Förarbetena till Sveriges rikes lag 5/Giftermålsbalken

←  Förord
Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736. 5
Lagkommissionens förslag, 1698-1718.

Wilhelm Sjögren (red.)
Ärfdabalken  →


[ 1 ]
GIFTERMÅLSBALKEN


[ 3 ]

VIII. Förslag till Giftermålsbalk 1713.

Giftomålabalker.

Cap. I. Hwar som rätter giftoman skal wara, och om laga giftomål.

§ 1. Wil man hionalag byggia; tå skal han mö af rättom giftomanne bedia, och ey med wålde taga, eller hemligen til sig locka: giör thet någor; straffes han tå efter Kyrkiolagen, och thy som framdeles urskils i thessom balk och Edsörismålom.

§ 2. Fader är sine dotters rätte giftoman, doch må moders råd thertil höras. Är fader död, tå är moder med nästa skyldmanna råde: lefwer ey fader, eller moder; wari tå then, som fader wid fullt förstånd med witnom; eller med ypno och sanno brefwe sino och insigle, ther witne ey kunnat wid handena wara[1]; eller moder med nästa frända råde til giftoman stadgadt hafwer.

§ 3. Äro ey the til; tå är sambroder, ther näst halfbroder af fäderne; sedan halfbroder af möderne; doch med faderfaders, eller moderfaders råde: lefwa ey sambröder, eller halfbröder; tå är faderfader giftoman; näst honom moderfader; thernäst faderbroder; sedan moderbroder; näst them the henne skyldast äre å fäderne, eller möderne: äro the både iämskylde; wari tå then närmast som å fäderne är, man och ey qwinna; doch med nästa skyldmans af möderne och laga förmyndares råde: lefwa ey skyldmän, eller är ey någor af them ther til fallen, utan förmyndaren allena, tå skal han hennes rätter giftoman wara.

§ 4. Nu twistas emellan thesse förnämda om giftomans rätt; eller fins ey näster giftoman wälwiliande, eller beqwäm rätteliga at [ 4 ]förese, och giörligen utleta hennes bätsta som til ächta begäres; pröfwe tå thet domaren, och therom förordne, som han efter lag, kunnist och bästo samwete sino skäligast finner; doch så, at ett friwilligt qwinnones så wäl som mansens ia och samtycke thet giftomål fästa.

§ 5. Ingom må lätteligen ächtenskap tilstädias, som ey til laga och moganda ålder kommen är; mannen upfyllt aderton, och qwinnan fiorton åhr[2].


Cap. II. Om laga trolåfning.

§ 1. Laga trolåfning bör i rätta giftomans, och tu witnes af mankön närwaro efter Kyrkiolagen förrättas[3]: skier thet ey; wari ogilt, om giftoman ther å klagar: och bötin tå the sig olagligen fäst hafwa; hwarthera tyo daler til the fattiga: gillas then trolåfning af giftomanne; warin tå båden saklöse.

§ 2. Förbinder sig eliest någon fullmyndig skrifteligen med wederböranda godwilia och samtychio til ächtenskap med ene qwinno, som ärlig är, men sedan wil löftet ryggia, och taga ena andra; then samme ware plichtig sine hands skrift och förbindelse at fullborda[4]. Giör thet omyndig hemligen; wari tå thet ogilt, som Kyrkiolagen säger[5].

§ 3. Fäster annar mö, än rätter giftoman; eller hans wisse ombudsman, som hans fulla macht ther til hafwer med brefwe och insigle, eller med witnom[6]; wari ogilt, och böte som olagligen fäste tiugu daler, samt giälde allan skada åter. Fäster giftoman twem ena mö; böte fyratyo daler och skadan åter.

