←  Bahia Blanca
En naturforskares resa omkring jorden
av Charles Darwin
Översättare: Gustaf Lindström
Från Buenos Aires till S:a Fé  →


[ 93 ]

SJETTE KAPITLET.


FRÅN BAHIA BLANCA TILL BUENOS AIRES.


Resa till Buenos Aires. — Rio Sauce. — Sierra Ventana. — Den tredje postan. — Hästdrift. — Bolas. — Rapphöns och räfvar. — Landets utseende. — Den långbenade vipan. — Teru—tero. — Hagelby. — Naturliga inhägnader i Sierra Tapalguen. — Pumans kött. — Köttdiet. — Guardia del Monte. — Boskapens inverkan på växtligheten. — Kardtisteln. — Buenos Aires. — En corral der boskap slagtades.


Den 8 september. — Jag legde en gaucho att vara mig följaktig på min ridt till Buenos Aires, fast med någon svårighet, då fadern till en person fruktade för att mista honom och en annan, som tycktes benägen, påstods vara så lättskrämd, att jag tvekade att antaga honom; ty man sade mig, att om han blott såg en struts på långt håll, så skulle han taga den för en indian och vindsnabbt taga till flykten. Afståndet till Buenos Aires är omkring 70 mil och nästan hela vägen går igenom ett obebodt land. Vi begåfvo oss af tidigt på morgonen och sedan vi ridit några hundra fot uppföre från den gräsbevuxna fördjupning, hvarpå Bahia Blanca står, inkommo vi på en vidsträckt, ödslig slätt. Den består af en söndervittrande mergelbädd, hvilken till följe af luftstreckets torrhet endast framalstrar några spridda tufvor af vissnadt gräs, utan en enda buske eller träd såsom afbrott i enformigheten. Vädret var vackert, men luften mycket disig. Jag trodde att företeelsen bebådade storm, men gauchos sade, att det kom sig deraf att slätten långt in i landet blifvit satt i brand. Efter en långvarig galopp, hvarunder vi två gånger bytt om hästar, kommo vi till Rio Sauce, en djup, forsande å, som endast är 25 fot bred. Den andra postan på vägen till Buenos Aires står på dess strand. Litet ofvanföre är ett vadställe, der vattnet icke når upp till hästbuken; men från den punkten är den under sitt lopp åt hafvet alldeles ovadbar och bildar derföre en mycket god gräns mot indianerna.

Fastän denna ström är så obetydlig, tecknar jesuiten Falconer, hvilken eljest i allmänhet är så väl underrättad och noggrann, den såsom en ansenlig flod, hvilken upprinner vid foten af Cordilleran. Jag tviflar icke på, att dess källa är belägen der, ty såsom gauchos försäkrade mig, har denna ström midt under den torraste sommar periodiska flöden vid samma tid som Colorado-floden, hvilket endast kan bero af snösmältningen i Anderna. Det är högst osannolikt, att en så liten ström som Sauce då var, skulle flyta [ 94 ]tvärt öfver hela fastlandet; och om den vore återstoden af en stor flod, skulle såsom i andra bevisade fall dess vatten vara saltaktigt. Under vintern måste vi anse källorna omkring Sierra Ventana såsom ursprunget till dess rena och klara vatten. Jag misstänker att Patagoniens slätter, liksom Australiens, genomlöpas af många vattendrag, hvilka endast på vissa tider äro verkliga floder. Sannolikt är detta fallet med det vatten, som utfaller i öfre ändan af Port Desire och likaledes med Rio Chupat, på hvars stränder massor af mycket pipig lava funnos af de med uppmätningen sysselsatta officerarne.

Som vi kommo fram tidigt på eftermiddagen, togo vi nya hästar och en soldat till vägvisare, samt begåfvo oss af till Sierra de la Ventana. Detta berg är synligt från ankarplatsen vid Bahia Blanca och kapten Fitz Roy beräknar dess höjd till 3340 fot — någonting högst anmärkningsvärdt på östra sidan af Sydamerika. Så vidt jag vet, hade här icke någon utlänning före mig bestigit detta berg och ganska få af soldaterna vid Bahia Blanca hade någon reda på detsamma. Till följe deraf hörde vi talas om lager af stenkol, guld och silfver, om grottor och skogar, hvilket allt väckte min nyfikenhet, endast för att min förväntan skulle bli så mycket mer besviken. Afståndet från postan var omkring tre mil, öfver en jemn slätt af enahanda beskaffenhet som förut. Ridten blef likväl intressant, då berget började visa sin verkliga gestalt. När vi uppnådde foten af hufvudåsen, hade vi mycket svårt att finna något vatten, hvarföre vi trodde att vi skulle bli tvungna att tillbringa natten utan något. Slutligen upptäckte vi litet, då vi letade tätt utmed berget; ty till och med på några hundra alnars afstånd hade de små bäckarne helt och hållet förlorat sig bland de sköra kalkstenarne och det lösa gruset. Jag tror att naturen aldrig bildade en ensligare och ödsligare klippspets; också gör den skäl för namnet Hurtado eller den afskilde. Berget är brant, ytterst skrofligt och sönderbrustet och så fullkomligt i saknad af alla träd eller till och med buskar, att vi icke en gång voro i stånd att få ett spett, på hvilket vi kunde uppsätta vårt kött öfver en eld af tistelstjelkar[1]. Detta bergs egendomliga utseende bildar en skarp motsats till den hafslika slätten, hvilken icke blott stöter emot dess branta sidor, utan äfven åtskiljer de jemslöpande åsarne. Den enformiga färgtonen förlänar utsigten intrycket af ett ytterligt lugn, emedan qvartsklippans hvitgrå och det vissnade gräsets ljusbruna färg på slätten icke förhöjes af någon bjertare [ 95 ]skiftning. Till följe af hvad man varit van att se på andra ställen, väntar man sig att i grannskapet af ett högt och brant berg finna en kuperad trakt öfverströdd med stora klippblock. Här visar naturen, att den sista rörelsen, innan hafsbottnen förvandlats till tort land, stundom kan vara ytterst lugn. Under sådana förhållanden ville jag gerna veta huru långt från moderbergarten man kunde finna några småstenar. På stränderna vid Bahia Blanca och nära nybygget funnos några qvartsstycken, hvilka säkert måste hafva kommit från dessa berg; afståndet är nio mil.

