En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 5

←  Från Rio Negro till Bahia Blanca

En naturforskares resa omkring jorden av Charles Darwin Översättare: Gustaf Lindström

Från Bahia Blanca till Buenos Aires  →

FEMTE KAPITLET.

BAHIA BLANCA.

Bahia Blanca. — Geologi. — Talrika, jättelika utdöda däggdjur. — Om arters utdöende i nyare tider. — Arters lifslängd. — Stora djur fordra icke en frodig växtlighet. Sydafrika. — Sibiriska fossilier. — Två strutsarter. — Ugnsfågelns lefnadsvanor. — Bältdjur. — Giftig orm. — En padda och en ödla. — Djurens vintersömn. — Hafspennans lefnadsvanor. — Indiska krig och blodbad. — Pilspets, en antiqvarisk relik.

Beagle hitkom först den 25 augusti och seglade en vecka derefter till La Plata. Med kapten Fitz Roys begifvande stannade jag qvar för att resa landvägen till Buenos Aires. Jag skall här bifoga några iakttagelser, som gjordes under detta besök äfvensom vid ett föregående tillfälle när Beagle användes vid hamnens uppmätning.

På ett par mils afstånd från kusten hör slätten till den stora pampas-formationen, hvilken till en del består af en rödaktig lera och till en del af en starkt kalkhaltig mergel. Närmare kusten finnas några slätter bildade af spillror från den öfre slätten samt af dy, grus och sand uppkastade af hafvet under landets långsamma höjning, hvilken bevisas af upplyftade bankar af nutida snäckor och af afrundade pimstensbitar, som äro spridda öfver landet. Vid Punta Alta hade vi en genomskärning af en af dessa på senare tider bildade småslätter, hvilken är högst intressant till följe af mängden och den ovanliga skapnaden af de deri inbäddade qvarlefvorna efter jättelika landdjur. Dessa hafva blifvit fullständigt beskrifna af professor Owen i den zoologiska delen af beskrifningen öfver Beagles resa. Jag skall här endast gifva en kort beskrifning öfver deras beskaffenhet.

Först var det delar af tre hufvuden och andra ben af Megatherium, hvilket djurs ansenliga storlek uttryckes genom dess namn. Sedan fans der Megalonyx, ett stort närbeslägtadt djur. Vidare Scelidotherium, äfven ett närstående djur, hvaraf jag erhöll ett nästan fullständigt skelett. Det måste hafva varit så stort som en rhinoceros. Till bildningen af sitt hufvud kommer det enligt Owen närmast den Kapska myrsloken, men i andra afseenden närmar det sig bältorna. För det fjerde Mylodon Darwinii, ett närstående slägte af föga mindre storlek. För det femte ett annat jättelikt, tandlöst däggdjur. För det sjette ett stort djur med ett benartadt harnesk i flera afdelningar, mycket likt en bälta. För det sjunde en utdöd hästart, till hvilken jag skall återkomma. För det åttonde en tand af ett tjockhudadt däggdjur, sannolikt det samma som Macrauchenia, ett stort djur med en lång hals, som en kamel, till hvilken jag äfven skall återkomma. Slutligen Toxodon, kanske ett af de besynnerligaste djur, som någonsin blifvit upptäckt. Till storleken liknade det en elefant eller ett megatherium, men bygnaden af dess tänder bevisar otvetydigt, såsom Owen säger, att det var nära beslägtadt med gnagarne, hvilken ordning nu för tiden omfattar de flesta små däggdjur. I många hänseenden är det beslägtadt med de tjockhudade däggdjuren, och att döma af ögonens, öronens och näsborrarnes läge lefde det sannolikt i vatten såsom dugongen och manatin, med hvilka det också är beslägtadt. Huru underbart äro särskilta, nu för tiden så väl åtskilda djurordningar sammanblandade i åtskilliga delar af Toxodons kroppsbygnad!

Qvarlefvorna af dessa nio stora däggdjur och många spridda ben funnos inbäddade på stranden, inom en rymd af omkring 1800 qvadratfot. Det är en anmärkningsvärd omständighet, att så många olika arter skulle hittas tillsamman, och det bevisar huru talrika de forntida djuren i detta land måste hafva varit. På omkring fem mils afstånd från Punta Alta i en röd jordbrant, fann jag åtskilliga benbitar, somliga af ansenlig storlek. Deribland voro äfven tänderna af en gnagare, hvilken sannolikt var ett vattendjur, emedan desamma till storlek och form voro snarlika capybarans, hvars lefnadssätt jag redan har beskrifvit. Der fans också en del af hufvudet till en Ctenomys, hvilken icke var af samma art som tucutucon, ehuru mycket snarlik honom. Den röda jord, lik den på pampas, i hvilken dessa qvarlefvor voro inbäddade, innehåller enligt professor Ehrenberg åtta sötvattens- och en saltvattens-infusorie; och var derföre sannolikt en aflagring i en flodmynning.

Qvarlefvorna vid Punta Alta lågo inbäddade i lagradt grus och rödaktig dy, alldeles lik den, som hafvet nu skulle skölja upp på en grund strand. Tillsammans med dem funnos 23 arter snäckor, af hvilka 13 voro nutida och 4 andra nära beslägtade med nutida former. Om de öfriga äro utdöda eller endast okända, är osäkert, då få snäcksamlingar gjorts på denna kust. Då likväl de nutida arterna lågo inbäddade till nästan enahanda antal, som de hvilka nu lefva i viken, anser jag att det ej kan vara mycket tvifvel om att denna aflagring tillhör en mycket sen tertiär period. Af den omständigheten att Scelidotheriums ben, knäskålen inberäknad, lågo begrafna i sitt ursprungliga inbördes läge och deraf att ett stort bältdjurlikt däggdjurs benharnesk var så väl bibehållet, jemte ett af dess ben, kunna vi vara förvissade om, att dessa qvarlefvor ej voro gamla och ännu sammanhöllos af sina senor, när de bland snäckorna begrofvos i gruset. Detta lemnar ett godt bevis på, att de ofvan uppräknade jättelika däggdjuren, som äro mera afvikande från de nu lefvande, än de äldsta tertiära däggdjuren i Europa, lefde när hafvet befolkades af sina nuvarande invånare; och vi hafva häri en bekräftelse på den märkvärdiga lag, som Lyell så ofta påyrkat, nämligen, ”att däggdjursarternas lifslängd på det hela taget är mycket underlägsen skaldjurens”.

Den ansenliga storleken af de megatherielika djuren, såsom Megatherium, Megalonyx, Scelidotherium och Mylodon är i sanning underbar. Dessa djurs lefnadsvanor voro en fullkomlig gåta för naturforskarne till dess professor Owen nyligen med stor skarpsinnighet löste problemet. Tänderna antyda genom sin enkla bygnad, att dessa megatherier lefde af växtämnen och sannolikt af trädens blad och qvistar. Deras tunga kroppar och stora, starkt krökta klor tyckas så föga lämpade för förflyttning från ett ställe till ett annat, att några utmärkta naturforskare verkligen trott, att de likt sengångarne, med hvilka de äro nära beslägtade, skaffade sig sitt uppehälle genom att med ryggen nedåt klättra i träden och beta dessas blad. Det var en djerf, för att icke säga orimlig tanke att föreställa sig till och med antediluvianska träd med grenar nog starka, att bära djur så stora som elefanter. Med mycket större sannolikhet tror professor Owen, att de i stället för att klättra i träden drogo grenarne ned till sig och uppryckte de mindre träden med rötterna och sålunda afbetade bladen. Den ofantliga bredden och tyngden af deras bakdel, hvilken man knapt kan föreställa sig, utan att hafva sett den, blir ur denna synpunkt af tydlig nytta, i stället för att vara ett hinder. Deras skenbara klumpighet försvinner. Med sina stora svansar och hälar säkert fästade som en trefot på marken, kunde de fritt använda hela styrkan af sina ytterst starka framfötter och stora klor. Starkt rotadt måste i sanning det träd hafva varit, som kunde motstå en sådan styrka. Mylodon var dessutom försedd med en lång, utsträckbar tunga, lik giraffens, hvilken genom en af dessa naturens vackra anordningar sålunda med tillhjelp af sin långa nacke, når sin bladföda. Jag kan tillägga att i Abyssinien brukar elefanten, enligt Bruce, när han med sin snabel ej kan nå grenarne af ett träd, djupt skåra dess stam med sina betar, uppåt och nedåt, och rundtomkring, till dess att det blifvit tillräckligt försvagadt för att kunna afbrytas.