§ 4. Nu fäster sig någor wetandes med then som förr lagliga [ 5 ]förlåfwad är; böte tå then oförlåfwade tretyo, och then förlåfwade sextyo daler: äro ock båden förrut androm trolåfwade; böte hwarthera sextyo daler. Kommer lägersmål ther til; plichten som framdeles stadgas i Lägersmålom: hafwin och ther til förwärkadt alla them emellan gifna gåfwor them fattigom til tarwa.[7]

§ 5. Fäster sig någor owetandes med the qwinno, eller qwinna med them manne, som förr trolåfwad är; wari saklös: och then som sig i fastom med androm trolåfwar; böte sextyo daler, som förr är sagdt, samt fylle allan ther af timande skada och omkostnadt: hafwin ock thesutan förbrutit til then saklösa alla them emellan gifna gåfwor. Är någor på annat sätt til skilnaden i fästning wållandes; eller fäster sig wetandes med then han ey må för skyldskap, eller annor hinder skul, efter Kyrkiona rätt, hionalag byggia; wari lag samma.

§ 6. Wålda bägge lika fästninga skilnaden; hafwin tå förwärkadt alla them emellan gifna gåfwor til the fattiga; och böte hwarthera sextyo daler.

§ 7. Äro ey både lika wållande ther til, utan enthera mera thes wiliande och wållande: wari tå thes bot, som mindre skyldig är, ther effter; men gåfworna förbrutna til the fattiga.[8]

§ 8. Gifwer sig någor okiänder ut at wara annan til namn, eller stånd, än then han eller hon är, och therigenom bedrager någon til trolåfning med sig; böte ottatyo daler til tweskiptes, och tagi halft then beswiken blef, och andra helftena the fattige; hafwi ock förbrutit til then saklösa alla them emellan wäxlade gåfwor, och wari fästningen ogill. Kommer thet til giftomål them emellan; pröfve tå andelig rätt, hwad thet heller skal stånda, eller återgånga: dömes thet åter; plichte tå then brottslige, som förr är förmält, med ottatyo daler, och thertil för groft bedrägeri, som framdeles skils i Tiufwamålom uti 7 cap. 7 § och giälde til then beswikna allan skada åter och bekostnadt.[9]

[ 6 ]§ 9. Låfwas barn til samman af föräldromen, eller giftomanne uti thera barndoms åhr; thet måge the hålla, eller återbryta, enär the. til laga och moganda ålder komma.

§ 10. Hwar som mycket drucken sig trolofwar, och sedan nöchter thet icke ångrar, utan sig ther wid alwarliga håller och gillar: eller af räddhoga och twång ingår trolåfning, och sedan ther til rätteliga samtycker: eller med konstande förledder sig therutinnan alldeles begifwer: eller trolåfnings wilkoren fullkomligen sielfwer upphäfwer: hafwin thesse inga macht thenna så fastan stälta trolåfning sedan att ryggia.[10]

§ 11. Ingen man eller qwinna må sig fästa och förplichta i medlertid the lefwa uti ächtenskap, annan at ächta: skier thet; wari ogilt: och skola the som thenna förplichtelse giöra, eller sig ther til förskrifwa, så wäl som the sådana förplichtelse eller förskrifning taga, straffas såsom framdeles i slikom målom urskils i Högmålom uti 24 cap. 2 §.[11]

§ 12. Ingen å naturens wägnar, eller af kropsens brächlighet platt oförmögen til ächtenskaps plicht må med then trolåfwas, som thertil skickelig är: skier thet; wari ogilt: och hafwi ther til förwärkadt the utgifna gåfwor til then oskyldiga, samt uprätte allan skada åter. Fullbordas svikeliga ächtenskapet; gånge tå thermed som Kyrkiolagen förmår, och framdeles stadgas i thessom balk II cap. 5 §.[12]

§ 13. Gifwa fästehion sin emillan gåfwor i penningom eller lösörom för ächtenskaps skuld: dör sedan fästeqwinna förr än wigelse åkommer; gifwe tå fästeman til thes dödas föräldrar, eller arfwingar alt hwad han fått, och tagi åter alt hwad han gifwit hafwer: döör fästeman ifrå fästeqwinno sine; tagi hon sina gåfwor åter, och behålle hwad henne gifwit war. Är testamente giordt; blifwe tå therwid som i Erfdabalkenom skils.


[ 7 ]

Cap. III. Om barn som aflas i fästom; eller i lönskaläge, ther ächtenskap fölier; eller i twegifto; och om giftorätt i twegifto.

