En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 4

←  Maldonado

En naturforskares resa omkring jorden av Charles Darwin Översättare: Gustaf Lindström

Bahia Blanca  →

FJERDE KAPITLET.

FRÅN RIO NEGRO TILL BAHIA BLANCA.

Rio Negro. — Landtgårdar anfallna af indianer. — Saltsjöar. — Flamingos. — Från Rio Negro till Rio Colorado. — Heligt träd. — Den patagoniska haren. — Indiska familjer. — General Rosas. — Resa till Bahia Blanca. — Sanddyner. — En negerlöjtnant. — Bahia Blanca. — Saltinkrustationer. — Punta Alta. — Zorillo.

Den 24 juli 1833. Beagle seglade från Maldonado och anlände den 3 augusti utanför Rio Negros mynning. Denna är den förnämsta floden på hela kuststräckan emellan Magelhaens sund och La Plata. Den utfaller i hafvet omkring 50 mil söder om La Platas flodmynning. För 50 år sedan anlades här under den gamla spanska styrelsen en liten koloni och den är ännu den sydligaste punkt (41:a breddgraden) på Sydamerikas ostkust, som bebos af civiliserade menniskor.

Landet har i närheten af flodens utlopp ett högst bedröfligt utseende. På södra sidan börjar en lång rad af lodräta klintar, hvilka framvisa en genomskärning af landets geologiska beskaffenhet. Lagren bestå af sandsten, af hvilka ett var anmärkningsvärdt, emedan det var sammansatt af ett hårdt sammankittadt konglomerat af runda pimpstensbitar, hvilka måste hafva färdats mer än 70 mil från Anderna. Ytan är öfverallt betäckt med en tjock grusbädd, som sträcker sig vidt och bredt öfver den öppna slätten. Vatten är ytterst sällsynt och der det finnes, är det utan undantag salthaltigt. Växtligheten är ytterst karg och ehuru det finnes buskar af många slag, äro de alla beväpnade med fruktansvärda tornar, hvilka tyckas varna främlingen för att intränga i dessa ogästvänliga nejder.

Nybygget är beläget tre mil uppåt floden. Vägen följer foten af en sluttande klint, som bildar norra gränsen af den stora dal, i hvilken Rio Negro flyter. På vägen foro vi förbi ruinerna af några vackra landtgårdar, hvilka för några få år sedan hade blifvit förstörda af indianerna. De motstodo åtskilliga anfall. En person, som var närvarande vid ett af dem, gaf mig en mycket liflig skildring af förloppet. Folket hade tillräcklig tid att drifva all sin boskap och alla hästar in i ”Corralen”^[1], som omgaf huset och likaledes att uppställa några små kanoner. Indianerna voro Auracanier från södra Chile, några hundrade till antalet och röjde mycken manstukt. De visade sig först i två trupper på en närbelägen kulle. Sedan de der stigit af sina hästar och aftagit sina pelsmantlar, framryckte de nakna till anfall. En indians enda vapen är ett mycket långt bamburör, benämdt ”chuzo”, prydt med strutsfjädrar och i ändan försedt med en hvass lansspets. Min sagesman tycktes med den största fasa erinra sig den svigtande rörelsen hos dessa ”chuzos”, då de ryckte framåt. När de voro nära, ropade kaziken Pincheira till de belägrade, att öfverlemna sina vapen eller också skulle han låta skära halsen af dem allesamman. Då detta sannolikt skulle hafva blifvit händelsen på hvad vis de än fått komma in, så svarade man med en böss-salfva. Indianerna ryckte nu med stor fasthet fram ända till sjelfva inhägnaden af corralen, der de likväl till sin öfverraskning funno pålarne hopfästade med jernspikar i stället för läderremmar, hvarföre de förgäfves försökte att afskära dem med sina knifvar. Detta räddade de kristnes lif. Många af de sårade indianerna bortburos af sina följeslagare och då slutligen en af under-kazikerna blifvit sårad, blåste hornet till återtåg. De drogo sig tillbaka till sina hästar och tycktes hålla ett krigsråd. Detta var ett fruktansvärdt uppehåll för spanjorerna, då hela deras skjutförråd var uttömdt på några få patroner när. I ett ögonblick bestego indianerna sina hästar och galopperade bort. Ett annat anfall afslogs ännu qvickare. En kallblodig fransman skötte kanonen; han väntade tills indianerna kommit helt nära och sopade då deras led med kartescher. Han fälde sålunda trettionio man och ett sådant nederlag skingrade genast hela truppen.

Staden kallas ömsom El Carmen och Patagones. Den är bygd på branten af en klippa, som ligger midt för floden och flera hus äro urgräfda i sjelfva sandstenen. Floden är omkring 3 eller 400 alnar bred, samt djup och forsande. De många pilbevuxna öarne, med sina låga uddar bilda med tillhjelp af en klar sol en nästan pittoresk anblick, när man ser dem bakom hvarandra på den norra gränsen af den breda och gröna dalen. Invånarnes antal öfverstiger icke ett par hundrade. Dessa spanska kolonier bära icke, liksom våra britiska, vilkoren för sin tillväxt inom sig. Många indianer af rent blod bo här. Kaziken Lucanís stam har ständigt sina ”toldos"” (hyddor) i stadens grannskap. Ställets styrelse förser dem till en del med lifsmedel, då den låter dem få alla gamla odugliga hästar; och de förtjena litet genom att tillverka hästtäcken och andra hästmunderings-artiklar. Man anser dessa indianer vara civiliserade; men hvad än deras karakter kan hafva vunnit derigenom, att de äro något mindre vilda, motväges nästan helt och hållet af deras fullkomliga sedeslöshet. Några af de yngre männen tyckas likväl arta sig bättre. De äro villiga att arbeta och för en kort tid sedan foro några stycken ut på skälfiske och uppförde sig mycket bra. De njöto nu frukten af sitt arbete genom att gå klädda i mycket vackra, snygga kläder och för öfrigt vara mycket lata. Den smak de visade i sin klädsel var beundransvärd. Om man hade kunnat förvandla en af dessa unga indianer till en bronsstod, skulle hans sätt att drapera sig hafva varit i hög grad prydligt.