De lager, som inneslöto ofvannämda fossila qvarlefvor, ligga endast 15—20 fot öfver högvattenståndet och följaktligen har landets höjning varit obetydlig (såvida icke någon sjunkningsperiod har kommit emellan, hvarpå intet bevis finnes) sedan den tid, då dessa stora däggdjur vandrade öfver de omgifvande slätterna; och landets yttre natur måste då hafva varit nästan densamma som nu. Hurudan kan man med fog fråga, var växtligheten beskaffad på den tiden? Var landet lika eländigt ofruktbart som nu? Då så många af de derjemte inbäddade snäckorna äro af samma arter, som de, hvilka nu lefva i viken, var jag först benägen att tro, att den forntida växtligheten sannolikt skulle likna den nuvarande. Men detta skulle hafva varit en falsk slutsats, ty några af dessa samma snäckor lefva vid Brasiliens yppiga kuster och i allmänhet är hafsdjurens beskaffenhet utan gagn såsom vägledning för bedömandet af dem, som lefde på landet. På grund af följande betraktelser tror jag det oaktadt icke, att endast den omständigheten att många jättelika däggdjur lefde på slätterna kring Bahia Blanca skulle vara något säkert bevis för att de fordom voro beklädda med en yppig växtlighet. Jag betviflar ingalunda att det ofruktbara landet litet söderut nära Rio Negro med dess glest växande taggiga träd skulle kunna föda många och stora däggdjur.

Att stora djur erfordra en yppig växtlighet har varit ett allmänt antagande, som gått från den ena boken till den andra. Men jag tvekar icke att säga, att detta är fullkomligt ogrundadt och att det vilseledt geologernas slutsatser i åtskilliga punkter af stor vigt med afseende på jordens forna historia. Denna fördom har sannolikt härflutit från Indien och Indiska öarne, der elefanthjordar, ståtliga skogar och ogenomträngliga snår oskiljaktigt förenades i hvar mans föreställning. Om vi likväl rådfråga någon resebeskrifning öfver sydliga delarne af Afrika, finna vi nästan på hvarje sida antydningar vare sig om landets ökenlika natur eller om den mängd stora djur, som bebo det. Samma sak göres äfven öppendaglig genom de många teckningar, som hafva blifvit utgifna öfver åtskilliga delar af det inre. När Beagle låg i Kapstaden, gjorde jag en utflygt af några dagsleder inåt landet, hvilken åtminstone var tillräcklig att göra det som jag hade läst fattligare för mig.

Dr. Andrew Smith, som i spetsen för sitt vågsamma sällskap för icke längesedan lyckats öfverskrida Stenbockens vändkrets, säger mig, att det icke kan vara något tvifvel om, att hela södra delen af Afrika är ett ofruktbart land. På södra och sydöstra kusterna finnas visserligen några vackra skogar; men med dessa undantag kan den resande färdas flera dagar öfver öppna slätter betäckta med en njugg och ringa växtlighet. Det är svårt att gifva en noggrann föreställning om olika grader af bördighet; men man kan trygt påstå, att summan af den växtlighet, som vid hvilken som helst tid^[1] framalstras i Storbritannien kanske till och med tiofaldt öfvergår den, på ett lika stort område i de inre delarne af Sydafrika. Den omständigheten att oxvagnar kunna färdas i hvilken riktning som helst, utom nära kusten, utan mer än en half timmes uppehåll då och då för att nedhugga buskar, lemnar kanske en tydligare föreställning om växtlighetens karghet. Om vi nu taga i betraktande de djur, som bebo de vidsträckta slätterna, så finna vi deras antal utomordentligt stort och deras kroppsmassa ofantlig. Vi måste då uppräkna elefanten, tre rhinocerosarter och enligt dr. Smith, sannolikt två till, flodhästen, giraffen, buffeloxen, så stor som en fullvuxen tjur, och elan, (en antilop som är föga mindre), två zebror och quaggan, två gnuarter, och åtskilliga antiloper, hvilka till och med äro större än dessa sistnämda djur. Man kunde nu förmoda, att ehuru arterna äro talrika, individerna af hvarje art skulle vara fåtaliga. Genom dr. Smiths godhet är jag i stånd att visa det förhållandet är helt annorlunda. Han omnämde för mig, att han på 24:de breddgraden under en dags resa med oxvagnarne, utan att mycket vika af vägen, såg emellan hundra till hundrafemtio noshörningar, hvilka tillhörde tre arter. Samma dag såg han åtskilliga giraffhjordar, tillsammans uppgående till nära hundra djur och fastän han icke varseblef någon elefant, funnos de likväl i trakten. På något mer än en timmes afstånd från hans lägerplats föregående natt, dödade hans följeslagare på ett ställe åtta flodhästar och sågo många flera. I denna samma flod funnos likaledes krokodiler. Det var naturligtvis någonting mycket ovanligt att se så många stora djur på en så liten rymd, men det bevisar tydligt, att de måste finnas i stor mängd. Dr. Smith beskrifver det land, genom hvilket han den dagen färdades ”såsom glest bevuxet med gräs och omkring fyra fot höga buskar samt ännu glesare med mimosaträd”. Ingenting hindrade vagnarne att färdas i en nästan rak linie.

Hvar och en, som det ringaste känner till Kaplandets naturralhistoria, har läst om de antilophjordar, hvilka utom dessa stora djur finnas der och hvilka endast kunna jemföras med flyttfåglarnes skaror. Äfven mängden af lejon, pantrar och hyenor, samt af roffåglar talar tydligt för ymnigheten af mindre däggdjur. En afton räknade man sju lejon, som samtidigt ströfvade kring dr. Smiths läger. Det blodbad, hvilket, såsom denne skicklige naturforskare anmärkte, dagligen anställes, måste verkligen vara förfärligt! Jag tillstår, att det är i sanning förvånande huru en sådan mängd djur kan finna sitt uppehälle i ett land, med en så torftig växtlighet. De större däggdjuren ströfva tvifvelsutan öfver vidsträckta trakter för att söka sin föda och denna består hufvudsakligen af buskar, hvilka sannolikt innehålla mycket näringsämne inom ett ringa omfång. Dr. Smith underrättade mig äfven, att växtligheten är så snabb, att en del knapt blifvit förtärd, förr än dess plats intages af ett nytt förråd. Det kan likväl icke betviflas, att våra föreställningar om den mängd föda, som erfordras för stora däggdjurs uppehälle, äro mycket öfverdrifna. Man behöfver blott komma ihåg att kamelen, ett djur af icke obetydlig kroppsstorlek, alltid varit ansedd som en sinnebild af öknen.