§ 1. Aflar man barn med fästeqwinno sine; eller med någro andro under ächtenskaps låfwen; eller begår lönskaläge, ther å sedan ächtenskap med the förkränkta, eller fästning fölier äntå at wigningen ey tilkommer: warin tå the barn ächta; ty ther modrens wilkor bättras, ther bättras också barnsens.

§ 2. Träder någor til annat giftomål lagligen och med kyrkiona låf, och aflar barn: fins tå sedan, at förre mannen lefwer; the barn warin och ächta. Om arf thera skils i Erfdabalkenom.

§ 3. Kommer then förre åter; ther brytes thet senare giftomål, om them ey annorledes åsämier: tagi tå then senare, som efter Kyrkiolagen ur bo wika bör, alt thet åter, som han gitter fulltyga i bo med sig infördt, eller med egnom slögdom ther wunnit hafwa. Är thet hustrun som wika måste; tagi hon ock ther til morgongåfwo sina. Hafwa the barn samman i gifto som brytes, och wil moder them til upfostring taga; pröfwe tå domaren, om hon thet gitter och kan, och lägge så them emellan hwad fadren ther til årligen gifwa må. Ey mågo skilde makar annan rätt til hwarthera bo och ägendom niuta, än nu är sagdt. Huru barn af twegifto ärfwa skola, stadgas i Erfdabalkenom.[13]

§ 4. Träder man eller qwinna thes wetandes at förra maken lefwer, af ondt upsåt, eller list, emot lag och kyrkiona låf i annat giftomål; plichte tå som i Högmålom sägs.


Cap. IV. Om giftomål emot föräldrars, eller rätta giftomans willia: och om giftoman hindrar giftomål.

§ 1. Gifter sig mö mot föräldrars wilia; eller begår hordom, eller lönskaläge; stånde tå i föräldrarna macht efter lag i Erfdabalkenom henne arflösa att giöra i löst och fast: ey må then, som ena mö lägradt hafwer, få henne til ächta, utan fader och moder gifwa ther ia och samtyckio til, eller at wigtiga skiäl ther til styrkia.

§ 2. Gifter sig son eller enkia emot föräldrars wilia, mädan the i thera hus och bröd lefwa: skier thet föräldromen til förtret och [ 8 ]wanwyrdning, eller med wanrycktada personer; wari lag samma. Lefwa the utom föräldrarna bo; warin icke thes mindre plichtige at sökia thera råd til giftomål, såsom i Kyrkiolagen 15 cap. och Erfdabalkenom uti 16 cap. 5 § stadgas.

§ 3. Nu gifter sig mö, efter faders och moders död, utan rätta giftomans ia och samtyckio, och är eliest til thes arf efter lag berättigad; hafwi han macht at giöra henne arflösa til aflinga iord och lösöra: är hon ey til arfwet berättigad; böte tå af egno aflinga sino och lösörom tiugunda delen til the fattiga, om giftoman ther å klagar, och wil ey til thet giftomål samtyckia.

§ 4. Hindrar giftoman oskiäligen af hårdhet och ilwilia, för egna winning, eller andra fåfänga orsaker, ett lagliga sökt giftomål; förhålles tå thermed efter Kyrkiolagen:[14] kommer äntå saken til werdslig rätt ther at afdömas, och pröfwas giftoman ther til saker; böte femtyo daler, och uprätte allan skada och kostnadt åter: men af föräldromen mågo barn hwarken böter eller skadestånd i thy måle sökia.


Cap. V. Om ächtenskaps fullbordande, eller wigning oskiäliga wägras, eller uppehålles.

§ 1. Nu hafwer man qwinno lagligen fäst, och wil ächtenskap igenom kyrkiona band fullkomna; tilsägie han tå giftomanne therom sex wekor förrut: wägrar han thet emot hennes wilia, utan skiäliga orsaker, ock ther icke eller skilnader i trolåfningen sökes;[15] anlite han tå konungens befallningshafwanda bistånd til wigelsens fullbordande utan uppehåld; och böte sedan giftoman för olaga hinder och drögsmål femtyo daler, och fylle allan skadan, som fästemannen theri fångit hafwer, och kostnaden åter efter domarens ompröfwande: men är så hennes wilie, och sökes förthenskul för laga orsaker af giftomanne skilnader; tå förfares thermed efter Kyrkiolagen uti 16 cap. 1 §.