Jag red en dag till en stor saltsjö eller Salina, hvilken ligger ett par mil från staden. Om vintern består den af en grund sjö med saltlösning, som om sommaren förvandlas till ett fält af snöhvitt salt. Lagret nära kanten är från 4 till 5 tum, men mot midten tilltager det i tjocklek. Denna sjö var en half mil lång och en fjerdingsväg bred. Andra förekomma i grannskapet, som äro många gånger större och med en saltbotten af 2—3 fots tjocklek, till och med när den om vintern står under vatten. En dylik skinande, hvit och jemn yta midt på den ödsliga och bruna slätten, gifver en ovanlig anblick. En stor mängd salt hemtas årligen från salinan och stora högar, några tusen skeppund i vigt, lågo färdiga att utskeppas. Den tid då man arbetar vid salinerna utgör skördetiden för Patagones; ty på den beror ortens välstånd. Nästan hela befolkningen lägrar sig då vid flodens stränder och är upptagen med att föra fram saltet i oxvagnar. Detta salt har kristalliserat i stora tärningar och är anmärkningsvärdt rent. Mr. Trenham Reeks har haft godheten analysera det för mig och han fann deri endast 0,26 gips och 0,22 af jordartade beståndsdelar. Ett besynnerligt förhållande är, att det ej är så användbart till insaltandet af kött, som hafssalt från Cap Verdöarne, och en köpman i Buenos Aires sade mig, att han ansåg det vara värdt 50 procent mindre. Till följe häraf införes ständigt Cap Verdsalt och blandas med dessa saliners. Det patagoniska saltets renhet eller dess brist på sådana salter, som finnas i allt hafsvatten, är den enda rimliga orsaken till dess underlägsenhet; en slutsats, som jag tror ingen skulle hafva anat, men som får ytterligare stöd af ett nyligen utrönt förhållande, att de saltslag, som innehålla de mesta deliquescerande chlorföreningarne äro de tjenligaste att bevara ost.

Insjöns stränder bestå af dy och i den ligga talrika, stora gipskristaller inbäddade, af hvilka några äro tre tum långa, under det att andra af svafvelsyradt natron ligga spridda på ytan. Gauchos kalla de förra för ”padre del sal” eller saltets fader och de senare för ”madre”. De påstå att dessa alstrande salter alltid visa sig på kanten af salinerna, när vattnet börjar afdunsta. Dyn är svart och har en vidrig lukt. Till en början kunde jag icke begripa orsaken härtill, men jag märkte sedan, att skummet, som blåsten dref mot stranden, var grönt, liksom färgadt af konferver. Jag försökte att taga hem litet af detta gröna ämne, men misslyckades till följe af en tillfällighet. Vissa delar af sjön hade sedda på något afstånd en rödaktig färg och detta berodde kanske på några infusionsdjur. Dyn var på många ställen uppdrifven af en mängd maskar eller annelider. Huru förvånande är det icke att något lefvande väsende skulle vara i stånd att lefva i en dylik saltlösning och kunna kräla omkring bland kristaller af svafvelsyrad kalk och natron! Och hvart taga väl dessa maskar vägen, när under den långa sommaren hela ytan hårdnat till ett fast saltlager? Flamingos bebo denna sjö i ansenliga skaror och kläcka här. I Patagonien, norra Chili och på Galapagos-öarne såg jag dessa fåglar öfverallt der saltsjöar funnos. De vadade här omkring efter föda, sannolikt efter de maskar, som hafva sitt tillhåll i dyn; och dessa senare lefva sannolikt af infusorier eller konferver. Sålunda hafva vi en liten lefvande verld för sig, som passar för dessa salta insjöar. Ett litet kräftdjur (Cancer salinus) säges^[2] lefva i otaliga skaror i saltpannorna vid Lymington; men endast i dem hvarest vätskan genom afdunstning uppnått en betydlig styrka, nämligen omkring en mark salt på en half kanna vatten. Med fog kunna vi försäkra, att hvarje del af verlden är beboelig! Vare sig det är saltsjöar eller de underjordiska sjöar, som ligga dolda under vulkaniska berg, varma mineralkällor, hafvets vida yta och djup, luftens högsta lager och till och med ytan af den eviga snön, alla gifva de uppehälle åt organiska varelser.

Norr om Rio Negro, emellan denna och det bebodda landet nära Buenos Aires, hafva spanjorerna endast ett litet nybygge, som nyligen blifvit anlagdt vid Bahia Blanca. Afståndet i rak linie till Buenos Aires är omkring 80 mil. Då de kringströfvande beridna indianstammar, hvilka alltid upptagit största delen af detta land, på senare tider mycket oroat de enstaka liggande landtgårdarne, utrustade styrelsen i Buenos Aires för någon tid sedan en armé under general Rosas befäl, för att utrota dem. Trupperna voro nu lägrade på stränderna af Colorado, en flod, som flyter omkring 15 mil norr om Rio Negro. När Rosas lemnade Buenos Aires, tog han vägen rakt öfver de obekanta slätterna, och när landet sålunda var temligen väl rensadt från indianerna, lemnade han bakom sig på stora mellanrum små soldatafdelningar ”postas” med några hästar, så att han var i stånd att bibehålla förbindelsen med hufvudstaden. Då Beagle ämnade anlöpa Bahia Blanca, beslöt jag begifva mig dit landvägen och slutligen utsträckte jag min plan till att utefter Rosas ”postas” resa hela vägen ända till Buenos Aires.

