En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 33
| ← Dowleys förödmjukelse |
|
Yankeen och kungen sålda som slavar → |
TRETTIOTREDJE KAPITLET.
Nationalekonomi under det sjätte seklet.
Jag satte mig emellertid i sinnet att krya upp honom och innan första tredjedelen av middagen avätits, hade jag honom glad igen. Det gick lätt för sig i ett land med rang- och kastskillnad. Ser ni, i ett land där rang och kast förekomma är mannen aldrig riktigt en man, han är det bara delvis och blir aldrig fullt utvecklad. Visa bara att ni är honom överlägsen i stånd, rang eller förmögenhet och därmed är saken avgjord — han faller till föga. Sedan kan man inte förolämpa honom. Nej, det menar jag inte. Visst kan man förolämpa honom, men det är svårt, och om man inte har mycket gott om tid lönar det därför inte att försöka. Jag hade nu förvärvat smedens högaktning, emedan jag tycktes vara ofantligt lyckosam och rik. Jag skulle blivit föremål för hans tillbedjan, om jag burit det allra lilla obetydligaste adliga namn. Och inte bara för hans utan för alla ofrälse personers i landet, även om den ofrälse stått på höjden av intelligens, värde och karaktär och jag varit renons på alla tre. Så var det och så skulle det förbliva så länge England fanns till. När profetians ande kom över mig, kunde jag blicka in i framtiden och se detta land resa statyer över sina märkvärdiga Georgar och andra kungliga och adliga odågor, men däremot totalt försumma dessa män som näst Gud fört världen framåt — exempelvis Gutenberg, Watt, Arkwright, Whitney, Morse, Stephenson, Bell.
Kungen försåg sig rundligt med mat och dryck och då samtalet efteråt icke vände sig kring bataljer, erövringar och tvekamp i harnesk, tyckte han det var tråkigt, blev sömnig och gick att ta sig en lur. Mrs Marco dukade av, ställde ölkaggen i närheten och gick att i all anspråkslöshet äta sig mätt av överlevorna, under det att vi andra började avhandla ämnen som lågo oss om hjärtat — affärer, löner och dylikt. Vid första påseendet syntes allt särdeles lyckosamt i detta lilla lydrike — vars herre var kung Bagdemagus — jag menar i jämförelse med sakernas tillstånd i min trakt. Här stod skyddstullsystemet i fullt flor, då vi däremot så småningom arbetade oss ned till frihandel och nu hunnit ungefär halvvägs. Det dröjde inte länge innan Dowley och jag voro de enda som pratade — de andra hörde uppmärksamt på. Dowley började bli varm, vädrade en fördel och började göra frågor, som han trodde skulle bli kvistiga nog för mig, och det kan inte nekas, att de sågo så ut.
»Säg mig, broder, hur stor lön får i ert land en befallningsman, en fördräng, en forman, en fåraherde, en svinherde?»
»Tjugufem milreis om dagen, det vill säga en fjärdedels cent.»
Smeden strålade av glädje. Han sade:
»Hos oss ger man dem dubbelt så mycket. Och hur mycket förtjänar en hantverkare — en timmerman, en grovsnickare, en murare, målare, smed eller hjulmakare?»
»I genomsnitt femtio milreis eller en halv cent om dagen?»
»Hå, hå! Hos oss få de hundra. Varenda skicklig hantverkare betalas hos oss med en cent om dagen! Om jag undantar skräddaren, men inga andra, så få de en cent om dagen och vid forcerat arbete få de mer — ja, ända till hundratio eller hundrafemton milreis om dagen. Själv har jag i veckan betalt etthundrafemtio. Leve protektionismen! Åt fanders med frihandeln!»
Och hans ansikte sken över sällskapet som då solen bryter fram ur molnet. Men jag lät mig inte bekomma. Jag riggade upp min pålkran och tog femton minuter på mig för att riktigt driva ned den gode mannen i jorden — driva ned honom så djupt att inte ens skymten av hans skalle skulle synas över ytan. Och så här började jag attacken. Jag sade:
»Hur mycket betalar ni för ett skålpund salt?»
