En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 32

←  Marco

En yankee vid kung Arturs hov av Mark Twain Översättare: Hanny Flygare Dowleys förödmjukelse

Nationalekonomi under det sjätte seklet  →

TRETTIOANDRA KAPITLET.
Dowleys förödmjukelse.

När foran anlände mot solnedgången på lördagen, hade jag allt besvär i världen för att hindra makarna Marcos att dåna. De voro säkra på att Jones och jag blivit hjälplöst ruinerade och de förebrådde sig att de bidragit till bankrutten. Ser ni, förutom matvarorna till middagen, som kostat en ganska rundlig summa, hade jag köpt en mängd saker, som avsågo familjens framtida trevnad. Jag hade till exempel rekvirerat en ansenlig mängd vete, en delikatess lika sällsynt hos folk av deras klass som vaniljglass i en eremits. Dessutom hade jag köpt ett någorlunda stort furubord, två hela skålpund salt — även det en extravagans i det goda folkets ögon — samt diverse krukgods, stolar, kläder, en liten tunna öl och så vidare. Jag tillsade Marcos att hålla tyst med denna lyx så att jag komme i tillfälle att överraska gästerna och visa mig på styva linan. Vad de nya kläderna beträffar, fröjdade sig det enkla paret som riktiga barn över dem. Hela natten stego de oupphörligt upp och lade sig igen för att se om det inte började dagas, så att de kunde taga dessa kläder på sig och innan det blivit full dager hade de varit klädda minst en timme. Deras förtjusning att icke säga glädjeyra var då så stor och ny och smittsam att åsynen därav till fullo gottgjorde mig för avbrotten i min sömn. Kungen hade som vanligt sovit som en stock. De båda makarna kunde inte tacka honom för sina kläder, det var förbjudet, men de försökte på alla sätt visa honom hur tacksamma de voro. Men det betydde ingenting; inte märkte han någon skillnad.

Det råkade bli en sådan där härlig höstdag, som liknar en mild junidag och är så ljuv, att det är riktigt himmelskt att vistas i fria luften. Framemot tolvtiden kommo gästerna och vi samlades under ett stort träd och blevo snart så meddelsamma, som om vi varit gamla bekanta. Till och med kungens förbehållsamhet gav med sig en smula, ehuru han i början hade litet svårt för att lämpa sig efter benämningen Jones. Jag hade bett honom försöka glömma att han icke var en farmare. Men jag hade även ansett det klokast att be honom stanna vid det och inte arbeta ut rollen vidare. Han var nämligen så beskaffad, att han kunde skämma bort en sådan där småsak, om man inte varnade honom. Hans tunga var ju så ferm, hans ande så villig och hans jordbruksunderbyggnad så vacklande.

Dowley var vid briljant humör, snart fick jag honom i tal och så ledde jag honom in på sin egen historia. Med denna till text blev han själv hjälten och då var det roligt att sitta och höra på. »Self made man», ser ni! Sådana kunna tala. De förtjäna att högaktas mera än andra, det är nog sant, men nog äro de själva bland dem som först komma underfund med det. Han beskrev hur han som fader- och moderlös gosse börjat livet utan pengar och utan vänner som hjälpte honom; hur han levat som slavarna hos de snålaste herrar; hur hans dagsarbete räckte mellan sexton och aderton timmar och ej inbragte mera grovt bröd än som kunde livnära honom; hur hans trägna bemödanden till sist ådragit sig en beskedlig smeds uppmärksamhet. Och hur smeden överväldigat honom med sin godhet då han helt oförberett erbjudit sig att ta honom till lärling på nio år, ge honom kost och kläder och lära honom yrket — eller »mysteriet», som Dowley kallade det. Det var hans första uppkomst, hans första stora medgång och man såg att han ännu icke kunde tala om den utan märkbar förundran och förtjusning över att en så ståtlig befordran fallit på en fattig stackares lott. Under lärlings- och gesälltiden fick han inte några nya kläder, men den dag då han avlade sitt mästerprov fick han en spritt ny buldansdräkt, som kom honom att känna sig obeskrivligt rik och fin.

»Ja, nog minns jag den dagen!» utbrast hjulmakaren med hänförelse.

»Jag med!» inföll muraren. »Jag trodde inte först att de kläderna voro dina egna. Det kunde jag verkligen inte tro.»

»Och andra trodde det inte heller!» skrek Dowley med gnistrande ögon. »Jag hade så när mist mitt goda namn — grannarna misstänkte, att jag stulit dem. Det var en märkvärdig dag, en stor dag. Sådana dagar glömmer man inte.»