Den 11 augusti. Mr. Harris, en i Patagones bosatt engelsman, en vägvisare och fem gauchos, hvilka skulle till armén i affärer, voro mina följeslagare på resan. Colorado ligger, såsom jag redan nämt, nära 15 mil derifrån och då vi färdades långsamt, voro vi två och en half dag på vägen. Hela landsträckan förtjenar knappast stort bättre namn än en öken. Vatten finnes endast i två små brunnar; det kallas sött, men äfven på denna tid af året, under regntiden, var det mycket saltaktigt. Om sommaren måste detta vara en bedröflig väg; ty redan nu var den tillräckligt ödslig. Rio Negros dal har, så bred den än är, blott blifvit urholkad ur sandstensslätten; ty strax ofvanom den brink, hvarpå staden står, börjar ett slättland, hvilket blott afbrytes af några få obetydliga dalar och fördjupningar. Öfverallt har landskapet samma ofruktbara utseende, i det en vattenlös grusmark är beklädd med tufvor af brunt, vissnadt gräs samt här och der låga, taggiga buskar.

Kort efter det vi farit förbi den första källan, kommo vi i sigte af ett ryktbart träd, hvilket indianerna vörda som Wallitjus altare. Det står på en hög punkt af slätten och är till följe deraf ett landmärke, som synes på långt håll. Så snart någon indianstam får sigte derpå, uttrycka de med höga rop sin vördnad för detsamma. Trädet är lågt, mycket grenigt och taggigt och strax ofvanom roten har det ett tvärmått af ungefär tre fot. Det står ensamt utan någon granne och var verkligen det första träd vi sågo. Sedermera kommo vi förbi några andra af samma slag, men de voro långt ifrån allmänna. Då det nu var vinter, hade trädet inga löf, men i stället otaliga trådar, vid hvilka de olika offergåfvorna, såsom cigarrer, bröd, kött, klädesplagg, hade blifvit upphängda. Fattiga indianer, som ej hafva något bättre, rycka endast en tråd ur sina ”ponchos” och fästa den vid trädet. förmögnare indianer bruka hälla rom och maté i ett visst hål, äfvensom röka uppåt, i den tanken att de sålunda skänka Wallitju all möjlig förnöjelse. För att göra uppträdet fullständigt, var trädet omgifvet af de bleknade benen af hästar, hvilka blifvit slagtade som offer. Alla indianer, af hvarje ålder och kön, lemna sina gåfvor. De tro då att deras hästar icke skola tröttna och att de sjelfva skola ha framgång. Den gaucho som berättade mig detta, sade att han i fredstider hade varit vittne till detta uppträde samt att han och andra brukade vänta till dess indianerna hade farit förbi, för att taga offergåfvorna från Wallitju.

Gauchos tro att indianerna anse trädet som guden sjelf; men det tyckes vida sannolikare, att de betrakta det som hans altare. Den enda orsaken jag kan tänka mig för ett sådant val, är att det är ett landmärke på en farlig väg. Sierra de la Ventana är synligt på ett ofantligt långt afstånd och en gaucho berättade mig, att han en gång red tillsammans med en indian några mil norr om Rio Colorado, när indianen började upphäfva samma högljuda rop, som de bruka när de först i fjerran få sigte på trädet, hvarvid han höll sin hand mot hufvudet och pekade åt Sierra till. Då han tillfrågades om orsaken härtill, svarade han på bruten spanska ”Först se Sierra”. — Omkring en mil bortom detta märkvärdiga träd gjorde vi halt för natten. I detta ögonblick utspanades en olycklig ko af de skarpsynta gauchos, hvilka gåfvo sig af i full jagt och inom få minuter släpade henne in med sina lassos och slagtade henne. Vi hade nu lifvets fyra nödvändigheter ”en el campo”: bete för hästarne, vatten (blott en gyttjig pöl), kött och bränsle. Gauchos voro helt upprymda öfver att ha kommit i sådant öfverflöd och vi började snart spisa af den stackars kon. Detta var första natten, som jag tillbragte under bar himmel, med sadelmunderingen till min bädd. Det ligger en stor njutning i en gauchos oberoende lif, att när som helst vara i stånd att hålla in sin häst och säga, ”Här vilja vi tillbringa natten”. Slättens dödslika tystnad, hundarne, som höllo vakt, den zigenarlika gruppen af gauchos, som iordningstälde sina bäddar rundtomkring elden, hafva i mitt sinne qvarlemnat en starkt utpräglad tafla af denna första natt, hvilken jag aldrig kommer att glömma.

