En sägen från Jerusalem
| ← Spelmannen |
|
Varför påven blev så gammal → |
EN SÄGEN FRÅN JERUSALEM
I DEN GAMLA ärevördiga moskén El Aksa i Jerusalem finns i en låg gång, som slingrar fram bakom huvudbyggnaden, en mycket djup och bred fönsternisch. I denna nisch ligger utbredd en gammal och sliten matta, och på mattan sitter dag ut och dag in den gamle Mesullam, som är spåman och drömtydare och mot en ringa penning betjänar de moskébesökande med att spana ut deras framtida öden.
Nu hände sig en eftermiddag för några år sedan, att Mesullam, vilken som vanligt satt i sitt fönster, befann sig i så dåligt lynne, att han inte en gång ville svara på de förbigåendes hälsningar.
Ingen tänkte dock på att känna sig förnärmad över hans ohövlighet, därför att man visste, att han grämde sig över en förödmjukelse, som han hade varit utsatt för denna samma dag.
Jerusalem besöktes nämligen vid den tiden av en mäktig monark från västerlandet, och på förmiddagen hade den höge främlingen med sitt följe vandrat genom El Aksa. Före hans ankomst hade moskéföreståndaren låtit damma och feja i den gamla byggnadens alla vinklar och vrår, och på samma gång hade han befallt, att Mesullam skulle bege sig bort från sin plats. Han hade funnit det alldeles omöjligt att låta honom sitta kvar där under det höga besöket. Inte nog med att hans matta var mycket trasig och att han hade staplat upp omkring sig en mängd smutsiga påsar, i vilka han förvarade sina tillhörigheter, men också han själv, Mesullam, var långt ifrån någon prydnad för moskén. Han var i själva verket en otroligt ful gammal neger. Hans läppar voro ofantliga, underkäken var långt framskjutande, pannan ytterligt låg och näsan mest lik ett tryne. När man därtill lägger, att Mesullam hade grov och skrynklig hud och en tjock, klumpig kropp, som var nödtorftigt omsvept och omlindad med en smutsig vit schal, så kan man inte förundra sig över att han blev förbjuden att visa sig i moskén, så länge den firade gästen befann sig där.
Den stackars Mesullam, som visste med sig, att han trots sin fulhet var en mäkta vis man, erfor en bitter missräkning över att inte få se den höge resenären. Han hade hoppats att få ge honom några prov på de stora kunskaper han ägde i förborgade ting och på så sätt föröka sin ära och sitt anseende. Sedan detta hopp hade slagit fel, satt han timme efter timme och sörjde i en besynnerlig ställning med de långa armarna uppåtsträckta, som om han anropade himlen om rättvisa, och med huvudet långt bakåtlutat.
När det led mot kvällen, väcktes Mesullam ur detta tillstånd av allt bedövande sorg, därigenom att en glad röst ropade honom an. Det var en syrisk dragoman, som, åtföljd av en ensam resande, hade kommit fram till spåmannen. Han sade honom, att främlingen, som han ledsagade, hade önskat få ett prov på österlänningarnas vishet, och att dragomanen då hade omnämnt för honom Mesullams förmåga att uttyda drömmar.
Mesullam svarade inte ett ord på detta, utan förblev orörlig i sin förra ställning. Först då dragomanen än en gång tillsporde honom om han ville lyssna till de drömmar, som den främmande önskade berätta för honom, och uttyda dem, sänkte han armarna, lade dem i kors över bröstet, och i det han antog en förorättad mans ödmjuka hållning, svarade han, att hans själ denna kvällen var så uppfylld av hans egna bekymmer, att han inte kunde döma klart om något, som rörde en annan.
Men främlingen, som hade ett mycket livligt och befallande väsen, tycktes inte bry sig om hans motsägelser. Då ingen stol fanns till hands, sparkade han helt enkelt Mesullams matta åt sidan och satte sig i fönsternischen. Därpå började han att med klar och tydlig röst berätta några drömmar, som sedan av dragomanen översattes för den gamle spåmannen.