§ 2. Ther någor af them trolåfwadom oskiäliga undandrager sig wigningen, eller söker then utan fog uppehålla; gånge thermed som om giftomanne sagdt är. Framhärdar någor thera i thes motwilia at draga sig undan wigningen; wari tå then oskyldige ey thes mindre för thes ächta maka förklarad, och niute fullan giftorätt i thens brotsligas ägendom. Förrymer fästeman ifrån sine fästeqwinno, som af [ 9 ]honom häfdad är; förfares tå thermed som i Kyrkiolagen stadgas om ächta makar.[16]

§ 3. Söker någor å sina eller andras wägna, genom hwariahanda iäf och klander, ett ächtenskap at hindra, eller uppehålla; tå må wäl domaren thet mål pröfwa: men ställe doch kiäranden förrut borgen för allom skada och kostnade, som them trolåfwadom[17] ther af tima kan: gitter han tå sedan iäf och klander sitt ey fulltyga; böte femtyo daler, och upfylle både skada och kostnadt. Samma lag wari om the iäf, som under Kyrkiolagen höra.


Cap. VI. Om förord före ächtenskapet, emellan them, som hionalag byggia willia.

§ 1. Förordom bör kraft och witsord gifwas, som man och qwinna, eller hennes målsman, ther hon mö är, sin emellan före ächtenskapet giöra: ware sig om then giftorätt hwarthera äga skal, eller huru beggia thera bo emellan them och theras barn och arfwingar wid dödsfall skiftas skal; utan the skie med thens förfång, som bättre skiäl och rätt til ägendomen then tiden äger, eller äga kan. Mågo förthenskull förord thessa ey giälla; utan at the före wigslen i goda manna närwaro skrifteligen fattada blifwit, och iämte noga uptekning öfwer then ägendom hwarthera tå rätteliga äger, eller rätt til hafwer, inteknada så snart thet sig giöra låter, och högst innan sex wekor,[18] wid rätten ther the bo, eller then förordade ägendomen är belägen: doch må them fritt stånda; hwad han, eller hon wil thenna uptekning ypnada, eller förseglada wid rätten inläggia, allenast förord thera til alla delar och omständigheter uti then uprättada och inteknada skriften äro införda.

§ 2. Giöra man och qwinna sin emellan thessa förord utom lands, och wilia at the ock inrikes giälla skola uti then ägendomen the här äga, ändoch the sielfwe hit eij inkomma: gitta the tå bewisa, at sådana förord före ächtenskap thera utrikes med witnom uprättada, och innan twå månader ther efter inrikis wid rätten, som sagdt är, angifna och inteknada äro; hafwin the tå laga kraft.

[ 10 ]§ 3. Giöra the sådana förord utländis, och komma sedan sielfwe hit i landet; tå skola the som inländis födde äro inom sex wekor; men utländske, som sig här nidersättia, innan natt och åhr sedan the ankomne äro, sådant på sätt, som förr är sagdt, här intekna låta: skier thet ey; hafwin the förord inga macht.


Cap. VII. Om mansens målsmansrätt för hustru sine, och om morgongåfwor.

§ 1. Sedan man och qwinna wigde äro, tå är han hennes rätte målsman, som må och bör för henne tala och swara. Uti missgiärningar bör hon sielf swara,[19] och lida thet straff som lagen stadgar: doch må mannen, henne bistånd giöra uti thy Rättegångsbalken kan tillåta.

§ 2. Före wigningen skal han henne wissa morgongåfwo utfästa och nämna, ehwad han med mö eller enkio sig gifter.

§ 3. Gifs the morgongåfwa i iord och gårdom, wari sig arf eller aflinge; tå må the ey wara mera än at hon swarar emot tridia delen af mansens behåldna fasta ägendom och andehl i bo, när han igenom döden afgår: och ehwad morgongåfwa i stadenom, eller å landet, af frälses eller ofrälses män utfästas kan, winner ey hustrun annan rätt thertil, än at hon the nyttiar och brukar sig til godo i sinom lifstid, eller så länge hon änkia sitter, och i sinom enkiodom ärliga lefwer: wari hon ock förplichtad, medan hon morgongåfwo sina i handom hafwer, at hålla the wid macht, och ey låta genom sitt wållande förwärras: men dör hustrun enkia; eller gånger å andra gifto; eller beträdes med oärligo lefwerne; afträde hon tå morgongåfwone med allo boredo och boskapi, såsom hon alt emot tagit hafwer, til mansens barn, eller andra arfwingar.