Följande dagen fortfor landet att vara likt det nu beskrifna. Det bebos af få eller inga fåglar eller djur af något slag. Då och då får man se en hjort eller en guanaco (vild lama), men agutin (Cavia patagonica) är det vanligaste däggdjuret. Detta djur representerar här våra harar. Likväl skiljer det sig från dem i många vigtiga afseenden; det har till exempel endast tre baktår. Det är också nära två gånger så stort och väger från tjugu till tjugufem marker. Agutin är en riktig ökeninvånare. Det är en mycket vanlig företeelse att få se två eller tre hoppa snabt efter hvarandra i en rak linie öfver dessa vilda slätter. De förekomma så långt i norr som vid Sierra Tapalguen (37° 30' sydlig bredd), hvarest slätten plötsligt blir grönare och fuktigare; och deras södra gräns är emellan Port Desire och St. Julian, der ingen förändring eger rum i landets beskaffenhet. Det är ett märkligt förhållande, att ehuru agutin nu icke finnes så långt i söder som vid Port St. Julian, så omtalar likväl kapten Wood i sin resa år 1670, att de voro talrika der. Hvilken orsak kan i ett vidsträckt, obebodt och sällan besökt land hafva förändrat utbredningen af ett djur som detta? Det synes äfven af den mängd som kapten Wood på en dag sköt vid Port Desire, att de måste hafva varit betydligt talrikare der förr än nu. Der bizcachan lefver och gräfver sina hålor, begagnar agutin dem; men der bizcachan icke förekommer, såsom vid Bahia Blanca, gräfver agutin för egen räkning. Det samma är fallet med den lilla pampasugglan (Athene cunicularia), hvilken så ofta blifvit beskrifven såsom stående skildtvakt vid ingången till hålorna; ty i Banda Oriental är hon, till följe af att bizcachan der ej finnes, tvungen att gräfva sitt eget bo.

Påföljande morgonen, då vi nalkades Rio Colorado, förändrades landets utseende, och vi utkommo snart på en gräsbevuxen slätt, hvilken genom sina blommor, sin höga klöfver och små ugglor liknade Pampas. Vi foro äfven förbi ett dykärr af ansenlig vidd, hvilket om sommaren uttorkar och öfverdrages med en skorpa af åtskilliga salter, till följe hvaraf det kallas en ”salitral”. Det var bevuxet med låga, saftiga växter, af samma slag som de, hvilka växa på hafsstranden. Colorado är blott omkring nittio alnar bred på det ställe, der vi gingo öfver honom, men i allmänhet måste han hafva dubbelt denna bredd. Hans lopp är mycket slingrande, samt utmärkt af pilar och vassruggar. I rak linie säges afståndet till flodmynningen vara fyra och en half mil, men sjöledes går det till tolf och en half. Vår öfverfärd i kanot fördröjdes af några ofantliga drifter med ston, hvilka summo öfver floden för att följa en truppafdelning inåt landet. Jag har aldrig sett ett löjligare skådespel än de hundrade sinom hundrade hufvudena, alla riktade åt samma håll med spetsade öron och utspända, frustande näsborrar, som höjde sig nätt och jemt öfver vattnet, likt ett stort stim af någon amfibie. Stokött är den enda föda som soldaterna få, när de äro i fält. Detta gör att de kunna röra sig snabbare; ty det afstånd, på hvilket hästar kunna drifvas öfver dessa slätter, är rent af förvånande. Man har försäkrat mig att en häst kan färdas öfver sexton mil om dagen flera dagar å rad.

General Rosas läger låg tätt invid floden. Det utgjordes af en fyrkant bildad af vagnar, kanoner, halmkojor med mera dylikt. Manskapet utgjordes nästan uteslutande af rytteri och jag tror att man aldrig förr hopsamlat en så boflik, röfvaraktig krigshär. De flesta af gemenskapen voro af blandad ras, ett mellanting af neger, indian och spanjor. Jag känner icke orsaken, men personer af en dylik härkomst, hafva sällan något godt ansigtsuttryck. Jag uppsökte generalens sekreterare för att visa mitt pass. Han började förhöra mig på det mest högtidliga och hemlighetsfulla vis. Lyckligtvis hade jag ett rekommendationsbref från styrelsen i Buenos Aires till kommendanten i Patagones. Detta bars till general Rosas, som skickade mig en mycket artig helsning med sekreteraren, hvilken återvände idel leenden och förbindlighet. Vi togo vår bostad i en underlig gammal spanjors ”rancho” eller hydda, hvilken hade tjenat under Napoleon den Store på dennes ryska fälttåg.

Vi stannade två dagar vid Colorado. Jag hade icke mycket att göra, ty det omgifvande landet var ett moras, som om sommaren (december), när snön smälter på Cordilleran, öfversvämmas af floden. Mitt hufvudsakliga tidsfördrif var att betrakta indianfamiljerna, när de kommo för att köpa några småsaker vid den rancho, der vi befunno oss. Det antogs, att Rosas hade omkring sex hundra indianska bundsförvandter. Karlarne voro af en reslig, vacker växt och likväl var det sedermera lätt att se huru samma anletsdrag hos den vilde eldsländaren hade blifvit vederstyggliga genom köld, brist på föda och en lägre grad af hyfsning. Några författare hafva, då de beskrifva de ursprungliga menniskoraserna, skilt dessa indianer i två klasser, men detta är helt visst oriktigt. Några af de unga qvinnorna eller ”chinas” förtjenade till och med att kallas sköna. Deras hår var groft, men glänsande svart och de buro det i två flätor, som hängde ned till midjan. De hade liflig färg och ögon, som tindrade af klarhet. Deras ben, fötter och armar voro små och vackert bildade. Deras fotvrister och stundom deras midja pryddes med breda band af blå perlor. Ingenting var intressantare än att skåda någon af dessa familjegrupper. En mor med en eller två döttrar kom ofta till vår rancho, ridande på samma häst. De rida liksom karlarne, men med knäen mycket mera uppdragna. Denna vana härrör måhända deraf, att de under färder bruka rida på packhästarne. Qvinnornas göra är att af- och pålasta hästarne, att slå upp tälten för natten, med ett ord, att liksom alla vildars qvinnor vara nyttiga slafvar. Karlarne strida, jaga, hålla reda på hästarne och förfärdiga sadelmunderingen. Ett af deras förnämsta göromål inomhus är att knacka två stenar mot hvarandra till dess de bli runda, för att begagnas till bolas. Med detta vigtiga vapen fångar indianen sitt villebråd och äfven sin häst, som ströfvar fri öfver slätten. När han strider, försöker han först att med bolas kullkasta sin motståndares häst, och när han så blifvit insnärjd genom fallet, döda honom med ”chuzon”. Om kulorna endast slå sig om ett djurs hals eller kropp, så flyr djuret med dem och de gå förlorade. Då arbetet att knacka stenarne runda upptager två dagar, så är förfärdigandet af kulor en mycket vanlig sysselsättning. Några karlar och qvinnor hade sina ansigten rödfärgade, men jag såg aldrig de horizontela streck, som äro så vanliga hos eldsländarne. Deras högsta stolthet ligger i att hafva allting af silfver. Jag har sett en kazik med sporrar, stigbyglar, knifskaft och betsel förfärdigade af denna metall. Betslet och tyglarne, som voro af silfvertråd, voro icke tjockare än en pisksnärt; och då man såg en eldig häst tumla omkring styrd af ett så lätt betsel, gaf det mycket behag åt ryttarens förmåga.