Daggen, som under den första hälften af natten vätte sadeltäckena, under hvilka vi sofvo, befans frusen på morgonen. Ehuru slätten skenbart är vågrät, hade den oförmärkt stigit till en höjd af emellan 8—900 fot öfver hafsytan. Om morgonen (d. 9 september) bad vägvisaren mig gå upp för närmaste ås, hvilken han ansåg böra leda mig till de fyra spetsar, som kröna toppen. Det var mycket tröttsamt, att klättra upp för sådana skrofliga klippor. Sidorna voro så inskurna, att de framsteg jag gjorde på fem minuter förlorade jag ofta på de nästa fem. När jag slutligen uppnådde kammen af åsen, blef jag mycket sviken i min förväntan, då jag fann en djup dal, hvilken låg lika lågt som slätten, skära kedjan itu på tvären och skilja mig från de fyra spetsarne. Denna dal är mycket smal, men flatbottnad, och är en mycket gen ridväg för indianerna, emedan den sammanbinder slätterna på norra och södra sidan om bergåsen. Sedan jag hade kommit ned och höll på att gå tvärt öfver passet, såg jag två hästar beta. Jag hukade mig genast ned i det höga gräset och började speja. Men då jag icke kunde se någon skymt till några indianer, gick jag försigtigt vidare på min nya bergsklättring. Det var sent på dagen och denna del af berget var brant och skroflig liksom den andra. Klockan två var jag på spetsen af den andra bergstoppen, men kom med yttersta svårighet dit; ty för hvar trettionde aln fick jag kramp i öfre delen af båda låren, så att jag fruktade att jag icke skulle bli i stånd att komma ned igen. Det blef också nödvändigt att återvända på en annan väg, då det ej kunde komma i fråga, att gå öfver åsen. Jag blef derföre tvungen att afstå från de begge högre spetsarne. Som de voro endast obetydligt högre och jag hade ernått mitt geologiska syftemål, ansåg jag försöket ej var värdt faran af någon vidare ansträngning. Jag förmodar att orsaken till krampen var det plötsliga ombytet af muskelverksamhet, från en häftig ridt till ett ännu ansträngdare klättrande. Det är en lärdom, som förtjenar att ihågkommas, emedan ett dylikt krampanfall vid åtskilliga tillfällen skulle kunna förorsaka många obehag.

[ 96 ]Jag har redan sagt, att berget består af hvit qvarts, hvari något glänsande lerskiffer är inmängdt. På en höjd af några hundra fot öfver slätten sutto på åtskilliga ställen fläckar af konglomerat vidhäftade den fasta klippan. Till sin hårdhet och bindeämnets natur liknade de sådana massor, som man dagligen kan få se bilda sig på åtskilliga kuster. Jag tviflar icke på att dessa småstensbäddar uppkommit på samma sätt under en tid, då den stora kalkformationen aflagrades i det omgifvande hafvet. Vi kunna taga för gifvet, att den hårda qvartsens taggiga och splittrade former ännu röja inverkan af det öppna hafvets vågor.

Jag var på det hela taget missbelåten med denna bergvandring. Till och med utsigten var obetydlig: en slätt lik ett haf, men utan dess sköna färg och skarpt begränsade horizont. Landskapet var emellertid ovanligt och en smula fara gaf det någonting retande, liksom salt förhöjer smaken på kött. Faran var likväl högst ringa, ty mina begge följeslagare gjorde upp en god eld, hvilket aldrig sker, när man misstänker att indianer äro i närheten. Jag nådde vår lägerplats vid solnedgången och sedan jag druckit mycket maté och rökt några cigarretter, lagade jag i ordning min bädd för natten. Blåsten var mycket stark och kall, men jag sof aldrig bättre.