Den föreställningen, att der stora däggdjur finnas, växtligheten nödvändigt måste vara yppig, är så mycket märkligare, som det omvända förhållandet är långt ifrån att vara sant. Sålunda yttrade mr. Burchell till mig, att ingenting förvånade honom så mycket, när han kom till Brasilien, som prakten af den sydamerikanska växtverlden i motsats till den sydafrikanska i förening med frånvaron af alla stora däggdjur. I sin resebeskrifning har han framkastat att en jemförelse emellan den ömsesidiga vigten (om det funnes tillräckliga data) hos ett lika stort antal af de största gräsätande däggdjuren från hvardera landet skulle bli högst egen. Om vi på ena sidan taga elefanten, flodhästen, giraffen, buffeln, elan, åtminstone tre, kanske fem noshörningsarter och på amerikanska sidan tapiren, guanacon, tre hjortarter, vicunjan, peccarin, capybaran, (hvarefter vi måste välja bland aporna för att få antalet fullt) och derefter ställa dessa två grupper jemte hvarandra, kan man icke gerna tänka sig två serier, som äro hvarandra olikare till storleken. Efter ofvan anförda fakta äro vi tvungna att, emot hvad som förut antagits, draga den slutsatsen, att med afseende på däggdjuren det i de länder de bebo icke finnes något nära samband emellan artens storlek och vegetationens massa^[2].

Med afseende på mängden af stora däggdjur finnes säkerligen icke något land på jorden, som kan uthärda jemförelsen med Sydafrika; men efter de olika uppgifter, som hafva lemnats, kan man icke betvifla denna trakts ytterst ofruktbara beskaffenhet. Inom Europa måste vi gå tillbaka ända till tertiär-tiden, för att finna tillståndet bland däggdjuren likna det, som nu är rådande vid Goda Hoppsudden. Dessa tertiära tider, hvilka vi bruka anse i en förvånande grad öfverflödande på stora djur, emedan vi finna många tidsåldrars qvarlefvor hopade på vissa fläckar, kunde svårligen uppvisa större däggdjur än Sydafrika för närvarande gör. Om vi söka göra oss en föreställning om växtlighetens tillstånd under dessa tidrymder, måste vi åtminstone så till vida fästa afseende vid liknande förhållanden nu för tiden, att vi icke påyrka en yppig växtlighet såsom någonting oundgängligen nödvändigt, när vi vid Goda Hoppsudden se ett så alldeles olika sakernas tillstånd.

Vi veta att de nordligaste delarne af Nordamerika, många grader bortom den gräns der marken vid några få fots djup ständigt är frusen, betäckas med skogar af stora och höga träd^[3]. På samma vis hafva vi i Sibirien skogar af björk, fur, asp och lärkträd, hvilka växa under 64:e breddgraden, der luftens medelvärme faller under fryspunkten och der marken är till den grad frusen, att deri inbäddade djurkroppar fullkomligt bibehållas. Med dessa fakta framför oss måste vi medgifva, att för så vidt endast angår växtlighetens myckenhet, de senare tertiärperiodernas stora däggdjur i de flesta delar af norra Europa och Asien skulle kunnat lefva på de ställen, der nu deras qvarlefvor hittas. Jag talar icke nu om beskaffenheten af den växtlighet, som är nödvändig för deras uppehälle, alldenstund vi kunna antaga att växtarterna hafva förändrats, likasom det finnes bevis på fysiska förändringar och likasom djuren utdött. Jag får här tillägga att dessa anmärkningar direkt hänsyfta på det bekanta fallet med de i isen bevarade sibiriska djuren. Den fasta öfvertygelsen om nödvändigheten af en tropiskt yppig växtlighet för att underhålla så stora djur och omöjligheten att förlika detta med närheten af en ständigt frusen mark, var en af de förnämsta orsakerna till de olika teorier om plötsliga omkastningar i luftstrecket och öfverväldigande omstörtningar, som uppfunnos för att förklara dessa djurs inbäddning. Jag är långt ifrån att antaga, det luftstrecket icke skulle hafva förändrats sedan den tiden, när de djur lefde, hvilka nu ligga begrafna i isen. Jag tänker blott nu visa, att för så vidt myckenheten af föda ensamt vidkommer, de forntida noshörningarne alltför gerna kunde hafva ströfvat öfver mellersta Sibiriens stepper (den norra delen stod då sannolikt under vatten) till och med om de ej haft annan slags växtlighet än nu, lika väl som nutidens noshörningar och elefanter ströfva öfver Sydafrikas karros.

Jag skall nu redogöra för lefnadsvanorna hos några af de märkligare fåglar, hvilka äro vanliga på norra Patagoniens vilda slätter och främst för den största eller den sydamerikanska strutsen. En hvar känner förut hans allmännare lefnadsvanor. Han lefver af växtämnen, såsom rötter och gräs; men vid Bahia Blanca såg jag flera gånger 3 eller 4 vid lågvatten komma ned till de vidsträckta dybankarne, hvilka då ligga torra, för att som gauchos säga, äta småfisk. Fast strutsen till sina vanor är så skygg, försigtig och enstörig och fastän han är så snabb, fångas han utan synnerlig svårighet af den med bolas väpnade indianen eller gauchon. När några ryttare visa sig i en halfkrets, blir han så förvirrad, att han icke vet hvart han skall komma undan. De föredraga helst att springa emot vinden; men vid första ansatsen utbreda de likväl sina vingar och tillsätta alla segel liksom ett fartyg. En het, vacker dag såg jag några strutsar begifva sig in i en hög vassbädd, der de höllo sig gömda till dess man var dem helt nära. Det är icke allmänt kändt att strutsar gerna begifva sig ut i vatten; men mr. King berättade mig, att han vid St. Blas-viken och vid Port Valdes i Patagonien såg dessa fåglar åtskilliga gånger simma från den ena ön till den andra. De sprungo i vattnet både när de jagades mot någon viss punkt, äfvensom sjelfvilligt, utan att de skrämdes. Det afstånd, som de öfversummo, var omkring 300 alnar. När de simma, synes mycket litet af deras kropp ofvan vattnet, deras halsar äro något framåtsträckta och deras fortkomst är långsam. Vid två tillfällen såg jag två strutsar simma öfver floden Santa Cruz, der hans bädd var omkring 600 alnar bred och strömmen stark. När kapten Sturt for utför floden Murrumbidgee i Australien, såg han två emus, som summo.

Landets invånare åtskilja lätt, till och med på afstånd, hanen från honan. Den förre är större och mörkare^[4] och har större hufvud. Strutsen, jag tror det är hanen, har ett besynnerligt, doft hväsande läte. När jag första gången hörde det bland en mängd sandkullar, trodde jag att det kom från något vilddjur, ty det är ett läte, som man icke kan säga hvarifrån det kommer eller huru långt bortifrån. När vi voro i Bahia Blanca i september och oktober månader, funnos äggen i utomordentlig mängd öfver hela landet. De ligga antingen spridda och enstaka, i hvilket fall de aldrig kläckas (af spanjorerna kallade för ”huachos”), eller också samlas de i en grund fördjupning, som bildar boet. Af de fyra bon, som jag såg, innehöllo tre 22 ägg hvardera, och det fjerde 20 ägg. Under en dags jagt till häst hittades sextiofyra ägg; fyrtiofyra af dessa funnos i två bon och de återstående tjugo lågo kringspridda. Gauchos försäkra enstämmigt, och det ej är något skäl att betvifla deras utsago, att hanen ensam utkläcker äggen och vårdar ungarne någon tid efteråt. När hanen är i boet, ligger han mycket nedtryckt; jag har sjelf nästan ridit öfver en, och det försäkras, att han vid sådana tillfällen är mycket vildsint, ja till och med farlig, så att det funnits exempel på, att han anfallit personer till häst och försökt sparka och springa på dem. Min sagesman visade mig en gammal man, hvilken han hade sett mycket förfärad då han eftersattes af en. Jag ser i Burchells Resa i Sydafrika, att han anmärker: ”Då jag hade dödat en strutshane och fjädrarne voro smutsiga, sade hottentotterna, att det var en ruf-fågel”. Efter hvad jag hört, skall emuhanen i zoologiska trädgården i London draga försorg om boet; denna vana tyckes således vara vanlig inom familjen.