Rosas yttrade en önskan att få se mig, en omständighet hvaröfver jag sedan var mycket belåten. Han är en ovanlig karakter och har ett stort inflytande i landet, hvilket det tyckes sannolikt att han skall begagna till dess välfärd och förkofran^[3]. Han påstås vara egare till 20 qvadratmil land och till omkring 300,000 boskapsdjur. Hans egendomar skötas förträffligt och afkasta vida mera spannmål än andras. Han vann sin första ryktbarhet genom den ordningsstadga han stiftade för sina egna afvelsgårdar och derigenom att han inöfvade några hundra man, så att de med framgång motstodo indianernas anfall. Många berättelser äro i omlopp om den stränghet hvarmed hans stadgar handhades. En af dessa påbjöd, att ingen skulle få gå med knif på söndagarne vid straff att blifva insatt i stocken, emedan den dagen mest egnades åt spel och dryckeslag, hvarigenom många tvister uppkommo, hvilka till följe af den allmänna vanan att slåss med knif ofta hade dödlig utgång. En söndag kom landshöfdingen på besök, hvarvid i brådskan Rosas gick ut att emottaga honom med knifven som vanligt instucken i bältet. Då gårdsfogden dervid vidrörde hans arm och påminde honom om lagen, vände Rosas sig till sin gäst och sade att han var mycket ledsen, men att han måste gå i stocken och att han ej hade något att säga, icke ens i sitt eget hus, förr än han blifvit lössläppt. Efter en stunds fölopp öfvertalades gårdsfogden att öppna stocken och lössläppa honom, men detta var icke förr gjordt, än Rosas vände sig till fogden och sade: ”Ni har nu brutit mot lagen och derföre måste ni intaga min plats i stocken”. Sådana handlingar förtjuste gauchos, hvilka alla hafva höga tankar om sin egen jemlikhet och värdighet.

Rosas är också en fulländad ryttare, en färdighet, som är af icke liten vigt i ett land, der en krigshär valde sin general medelst följande prof. En hop otama hästar drefvos in i en corral och utsläpptes genom en port, öfver hvilken låg en tvärbjelke. Det var öfverenskommet, att den som kunde släppa sig ned från bjelken på ett af dessa vilda djur, när det störtade ut, och vore i stånd att utan sadel och tygel icke blott rida det, utan äfven föra det tillbaka till corralens ingång, skulle bli deras general. Den, som lyckades, utvaldes följaktligen och blef tvifvelsutan en passande general för en sådan här. Denna utomordentliga idrott har äfven blifvit utförd af Rosas.

Genom dessa medel och derigenom, att han i klädedrägt och vanor rättade sig efter gauchos, vann han en oinskränkt folkgunst i landet och följaktligen en despotisk makt. En engelsk köpman försäkrade mig, att en person, som hade mördat en annan, svarade, när han fängslades och tillspordes om bevekelsegrunden för sin handling: ”Han talade vanvördigt om general Rosas och derföre dödade jag honom”. Inom veckans slut var mördaren fri. Detta var tvifvelsutan generalens partis och icke generalens eget verk.

I samtal visar han sig entusiastisk, klok och mycket allvarlig. Hans allvar går dock väl långt. Jag hörde en af hans tokiga hofnarrar, ty han håller sig två liksom medeltidens baroner, berätta följande anekdot: ”Jag längtade mycket att få höra ett visst musikstycke och gick till generalen två eller tre gånger för att be honom derom; han sade ”Gå din väg, jag har brådt om”. Jag kom igen för andra gången och han sade ”Om du kommer igen, skall jag straffa dig”. Jag begärde för tredje gången och han skrattade. Jag rusade ut ur tältet, men det var för sent. Han befalde två soldater att taga fast mig och binda mig vid pålar. Jag besvor honom vid alla helgon i himlen att han skulle skona mig; men det hjelpte icke; när generalen skrattar skonar han hvarken narr eller klok”. Den stackars fjollige mannen såg helt bedröfvad ut vid blotta minnet af pålningen. Detta är ett mycket svårt straff. Fyra pålar slås ned i marken och brottslingen utsträckes vågrätt vid armar och ben, samt lemnas sålunda utsträckt under några timmars tid. Idén är tydligen hemtad från den vanliga metoden att torka hudar. Mitt samtal med Rosas försiggick utan ett leende och jag fick ett pass jemte tillåtelse att få begagna styrelsens posthästar, och detta gaf han mig på det mest förbindliga och beredvilliga sätt.