Den 10 september. — Sedan vi på förmiddagen raskt länsat undan för vinden, kommo vi på middagen till postan Sauce. På vägen sågo vi en stor mängd hjortar och invid berget en guanaco. Slätten som stöter emot Sierran genomskäres af några egendomliga skölgångar, af hvilka en var omkring tjugo fot bred och minst trettio fot djup. Vi tvungos derföre att göra en ansenlig omväg, innan vi kunde finna en genomfart. Vi tillbragte natten vid postan och samtalet rörde sig som vanligt omkring indianerna. Sierra Ventana var förr ett vanligt tillhåll för dem och många strider stodo der för en tio år sedan. Min vägvisare hade varit närvarande, när flera indianer dödades. Qvinnorna undkommo till spetsen af åsen och slogos förtvifladt med stora stenar och flera räddade sig sålunda.

Den 11 september. — Vi foro vidare till tredje postan i sällskap med den löjtnant, som förde befälet öfver densamma. Afståndet uppgifves vara sju mil, men detta är blott på höft och vanligen äro dessa uppgifter öfverdrifna. Vägen var enformig öfver en torr, gräsbevuxen slätt. På högra handen funnos på större och mindre afstånd några låga kullar. Vi redo öfver en fortsättning af dem nära postan. Innan vår framkomst mötte vi en stor hjord af hornboskap och hästar, vaktade af femton soldater; men många sades hafva gått förlorade. Det är ytterst svårt [ 97 ]att drifva dessa djur öfver slätterna. Ty om en puma eller endast en räf nattetid kommer i närheten, kan ingenting hindra hästarne från att sprida sig åt alla håll och ett oväder har samma verkan. För en kort tid sedan lemnade en officer Buenos Aires med femhundra hästar, och när han kom fram till hären hade han ej fullt tjugo qvar.

Snart efteråt märkte vi af dammoln att en trupp ryttare kom emot oss; och redan på långt håll igenkände mina följeslagare dem vara indianer på deras långa hår, som fladdrade bakom deras rygg. Indianerna hafva vanligtvis ett band knutet kring hufvudet, men för öfrigt ingen hufvudbonad; och då deras svarta hår fladdrar omkring deras svartmuskiga ansigten, stegrar detta i hög grad vildheten i hela deras utseende. De visade sig tillhöra Bernantios vänskapligt sinnade stam och foro till en salina efter salt. Indianerna äta mycket salt och deras barn suga det som socker. Denna vana är mycket olik de spanska gauchos, hvilka knappast förtära något salt, fastän de föra samma lefnadssätt. Enligt Mungo Park hafva de folkslag, hvilka lefva af växtföda, ett oöfvervinneligt begär efter salt. Indianerna gåfvo oss vänliga nickningar, när de foro förbi i fullt galopp, jagande framför sig en skock hästar och följda af en skara magra hundar.

Den 12 och 13 september. — Jag stannade vid denna posta i två dagar, för att invänta en trupp soldater, hvilka enligt hvad general Rosas haft godheten underrätta mig, snart skulle tåga till Buenos Aires, hvarvid han rådde mig att icke försumma tillfället att få färdas under deras beskydd. På morgonen red jag till några närliggande kullar, för att taga en öfverblick af trakten och undersöka dess geologiska beskaffenhet. Efter middagen delade soldaterna sig i två partier, för att försöka sin skicklighet i att kasta med bolas. Två spjut nedstuckos i jorden femtio alnar från hvarandra, men de träffades och insnärjdes endast hvart fjerde eller femte kast. Kulorna kunna kastas sjuttiofem till nittio alnar, men med föga träffsäkerhet. Detta är likväl icke tillämpligt på en ryttare; ty när hästens fart kommer till armens styrka, sägas de kunna slungas med god verkan på ett afstånd af hundratjugo alnar. Såsom ett bevis på deras kraft kan jag nämna, att när spanjorerna hade mördat några af sina egna landsmän och alla engelsmän på Falklands-öarne, flydde en ung vänskapligt sinnad spanjor undan för en stor, högväxt man vid namn Luciano, hvilken satte efter honom i fullt galopp och ropade åt honom att stanna, emedan han ville tala med honom. Just som spanjoren höll på att nå båten, kastade Luciano kulorna, hvilka träffade flyktingen på benen [ 98 ]med en sådan kraft, att han kullkastades och för en stund låg sanslös. Sedan Luciano talat med honom, fick han gå sin väg. Han berättade oss, att hans ben voro märkta med stora valkar, der remmarne hade snott sig omkring dem, liksom om han hade blifvit slagen med en piska. Vid middagstiden anlände två män, som medförde från närmaste posta ett paket, hvilket skulle fortskaffas till Rosas, så att utom dessa tvenne, vårt sällskap denna afton bestod af min vägvisare, jag sjelf, löjtnanten och hans fyra soldater. De senare voro underliga varelser; den första en vacker, ung neger, den andra half indian och half neger; och de begge öfriga af obestämd ras, nämligen en gammal mahognyfärgad chilenisk grufarbetare och en som var något af en mulatt; men aldrig förr såg jag två bastarder med så vedervärdiga ansigtsuttryck. När de om qvällen sutto kring elden och spelade kort, gick jag på litet afstånd för att betrakta denna Salvator Rosas-scen. De sutto under en låg klippa, så att jag kunde se ned på dem; rundtomkring lågo hundar, vapen, qvarlefvor af strutsar och hjortar, medan deras långa spjut voro nedstuckna i marken. Längre bort i den mörka bakgrunden stodo deras hästar tjudrade, för att genast vara till hands i händelse af något plötsligt alarm. Om någon af hundarne genom sitt skall bröt tystnaden, gick en soldat genast från elden och lade sitt hufvud tätt intill marken, för att sålunda långsamt genomspana synranden. Äfven om den högljudda terutero uppgaf sitt skri, uppstod ett afbrott i samtalet och för ett ögonblick nedlutades alla hufvuden något.