§ 4. Nu utfästar man morgongåfwo i lösörom; gifwe tå ey högre än til hwarn tionda penning eller dehl af sinom behåldna lösa ägendom och andehl i bo wid thes dödsfall, och förblifwe tå samma gåfwa hustrune fullkomlige ägendom.

§ 5. En man må hustru sine morgongåfwo gifwa, hwad han heller wil i löso eller fasto gotse, eller af bådoxn tillika; doch ej högre af hwario thera, än nu är sagdt, men wäl mindre.

§ 6. Dör mannen, och fins ey wissa morgongåfwo wara [ 11 ]utfästan; niute tå hustrun til morgongåfwo helftena af thy mannen högst i morgongåfwo gifwa kunde som förr är sagdt.


Cap. VIII. Om giftorätt i bo.

§ 1. Laga giftorätt är mellan man och hustru, af frälse, eller ofrälse, som under landslagom lyda: at i allom lösörom, the förr ächtenskapet äga, eller under ächtenskapet äga få, och i allo orörligo gotse, wari sig in- eller utom riket,[20] mädan the i hionalag äro, wärfwa och samman afla kunna, ther äger mannen rätt å til twå delar, och hustrun til tridia delen: men all annor iord, hus, eller watnwärk, som man, eller hustru förr ächtenskapet ärft, eller lagligen wärft hafwer; eller hwad them, mädan hionalaget är, i iord och fasto gotse til arfs falla kan, thet måls ey til giftorätt räknas, utan hwar för sig enskylt behålla: doch så; at alla räntor, årswäxt och inkomster, som theraf årligen i boet inflyta, för lösöra anses, och förthenskul mågo the theraf hwar sin giftorätt niuta, efter thy som förr är sagdt.

§ 2. Äger then under landsrätt hörer iord, hus, gårdar, tomter, eller watnwärka i stadenom, eller inom stadsens mark och rätt; förhålles tå thermed efter stadslag.[21]

§ 3. I allo thy gotse man eller hustru under staden och thes rätt lydande i stadenom, eller inom thes mark äga, eller förwärfwa, ehwad thet är iord, eller lösöra; hafwin the hwar sin giftorätt efter stadsrätt til hälftena: men hwad the å landet äga, eller äga få, i löso och fasto gotse, som här ofwan förmält är, och i Erfdabalkenom widare upräknas; ligge thet alt under landslagom.

§ 4. Är någor genom laga dom för ächta maka förklarad, fast wigningen eij åkommer; åtniute han ock thenna giftorätt: men drager sig någor undan wigelse af motwilia; hafwi han förlorat sin giftorätt i thens andras ägendom, utan han sig rättar och låter sammanwigias.


Cap. IX. Huru mannen må hustrune iord och fasta ägendom, gods eller gård bortskifta, förpanta, eller sälia: och huru the hwars annars giäld af gotse thera giälda skola: så och om hustru må sig i handel inlåta.

§ 1. Ingen man hafwi macht sine hustrus iord och fasta gots på landet at bortskifta, förpanta, eller sälia, ehwad the barn samman [ 12 ]hafwa, eller ey; utan han hafwi ther til hustrune friwilliga ia, samtyckio och underskrift; eller at hon wid wederbörande domstol thet munteligen rättsliga tilstår. Skier skifte sålunda; skifte tå til bättra, och ey til wärra. Tiltränger nöd at sälia ther om i Jordb. 5 cap. 3 § handlas; säli tå, eller förpante ey mera af hennes fasta ägendom och iorde, än tridiung mot twå delar af sine.

§ 2. I stadenom hafwi ey heller mannen macht hustrune fasta ägendom, tomt, eller gård at sälia, utan hennes ia och samtyckio.