»Hundra milreis.»
»Vi betala fyrtio. Vad betalar ni för oxkött och fårkött, när ni köper det?»
»Det varierar, men inte mycket. Man kan säga 75 milreis skålpundet.»
»Vi betala 33. Vad ger ni för ägg?»
»Femtio milreis pr dussin.»
»Och vi tjugu. Vad betalar ni för öl?»
»Det kostar 8 ½ milreis halvstopet.»
»Vi få det för 4; 25 buteljer för en cent. Vad kostar vetet?»
»900 milreis pr bushel.»
»Vi betala 400. Vad ger ni för en mansdräkt av buldan?»
»Tretton cents.»
»Vi ge sex. Vad betalar ni för en klänning åt arbetarens eller hantverkarens hustru?»
»Vi betala 8. 4. 0.»
»Ge akt på skillnaden: ni betalar åtta cents och fyra mills, vi betala bara fyra cents.» Och nu skred jag till att trumfa i honom sanningen. »Hör nu, min vän», sade jag, »hur har det gått med de där höga lönerna, som ni skröt så mycket med för några minuter sedan?» Och med stilla fröjd såg jag mig om på sällskapet, ty jag hade smugit mig på honom så småningom och bundit hans händer och fötter utan att han märkte det alls. »Hur har det gått med de där höga lönerna? Jag tycks ha knackat inkråmet ur dem, eller hur?»
Men om ni tror mig eller ej — han såg bara förvånad ut, ingenting vidare. Han uppfattade inte alls situationen, visste inte alls att han gått i fällan, upptäckte inte att han var i en fälla. Jag blev så rasande att jag kunde ha givit honom ett skott. Med dimmiga ögon och virrig i huvudet framstammade han:
»Det där begriper jag sannerligen inte. Det är bevisat, att våra löner äro dubbelt så höga som era. Vad menar ni då med att ni knackat inkråmet ur dem? Jag vet inte om jag missuppfattat det underliga uttrycket, ty det har sannerligen aldrig förr varit mig beskärt att höra det.»
Jag blev alldeles häpen, dels över hans oförmodade dumhet, dels över att hans kamrater ställde sig på hans sida och tycktes hålla med honom. Min ställning var ganska enkel och ganska lätt att förstå. Kunde jag ytterligare klargöra den? Jag måste väl försöka.
»Hör nu, broder Dowley», sade jag, »förstår ni inte hur det hänger ihop? Era löner äro högre endast till namnet, icke i verkligheten.»
»Har man hört på maken? De äro dubbelt så höga, det har ni erkänt själv.»
»Ja, ja, det förnekar jag visst inte. Men det har intet att skaffa med saken; lönebeloppet i reda mynt, betecknade med meningslösa namn som igenkänningstecken, har ingenting med saken att skaffa. Frågan är hur mycket man kan köpa för sina pengar. Det är knuten. Det är nog sant att en duglig hantverkare hos er förtjänar omkring tre och en halv dollar på året och hos oss endast omkring en dollar och sjuttiofem —»
»Se där — nu erkänner ni det återigen!»
»För tusan, det har jag väl aldrig förnekat! Men vad jag säger är detta. Hos oss får man köpa mer för en halv dollar än hos er för en hel — därför ligger det i öppen dag, ja, är alldeles solklart, att våra löner äro högre än era.»
Han såg alldeles vimmelkantig ut och sade helt förtvivlad:
»Det där kan jag verkligen inte fatta. Ni sade nyss, att våra löner voro högre och i samma andedrag tar ni det tillbaka.»
»Du store sankt Antonius, är det då omöjligt att få i er denna enkla sak? Hör på — jag vill taga ett exempel. Vi betala fyra cents för en kvinnas klänning, ni betalar 8. 4. 0., som är fyra mills över dubbla priset hos oss. Vad ger ni en kvinna i dagslön för utarbete?»
»Två mills om dagen.»