Hvilket ömkligt lif synas oss dessa män icke föra! De voro åtminstone fem mil från postan Sauce och, efter det omförmälda af indianerna begångna mordet, tio från en annan. Man förmodar att indianerna gjort sitt anfall midt i natten; ty mycket tidigt följande morgon efter mordet, såg man lyckligtvis huru de nalkades denna posta. Här undkom emellertid hela truppen med sina hästar; i det en hvar tog sin egen väg och dref med sig så många hästar, som han var i stånd att sköta.

Den af tistelstjelkar uppförda lilla koja, i hvilken de sofvo, utestängde hvarken blåsten eller regnet, och hvad det sistnämda beträffade, var takets enda verkan den, att genom sammanhopning göra dropparne större. De hade intet att äta utom hvad de kunde fånga, såsom strutsar, hjortar, bältdjur o. s. v. och deras enda bränsle var de torra stjelkarne af en liten växt, som var snarlik en aloe. Dessa mäns enda njutning var att röka små papperscigarrer och suga maté[2]. Det föreföll mig som om menniskans ständige [ 99 ]följeslagare på dessa ödsliga slätter, gamarne, under det de sutto på några närbelägna klippor, med sjelfva sitt tåliga väntande ville säga: ”Ack, när indianerna komma, få vi ett kalas”.

På morgonen foro vi alla ut på jagt, och ehuru vi icke gjorde någon stor fångst, hade vi likväl några lifvade parforçejagter. Kort efter sedan vi begifvit oss af, delade vi oss och uppgjorde så våra planer, att vi alla på bestämd tid (hvilken de med mycken skicklighet gissa sig till) skulle från olika håll råkas på en slät fläck och sålunda drifva tillhopa de vilda djuren. En dag for jag ut på jagt vid Bahia Blanca, men jägarne redo der endast i en båge, i det hvar person var på ungefär 1500 fots afstånd från den andra. Då en vacker strutshane hade blifvit kringgången af de främsta ryttarne och försökte komma undan åt ena sidan, förföljde gauchos honom med hejdlös fart i det de tumlade om sina hästar med den beundransvärdaste skicklighet och hvar man svängde kulorna kring sitt hufvud. Slutligen kastade den främste dem, hvirflande genom luften; och i ett nu rullade strutsen flera hvarf omkring med benen säkert hopsnörda af remmen.

Slätterna öfverflöda på tre slags rapphöns[3], af hvilka två äro stora som fasanhönor. Deras fiende, en liten vacker räf, var äfven ovanligt talrik, så att under loppet af en dag sågo vi ej mindre än fyrtio eller femtio. De uppehöllo sig vanligtvis i närheten af sina jordkulor, men hundarne dödade en. När vi återvände till postan, funno vi två man återkomna, som jagat för sig sjelfva. De hade dödat en puma och hade funnit ett strutsbo med tjugusju ägg; och då hvart och ett af dessa sades väga lika mycket som elfva hönsägg, erhöllo vi från detta enda bo lika mycken föda som 297 hönsägg skulle hafva lemnat.

Den 14 september. — Då de soldater, hvilka tillhörde nästa posta, ämnade återvända och vi tillsamman skulle utgöra ett sällskap af fem beväpnade personer, beslöt jag att icke afbida de väntade truppernas ankomst, oaktadt min värd, löjtnanten, sökte öfvertala mig att stanna. Då han hade varit mycket förbindlig, i det han icke blott försett mig med lifsmedel, utan äfven lånat mig sina egna hästar, ville jag lemna honom någon vedergällning. Jag frågade derföre min vägvisare, om jag kunde göra detta, men han afrådde mig derifrån, emedan det enda svar jag skulle få sannolikt blefve: ”Vi ha kött åt hundarne i vårt land och förvägra det derföre icke heller åt en kristen”. Man får icke tro att rangen af löjtnant i en sådan armé skulle på något vis vara [ 100 ]något hinder för emottagandet af betalning; det var endast och allenast den djupa känslan af gästfrihet, hvilken hvarje resande måste erkänna vara nästan allmän i dessa landskap. Sedan vi galopperat några mil, kommo vi till en låg morastrakt, som utsträcker sig inemot 14 mil norr ut, ända till Sierra Tapalguen. På några ställen fans det vackra, sanka, gräsbevuxna slätter, medan andra åter hade en mjuk, svart och torflik mark. Det fans också några vidsträckta, men grunda insjöar och stora vassruggar. Om natten hade vi någon svårighet, att bland morasen finna en torr plats till vårt nattläger.