Gauchos försäkra enhälligt, att flera honor lägga ägg i samma bo, och man har med bestämdhet sagt mig, att man sett fyra eller fem dylika midt på dagen gå den ena efter den andra till samma bo. Jag får äfven tillägga, att man i Afrika tror, att två eller flera honor värpa i ett bo. Ehuru denna vana strax förefaller mycket besynnerlig, tror jag dock att orsaken kan förklaras på ett enkelt vis. Antalet af ägg i ett bo varierar från 20 till 40 och till och med 50, samt enligt Azara, stundom till 70—80. Ehuru det nu, på grund af den mängd ägg, som hittas i samma trakt och hvilket är så utomordentligt stort i förhållande till honornas antal, och likaledes på grund af äggstockens bildning hos honan, är högst sannolikt, att hon under äggläggningstiden kan värpa ett stort antal, så måste likväl den tid som erfordras härför vara mycket lång. Azara uppgifver att en tam hona värpte 17 ägg, hvart och ett med 3 dagars mellanrum. Om nu honan vore tvungen att utkläcka sina egna ägg, skulle det första sannolikt vara skämdt innan det sista blefve lagdt; men om hvar och en efter hand värpte några få ägg i olika bon och några honor, såsom det påstås vara fallet, slogo sig tillsamman, så skulle äggen i en sådan samling vara af nästan samma ålder. Om nu antalet af ägg i ett af dessa bon, såsom jag tror, icke är större i medeltal, än det antal som värpes af en enda hona under hela tiden, så måste det finnas lika många bon som honor, och hvarje hane således få sin vederbörliga andel af rufningsbestyret; och detta inträffar på en tid, då honorna sannolikt icke skulle kunna ligga, emedan de ej slutat värpa^[5]. Jag har förut omnämt det stora antalet af öfvergifna ägg, så att tjugu funnos i detta tillstånd under en dags jagt. Det tyckes underligt att så många skulle förspillas. Kommer sig detta icke af den svårighet, som flera honor ha att slå sig tillsammans och finna en hane färdig att öfvertaga rufningsbestyret? Det är tydligt att det i början måste finnas något slags öfverenskommelse emellan åtminstone två honor; eljest skulle äggen förblifva spridda öfver de vidsträckta slätterna, på allt för stora afstånd för att hanen skulle kunna samla i hop dem i ett bo. Några författare hafva ansett, att de spridda äggen lades till föda åt ungarne. Detta kan knappast vara händelsen i Amerika, emedan de enstaka äggen vanligen träffas hela, fastän i allmänhet skämda och ruttnande.

När jag var vid Rio Negro i norra Patagonien hörde jag gauchos ofta tala om en mycket sällsynt fågel, hvilken de kallade Avestruz Petise. De beskrefvo honom såsom mindre än den vanliga strutsen, hvilken der är allmän, men på det hela taget mycket snarlik. De sade att hans färg var mörk och fläckig och att hans ben voro kortare, samt fjäderbetäckta längre ned än hos den vanliga strutsen. Den fångades lättare med bolas än den andra arten. De få infödingar, som hade sett båda slagen, försäkrade, att de på långt håll kunde skilja dem från hvarandra. Den mindre artens ägg tycktes likväl vara mera allmänt kända och man anmärkte med förvåning, att de voro obetydligt mindre än Rheans, men af något afvikande form och med en skiftning i ljusblått. Denna art förekommer mycket sällsynt på slätterna vid Rio Negro, men halfannan grad längre i söder är den temligen allmän. När vi voro vid Port Desire i Patagonien (48:e breddgraden) sköt mr. Martens en struts, som jag såg och trodde vara en ung fågel af det vanliga slaget, för ögonblicket på det oförsvarligaste vis glömsk af hela saken om Avestruz Petise. Den tillagades och uppåts innan jag kom att tänka på mitt förbiseende. Lyckligtvis hade man behållit hufvudet, halsen, benen, vingarne och flera af de större fjädrarne och en stor del af skinnet, och deraf har man hopsatt ett nästan fullständigt exemplar, som nu finnes i Zoologiska Sällskapets museum. Mr. Gould har, när han beskref denna nya art, gjort mig den äran att uppkalla den efter mitt namn.

Bland de patagoniska indianerna vid Magelhaens sund funno vi en halfindian, som hade tillbragt några år med stammen, men var född i de norra provinserna. Jag frågade honom om han någonsin hade hört talas om Avestruz Petise? hvarpå han svarade: ”Kors, det finnes inga andra i dessa sydliga länder”. Han omtalade för mig, att äggens antal i petisens bo är betydligt mindre än hos den vanliga arten, nämligen ej mer än fjorton i medeltal; men han påstod att mer än en hona lade dem. Vid Santa Cruz sågo vi åtskilliga af dessa fåglar. De voro utomordentligt skygga, och jag tror att de kunna se en person nalkas, när de voro för långt borta att sjelfva synas. Då vi färdades upp för floden sågo vi få; men under vår tysta och snabba nedfärd varseblefvo vi många i par, samt i skockar af fyra och fem. Det anmärktes att denna fågel icke som den nordligare arten utspände sina vingar, när han först gaf sig af i full fart. Till slut må jag omnämna att Struthio rhea bebor landet vid La Plata så långt som litet söder om Rio Negro under 41:a breddgraden och att Struthio Darwinii intager hans plats i södra Patagonien. Trakten omkring Rio Negro är neutral mark. Under sitt vistande vid Rio Negro bemödade A. d’Orbigny^[6] sig ifrigt att förskaffa sig denna fågel, men utan att detta någonsin lyckades honom. Dobrizhoffer visste redan sedan långt tillbaka att det fans två strutsarter. Han säger: ”Ni skall dessutom veta, att i de olika delarne af landet Emus äro olika till storlek och lefnadssätt; ty de, som bebo slätterna vid Buenos Aires och Tucuman äro större och hafva svarta, hvita och grå fjädrar; hvaremot de, som finnas vid Magelhaens sund, äro mindre och vackrare; ty deras hvita fjädrar äro försedda med en fin svart kant vid spetsen och de svarta sluta på samma vis med en hvit”.

En ganska egen liten fågel, Tinochorus rumicivorus, är här allmän. Till sina lefnadsvanor och sitt utseende liknar han nästan lika mycket vakteln och snäppan, ehuru olika dessa än äro hvarandra. Tinochorus finnes i hela södra Amerika på ofruktbara slätter och skoglösa, torra betesmarker. Han uppehåller sig parvis eller i små flockar på de ödsligaste ställen, hvarest knappast någon annan lefvande varelse kan lifnära sig. Då man nalkas dem trycka de sig ned mot marken och man kan då svårligen urskilja dem från denna. När de hemta sin föda gå de temligen långsamt med benen vidt åtskilda. De mylla sig med dam på vägar och sandiga ställen och besöka vissa bestämda platser, der man finner dem dag efter dag; de flyga upp i flock lika rapphöns. I alla dessa afseenden, i den muskelrika kräfvan, som är lämpad för föda ur växtriket, i den krökta näbben och de köttiga näsborrarne, de korta benen och fotens form, har Tinochorus stor slägtskap med vaktlarne. Men så snart man ser fågeln flyga, förändras hela hans utseende; de långa spetsiga vingarne, så olika hönsfåglarnes, den oregelbundna flygten och det klagande skri, som han utstöter vid uppflygandet, påminna om snäppan. Jägrarne om bord på Beagle kallade honom derföre också allmänt den kortnäbbade snäppan. Benstommen visar att han verkligen är beslägtad med denna eller rättare med vadarnes familj.