»Gott, vi ge henne bara hälften så mycket. Vi betala bara en tiondels cent om dagen för sådant arbete, och —»
»Nu kommer ni väl igen med —»
»Vänta litet! Jag skall göra det mycket enkelt, och nu kommer ni nog att förstå mig. Hos er behöver en arbeterska 42 dagar à 2 mills pr dag för att förtjäna sin klänning — det vill säga den kostar sju veckors arbete; hos oss förtjänar hon den på fyrtio dagar eller två dagar mindre än 7 veckor. Er kvinna har en klänning och hela sju veckors arbetsförtjänst är gången; vår har en klänning och två dagars arbetslön i behåll att köpa någonting annat för. Nu är jag säker på att ni förstår mig.»
Han såg tvivlande ut — om han var det lämnar jag därhän — och så gjorde även de andra. Jag väntade för att låta saken verka. Till sist tog Dowley till orda och förrådde, att han ännu inte kommit ifrån sina inrotade föreställningar. Med en viss tvekan sade han:
»Men — men — inte kan ni väl förneka, att två mills om dagen är bättre än en?»
Jo, det här var trevligt! Jag ville dock inte gärna ge tappt. Jag utsände en ny försöksballong.
»Låt oss tänka oss ett fall», sade jag. »Antag att en av era gesäller går ut och köper följande artiklar:
| 1 | skålpund salt, |
| 1 | dussin ägg, |
| 1 | dussin öl,
|
| 1 | bushel vete, |
| 1 | buldandräkt |
| 5 | skålpund oxkött, |
| 5 | skålpund fårkött. |
Det hela kostar honom 32 cents. Det tar honom 32 arbetsdagar att förtjäna pengarna — 5 veckor och 2 dagar. Låt honom komma till oss och arbeta 32 dagar för halva den lön ni ger; allt det där kan han sedan få köpa för något under 14 ½ cents; det köpta kostar honom något litet mindre än 29 dagars arbete och han får omkring en halv veckas lön över. Sträck ut beräkningen på ett år; han skulle varannan månad hos oss ha sparat nära en veckas lön, hos er ingenting alls. På året skulle han hos oss ha inbesparat fem eller sex veckors lön, hos er icke en cent. Nu antar jag att ni förstår, att ’höga löner’ och ’låga löner’ äro talesätt, som ingenting betyda, förrän man kommit underfund med hur mycket som kan köpas för dem.»
Det där var ett dråpslag.
Men det dräpte tyvärr icke. Nej, jag måste avstå från det. Vad de där människorna värderade var höga löner, och det tycktes inte vara av någon betydelse för dem om man för de höga lönerna kunde köpa någonting eller ej. De voro protektionister och ivrade för skyddstullar, vilket var ganska begripligt, ity att intresserade parter hos dem inpräntat, att det var protektionismen som framkallat de höga lönerna. Jag påpekade att under ett kvarts sekel hade deras löner ej stigit med mer än 30 %, då däremot levnadskostnaderna gått upp till 100, och att hos oss hade på kortare tid lönerna stigit 40 % under det att levnadskostnaderna varit i ständigt sjunkande. Men det hjälpte inte. Ingenting kunde rubba deras egendomliga föreställningar.
Jag pinades emellertid av en känsla av nederlag. Oförtjänt nederlag, men vad gjorde det? Det lindrade inte svedan. Och så att tänka sig de yttre omständigheterna! Här satt tidevarvets störste statsman, världens dugligaste och kunnigaste man, det förnämsta okrönta huvud som på många århundraden uppenbarat sig genom molnen på något politiskt firmament, här satt denne man skenbart övervunnen i ett meningsskifte med en simpel och okunnig lantsmed! Och jag förstod, att de andra tyckte, att det var synd om mig — vilket kom mig att rodna tills jag kände att polisongerna osade. Sätt er i mitt ställe. Om ni känt er så ringaktad som jag, om ni skämts såsom jag — skulle ni inte då ha hämnats för att ta skadan igen? Jo, säkert. Sådan är människonaturen. Och det gjorde jag. Jag vill inte säga, att det var rätt, jag säger bara att jag var galen av förargelse och att vilken annan som helst skulle ha handlat på samma sätt.