Den 15 september. — Vi uppstego tidigt på morgonen och redo kort derefter förbi den posta, der indianerna hade mördat de fem soldaterna. Officern hade aderton lansstyng i sin kropp. Efter en styf ridt, uppnådde vi vid middagstiden den femte postan, der vi stannade öfver natten till följe af någon svårighet att få hästar. Som denna punkt är den mest blottstälda på hela linien, voro tjuguen soldater förlagda här, hvilka vid solnedgången återvände från jagten och medförde sju hjortar, tre strutsar och flera bältdjur och rapphöns. Då man rider genom landet, är det vanligt att sätta slätten i brand och följaktligen var synranden om natten på flera ställen upplyst af lysande eldar. Detta gör man till en del för att förvilla kringströfvande indianer, men hufvudsakligen för att förbättra betet. På grässlätter, som icke hysa några större idislande djur, tyckes det vara nödvändigt att genom eld bortskaffa den öfverflödiga växtligheten, för att derigenom göra det nya årets växt användbar.

Ranchon på detta ställe hade icke en gång något tak, utan bestod endast af en krets tistelstjelkar, för att i någon mån afvärja blåstens kraft. Den var belägen på kanten af en vidsträckt, men grund insjö, som svärmade af vildfågel, bland hvilka den svarthalsade svanen var den mest framstående.

En art regnpipare, hvilken ser ut, som han gick på styltor, (Himantopus nigricollis) förekommer här i betydliga flockar. Man har orätt förevitat honom klumpighet. När han vadar i det grunda vattnet, som är hans älsklingstillhåll, är hans gång långt ifrån otymplig. Dessa fåglar ha i flock ett läte, hvilket på ett märkligt vis liknar skallet af ett koppel små hundar i fullt dref. Då jag vaknade om natten, har jag mer än en gång för ett ögonblick spruttit till vid detta aflägsna läte. Teru-tero (Vanellus cayanus) är en annan fågel, som ofta stör nattens tystnad. Till utseende och lefnadssätt liknar han i många hänseenden våra vipor. Hans vingar äro likväl väpnade med skarpa sporrar, lika dem på benen af den vanliga tuppen. Liksom vår vipa fått sitt namn af sitt [ 101 ]läte, så äfven teru-teron. Då man rider öfver dessa grässlätter, förföljes man ständigt af dessa fåglar, hvilka tyckas hata menniskoslägtet och säkert förtjena hatas för sina oaflåtliga, enformiga, sträfva skrän. För jägaren äro de mycket förtretliga, emedan de för alla andra fåglar och djur tillkännagifva hans ankomst. För den resande i dessa trakter kunna de möjligen, såsom Molina säger, vara af nytta genom att varna honom för den om natten kringsmygande röfvaren. Under liggtiden försöka de, liksom våra vipor, att locka hundar och andra fiender från sitt bo, genom att låtsa sig vara sårade. Denna fågels ägg anses som en stor läckerhet.

Den 16 september. — Vi foro till den sjunde postan vid foten af Sierra Tapalguen. Landet är alldeles slätt med groft gräs och mjuk, torfartad jordmån. Kojan var här ytterst snygg, i det dörrposterna och sparrvirket voro förfärdigade af omkring ett dussin torra tistelstjelkar, sammanbundna med remmar af hud, och stödda på dessa pelare af joniskt utseende, voro taket och sidorna täckta med säf. Man berättade mig här en sak, hvilken jag icke skulle hafva trott, om jag icke till en del hade ögonskenliga bevis på dess verklighet. Under föregående natten hade nämligen fallit hagel så stora som små äpplen och ytterst hårda, med en våldsamhet, att de dödat en stor mängd vilda djur. En af karlarne hade redan träffat på tretton stycken hjortar (Cervus campestris) liggande döda och jag såg deras nyss afdragna hudar; en annan hemförde få minuter efter min ankomst ytterligare sju. Nu visste jag ganska väl, att en karl utan hundar svårligen skulle kunna hafva dödat sju hjortar på en vecka. Karlarne trodde att de hade sett omkring femton döda strutsar, (vi hade en del af en till middagen) och de sade att åtskilliga sprungo omkring tydligen blinda på ena ögat. En mängd smärre fåglar, såsom änder, hökar och rapphöns dödades äfven. Jag såg en af de sistnämde med ett svart märke på ryggen, liksom om den hade blifvit träffad af en sten. En inhägnad af tistelstjelkar omkring hyddan var så godt som förstörd och då min sagesman stack ut hufvudet för att se hvad som stod på, fick han ett svårt slag och bar nu ett förband. Ovädret sades hafva haft inskränkt omfång; också sågo vi från vårt förra nattläger ett tjockt moln och blixtar i denna riktning. Det är märkvärdigt att så starka djur som hjortar, sålunda kunde hafva blifvit dödade; men af de bevis, som jag nu anfört, anser jag berättelsen alls icke öfverdrifven. Det fägnar mig emellertid att se dess trovärdighet bestyrkas af jesuiten Dobrizhoffer, som, då han talar om ett mycket nordligare beläget land, säger att hagel föllo af en ofantlig storlek och dödade en stor mängd hornboskap. Indianerna kallade derefter platsen för Lalegraicavalca, hvilket [ 102 ]betyder ”de små, hvita tingestarna”. Dr. Malcolmson berättar också, att han år 1831 i Indien var vittne till en hagelby, hvilken dödade en mängd stora fåglar och gjorde mycken skada bland hornboskapen. Dessa hagelstenar voro flata, och en var tio tum i omkrets och en annan vägde tolf ort. De uppristade en sandgång liksom bösskulor och gingo genom fönsterrutor, i det de gjorde runda hål, utan att spräcka dem.