Tinochorus är äfven beslägtad med några andra sydamerikanska fåglar. Sålunda likna två arter af slägtet Attagis nästan i hvarje afseende ripor till sina lefnadsvanor. En art lefver på Eldslandet ofvanom skogsgränsen, och den andra tätt nedanför snölinien på mellersta Chiles Cordillera. En fågel af ett annat närstående slägte, Chionis alba, är en inbyggare i de södra polarländerna. Den lefver af hafsalger och snäckor på de af tidvattnet sköljda klipporna. Ehuru icke försedd med simhud mellan tårna, träffas han ofta långt ute i hafvet till följe af någon oförklarlig lefnadsvana. Denna lilla fågelfamilj, är en af dem, som, ehuru de till följe af sina mångfaldiga frändskaper till andra familjer nu endast erbjuda den systematiserande naturforskaren svårigheter, slutligen torde bidraga att uppenbara den för nuvarande och gångna tidsåldrar gemensamma stora plan, enligt hvilken organiska varelser hafva blifvit skapade.

Slägtet Furnarius består af åtskilliga arter, alla små fåglar, som lefva på marken och bebo skoglösa, torra trakter. Till sin gestalt kunna de icke jemföras med någon europeisk fågel. Ornithologerna hafva vanligen inneslutit dem bland trädkryparne, ehuru de till hela sitt lefnadssätt äro dessas motsatser. Den bäst kända arten är den vanliga ugnsfågeln från La Plata, spanjorernas ”casara” eller husbyggare. Boet, hvaraf han fått sitt namn, uppföres i de mest blottstälda lägen, såsom spetsen af en stolpe, en naken klippa eller på en kaktus. Det består af lera och halmstrån och har starka, tjocka väggar. Till formen liknar det fullkomligt en ugn eller en låg bikupa. Öppningen är bred och hvälfd, och inuti boet alldeles midt för ingången finnes en skiljevägg, som når nästan till taket och sålunda bildar en förstuga till det egentliga boet.

En annan mindre art, Furnarius cunicularius, liknar ugnsfågeln i den rödaktiga färgskiftningen af sina fjädrar, i ett egendomligt, gällt, ofta upprepadt skri och i ett putslustigt sätt att springa ryckvis. Till följe af denna likhet kalla spanjorerna honom ”casarita” eller lilla husbyggaren, fastän hans sätt att bygga sitt bo är helt olika. Casaritan bygger sitt bo på botten af en trång, cylindrisk gång, hvilken säges utsträcka sig vågrätt, nära 6 fot under marken. Några landtbor berättade mig, att de såsom barn hade försökt gräfva ut dylika bon, men nästan aldrig hade lyckats komma till slutet af gången. Fågeln väljer någon låg sluttning af fast sandjord vid sidan af en väg eller ström. I Bahia Blanca äro de husen inhägnande murarne uppförda af hårdnad lera och jag märkte att en, som omgaf den gård, der jag bodde, var på ett tjog ställen genomborrad med runda hål. Då jag frågade egaren om orsaken härtill, beklagade han sig bittert öfver den lilla casaritan och jag såg sedan flera dylika i arbete. Det är eget att se huru dessa fåglar helt och hållet äro ur stånd att göra sig någon föreställning om tjocklek, ty ehuru de ständigt flögo öfver den låga muren, fortsatte de sitt fåfänga arbete att borra hål deri, i den tanken, att den skulle blifva en förträfflig bank för deras bon. Jag betviflar icke att fåglarne, så snart de kommo ut i dagen på motsatta sidan, blefvo högligen förvånade öfver det underbara förhållandet.

Jag har redan omtalat nästan alla däggdjur som äro allmänna i detta land. Tre arter bältdjur förekomma, nämligen Dasypus minutus eller ”pichy”, D. villosus eller ”peludo” och ”apar”. Den första utbreder sig 10° längre i söder än något annat slag. En fjerde art ”mulita” kommer icke så långt som till Bahia Blanca. De fyra arterna hafva nästan samma lefnadssätt; ”peludo” är dock ett nattdjur, under det att de andra på ljusa dagen vandra öfver de öppna slätterna och lifnära sig med skalbaggar, larver, rötter och till och med små ormar. ”Apar”, vanligen kallad ”mataco” är anmärkningsvärd, emedan han har tre rörliga bälten. Det öfriga af hans mosaiklika beklädnad är nästan oböjligt. Han har förmågan att kunna rulla ihop sig till ett fullkomligt klot, likt en art af den europeiska gråsuggan. I detta tillstånd är han trygg för hundarnes anfall; ty då hunden icke förmår taga honom hel i munnen, försöker han bita på ena sidan, hvarvid klotet slintar undan. Matacons hårda och släta skal erbjuder ett bättre försvarsmedel, än piggsvinets skarpa taggar. ”Pichyn” föredrager en mycket torr mark; också äro de nära kusten belägna sanddynerna, der han under flera månader icke kan få smaka vatten, hans mest omtyckta tillhåll. Han försöker ofta att undgå uppmärksamheten genom att trycka sig ned intill marken. Under loppet af en dags ridt nära Bahia Blanca träffade vi vanligen på flera af dessa djur. Om man ville få fatt i någon, var man tvungen att ögonblickligen störta sig af hästen, så fort man varseblef den; ty i lös mark gräfde djuret så hastigt, att dess bakdel nästan försvann, innan man hann stiga af. Det var synd att döda sådana små, nätta djur, ty som en gaucho sade, när han hvässade sin knif på ryggen af en: ”Son tan mansos” (de äro så spaka).

Af kräldjur finnas många slag. En orm (en Trigonocephalus) måste vara mycket giftig att döma af giftkanalens storlek i huggtänderna. Olika andra zoologer ställer Cuvier denna i ett sub-genus till skallerormen och stående emellan denna och huggormen. Till bekräftelse på denna åsigt kan jag anföra ett faktum, hvilket synes mig mycket märkvärdigt och upplysande, emedan det visar huru hvarje kännetecken, fastän det till någon grad är oberoende af djurets kroppsbygnad, har en benägenhet att långsamt och gradvis förändras. Ändan af denna orms stjert slutar nämligen med en spets, som är helt litet utvidgad, och då djuret glider framåt, skakar det ständigt denna yttersta tumslånga spets, hvarvid denna slår emot det torra gräset och buskarne, samt sålunda åstadkommer ett skallrande ljud, hvilket tydligen kan höras på 6 fots afstånd. Så ofta djuret retades eller öfverraskades svängde det stjerten, och svängningarne voro ytterst snabba. Äfven sedan djuret blifvit dödadt, var en benägenhet till denna rörelse tydlig så länge kroppen bibehöll sin retlighet. Denna Trigonocephalus har derföre i somliga afseenden en huggorms kroppsbygnad i förening med en skallerorms vanor; ljudet åstadkommes likväl på ett enklare sätt. Uttrycket i denna orms hufvud var vederstyggligt och ondskefullt. Pupillen bestod af en lodrät remna i en spräcklig och kopparfärgad iris. Käkarne voro breda vid basen och nosen slutade i ett triangelformigt utskott. Jag vet mig aldrig hafva sett någonting fulare, undantagande måhända vampyrerna. Jag föreställer mig, att detta frånstötande utseende uppkommer deraf, att hufvudets delar intaga sådana inbördes lägen, som ha en viss motsvarighet till menniskoansigtets, och på detta vis få vi en vederstygglighets-måttstock.