Men se, när jag beslutar mig för att ge ett slag lägger jag inte fingrarna emellan; nej, sådant är inte mitt sätt. Slår jag till, gör jag det så det känns. Och jag hoppar inte plötsligt på min vedersakare, riskerar inte att blott lyckas till hälften. Nej, jag drar mig åt sidan och närmar mig därefter så småningom, så att han inte misstänker att han hotas av någon fara; men så, ett, tu, tre, i en enda blink ligger han där på ryggen och kan, om det gällde livet, inte begripa hur det gått till. På så sätt gick jag till väga med broder Dowley. Jag började med att tala helt likgiltigt och trevligt, som om jag bara gjort det för att fördriva tiden, och den äldste man i världen kunde inte av min utgångspunkt ha slutit sig till var jag ämnade ta land.
»Vet ni, gossar», sade jag, »det är många sällsamma saker att beakta rörande lag och plägsed och bruk och allt tocket där, då man närmare undersöker det. Ja, mycket är att iakttaga även med avseende på åsikter och rörelser. Det gives skrivna lagar — de förgås; men det gives också oskrivna lagar — och de äro eviga. Tänk till exempel på den oskrivna lagen rörande arbetslöner: den säger att de måste stegras så småningom under seklernas gång. Och giv akt på hur den lagen verkar. Vi veta hur beskaffade lönerna äro nu, här och på andra ställen. Vi ta dem i genomsnitt och säga, att så och så höga äro lönerna nu. Vi känna deras belopp för hundra år sedan, ja, även för tvåhundra år sedan. Längre tillbaka komma vi ej, men det är nog att för oss klargöra framstegslagen, den periodiska ökningens mått och skala. Utan hjälp av något dokument kunna vi således tämligen noga räkna ut hur höga lönerna voro för fyra, fem hundra år sedan. Gott och väl, men sluta vi med det? Nej. Vi upphöra att se tillbaka, men vi vända oss om och tillämpa lagen på framtiden. Mina vänner, jag kan säga er lönernas ungefärliga belopp vid vilken tidpunkt som helst i framtiden ni önska, och detta genom sekler.»
»Vad säger ni, gode man, vad säger ni?»
»Jo, om sjuhundra år ha lönerna blivit sex gånger så stora som de äro nu i er trakt och drängarna skola för sitt arbete få 3 cents om dagen, hantverkarna 6.»
»Jag önskar jag finge dö nu och leva då?» inföll Smug, hjulmakaren, med en girig glans i ögat.
»Och inte nog med det; drängarna skola få sin kost dessutom, sådan den är: inte bli de feta på den. Tvåhundrafemtio år senare — hör nu på! — blir en hantverkares lön — besinna att detta är lag och inte gissningar — blir en hantverkares lön tjugu cents om dagen!»
Alla drogo efter andan av pur bestörtning. Dickon, muraren, höjde ögon och händer mot skyn och utbrast:
»Mer än tre veckors betalning för en dags arbete!»
»Sådana rikedomar — sådana rikedomar!» mumlade Marco och andades kort och hastigt.
»Lönerna komma att så småningom stiga och stiga lika jämnt som ett träd växer, och efter ytterligare trehundrafyrtio år blir det åtminstone ett land, där hantverkarens lön i genomsnitt utgör tvåhundra cents om dagen.»
Detta förstummade dem totalt. På två minuter kunde ingen av dem få fram andan. Till sist sade kolaren helt andaktsfullt:
»Ack, om jag finge leva och vara med om det!»
»Det är ju en earls inkomster!» sade Smug.
»En earls, säger ni?» inföll Dowley. »Ni kunde ta till mera och ändå inte ljuga. I hela Bagdemagus’ rike finns det inte en earl med sådana inkomster. En earls inkomster — säg då hellre en ängels!»
»Jaha, så kommer det att gå med lönerna. Så där långt fram i tiden kommer den mannen att med en veckas arbete förtjäna lika mycket som ni nu på femtio veckor. Och åtskilligt annat av överraskande natur kommer också att inträffa. Broder Dowley, vem är det som varje vår bestämmer de för året gällande lönerna för alla slag av hantverkare, arbetare och tjänare här?»