Sedan vi slutat vår middag på kött af djur, som dödats af hagel, redo vi öfver Sierra Tapalguen: en låg bergskedja, några få hundra fot hög, hvilken börjar vid Cap Corrientes. Bergarten består i denna trakt af ren qvarts; längre österut hör jag att den är granit. Klintarne ha en märklig form, i det de bilda små taffelberg omgifna af låga, lodräta klippor, lika förposterna af en sedimentär aflagring. Det berg, som jag besteg, var mycket litet, icke öfver ett par hundra alnar i tvärmått; men jag såg andra, som voro större. Ett, som kallas ”Corralen”, säges vara en eller halfannan mil i omkrets och omslutas af lodräta klippor af mellan 30—40 fots höjd, utom på ett ställe, der ingången är. Falconer lemnar i sin beskrifning om ”Patagonien” en märklig skildring om huru indianerna drifva skaror af vilda hästar in i densamma och sedan bevaka dem genom att hålla vakt vid ingången. Jag har aldrig hört något annat exempel på taffelberg i någon qvartsformation och hvilken, i det berg jag undersökte, visade hvarken skiffring eller lagring. Man sade mig att bergarten vid ”Corralen” var hvit och kunde slå eld.

Vi uppnådde postan vid Rio Tapalguen först sedan det mörknat, Af ett yttrande, som fäldes vid aftonmåltiden, betogs jag plötsligen af fasa vid tanken på att jag åt en af landets älsklingsrätter, nämligen en halfgången kalf, långt före dess riktiga födsel. Det var likväl en puma, hvars kött var mycket hvitt och märkvärdigt likt kalf till smaken. Man skrattade åt dr. Shaw emedan han påstod: ”att lejonkött är mycket värderadt och både till färg, smak och lukt har mycken likhet med kalf”. Detta är åtminstone fallet med puman. Gauchos äro af delade tankar om huruvida jaguaren kan ätas, men försäkra enstämmigt att kattkött är förträffligt.

Den 17 september. — Vi följde loppet af Rio Tapalguen genom ett mycket bördigt land till nionde postan. Tapalguen sjelf eller staden Tapalguen, om den så kan kallas, består af en fullkomligt jemn slätt, hvilken så långt ögat når, är öfversållad med toldos eller indianernas ugnslika hyddor. De vänskapligt sinnade indianerna, som stredo på Rosas sida, bodde här. Vi mötte och foro om många unga indianqvinnor, hvilka redo två eller tre tillsamman på en häst. Dessa, likasom äfven många af de unga [ 103 ]karlarne, voro utmärkt vackra, och deras fina, röda hy var en bild af helsan. Utom ”toldos” funnos tre landtgårdar, en bebodd af befälhafvaren och de två andra af spanjorer, som höllo små bodar.

Här fingo vi tillfälle att köpa något torrt bröd. Jag hade nu lefvat några dagar utan att smaka något annat än kött, och ehuru jag icke alls var missbelåten med denna nya lefnadsordning, tror jag likväl att den endast skulle hafva varit lämplig för mig i förening med stark kroppsrörelse. Jag har hört att sjuklingar i England, som man föreskrifvit att uteslutande hålla sig till köttdiet, knappast varit i stånd att stå ut dermed, äfven med hoppet om att de derigenom skulle kunna förlänga sitt lif. Gauchon på Pampas smakar likväl under flera månader ingenting annat än oxkött; men såsom jag märker, äta de en myckenhet fett, hvilket har en mindre animalisk natur; och de hysa en särskilt motvilja för magert kött, såsom af agutis. Dr. Richardson har äfven anmärkt i sin nordamerikanska fauna: ”att när man en lång tid lefvat på endast magert kött, får man ett sådant begär efter fett, att man kan förtära en stor mängd rent och till och med oljartadt fett utan att känna äckel”. Detta synes mig vara ett egendomligt fysiologiskt faktum. Det är sannolikt deras köttdiet som gör att gauchos, likt andra köttätande djur, länge kunna undvara föda. Sålunda berättade man mig att vid Tandil några trupper frivilligt förföljde en trupp indianer i tre dagars tid, utan att äta eller dricka.

Vi sågo i bodarne många artiklar, såsom hästtäcken, bälten och strumpeband, väfda af indianska qvinnor. Mönstren voro mycket vackra och färgerna lysande. Strumpebanden voro så väl arbetade, att en engelsk köpman i Buenos Aires påstod att de måste hafva blifvit tillverkade i England, till dess han fann att tofsarne hade blifvit fästade med klufna senor.