På morgonen begåfvo vi oss åstad till Bahia Blanca, dit vi anlände efter två dagar. Då vi lemnade det egentliga lägret, foro vi förbi indianernas toldos, hvilka voro betäckta med hudar och liknade runda ugnar. Vid ingången till hvardera af dessa, var en lång chuzo (lans) nedstucken i jorden. Hyddorna voro fördelade i skilda grupper, hvilka tillhörde olika kazikstammar och dessa grupper voro åter delade i mindre, efter egarnes skyldskap. Vi foro några mil utefter Colorado-dalen. De denne innefattande alluvialslätterna tyckas vara bördiga och man anser dem vara mycket tjenliga till sädesodling. Sedan vi vändt kosan norr ut från floden, kommo vi snart in på en trakt, som till sin naturbeskaffenhet afvek från slätterna söder om floden. Landet fortfor alltjemt att vara torrt och ofruktbart, men det bar många olika slags växter och gräset var, ehuru brunt och visset, mera ymnigt i samma mån, som de taggiga buskarne blefvo fåtaligare. Dessa senare försvunno inom kort helt och hållet och lemnade slätterna utan något snår att skyla deras nakenhet. Denna förändring i växtligheten utmärker början af den stora mergelaflagringen, som bildar hela pampas-slätten och betäcker Banda Orientals granitklippor. Från Magelhaens sund till Colorado, ett afstånd af omkring hundrasextio mil, består marken öfverallt af klapper. Stenarne utgöras hufvudsakligen af porfyr och härstamma sannolikt från Cordilleran. Norr om Colorado utkilar denna bädd och stenarne blifva ytterst små och med detsamma upphör den växtlighet, som är utmärkande för Patagonien.

Sedan vi ridit vid pass sex mil, kommo vi till ett bredt bälte af sandåsar, hvilket sträcker sig i öster och vester, så långt ögat når. Då sandkullarne hvila på lera, kunna några små vattengölar samla sig och sålunda i detta torra land bilda en ovärderlig tillgång på sötvatten. Man lägger icke alltid tillräcklig vigt vid den stora fördel, som uppkommer af sänkningar och höjningar i marken. De två usla källor, som funnos på den långa sträckan emellan floderna Negro och Colorado, uppkommo af obetydliga ojemnheter i slätten. Utom dem skulle icke en vattendroppe hafva funnits. Sandrefvels-bältet är omkring halfannan mil bredt. Under någon förgången tid bildade det sannolikt kanten af en stor flodmynning, der Colorado nu flyter. I denna trakt, der bestämda bevis på landets i senare tider försiggångna höjning förekomma, kan nästan ingen underlåta att anställa dylika betraktelser, om han också endast afser landets fysiska geografi. Då vi farit öfver den sandiga trakten, kommo vi om aftonen till ett af posthusen; och som de friska hästarne betade ett stycke derifrån, beslöto vi att der tillbringa natten.

Huset var beläget vid foten af en 1—200 fot hög ås, en mycket märklig företeelse i detta land. Befälet på denna ”posta” fördes af en negerlöjtnant, som var född i Afrika. Till hans heder må det sägas, att det icke fans en ”rancho” mellan Colorado och Buenos Aires i så prydligt skick som hans. Han hade ett litet rum för främlingar och en liten corral för hästarna, allt förfärdigadt af qvistar och rör. Han hade äfven gräft ett dike kring sitt hus, till ett försvarsmedel i händelse han blefve anfallen. Detta skulle emellertid hafva varit af föga gagn, om indianerna hade kommit; men han tröstade sig mest med den tanken, att han skulle sälja sitt lif dyrt. En kort tid förut hade en trupp indianer färdats förbi om natten. Om de hade märkt postan, skulle vår svarte vän och hans fyra soldater säkert hafva blifvit mördade. Jag träffade aldrig en höfligare och tjenstvilligare man än denne neger och det var derför så mycket plågsammare att se, att han ej ville sitta ned och äta med oss.

Om morgonen sände vi mycket tidigt efter hästarne och begåfvo oss åstad på en ny uppfriskande galopp. Vi redo förbi Cabeza del Buey, ett gammalt namn, som gifvits öfre ändan af ett träsk, hvilket sträcker sig från Bahia Blanca. Här böto vi om hästar och färdades några mil genom kärr och saltträsk. Då vi sista gången böto om hästar, började vi ånyo vada genom dyn. Min häst föll och jag blef grundligt genomdränkt af svart slam, hvilket var en mycket obehaglig händelse, när man icke har kläder att ömsa. En half mil från fästet mötte vi en person, som berättade oss att en stor kanon hade blifvit afskjuten, hvilket är ett tecken till att indianer äro i närheten. Vi lemnade genast vägen och följde längs med kanten af ett träsk, hvilket lemnar den bästa möjligheten att komma undan i händelse man skulle bli förföljd. Vi voro belåtna att komma inom murarna; men funno då att alltsamman varit ett blindt alarm, ty det befans att indianerna voro vänskapligt sinnade, och ämnade stöta till general Rosas.

Bahia Blanca förtjenar knappast namnet by. Några få hus och barackerna för trupperna äro omgifna af en djup graf och en befästad mur. Nybygget är af senare datum (sedan 1828) och dess tillväxt har varit mycket besvärlig. Styrelsen i Buenos Aires satte sig orättmätigt med våld i besittning deraf, i stället för att följa de spanska vicekonungarnes kloka föredöme, hvilka af indianerna köpte landet kring den äldre kolonien vid Rio Negro. Häraf behofvet af befästningar; häraf de få husen och den ringa mark, som blifvit odlad utanför murarne. Icke en gång boskapen är fri för indianernas angrepp utanför gränserna af den slätt, hvarpå fästet står.