»Säg honom,» sade den resande, »att jag för några år sedan befann mig i Kairo i Egypten! Eftersom han är en lärd man, har han naturligtvis reda på att där finns en moské, kallad El Azhar, som är den ryktbaraste lärdomsanstalten i österlandet. Jag gick en dag dit för att bese den, och jag fann hela den ofantliga byggnaden, alla dess rum och arkader, alla dess gångar och salar uppfyllda av studerande. Där funnos gamla män, som hade ägnat hela sitt liv åt kunskapssökandet, och barn, som just höllo på att lära sig att skriva ner de första bokstäverna. Där funnos storväxta negrer från hjärtat av Afrika, sköna, smärta ynglingar från Indien och Arabien, långväga främlingar från Berberiet, från Georgien, från alla länder, vilkas folk omfatta koranen. Invid pelarna — man sade mig, att i El Azhar funnos lika många lärare som pelare — sutto de undervisande nedhukade på sina fårskinnsmattor, och deras lärjungar, som hade slagit sig ner i en krets runt omkring dem, följde ivrigt deras föredrag under vaggande rörelser med kroppen. Och säg honom, att fastän El Azhar på intet sätt motsvarar de föreställningar vi i västerlandet göra oss om ett stort lärdomssäte, blev jag ändå häpen över vad jag såg! Och jag sade för mig själv: Se här, detta är Islams stora fästning och försvar. Härifrån utgå Muhammeds unga kämpar. Här i El Azhar blandas de visdomsdrycker, som hålla koranens läror friska och livskraftiga.»
Allt detta sade den resande nästan i ett enda andetag. Han gjorde nu ett uppehåll, för att dragomanen skulle få tillfälle att översätta för spåmannen. Därefter fortfor han:
»Säg honom mu vidare, att El Azhar gjorde ett så starkt intryck på mig, att jag nästa natt såg det åter i en dröm! Jag såg den vita marmorbyggnaden och de många studenterna, alla klädda i svarta mantlar och vita turbaner, såsom det brukas i El Azhar. Jag vandrade igenom salar och gårdar och blev på nytt häpen över vilken borg och skyddsmur detta var för muhammedanismen. Till sist kom jag i drömmen till foten av den minareten, på vilken böneroparen brukar stiga upp för att kungöra de troende, att bönens timmar ha slagit. Jag såg trappan, som slingrade sig uppåt minareten, och jag såg en böneropare stiga uppför densamma. Han var klädd i svart mantel och vit turban som alla andra, och när han gick uppför trappan, kunde jag i förstone inte se hans ansikte. Men när han hade gått ett varv uppåt den spiralsvängda trappan, kom han att vända ansiktet mot mig, och då såg jag, att han var Kristus.»
Den talande gjorde ett kort uppehåll, och hans bröst vidgade sig för ett djupt andetag. »Jag skall aldrig glömma, fastän det bara var en dröm,» utbrast han, »vilket intryck det gjorde på mig att se Kristus gå uppför trappan till minareten i El Azhar. Det syntes mig så härligt och betydelsefullt, att han var kommen hit till detta islamismens fäste för att ropa ut bönetimmarna, att jag for upp ur drömmen och vaknade.»
Här gjorde den resande åter ett uppehåll för att låta dragomanen översätta för spåmannen. Men detta tycktes nästan vara lönlöst arbete. Mesullam satt hela tiden med händerna i sidan och gungade fram och åter med halvslutna ögon. Han tycktes vilja säga: »Eftersom jag inte kan undkomma dessa enträgna människor, så skall jag åtminstone visa dem, att jag inte bryr mig om att höra på vad de säga. Jag skall försöka vagga mig själv till sömns. Det vore bästa sättet att visa dem hur litet jag frågar efter dem.»
Dragomanen antydde också för den resande, att all deras möda skulle bli fåfäng, och att de inte skulle få höra ett klokt ord från Mesullam, när han var i detta lynne. Men den europeiske främlingen tycktes ha förälskat sig i Mesullams otroliga fulhet och besynnerliga åtbörder. Han såg på honom med samma nöje som ett barn, då det betraktar ett vilt djur i ett menageri, och han hade lust att fortsätta samtalet.
»Säg honom, att jag inte skulle ha besvärat honom med att tyda denna drömmen,» sade han, »om den inte på sätt och vis hade kommit tillbaka till mig än en gång! Låt honom veta, att jag för ett par veckor sedan besökte Sofiamoskén i Konstantinopel, och att jag, sedan jag hade vandrat igenom hela den härliga byggnaden, steg upp på en läktare för att få en bättre överblick av den sköna kupolsalen! Säg honom vidare, att man hade låtit mig komma in i moskén under en gudstjänst, när den var uppfylld av folk! På var och en av de otaliga bönemattor, som betäckte golvet i mitthallen, stod en man och förrättade sin bön. Alla, som deltogo i gudstjänsten, gjorde samma rörelser samtidigt. Alla lade sig på knä, kastade sig framstupa och reste sig på samma gång. Alla framviskade sina böner helt lågt, men av så många läppars nästan omärkbara rörelser uppkom ett hemlighetsfullt susande. Detta steg upp mot de höga valven och dog alldeles bort stund efter annan. Så kom det i melodiska viskningar svävande tillbaka från avlägsna gångar och gallerier. Det var så egendomligt, att man undrade om det inte var Guds ande, som brusade fram genom den gamla helgedomen.»