Den 18 september. — Vi hade denna dagen en mycket lång ridt. Vid den tolfte postan, hvilken ligger en dryg mil söder om Rio Salado, kommo vi till den första estancian med boskap och hvita qvinnor. Derefter måste vi fara flera mil genom en trakt, som stod under vatten, hvilket nådde hästarne öfver knäen. Derigenom att vi lade stigbyglorna korsvis och redo på arabernas sätt med knäen dragna uppåt, lyckades vi hålla oss temligen torrskodda. Det var nästan mörkt när vi anlände till Salado. Strömmen var djup och omkring sextio alnar bred. Om sommaren blir dess bädd likväl nästan torr och det återstående obetydliga vattnet nästan lika salt som hafvets. Vi sofvo på en af Rosas stora landtgårdar. Den var befästad och af sådant omfång, att jag vid ankomsten i mörkret tyckte den var en stad och en fästning. Om morgonen [ 104 ]sågo vi ofantliga boskapshjordar och generalen har här två qvadratmil land. Fordom användes inemot tre hundra män på detta gods och de trotsade indianernas alla anfall.

Den 19 september. — Vi foro genom Guardia del Monte. Detta är en liten, nätt stad med åtskils liggande hus, samt många trädgårdar fulla med aprikos- och qvittenträd. Slätten liknade här den omkring Buenos Aires, i det gräsmattan var kort och ljusgrön, med ruggar af klöfver och tistlar, samt med biscacha-hålor. Jag förvånades mycket öfver den plötsliga förändringen i landets utseende, sedan vi farit öfver Salado. Från groft gräs kommo vi till en matta af fin grönska. Jag tillskref detta först någon förändring i markens beskaffenhet, men invånarne försäkrade mig att här liksom i Banda Oriental, der det var stor skilnad emellan landet rundtomkring Monte Video och Colonia del Sagramentos glest befolkade savanner, hela företeelsen kunde tillskrifvas den orsaken, att boskapen der betade och gödde marken. Alldeles samma förhållande har man iakttagit på Nordamerikas prairier, der mellan fem och sex fot högt groft gräs förvandlas till vanligt betesgräs, när det afbetas af boskapen. Jag är icke tillräckligt botanist för att säga, om förändringen här beror på införandet af nya arter, på en förändring i tillväxten af desamma eller på någon skiljaktighet i arternas inbördes mängd. Azara har äfven med förvåning iakttagit denna förändring. Han är likaledes mycket förvånad öfver den plötsliga förekomsten på kanten af alla vägar, som leda till någon nyuppförd hydda, af växter som icke finnas i grannskapet. På ett annat ställe säger han: ”Dessa vilda hästar hafva den vanan att föredraga vägarne och vägkanterna för att der afbörda sig sina exkrementer, hvilka man finner högtals på dessa ställen”. Förklarar detta icke till en del denna omständighet? Vi hafva på detta sätt sträckor af rikt gödsladt land, som tjena till förbindelseleder tvärtöfver vidsträckta områden.

Vid Guardia finna vi den sydliga gränsen för två europeiska växter, hvilka nu blifvit ytterst allmänna. Fenkål betäcker i stor ymnighet dikesvallarne i granskapet af Buenos Aires, Monte Video och andra städer. Men kardon-kronärtskockan (Cynara cardunculus[4]) har större utbredning, och förekommer under dessa [ 105 ]breddgrader på båda sidor om Cordilleran tvärs öfver Amerika. Jag såg den på obebodda trakter i Chile, Entra Rios och Banda Oriental. Endast i det senare landet voro sträckor af flera qvadratmil betäckta med en massa af dessa taggiga växter, som äro ogenomträngliga för både menniskor och djur. På de vågformiga slätterna, der dessa stora snår nu förekomma, kan ingenting annat numera trifvas. Före deras ditkomst måste marken likväl, såsom på andra ställen, hafva burit en frodigare gräsväxt. Jag betviflar, att man kan anföra något annat exempel på att en ört i så stor skala inkräktat på de förut der växande. Såsom jag redan sagt, såg jag ärtskockan ingenstädes söder om Salado-floden; men det är sannolikt att hon kommer att utsträcka sina gränser i samma mån som landet blir befolkadt. Förhållandet är helt annorlunda med Pampasländernas jättetistel (med fläckiga blad); ty jag såg den i Sauce-dalen. Enligt de grunder, som blifvit så väl framstälda af Lyell, hafva få länder undergått märkvärdigare förändringar sedan år 1535, när den första nybyggaren landsteg vid La Plata med sjuttiotvå hästar. De otaliga hjordarne af hornboskap, hästar och får hafva icke blott förändrat växtlighetens hela utseende, utan hafva äfven nästan helt och hållet fördrifvit guanacon, hjorten och strutsen. Otaliga andra förändringar måste äfven hafva inträffat; vildsvinet ersätter sannolikt på åtskilliga ställen peccarin; skaror af vilda hundar höras tjuta på de mindre besökta strömmarnes skogbevuxna stränder och förvandlad till ett stort och ilsket djur, bebor den vanliga katten klippiga bergstrakter. Såsom d’Orbigny har anmärkt, måste sedan husdjurens införande asgamarnes förökning hafva varit ofantligt stor; och vi hafva gifvit skäl för vår åsigt, att de hafva utvidgat sin sydliga utbredning. Utan tvifvel hafva många andra växter utom ärtskockan och fenkålen blifvit inhemska; sålunda äro öarne nära Paranas mynning tätt bevuxna med aprikos-, och orange-träd, hvilka spirat upp från frön, som ditförts af flodens vatten.