Då den del af hamnen, der Beagle hade ämnat att ankra, låg fullt fyra mil från Bahia Blanca erhöll jag af fästets befälhafvare en vägvisare och hästar för att rida och se efter om fartyget anländt. Sedan vi lemnat den släta gräsmark, som utsträckte sig långs med en liten bäck, kommo vi snart ut på en vidsträckt slät öken, som bestod af antingen sand, saltträsk eller rena dyn. Somligstädes var den beklädd med låga busksnår och till en del med sådana saftiga växter, som frodas endast der salt finnes i öfverflöd. Så magert landet än är, så funnos likväl strutsar, hjortar, agutis och hästar i mängd. Min vägvisare berättade mig, att han två månader förut hållit på att mista lifvet, då han icke långt från denna trakt hade varit på jagt med två andra karlar, hvarvid de plötsligen råkade på en hop indianer, hvilka förföljde dem och snart upphunno samt dödade hans båda följeslagare. Hans egen hästs ben hade äfven blifvit insnärjda med bolas; men han sprang af och lösskar dem med sin knif, hvarvid han måste nedhukad krypa kring hästen; och likväl fick han två svåra sår af indianernas lansar. Sedan han derefter kastat sig i sadeln, lyckades han genom den underbaraste ansträngning att nätt och jemt hålla sig utom håll för sina förföljares långa lansar, hvilka jagade honom tills de hunnit i sigte af fästet. Från den stunden utkom en befallning, att ingen fick ströfva långt bort från nybygget. Jag visste ej af detta förbud, när jag begaf mig åstad och öfverraskades af att se huru sorgfälligt min vägvisare gaf akt på en hjort, hvilken tycktes hafva blifvit skrämd af något aflägset föremål.

Vi funno att Beagle ännu icke anländt och begåfvo oss följaktligen på återvägen, men då hästarne snart tröttnade, nödgades vi tillbringa natten på slätten. På morgonen hade vi fångat en bälta, hvilken ehuru en högst förträfflig rätt, när hon blifvit stekt i sitt skal, icke var nog till frukost och middag för två hungriga personer. På det ställe der vi stannade öfver natten, var marken betäckt med en skorpa af svafvelsyradt natron och var följaktligen utan vatten. Likväl kunde flere af de smärre gnagrarne här finna sitt uppehälle och tucutucon lät under halfva natten höra sitt lilla egendomliga grymt under mitt hufvud. Våra hästar voro mycket dåliga och emedan de ej haft något att dricka, voro de om morgonen så utmattade, att vi nödgades gå. Vid middagstiden dödade våra hundar en hjortkalf, hvilken vi stekte. Jag åt något deraf, men blef odrägligt törstig. Detta var så mycket plågsammare, som vägen till följe af något nyligen fallet regn var full med små pussar af klart vatten, utan att en enda droppe var drickbar. Jag hade knappast varit tjugu timmar utan vatten och endast en del af denna tid under en het sol, och likväl gjorde törsten mig mycket matt. Huru menniskor kunna lefva två eller tre dagar under sådana omständigheter, kan jag ej fatta. På samma gång måste jag tillstå att min vägvisare icke led det ringaste och var förvånad öfver att en dags umbärande skulle vara så besvärligt för mig.

Jag har några gånger antydt att marken var betäckt med en saltskorpa. Denna företeelse är helt olika med den, som förekommer på salinerna och mera ovanlig. På många ställen i Sydamerika, hvar helst klimatet är lagom torrt, förekomma dessa skorpbildningar. Men jag har ingenstädes sett dem så talrika, som vid Bahia Blanca. Saltet består här och i andra delar af Patagonien förnämligast af svafvelsyradt natron jemte något vanligt hafssalt. Så länge marken förblir fuktig i dessa salitraler (såsom spanjorerna oegentligt kalla dem, i det de orätt anse detta ämne för salpeter) kan man icke se något annat än en vidsträckt slätt af svart dy, som bär några spridda tufvor af saftiga växter. Då man efter en veckas varm väderlek återvänder genom en sådan trakt, öfverraskas man af att se hela qvadratmil af slätten hvit liksom efter ett lätt snöfall, hvilket af blåsten här och der hopats i små drifvor. Denna sistnämda företeelse förorsakas hufvudsakligen deraf, att salterna under fuktighetens långsamma afdunstning afsättas kring torra grässtrån, trästubbar och uppskjutna jordklimpar, i stället för att anskjuta på bottnen af vattenpussarna. Salitralerna förekomma antingen på jemna trakter, som blott ligga några få fot öfver hafsytan eller på de uppsvämmade fält, hvilka gränsa intill floderna. Parchappe fann att saltskorpan på slätten, på en mils afstånd från hafvet, hufvudsakligen bestod af svafvelsyradt natron med blott 7 % vanligt salt; medan närmare kusten hafssaltet ökades till 37 %. Af denna omständighet kunde man känna sig frestad antaga, att svafvelsyradt natron här alstrats i marken af chlornatrium, som blifvit qvarlemnadt på ytan under denna torra landsträckas långsamma och i nyare tider försiggångna höjning. Hela företeelsen är väl värd naturforskarens uppmärksamhet. Hafva de saftiga, saltälskande växterna, hvilka alla, som bekant, innehålla mycket natron, förmåga att sönderdela chlornatrium? Lemnar den svarta, stinkande dyn, som öfverflödar på organiska ämnen, svaflet och slutligen svafvelsyran?