Ibland groddjuren fann jag en liten padda (Phryniscus nigricans) som var mycket egen till sin färg. Om vi först tänka oss, att hon hade blifvit doppad i det svartaste bläck och, sedan hon blifvit torr, fått kräla öfver ett bräde, nymåladt med den bjertaste skarlakansröda färg, så att fotsulorna och delar af djurets mage färgades deraf, skola vi få en god föreställning om hennes utseende. Om hon hade varit en onämd art, hade hon säkert bort kallas ”diabolicus”, ty hon är en padda, som just vore lämplig att hviska i Evas öra. I stället för att vara nattlig i sina vanor, såsom andra paddor, och lefva i fuktiga, mörka skrymslen, krälar hon omkring under dagens hetta på de torra sandkullarne och heta slätterna, der icke en vattendroppe finnes att få. Hon måste nödvändigt bero af daggen för sitt behof af fuktighet, och denna uppsupes sannolikt af huden; ty man vet, att dessa kräldjur hafva en stor förmåga att absorbera medelst huden. Vid Maldonado fann jag en på ett ställe, som var nästan lika torrt som vid Bahia Blanca, och då jag trodde mig skola gifva henne en riktig välfägnad, bar jag henne till en vattenpuss; men det lilla djuret var icke blott ur stånd att simma, utan jag tror, att det snart skulle ha drunknat om det ej fått hjelp.

Af ödlor finnas många slag, men endast en (Prototretus multimaculatus) är anmärkningsvärd för sitt lefnadssätt. Han lefver på nakna sanden invid kusten, der han knappast kan urskiljas från den omgifvande ytan till följe af sin spräckliga färg; ty de brunaktiga fjällen äro fläckiga med hvitt, gulrödt och smutsblått. När han skrämmes, försöker han undvika upptäckt genom att låtsa sig vara död, med utsträckta ben, nedtryckt kropp och tillslutna ögon; om han vidare oroas, gräfver han med stor hastighet ned sig i den lösa sanden. Denna ödla kan icke springa fort till följe af sin platta kropp och sina korta ben.

Jag skall nu bifoga några anmärkningar om djurens vintersömn i denna del af Sydamerika. När vi den 7 september 1832 först kommo till Bahia Blanca, trodde vi att naturen förbehållit detta sandiga och torra land knappast någon enda lefvande varelse. Vid gräfningar i marken funno vi likväl åtskilliga insekter, stora spindlar och ödlor i halft dvallikt tillstånd. Den 15 september började några få djur visa sig och den 18 (tre dagar före vårdagjemningen) tillkännagaf allt vårens inträde. Slätterna voro prydda med blommor af en ljusröd harsyra, vildärter, œnoteræ och geranium och fåglarne började lägga sina ägg. Talrika skalbaggar af ordningarne Lamellicornia och Heteromera, de senare märkliga för sin djupt skulpterade kropp, kröpo långsamt omkring, under det att ödlornas familj, den sandiga jordmånens trogna invånare, ilade omkring i alla riktningar. Under de första elfva dagarne, under det naturen ännu låg i sömn, gick medeltemperaturen, efter iakttagelser, som gjordes hvarannan timme om bord på Beagle, till +10,5° och midt på dagen steg termometern sällan öfver +12,8. På de elfva följande dagarne, då allt lefvande kom i sådan rörelse, var medeltemperaturen 14,3° och midt på dagen gick den till emellan 15 och 20°. Här var således en stegring af 3,8 grad i medeltemperaturen, fast mycket större i den högsta dagvärmen, tillräcklig att väcka lifvet till verksamhet. Vid Monte Video, hvarifrån vi just då hade seglat, var luftens medelvärme under de 23 dagar, som förflöto mellan den 26 juli och 19 augusti efter 276 observationer +14,6°; den i medeltal varmaste dagen var +18,6° och den kallaste +7,7°. Den lägsta punkt hvartill termometern föll, var +5,3° och den steg i bland midt på dagen till 20°. Likväl lågo vid denna höga luftvärme nästan alla skalbaggar, åtskilliga spindelarter, sniglar, landsnäckor, paddor och ödlor alla domnade under stenar. Men vid Bahia Blanca, som ligger fyra grader sydligare och derföre har ett obetydligt kallare klimat, sågo vi att samma luftvärme, med en nästan mindre värmehöjd, var tillräcklig att väcka till lif alla slags lefvande varelser. Detta visar huru noga den för i vintersömn varande djurs uppväckande erforderliga eggelsen beror af traktens vanliga klimat och icke af den absoluta värmen. Det är bekant att inom vändkretsarne djurens vintersömn eller rättare deras sommarsömn bestämmes icke af luftvärmen utan af torkan. Vid Rio Janeiro förvånades jag i början af att se huru ett par dagar efter sedan några små fördjupningar hade blifvit fylda med vatten, de befolkades af en mängd fullvuxna snäckor och skalbaggar, hvilka måste hafva legat i dvala. Humboldt har berättat den sällsamma tillfälligheten, att en koja hade blifvit uppförd på ett ställe, der en ung krokodil låg begrafven i den hårdnade leran. Han tillägger: ”Indianerna hitta ofta ofantliga boaormar, hvilka de kalla Uji eller vattenormar, i samma dvallika tillstånd. För att återupplifvas, måste de retas eller fuktas med vatten”.

Jag vill nu blott omnämna ett annat djur, en zoofyt, ett slags hafspenna (som jag tror Virgularia patagonica). Den består af en smal, rak, köttig stam, med polyprader sittande skiftesvis på ömse sidor och omgifvande en spänstig stenartad axel, hvilken i längd vexlar från åtta tum till två fot. Stammen är afstympad vid ena spetsen, men slutar vid den andra med ett maskformigt, köttigt bihang. Den kalkartade axeln, som gifver styrka åt stammen, kan skönjas vid denna spets öfvergå till ett med grynigt ämne fyldt rör. Vid lågvatten kan man se denna zoofyt i hundratal uppskjutande likt vass-stubb, med den trubbiga ändan uppåt, ett par tum uppöfver den gyttjiga sanden. När man vidrör dem eller rycker i dem, draga de sig plötsligen tillsamman med sådan styrka, att de nästan helt och hållet eller fullständigt försvinna. Vid denna rörelse måste den i hög grad böjliga axeln krökas vid sin nedre ända, der den af naturen är något böjd och jag tror att det endast är genom denna spänstighet, som zoofyten är i stånd att åter höja sig genom gyttjan. Fastän nära förenad med sina bröder, har hvarje polyp en särskilt mun, kropp och trefvare. I ett stort exemplar måste det finnas flera tusen dylika polyper och likväl se vi att de röra sig liksom i ett tempo. De hafva också en centralaxel, som står i samband med ett föga utveckladt blodomlopp och äggen framalstras i ett organ, som är skildt från de särskilta individerna^[7]. Med skäl må man kunna fråga, hvad är ett individ? Det är alltid intressant att upptäcka grunden till de gamla resebeskrifvarnes underbara berättelser och jag är säker på att denna Virgularias lefnadsvanor förklara ett dylikt fall. Kapten Lancaster berättar i sin resa år 1601 ”att han på hafssanden vid ön Sombrero i Ostindien fann en liten qvist, som växte upp lik en ung telning och då man försökte att rycka upp den, drog den sig tillsamman till bottnen och sjönk, så framt man icke höll den mycket fast. Då den blifvit uppryckt, finner man en stor mask utgöra dess rot; och allt efter som trädet tilltager i storlek, så minskas masken; och så snart masken helt och hållet förvandlats till träd, slår detta rot i jorden och blir sålunda stort. Denna förvandling är ett af de största under jag såg på alla mina resor; ty om detta träd upptages, när det är ungt, och blad och bark aftagas, blir det, när det är torkadt, en hård sten, mycket lik hvit korall: sålunda har denna mask två gånger blifvit förvandlad till olika naturer. Af dessa samlade vi och hemförde många”.