Då vi bytte om hästar vid Guardia, frågade flera personer oss mycket angående krigshären, och jag såg aldrig något som uppgick mot deras hänförelse för Rosas och för framgången af det ”rättvisaste af alla krig, emedan det fördes mot barbarer”. Det måste medgifvas, att detta uttryck är mycket naturligt, ty till senare tider voro hvarken män, qvinnor eller hästar säkra för indianernas anfall. Vi hade en lång dags ridt öfver samma frodiga grässlätt, rik på hjordar af olika slag, samt här och der en [ 106 ]enstaka landtgård med sitt enda ombu-träd. På aftonen regnade det häftigt; och då vi framkommo till ett posthus, sade egaren oss, att om vi icke hade ett ordentligt pass, måste vi färdas vidare; ty det fans så många röfvare, att han icke ville tro någon mera. När han läste mitt pass, som började med ”El Naturalista Don Carlos” blefvo hans vördnad och höflighet lika obegränsade, som hans misstankar förut hade varit. Jag fruktar att hvarken han eller hans landsmän hade någon aning om hvad en naturforskare månde vara; men min titel förlorade sannolikt icke något af sitt värde derföre.

Den 20 september. — Vi anlände vid middagstiden till Buenos Aires. Stadens omgifningar sågo rätt vackra ut med agavhäckar och lundar af oliv-, aprikos- och pilträd, hvilka alla just då slogo ut sina nya blad. Jag red till en engelsk köpmans mr. Lamb’s hus, för hvars välvilja och gästfrihet under mitt vistande i landet jag står i stor förbindelse.

Staden Buenos Aires är stor[5] och som jag tror en af de regelbundnaste i verlden. Hvarje gata går i rät vinkel mot den som den skär och de som äro jemslöpande gå på lika stort afstånd; husen ligga i tätt bygda qvarter af lika storlek, hvilka kallas ”quadras”. Å andra sidan äro sjelfva husen öppna fyrkanter, med alla rummen utmynnande i en liten, prydlig borggård. Husen äro vanligtvis blott en våning höga med platta tak, hvilka äro försedda med sittplatser och mycket besökta af invånarne om sommaren. Midt i staden ligger ”plazan”, hvarest embetslokalerna, fästningen, domkyrkan med mera befinna sig. Här hade äfven före revolutionen de forna vicekonungarne sina palatser. På det hela taget har husmassan ganska mycken arkitektonisk skönhet, ehuru intet enda hus i och för sig kan göra anspråk på någon sådan.

Den stora corralen, der djuren förvaras till slagt, för att lemna föda åt denna köttätande befolkning, är ett af de sevärdaste föremålen i staden. Hästens styrka i jemförelse med tjurens är alldeles förvånande; ty en beriden karl, som kastat sin lasso kring hornen på en tjur, kan släpa honom hvart han behagar. Djuret, som plöjer upp marken med utspärrade ben under fåfänga bemödanden att motstå kraften, rusar vanligen i full fart åt ena sidan; men som hästen genast vänder sig om för att emottaga knycken står han så stadigt, att tjuren nästan kastas omkull; och det är förvånande att de ej bryta halsen af sig. Kampen är likväl icke fullt jemlik, i det hästens bukgjord sättes mot tjurens utsträckta [ 107 ]hals. På samma vis kan en person hålla den vildaste häst, om denne fångas med lasson just bakom öronen. När tjuren blifvit släpad till det ställe, der han skall slagtas, afskär matadoren (dödaren) med stor försigtighet hasarne. Djuret utstöter då dödsvrålet, ett läte som i högre grad än något jag känner uttrycker ursinnig dödskamp. Jag har ofta kunnat urskilja det på långt håll och visste då alltid att striden nalkades sitt slut. Hela uppträdet är förfärligt och upprörande; marken är nästan helt och hållet öfversållad med ben, och hästar och ryttare äro fullstänkta med blod.


  1. Jag kallar dem tistelstjelkar i brist på ett bättre namn. Jag tror att det är en art Eryngium.
  2. Ett slags té som växer i Paraguay.
  3. Två arter af slägtet Tinamus och Eudromia elegans d’Orbigny, hvilken kan kallas för en rapphöna endast till följe af sitt lefnadssätt.
  4. M. A. d’Orbigny säger att både den spanska och den vanliga ärtskockan finnas vilda. Hooker har beskrifvit en varietet Cynara från denna del af Sydamerika under namnet ”inermis”. Han påstår att botanisterna nu allmänt äro ense om, att den spanska och den vanliga ärtskockan äro varieteter af samma växt. Jag kan tillägga att en förståndig landtbrukare försäkrade mig, att han i en öde trädgård hade sett några ärtskockor, som förvandlat sig till Cynara cardunculus. Hooker tror att Heads lifliga beskrifning på pampastisteln har afseende på Cynara cardunculus; men det är ett misstag. Head syftade på en växt, hvilken jag har omnämt några rader längre ned under namn af jättetisteln. Jag vet icke om det är en verklig tistel; men den är helt olika med den spanska ärtskockan och mera lik en vanlig tistel.
  5. Den lär nu hysa 120,000 invånare. Monte Video, den andra staden af betydenhet vid La Plata har 46,000.