»Ibland är det domstolen, ibland stadsstyrelsen, men för det mesta är det fredsdomaren som bestämmer lönerna.»
»Ber han inte någon av de där fattiga stackarna hjälpa honom med att bestämma lönerna?»
»Det vore också en idé! Jag ber er lägga märke till, att det är husbonden som betalar lönen och att det är honom saken närmast angår.»
»Ja visst, men jag trodde att också den andra hade något litet på spel och att saken även angick arbetarens hustru och barn. Husbönderna utgöras av adeln, de rika och de välbärgade i allmänhet. Detta fåtal, som icke arbetar, bestämmer lönen för den stora bikupan som arbetar. Ni förstår, de utgöra ett förbund, ett slags fackförening — för att begagna ett nytt ord — som håller ihop om att tvinga sina ringare bröder att taga vad de behaga giva. Trettonhundra år härefter — så säger den oskrivna lagen — är den föreningen i minoriteten och då kommer detta fina folks ättlingar att rasa och skrika och skära tänderna med anledning av de nya fackföreningarnas tyranni. Jo jo, män! Fredsdomaren kommer nog att helt lugnt bestämma lönerna ända fram i det nittonde århundradet; men då kommer helt plötsligt den avlönade att anse, att ett par tusen om året eller så vid lag kan vara tillräckligt att anslå åt den myndigheten och han reser sig upp och vill själv ha ett ord med i laget, när det gäller att bestämma lönerna. Han har då en lång och bitter räkning på oförrätter och förödmjukelser att uppgöra.»
»Tror ni verkligen —»
»Att han kommer att vara med om att bestämma lönerna? Ja, visst tror jag det. Och då har han hunnit växa sig stark och duglig.»
»Det kommer att bli sköna tider, det där!» hånade den förmögne smeden.
»Och ännu ett! I de dagarna kan en husbonde leja en karl för en enda dag eller vecka eller månad, om han så vill.»
»Vad för något?»
»Det är sant. Och ingen fredsdomare blir i stånd att tvinga en karl att arbeta för sin husbonde ett helt år i sträck, antingen karlen vill det eller ej.»
»Kommer det på den tiden icke att finnas någon lag eller rimlighet?»
»Jo, båda delarna, Dowley. På den tiden blir mannen sin egen egendom, icke fredsdomarens eller husbondens. Och han kan lämna staden när han vill, om lönen inte passar honom. Och han kan inte ställas vid skampålen för det.»
»Må undergång drabba en sådan tid!» röt Dowley, högst uppbragt. »En tid för hundar, en tid i saknad av vördnad för överheten och respekt för myndigheterna! Skampålen —»
»Håll, broder, prisa inte skampålen! Jag anser, att den borde avskaffas.»
»En högst besynnerlig idé! Och varför?»
»Jo, det skall jag säga er. Ställer man någonsin en karl vid skampålen för livssak?»
»Nej.»
»Är det rätt att ådöma en person ett lindrigt straff för en obetydlig förseelse och sedan döda honom?»
Intet svar. Jag markerade min första poäng i spelet. För första gången stod smeden svarslös. Sällskapet märkte det. Det gjorde god effekt.
»Ni svarar mig inte, broder. Alldeles nyss tänkte ni prisa skampålen och yttrade ett visst medlidande med en kommande tid, då den icke blir i bruk. Jag anser att skampålen borde avskaffas. Vad inträffar vanligen, när en fattig stackare får stå vid skampålen för något litet felsteg utan ringaste betydelse? Mobben försöker driva gäck med honom, inte sant?»
»Jo.»
»De börja med att kasta jordkokor på honom och vrida sig i skratt då han försöker undgå den ena jordklimpen och träffas av den andra. Är det inte så?»
»Jo.»
»Och så kasta de döda katter på honom?»
»Ja.»
»Antag att han har några personliga ovänner bland mobben — en och annan man eller kvinna som hyser ett hemligt agg till honom — tänk er att han är illa omtyckt i samhället på grund av sin stolthet, sin medgång eller av någon annan anledning — under sådana förhållanden begagnar man sig snart av stenar och tegelpannor i stället för av jordkokor och katter.»