Under mitt vistande vid Bahia Blanca, medan vi väntade på Beagle, lefde man der i en ständig oro till följe af rykten om krig och segrar emellan Rosas trupper och de vilda indianerna. En dag kom underrättelse om att en liten trupp, som utgjorde en af posterna på vägen till Buenos Aires, hade blifvit anträffad ihjelslagen. Nästa dag anlände 300 man från Colorado under befäl af kommendanten Miranda. En stor del af dessa voro indianer (mansos eller tama) hvilka tillhörde kaziken Bernantios stam. De tillbragte natten här och det var omöjligt att tänka sig någonting vildare och råare, än anblicken vid deras nattläger. Några drucko tills de voro berusade; andra slukade det rykande blodet af boskapen, som slagtades för deras aftonmåltid och kastade derefter åter upp det, då de voro sjuka af dryckenskap, hvarvid de nedsölades af orenlighet och blod.

Ty då cyklopen af spis och af vin i dvalan begrafven,
Hufvudet lagt till sömn, och sträckt i den rysliga kulan
En omätlig kropp, som återgaf hvad den njutit
Både af drycker och spis.... (Virgilii Eneid. 3 sång. vers 630).

Om morgonen begåfvo de sig af till skådeplatsen för mordet med befallning att följa ”rastron” eller spåret, äfven om det skulle föra dem till Chile. Vi hörde sedermera att de vilda indianerna hade kommit undan till de stora pampas och att man af någon orsak hade förlorat spåret. En blick på en ”rastro” berättar en hel historia för dessa menniskor. Antaget att de undersöka spåren efter några tusen hästar, så uträkna de snart huru många som äro beridna, genom att se huru många som gått i kort galopp. Af djupet hos andra spår ser man, om några hästar varit lastade med packor; af oregelbundenheten i stegen, huru mycket upptröttade; af det sätt hvarpå maten tillagats, om de förföljde färdats med stor brådska; af utseendet i allmänhet, huru längesedan de färdats fram der. De anse en rastro som är tio eller till och med sjutton dagar gammal, tillräckligt färsk för vägledning. Vi hörde äfven, att Miranda begaf sig från vestra sidan af Sierra Ventana, i rak linie till ön Cholechel, belägen trettiofem mil uppåt Rio Negro. Detta är ett afstånd af mellan fyratio till femtio mil genom ett fullkomligt okändt land. Finnas väl några andra trupper i hela verlden som äro så oberoende? Med solen till sin vägvisare, stokött till föda, sadeltäckena till säng, skulle dessa män kunna framtränga ända till verldens ända, så länge som det funnes tillgång på litet vatten.

Få dagar derefter såg jag en annan trupp af dessa banditlika soldater begifva sig ut på en expedition mot en indianstam vid de små ”Salinas”, hvilken hade blifvit förrådd af en fången kazik. Den spanjor, som medförde befallningen till denna expedition, var en mycket förståndig man. Han gaf mig en berättelse om den senaste striden, i hvilken han deltog. Några tillfångatagna indianer lemnade upplysningar om en stam, som lefde norr om Colorado-floden. Två hundra soldater afsändes och de upptäckte indianerna först på ett dammoln, hvilket upprördes af hästhofvarne, emedan de just då voro stadda på resa. Landet är bergigt och vildt och skådeplatsen måste hafva varit långt in i det inre, ty Cordilleran var i sigte. Indianerna, män, qvinnor och barn, voro omkring 110 personer, och de blefvo nästan allesamman dödade eller tillfångatagna, ty soldaterna nedhugga hvar karl. Indianerna äro nu så förskräckta, att de icke göra något motstånd i massa, utan hvar och en flyr, utan att ens bry sig om hustru och barn. Men om de upphinnas, slåss de likt vilda djur mot huru stor öfvermakt som helst. En döende indian grep med tänderna sin motståndares tumme och lät sitt öga förr utdrifvas än han släppte sitt tag. En annan, som var sårad, låtsade sig vara död och höll en knif i beredskap, för att gifva ännu en dödande stöt. Min sagesman sade, att när han förföljde en indian, så begärde mannen nåd på samma gång, som han oförmärkt lösgjorde sina bolas från midjan, för att svänga dem kring sitt hufvud och sålunda träffa sin förföljare. ”Jag slog honom likväl till marken med min sabel, hvarefter jag steg af hästen och skar af hans strupe med min knif”. Detta är en ryslig skildring, men huru mycket mera upprörande är icke det obestridliga förhållandet, att alla qvinnor, som tyckas vara öfver tjugu år, mördas med kall blod! När jag utropade att detta tycktes vara nästan omenskligt, svarade han, ”Nå hvad skall man göra? de äro så afvelsamma”.

Alla äro här fullt och fast öfvertygade om att detta krig är i högsta måtto rättvist, emedan det föres mot barbarer. Hvem skulle tro att i vår tid sådana grymheter kunna begås i ett kristet land? Indianernas barn skonas för att säljas eller bortskänkas, för att bli tjenare eller snarare slafvar, så länge egarne kunna inbilla dem att de äro slafvar; men jag tror icke att man just kan klaga öfver det sätt hvarpå de behandlas.

Under striden bortsprungo samtidigt fyra män. De förföljdes, en dödades och de trenne andra togos lefvande. De befunnos vara sändebud från en stor indianstyrka, som för gemensamt försvar hade samlats nära Cordilleran. Den stam, till hvilken de hade blifvit skickade, ämnade just hålla en stor rådplägning. Högtidsmåltiden af stokött var redo och dansen förberedd. Påföljande morgon skulle sändebuden hafva återvändt till Cordilleran. De voro särdeles vackra karlar, mycket ljusa, öfver sex fot långa och alla under trettio år. De tre öfverlefvande voro naturligtvis i besittning af mycket värderika upplysningar och för att framtvinga dessa stäldes de i en linie. Då de två första tillfrågades, svarade de ”No sé” (jag vet icke) och nedskötos den ena efter den andra. Den tredje sade äfven ”No sé” och tillade, ”Skjut, jag är en man och kan dö”. Icke en stafvelse ville de yttra, som kunde skada deras lands gemensamma sak! Den ofvannämde kazikens uppförande var helt annorlunda. Han räddade sitt lif genom att förråda den tillämnade krigsplanen och samlingspunkten i Anderna. Man ansåg att der redan funnos tillsamman 6 eller 700 indianer och att deras antal skulle fördubblas fram på sommaren. Sändebud skulle skickas till indianerna vid de små Salinas, nära Bahia Blanca, hvilka, såsom jag nämt, denne samme kazik hade förrådt. Förbindelsen mellan indianerna utsträcker sig derföre från Cordilleran till Atlantiska hafvets kust.