»Ja, och hans herre var en ståtlig karl, en förmögen karl och två gånger om året ställde han till en stor fest, då det bjöds på kött och vitt bröd, riktigt vetebröd. Han levde så till sägandes som en lord. Och med tiden övertog Dowley smedjan och gifte sig med dottern i huset.»

»Och kan ni tänka er hur jag har det nu», sade han med eftertryck. »Två gånger i månaden står det färskt kött på mitt bord.» Här gjorde han en paus för att det riktigt skulle gå i oss och tillade: »Och åtta gånger salt kött.»

»Ja, det är sant», sade hjulmakaren med låg röst.

»Jag vet det av egen erfarenhet», sade muraren i samma vördnadsfulla ton.

»På mitt bord står vitt bröd var söndag året om», sade mästersmeden med högtidligt allvar. »Ni kunna på samvete intyga att även detta är sant?»

»Vid mitt huvud, så är det», skrek muraren.

»Även jag kan intyga det», sade hjulmakaren.

»Vad möbleringen angår, må ni själva beskriva den.» Han viftade med handen, som om han nådigt tillstått dem att fritt yttra sig och tillade: »Säg vad ni anse vara sant! Tala som vore jag inte här!»

»Ni har fem stolar, till på köpet mycket väl gjorda, fastän hela familjen består av endast tre personer», sade hjulmakaren med en min av djupaste aktning.

»Och sex bägare och sex tallrikar av trä samt två av tenn att äta på och dricka ur», sade muraren med kläm. »Och jag säger det fullt medveten om att Gud är min domare och att vi inte stanna länge här på jorden utan på den yttersta dagen måste svara för vad vi sagt då vi varit i denna vår kropp, det må ha varit sant eller osant.»

»Nu vet ni vad jag är för en karl, broder Jones», sade smeden vänligt nedlåtande, »och ni väntade väl att i mig finna en man som var mån om sin värdighet och sparsam på välvilja mot främlingar, innan han lärt känna deras tillgångar och stånd. Men det skall ni inte vara bekymrad för. I mig skall ni finna en man som inte fäster sig vid sådant utan som är villig att ta emot vem som helst som är rättsinnig och hederlig, även om hans ställning är mycket anspråkslös. Till tecken härpå räcker jag er min hand och med min egen mun säger jag: vi äro jämlikar — jämlikar», och leende såg han sig om med belåtenheten hos en den där gör någonting nobelt och vackert och mycket väl vet det.

Kungen tog handen med en tämligen illa dold motvilja och släppte iden lika villigt som en dam släpper en hal fisk. Det hade dock god verkan, ty det tolkades som den naturliga förvirringen hos den som överstrålats av storhetens glans.

Hustrun kom nu ut med bordet och ställde det under ett träd. Det väckte mycken överraskning, enär det var splitter nytt och av särdeles god furu. Men än ytterligare stegrades förvåningen då hon, med åtbörder av sorglös likgiltighet — men med ögon som flammade av övermod och röjde det verkliga sinnestillståndet — vecklade ut en alldeles ren duk och bredde den över bordet. Detta översteg till och med smedens husliga storhetsvanor och tog honom djupt, det märktes. Men Marco var i himmelriket och även det märktes. Och så kom hans hustru ut med två vackra nya stolar. Det väckte sensation; det syntes i ögonen på varenda gäst. Hon bar ut två stolar till — så lugnt hon kunde. Åter sensation och undertryckt mummel. Och så ytterligare två — det var som om hon i sin stolthet svävat fram i luften. Gästerna voro som förstenade och muraren muttrade:

»Jordisk ståt har det med sig att den framkallar vördnad.»

Då frun i huset vände sig om för att gå in, kunde Marco inte låta bli att säga med någonting som skulle föreställa lugn likgiltighet, men var tämligen misslyckat som imitation betraktat:

»Det är nog. Låt det andra vara.»

Det fanns således mer! Vilken effekt det gjorde! Själv kunde jag inte ha skött mina kort bättre.

Och nu började madamen att hopa överraskning på överraskning med en fart som drev upp den allmänna förvåningen till 150° i skuggan och på samma gång förkrympte uttrycken därav till enstaka »ah!» och »o!» samt lyfta händer och ögon. Hon gick efter stenkärl — nya och talrika — nya trämuggar och annat som hörde till servisen; och öl, fisk, kyckling, en gås, ägg, oxstek, fårstek, en skinka, en stekt spädgris och ett stort förråd äkta vitt vetebröd. På det hela taget och i stort sett ställde detta djupt i skuggan allt vad dessa människor varit med om förr. Och bäst de sutto där, handfallna av förundran och stumma av bävan, kom handelsmannens son som fallen från skyn och sade, att han var hitskickad att uppbära betalningen.