Den resande gjorde åter ett uppehåll. Han gav noga akt på Mesullam, medan dragomanen översatte hans tal. Det såg verkligen ut, som om han hade ansträngt sig för att vinna negerns uppmärksamhet genom sin vältalighet. Det tycktes också, som om han skulle lyckas, ty Mesullams halvslutna ögon glimmade till en gång likt kol, som börja fatta eld. Men halsstarrig lik ett barn, som inte vill låta sig roas, sänkte spåmannen raskt huvudet ned mot bröstet och började ett ännu otåligare vaggande med kroppen.
»Säg honom,» började nu den främmande på nytt, »säg honom, att jag aldrig har sett människor bedja med sådan andakt! Det tycktes mig, att det var den underbara byggnadens heliga skönhet, som födde denna stämning av extas. Sannerligen, tänkte jag för mig själv, detta är ännu ett Islams bålverk. Här är andaktens hem, från denna mäktiga moské utgå den tro och den hänförelse, som göra Islam till en stormakt.»
Här hejdade han sig ånyo och följde noga minspelet i Mesullams ansikte under översättningen. Däri sågs intet spår av intresse. Men främlingen var tydligen en man, som tyckte om att höra sig själv tala. Hans egna ord berusade honom. Han skulle ha blivit i dåligt humör, om han inte hade fått fortsätta.
»Nåväl,» sade han, när det åter blev hans tur att tala, »jag kan nu inte rätt förklara vad som hände mig. Det är möjligt, att det svaga oset från de hundratals oljelamporna jämte de bedjandes dova viskningar och enformiga rörelser vaggade mig in i ett slags domning. Jag kunde inte låta bli att sluta ögonen, där jag stod lutad mot en pelare. Strax kom en sömn eller rättare en bedövning över mig. Den varade troligen inte längre än en minut, men under den tiden var jag alldeles borta ur verkligheten. Under denna dvala såg jag alltjämt Sofiamoskén framför mig och alla de bedjande människorna, men nu märkte jag, vad jag förut inte hade sett, att uppe under kupolen funnos byggnadsställningar, och att på dessa stodo några arbetare, som voro försedda med borstar och färgburkar.»
»Säg honom nu,» fortfor den berättande, »om han inte redan vet det, att Sofiamoskén en gång har varit en kristen kyrka, och att dess valv och kupol äro betäckta med heliga kristna mosaikbilder, fastän turkarna ha målat över alla dessa bilder med en enkel gul färg! Och nu i drömmen föreföll det mig, som om den gula färgen hade fallit bort på ett par ställen, och att målare hade klättrat upp på ställningarna för att upphjälpa målningen. Men se, när en av dem lyfte sin borste för att fylla i färgen, flagnade i stället ett stort stycke bort, och genast såg jag därbakom träda fram en skön bild av Kristus. Målaren sträckte på nytt upp sin arm för att måla över bilden, men armen tycktes förlamad och maktlös sjunka ner inför det härliga ansiktet. På samma gång föll färgen bort från hela kupolen och valvet, och Kristus syntes där i all sin härlighet mittibland änglar och himmelska härskaror. Då gav målaren till ett utrop, och alla de bedjande nere på moskéns golv lyfte sina huvuden. Och när de sågo himmelens härskaror, omgivande frälsaren, upphöjde de ett rop av hänryckning, och alla sträckte sina händer uppåt. Men när jag såg denna hänförelse, greps också jag av en så mäktig rörelse, att jag ögonblickligen vaknade. Då var allt sig likt. Takets mosaikbilder voro dolda under den gula färgen, och de bedjande fortforo alltjämt att anropa Allah.»
När dragomanen hade översatt detta, öppnade Mesullam ett öga och betraktade främlingen. Han såg en man, som han tyckte likna alla andra västerlänningar, som vandrade genom hans moské. »Jag tror inte, att denne bleke främlingen har sett några syner,» tänkte han. »Han har inte de mörka ögon, som kunna se bakom det fördoldas förlåt. Snarare tror jag, att han är kommen hit för att driva gäck med mig. Jag måste ta mig i akt, så att jag inte på denna fördömda dag må drabbas av en ny förödmjukelse.»