General Rosas plan är att döda alla kringstrykande indianer, och sedan han drifvit återstoden till en viss punkt, fram på sommaren angripa dem i massa med chilenarnes tillhjelp. Denna fälttågsplan skulle upprepas tre år efter hvarandra. Jag tror att man valt sommaren såsom tiden för hufvudanfallet, emedan slätterna då äro utan vatten och indianerna endast kunna färdas i vissa riktningar. Indianernas flykt till landet söder om Rio Negro, i hvilken vidsträckta, okända trakt de skulle vara säkra, förebygges genom en öfverenskommelse med Tehuelcherna af innehåll: att Rosas betalar dem en viss summa för dödandet af hvarje indian, som går öfver till södra stranden af floden; men om de underlåta att göra det, skola de sjelfva utrotas. Kriget föres hufvudsakligen mot indianerna vid Cordilleran; ty många stammar på den östra sidan kämpa med Rosas. Men då Rosas, liksom lord Chesterfield, anser att hans vänner i framtiden kunna blifva hans fiender, så ställer han dem alltid i främsta ledet, på det deras antal må förminskas. Sedan vi lemnat Sydamerika hafva vi fått veta, att detta utrotningskrig fullkomligt misslyckats.

Bland de fångna flickorna, som tagits i samma strid, voro två mycket vackra spanskor, som hade blifvit bortförda af indianerna när de voro unga och nu endast kunde tala indianska. Efter deras egen berättelse måste de hafva kommit från det nära ett hundra fyrtio mil derifrån belägna Salta. Detta gifver en hög föreställning om det omätliga område, öfver hvilket indianerna ströfva; men så stort detta än är, tror jag dock icke att det efter ett halft århundrade skall finnas en vild indian norr om Rio Negro. Kriget är för blodigt för att kunna fortfara. De kristne döda alla indianer de påträffa och indianerna göra detsamma med de kristne. Det är sorgligt att se huru indianerna vikit undan för de spanska inkräktarne. Schirdel säger, att år 1535, när Buenos Aires grundlades, fans det byar som innehöllo 2—3000 invånare. Ännu på Falconers tid (1750) gjorde indianerna infall så långt som till Luxan, Areco och Arrecife, men nu hafva de drifvits bortom Salado. Icke nog med att hela stammar blifvit utrotade, utan de öfverlefvande indianerna hafva blifvit mera förvildade. I stället för att lefva i stora byar, sysselsatta med fiske och jagt, vandra de nu öfver de öppna slätterna, utan hem eller bestämd sysselsättning.

Jag hörde också en berättelse om en strid, som egde rum vid Cholechel några veckor före den nyss omtalade. Detta är en mycket vigtig plats, emedan den är ett vadställe för hästar och den var följaktligen någon tid hufvudstationen för en afdelning af hären. När trupperna först anlände dit, funno de en indianstam, af hvilken de dödade tjugu eller trettio. Kaziken undkom på ett sätt, som väckte allmän förvåning. Indianhöfdingarne hafva alltid en eller två utvalda hästar, som de hålla i beredskap för något trängande tillfälle. Kaziken sprang upp på en af dessa, en gammal hvit häst och tog med sig sin lilla son. Hästen hade hvarken sadel eller betsel. För att undvika kulorna red indianen på det sätt, som är eget för hans nation, nämligen med ena armen kring hästens hals och endast ett ben på hans rygg. När han så hängde på en sida, såg man honom klappa hästens hufvud och tala till honom. Förföljarne ansträngde sig på allt sätt för att upphinna honom; befälhafvaren bytte tre gånger om häst, men allt förgäfves. Den gamle indianen och hans son undkommo och blefvo fria. Hvilken vacker tafla man kan bilda i sin fantasi: den gamle mannens nakna, bronslika gestalt med sin lilla gosse, liggande likt Mazeppa på den hvita hästen och sålunda lemnande sina förföljares skara långt bakefter sig!

Jag såg en dag en soldat slå eld med en flintbit, hvilken jag genast igenkände såsom ett stycke af en pilspets. Han sade mig, att den hade hittats nära ön Cholechel och att de ofta plockades der. Den var mellan två och tre tum lång och således dubbelt så lång som de, hvilka nu begagnas på Eldslandet. Den var förfärdigad af halft genomskinlig, mjölkhvit flinta; men spetsen och hullingarne hade med flit blifvit afbrutna. Det är bekant att inga pampas-indianer nu begagna bågar och pilar. Jag tror att en liten stam i Banda Oriental gör ett undantag; men de äro vidt skilda från pampas-indianerna och bo tätt invid de stammar, som bebo skogarne och lefva till fots. Det tyckes derföre som dessa pilspetsar äro fornsaker, hvilka härröra^[8] från indianerna före den stora förändring i deras lefnadssätt, som blef en följd af hästens införande i Sydamerika.

---

1. Min mening härmed är att utesluta det total-belopp, hvilket efter hand kan hafva framalstrats och förtärts under en gifven tidrymd.
2. Antaget att man upptäckte en Grönlandshval i fossilt tillstånd, utan att förut känna till något hvaldjur, hvilken naturforskare skulle väl då vågat framkomma med en antydan om möjligheten för ett så jättelikt skrof, att kunna lifnära sig af små kräftdjur och blötdjur, som lefva i den högsta nordens isuppfylda haf?
3. Dr. Richardson säger: ”Norr om 56:e breddgraden är alfven ständigt frusen, på kusten upptinar marken icke öfver 3 fot och vid Björnsjön på lat. 64° ej mer än 20 tum. Det frusna underlaget verkar icke i och för sig förstörande på växtligheten, ty skogar trifvas på ytan på något afstånd från kusten”.
4. En gaucho försäkrade mig, att han en gång hade sett en snöhvit eller albino-varietet och att den var en mycket vacker fågel.
5. Lichtenstein påstår likväl, att honorna börja ligga när de hafva lagt tio till tolf ägg och att de fortsätta värpa, såsom jag förmodar, i ett annat bo. Detta synes mig mycket osannolikt. Han uppgifver att fyra eller fem honor förena sig om rufningsbestyret med en hane, som ligger endast om natten.
6. När vi voro vid Rio Negro, hörde vi mycket om denne naturforskares outtröttliga arbeten. Alcide d’Orbigny genomreste under åren 1825—1833 stora sträckor af Sydamerika, der han samlat naturalster och offentliggör nu resultaten i en så praktfull skala, att den med ens ställer honom närmast Humboldt bland de naturforskare, som rest i Amerika.
7. De håligheter, som leda från den nedre ändans köttiga afdelningar, voro fylda med ett gult, slemmigt ämne, hvilket under mikroskopet visade ett egendomligt utseende. Det bestod af runda, halft genomskinliga, oregelbundna gryn, som lågo gyttrade i små klumpar af olika storlek. Alla sådana klumpar och de särskilta grynen egde förmågan af en mycket snabb rörelse, hvarvid de vanligtvis vände sig kring olika axlar, men stundom skredo framåt. Rörelsen var synlig med en mycket svag förstoring, men äfven med den största kunde man ej varseblifva dess orsak. Den var mycket olik den, som visade sig i den spänstiga säck, som inneslöt axelns smala spets. Vid andra tillfällen har jag, när jag dissekerade små hafsdjur under mikroskopet, sett klumpar af ett slemmigt ämne, somliga ganska stora, börja sno omkring, så snart de frigjordes. Jag har förestält mig, jag vet icke med hvad sanning, att denna grynigt slemmiga massa höll på att förvandlas till ägg. Det tycktes åtminstone vara fallet hos denna zoofyt.
8. Azara har till och med betviflat att pampas-indianerna någonsin nyttjade bågar.