren. Det var inte bara så, att han skulle bli tåld, om han komme åter till livet. Inte bara så, att folk skulle nätt och jämnt kunna låta bli att skratta åt honom.
Här var verkligen en, som älskade honom, som längtade efter honom. Hon talade mycket hårt till honom, men han hörde kärleken skälva i varje ord. Han tyckte, att hon bjöd honom troner och kungariken.
Hon sade honom, att medan han hade varit tokig, hade han frälst hennes liv. Han hade väckt henne från döden, fört henne, skyddat henne. Men det var inte nog för henne. Hon ville äga honom själv.
Då hon kysste honom, hade han känt, att en ljuvlig balsam lades på hans sjuka själ, men han hade ännu inte vågat tro, att det var kärlek, som drev henne. Men på hennes vrede och hennes tårar kunde han inte tvivla. Han var älskad, han, stackars förfärliga människa, han, stackars vidunder.
Och inför den stora, ödmjuka sällhet, som detta väckte hos Hede, vek det sista mörkret. Det for undan som en tung, rasslande gardin, och han såg tydligt framför sig det förskräckelsens rike han hade genomvandrat. Men därinne mötte han också Ingrid, där lyfte han upp henne ur graven, där spelade han för henne i skogskojan, där arbetade hon med honom för att bota honom.
Men inte blott minnet av henne kom åter. På samma gång vaknade de känslor hon förut hade ingivit honom. Han genomströmmades av kärlek. Han erfor samma glödande åtrå, som han hade känt på kyrkplanen i Råglanda, då hon hade blivit bortryckt från honom.
I förskräckelsens rike, i den stora öknen, hade det dock vuxit en blomma, som hade tröstat honom med doft och med fägring. Och nu kände han hur kärleken hade blivit beståndande. Den vilda ökenväxten hade låtit föra sig in i livets lustgård och slog rot och växte och frodades. Och då han kände detta, visste han, att han var räddad, att mörkret hade funnit sin överman.
Ingrid hade tystnat. Hon var trött som efter ett tungt arbete, men hon var också lugn, som skulle hon ha utfört det på bästa sätt. Hon visste, att hon hade segern i händerna.
Hede bröt äntligen tystnaden.
»Jag lovar dig, att jag skall härda ut,» sade han.
»Tack!» sade hon.
Det blev inte mer talat just då.
Hede tyckte sig inte kunna säga henne hur han älskade henne. Det kunde inte sägas med ord, bara visas var dag och var stund genom hela det långa livet.