Två dagar efteråt red jag åter till hamnen. När vi icke voro långt från vår bestämmelseort såg min följeslagare, hvilken var samme man som förut, tre personer jagande till häst. Han steg genast af och sedan han noga gifvit akt på dem, sade han: ”De rida icke som kristna och ingen får lemna fästet”. De tre jägarne slöto sig tillsammans och stego af sina hästar. Slutligen satte en af dem sig åter på hästen och red ur sigte öfver kullen. Min följeslagare sade då: ”Vi måste nu sätta oss på våra hästar; ladda er pistol” och han såg på sin sabel. Jag frågade ”Äro de indianer?” ”Quien sabe?” (hvem vet?) om det ej är mer än tre, så gör det ingenting”. Det syntes mig, att den ena karlen hade ridit öfver kullen för att hemta resten af sin stam. Jag yttrade denna förmodan; men fick intet annat svar än ”Quien sabe?” Hans öga upphörde icke en minut att långsamt spana längsefter den aflägsna synranden. Jag tyckte att hans ovanliga kallblodighet gick väl långt och frågade honom, hvarför han icke vände om hemåt. Jag blef något skrämd, när han svarade ”Vi äro på hemvägen, men i en sådan riktning, att vi komma intill ett kärr, i hvilket vi kunna galoppera ut med hästarne, så långt de kunna gå och sedan lita på våra egna ben; så att det är ingen fara”. Jag litade ej riktigt härpå och önskade att vi skulle påskynda vår ridt. Han svarade ”Nej, icke förr än de göra det”. Så ofta någon liten upphöjning dolde oss, galopperade vi, men när vi voro i sigte, redo vi i skridt. Slutligen nådde vi en dal och sedan vi vikit af till venster, galopperade vi fort till foten af en kulle. Han gaf mig nu sin häst att hålla, och sedan han fått hundarne att lägga sig, kröp han på händer och fötter fram för att speja. Han förblef i detta läge en stund, men utbrast slutligen i skratt och utropade ”Mugeres!” (qvinnor!). Han kände igen dem som majorens sonhustru och hennes svägerska, hvilka voro ute och letade efter strutsägg. Jag har beskrifvit denna mans beteende, emedan han handlade med den fulla öfvertygelsen, att de voro indianer. Men så snart det orimliga misstaget blef uppdagadt, gaf han mig hundra skäl, hvarför de icke kunde ha varit indianer, fastän han icke hade kommit att tänka på ett enda då vid tillfället. Vi redo derefter i fred och ro till en låg udde kallad Punta Alta, hvarifrån vi kunde se nästan hela den stora hamnen vid Bahia Blanca.

Den vidsträckta vattenytan är full med stora dybankar, hvilka invånarne kalla Cangrejales, eller krabbon, af mängden af små krabbor. Dyn är så lös, att det är omöjligt att gå öfver den, om än aldrig så kort bit. Flera af dessa bankar hafva ytan betäckt med långa vassväxter, af hvilka endast topparne synas vid högvatten. En gång, på en båtfärd, förvillade vi oss så bland dessa grund, att vi knappast kunde leta oss fram. Ingenting annat syntes än de låga dybäddarne, dagen var icke klar och det var stark strålbrytning eller som sjömännen säga ”föremålen hajade upp”. Det enda föremål inom synhåll som ej såg vågrätt ut, var synranden. Säfven såg ut som i luften sväfvande buskar och vattnet som dybankar och dessa åter som vatten.

Vi stannade öfver natten i Punta Alta, der jag företog mig att samla fossila ben, emedan detta ställe är en riktig katakomb för vidunder af utdöda slägten. Qvällen var fullkomligt lugn och klar, och den stora entonigheten i landskapet gaf det ett visst behag, till och med midt ibland dybankar och måsar, sandkullar och ensliga gamar. Då vi på morgonen redo tillbaka, kommo vi på ett friskt pumaspår, men lyckades ej få upp djuret. Vi sågo äfven ett par zorillos eller skunkar, vederstyggliga djur, hvilka äro långtifrån vanliga. På det hela taget liknar zorillon en mård, men är nästan längre och mycket tjockare i proportion. I medvetande om sin makt ströfvar han på ljusa dagen omkring de öppna slätterna och fruktar hvarken hund eller menniska. Om en hund tvingas att anfalla skunken qväses hans mod ögonblickligt, då denne kastar ifrån sig några droppar af en illaluktande olja, hvilken åstadkommer häftigt illamående och näsflytning. Det, som en enda gång blifvit nedsöladt dermed, är för alltid odugligt. Azara säger, att lukten kan märkas på en half fjerdingsvägs afstånd. Mer än en gång då vi inseglade i Monte Videos hamn och vinden blåste från stranden, hafva vi märkt denna lukt om bord på Beagle. Det säkra är, att hvarje djur beredvilligt makar sig undan för zorillon.

1. En corral är en instängning gjord af höga och starka pålar. Hvarje estancia eller landtgård har en dylik.
2. Det är märkvärdigt huru alla omständigheter, som stå i samband med Sibiriens och Patagoniens saltsjöar, äro likartade. Sibirien tyckes, liksom Patagonien, nyligen hafva blifvit lyftadt öfver hafsytan. I båda länderna intaga saltsjöarne grunda fördjupningar i slätterna, i båda är dyn på stränderna svart och stinkande. Under skorpan af det vanliga saltet ligger safvelsyradt natron och talk ofullkomligt kristalliserade, och i båda är den gyttjiga sanden blandad med gipsnålar. De sibiriska sjöarne bebos af små kräftdjur och flamingos uppehålla sig likaledes vid dem. Då dessa till utseendet så obetydliga förhållanden förekomma i två aflägsna verldsdelar, kunna vi vara öfvertygade om, att de äro nödvändiga följder af gemensamma orsaker.
3. Denna spådom har olyckligtvis helt och hållet slagit fel. (1845).