»Gott», sade jag likgiltigt. »Låt höra beloppet! Läs upp förteckningen!»

Han gjorde det ganska riktigt under det att de tre förbluffade männen hörde på, lugna vågor av tillfredsställelse rullade över min själ och böljslag av förfäran och beundran sköljde över Marcos:

2	skålpund salt	200
96	halvstop öl på tunna	800
3	bushels vete	2,700
2	skålpund fisk	100
3	höns	400
1	gås	400
3	dussin ägg	150
1	oxstek	450
1	fårstek	400
1	skinka	800
1	spädgris	500
2	middagsserviser	6,000
2	mansdräkter med underkläder	2,800
2	klänningar i ull och linne	1,600
8	träbägare	800
Diverse saker hörande till serveringen		10,000
1	furubord	3,000
8	stolar	4,000
2	sparbössor med innehåll	3,000

Han slutade. En djup tystnad rådde. Ej en lem rörde sig. Ej en näsborre förrådde andedräktens genomgång.

»Är det allt?» frågade jag med det allra största lugn.

»Allt, vackra herre, utom att åtskilliga saker av föga betydelse blivit sammanförda under rubriken ’diverse’. Om ni behagar, skall jag speci —»

»Det är alldeles likgiltigt», sade jag i det jag lät orden åtföljas av en nonchalant åtbörd, »låt mig bara höra totalsumman.»

Bokhållaren lutade sig mot ett träd för att få stöd och sade:

»Trettioniotusen etthundrafemtio milreis!»

Hjulmakaren föll från stolen, de andra höggo tag i bordet för att inte dimpa och från mun till mun gick utropet:

»Gud vare oss nådig på olyckans dag!»

Bokhållaren skyndade att säga:

»Min far bad mig hälsa, att han inte rimligtvis kan begära, att ni skall betala allt med detsamma, han ber bara —»

Jag ägnade inte den allra ringaste uppmärksamhet åt orden, behandlade dem som om de varit luft. Med en till trötthet gränsande vårdslöshet tog jag upp pengarna och slängde fyra dollars på bordet. Ni skulle ha sett hur de bligade!

Bokhållaren blev både förvånad och förtjust. Han bad mig behålla en dollar som säkerhet tills han hunnit gå till staden och — jag avbröt honom:

»Och växla för att ge mig tillbaka nio cents? Å, prat! Tag alltsammans. Ni kan behålla överskottet.»

Ett sorl gick genom åhörarkretsen.

»Han måtte vara stormrik. Han kastar ju bort pengar, som om det vore bara skräp.»

Smeden var alldeles förkrossad.

Bokhållaren tog sina pengar och raglade ut som glädjedrucken. Jag sade till Marcos hustru:

»Se här, gott folk, en liten sak till er» — och jag räckte henne sparbössorna som om de varit en ren bagatell, ehuru de innehöllo femton cents vardera i klingande mynt; och under det att de fattiga makarna utgöto sig i förvåning och tacksamhet, vände jag mig till de andra och sade så lugnt som det i den stunden var mig möjligt:

»Om vi nu äro färdiga, tror jag middagen väntar. Låt oss gripa oss an!»

Det var vådligt stiligt. Jag vet mig aldrig ha lyckats bättre vid skapandet av en situation och aldrig har jag fått fram mera anslående effekter av tillgängligt material. Smeden — ja, han var grundligt stukad. Sannerligen jag för något pris velat känna det som den mannen gjorde då. Där hade han suttit och skroderat och skrutit med sin stora köttfest två gånger om året, med sitt färska kött två gånger i månaden och sitt salta kött två gånger i veckan och sitt vita bröd var söndag året om — alltihop för ett hushåll bestående av tre personer. Hela den årliga kostnaden översteg icke 69.2.6. (sextionio cents, två mills och sex milreis) och så kommer plötsligt en man som kastar ut nära fyra dollars på ett enda kalas. Och inte bara det, utan han bär sig åt som om det tröttade honom att hantera så små summor. Ja, Dowley var ganska stukad och kuschad och tillintetgjord. Han såg ut som en blåsballong då en ko trampat på den.

---