Den främmande talade vidare. »Du vet, o drömtydare,» sade han och vände sig nu direkt till Mesullam, som om han hade haft någon förnimmelse av att denne kunde förstå honom trots hans främmande tungomål, »du vet, att en firad främling i dessa dagar gästar Jerusalem. De styrande här söka att göra allt, vad de kunna, för att behaga honom, och det har till och med varit tal om att för hans skull öppna den tillmurade porten i Jerusalems ringmur, denna, som man kallar den gyllene, och som tros vara den porten, genom vilken Jesus intågade i Jerusalem på palmsöndagen. Man var verkligen betänkt på att göra den höge resanden den stora äran att låta honom rida in i staden genom en port, som har varit igenmurad sedan århundraden, men man hölls tillbaka av en gammal spådom, som förkunnar, att då denna port öppnas, skola västerlänningarna genom den draga in för att sätta sig i besittning av Jerusalem.
»Men nu skall du höra vad som hände mig i går natt. Det var härligt månsken, vädret var förträffligt, och jag hade gått ut ensam för att göra en ostörd vandring runtom den heliga staden. Jag gick utanför ringmuren på den smala stigen, som löper utom murarna, och mina tankar fördes under vandringen bort till så avlägsna tider, att jag knappast mer kom ihåg var jag befann mig. På en gång började jag dock känna mig trött, jag undrade om jag inte snart skulle komma fram till en port i muren, genom vilken jag kunde komma tillbaka in i staden och på en genare väg återvända till mitt härbärge. Nå, just som jag tänker på detta, ser jag en man öppna en stor port i ringmuren alldeles bredvid mig. Han slog upp den för mig på vid gavel och vinkade åt mig, att jag kunde gå in genom den. Jag gick i mina drömmar och visste inte rätt hur långt jag hade vandrat. Jag var en smula förvånad över att just här fanns en port, men jag tänkte inte vidare på saken, utan gick in genom den. Så snart jag hade passerat genom det djupa valvet, slogo porthalvorna samman med ett starkt dån. Då vände jag mig om, bakom mig syntes inte mer någon portöppning, utan bara en tillmurad port, just den, som ni kallar den gyllene. Framför mig låg tempelplatsen, den vida Haramsplatån, på vars mitt Omars moské tronar. Och du vet, att ingen port i ringmuren leder dit förutom den gyllene, som inte bara är stängd, utan tillmurad.
»Du kan förstå, att jag trodde, att jag hade blivit galen, att jag drömde, att jag fåfängt sökte finna någon förklaring. Jag såg mig om efter mannen, som hade släppt in mig. Han var försvunnen, jag kunde inte finna honom. Men då såg jag honom i stället så mycket tydligare för mitt minne, den långa, en smula böjda gestalten, de sköna lockarna, det milda ansiktet, det kluvna skägget. Det var Kristus, spåman, återigen Kristus.
»Och säg mig nu, du, som kan se in i det fördolda, vad betyda mina drömmar och syner, vad betyder framför allt detta, att jag sannerligen och verkligen har gått genom den gyllene porten? Ännu i denna stund vet jag inte hur det gick till, men jag har gjort det. Säg mig nu vad dessa tre saker ha att betyda!»
Dragomanen översatte detta för Mesullam, men spåmannen var alltjämt i samma misstänksamma och knarriga lynne. »Det är säkert, att denne främlingen vill driva gäck med mig,» tänkte han. »Måhända vill han reta mig till vrede med allt detta tal om Kristus.»
Han skulle ha föredragit att inte svara alls, men när dragomanen envisades, yttrade han ett par ord.
Dragomanen tvekade att översätta dem.
»Vad säger han?» frågade den resande ivrigt.
»Han säger, att han inte har något annat att svara er, än att drömmar äro drömmar.»
»Säg honom då från mig,» svarade främlingen en smula förargad, »att detta inte alltid är sant! Det beror helt och hållet på vem som drömmer dem.»
Innan ännu dessa ord hade blivit översatta för Mesullam, hade européen rest sig och med lätta och spänstiga steg vandrat bortåt den långa gången.
Men Mesullam satt stilla och grubblade över hans svar i fem minuter. Därpå föll han på sitt ansikte tillintetgjord. »Allah, Allah! Två gånger på samma dag har lyckan gått förbi mig, utan att jag har infångat henne! Vad har din tjänare gjort för att misshaga dig?»