»Det är nog ganska vanligt.»
»I regeln blir han krympling för livet, inte sant? — En krossad käk, utslagna tänder? Eller stympade ben, som angripas av kallbrand och få tagas av? Eller ett utslaget öga — kanske förlust av båda ögonen?»
»Det händer nog, gu'nås så visst.»
»Och om han är illa omtyckt, kan han lita på att han dör där vid skampålen eller i stocken, är det inte så?»
»Visst kan han det. Det kan inte förnekas.»
»Jag antar, att ingen av er är illa omtyckt — med anledning av högfärd eller övermod eller överdrivet välstånd eller något av allt det som väcker avund och ovilja bland dräggen av befolkningen i en by? Ni skulle inte anse er riskera något, om ni sutte i stocken?»
Dowley våndades märkbart. Jag förstod, att han blivit träffad. Men han förrådde det icke med något uttalat ord. Vad de andra beträffar, talade de ut — klart och tydligt och med mycket eftertryck. De sade, att de hade sett tillräckligt av stocken för att veta hur det kan gå folk i den, och hellre än att sitta i stocken, underkastade de sig en hastig död medelst hängning.
»Låt oss övergå till någonting annat», sade jag, »ty jag tror att ni håller med mig om att stocken borde avskaffas. Jag anser, att några av våra lagar äro ganska orättvisa. Om jag till exempel gjort mig skyldig till något som bort ådraga mig stocken och ni vet att jag gjort det och inte anmäler mig, så kommer ni i stocken om någon anmäler er.»
»Och detta med rätta», sade Dowley, »ty det är ens skyldighet att anmäla. Så säger lagen.»
De andra instämde.
»Får gå för det då, efter jag blir överröstad. Men en sak finns det ändå, som inte är rättvis. Magistraten bestämmer till exempel en hantverkares lön till en cent om dagen. Lagen säger, att om någon arbetsgivare, vore det ock under den största arbetsbrådska, vågar att betala över en cent om dagen, vore det blott en enda dag, skall han både bli bötfälld och ställd vid skampålen för det och att den som vetat om saken utan att angiva mannen drabbas av samma straff. Nu synes det mig orättvist, Dowley, och mycket farligt för oss alla, att för att ni råkade tanklöst erkänna, att ni under veckans lopp betalat en cent och femton mil —»
Det verkade rent av förkrossande. Ni skulle ha sett hur hela sällskapet föll ihop. Jag hade så sakta och omärkligt smugit mig på den stackars leende och självbelåtne Dowley, att han inte hade en aning om vad som skulle hända förrän slaget föll och krossade honom i smulor.
En särdeles lyckad effekt — en bland de mera lyckade jag framkallat — om man besinnar hur litet tid jag haft på mig.
Men jag insåg genast, att jag gått något för långt.
Jag hade tänkt skrämma dem, men jag hade inte tänkt skrämma ihjäl dem. Och det var på vippen att jag gjort det. Ser ni, de hade under en hel livstid lärt sig att värdera skampålen eller stocken. Men att nu se den stirra dem i synen och veta sig en och varenda en i mitt, främlingens, våld, om jag fann för gott att anmäla dem, det var verkligen hemskt och de kunde inte hämta sig från chocken, inte återvinna sin självbehärskning. Bleka, darrande, stumma, ömkliga! De voro nästan som döda och jag fann det ganska obehagligt. Naturligtvis hade jag trott, att de skulle be mig hålla tyst med saken och sedan skaka hand med mig, tömma en bägare laget runt och skratta åt alltihop. Men det gjorde de visst inte. Ser ni, jag var ju en okänd person bland ett mycket förtryckt och misstänksamt folk, ett folk, av vars hjälplöshet man vetat att draga fördel och som aldrig väntat sig ett gott bemötande av andra än sina egna familjer och intimaste vänner. Skulle de be mig vara mild, rättvis, ädelmodig? Visst ville de göra det, men de tordes inte.