§ 3. Hafwer man, eller hustru giordt giäld före ächtenskapet; the giälde hwar af sino gotse: ey skal thens enas andehl i bo, eller enskylte gots för thens andras giäld i thy måle til betalning gånga, ehwad the under lands[-] eller stadslagom lyda. Och förthenskul ther ägendomens afträdande skie skal til sådana skulds betalning, och odalgots räntor och inkomster wid afradsdagen i boet influtit, eller inflyta bohrt, och all åhrswäxten inbärgad är, och utmätningen wid samma tid skier; tillåtes tå en gång för alla, och ey widare, fördelningen ther af til giälds betalning efter giftorätten, på thet then oskyldige makan icke komma må sedan at lida.[22]

§ 4. Nu kunna the båden, eller enthera giälden giordt hafwa i warande ächtenskap, eller til trolåfning, och bröllops kostnadt: thet må för, beggia thera giäld hållas, och af bo thera oskipto i lösörom och aflinge giäldas; såsom ock af beggia thera hus och ägendom i stadenom, så långt then räcker. Räckia ey the til fulla giälda; fylles tå thet som brister af beggia thera enskylto gotse och odalfasta å landet: mannen giälde twå delar, och hustrun tridiung. Nu har ey utan annat thera egen iord och fast ägendom: är thet mannen; betale han tå thet återstår och giäldas skal med sinom enskylta ägendom å landet, så långt then räcker: är thet hustrun; giälde hon tå af enskylto gotse sino å landet ey mer än tridiung af thy som i betalningen brister: ey må hon af sino odalfasta gotse mera giälda än tridiung af giälden, äntå at giäldet är mera.

§ 5. Äro giäld tilkommen af mansens eller hustrune särskilta wållande, eller förgiörelse, brott, eller missgiärning, slösande, dobbel, eller annat sådant, ther i then andre hwarken dehl, eller nytto haft, eller förwänta kunnat: wari tå thens oskyldigas faste ägendom, och [ 13 ]hela thes andehl i boet för sådana giäld frikallad: ty at hwar bör sina sak ensamm böta, och ingens annars lott förwärka.

§ 6. Hafwi inga hustru macht at låta sig i handel om fasto gotse, eller sälia något af lösörom i bo thera, utan thet skier med mansens samtyckio och fullmacht; eller af them lösörom, som til salu satte äro; eller at mannen är afwita, eller frånwarande, eller öfwergifwer och förlöper sine hustru: sitter hon tå med barnomen hema, och torf wider födo för sig och them, eller ther hon barnlös är, sig annorledes ey föda kan; eller annor nöd tiltränger: tå må hon åt saklöso til nödtorft sälia; doch med råde och ia nästa frända, om thet fast gots är som sälies: skier thet annorledes; hafwi tå mannen wåld thet wid hustruna giorda kiöp at ryggia och återkalla, som sägs i Handelsbalkenom.

Cap. X. Om barna eller[23] arfwinga afwitring för inträdet i andra gifto.

§ 1. Hafwi ingen enkling, eller enkia macht å andra gifto gånga förr än the barn thera af förra gifto, eller thens dödas arfwingar, ther ey barn äro, efter then rätt them efter lands[-] eller stadsrätt tilkommer, afwitradt hafwa: giör thet någor; hafwi han tå förwärkadt til barn eller arfwingar tridiung af sinom behåldna andehl i boet efter förra gifto. Understår sig ock någor prester at wigia någon enkling, eller några enkio förr än afwittring lagliga skiedd är; straffes han, som i Kyrkiolagen stadgas.[24]

§ 2. Flyttar enkling, eller enkia, som gånga wil å andra gifto, att hålla hus och bohag tilsamman, innan[25]thes sorgetiden efter Kyrkiolagen är ute; plichten tå the brotslige, hwar för sig med tyo daler, och flytten icke thes mindre ifrån hwar androm til thes the lagligen kunna blifwa wigde.[26]


Cap. XI. Om man eller hustru giör hor: eller af arghet och ondsko förlöper sitt ächtenskap, och kommer ey åter, hwad rätt the förwärkadt hafwa: och huru barn må födas och upfostras ther fullkommelig ächtenskaps skillnader skier.

§ 1. Begår man eller hustru hor, eller af ondsko och arghet förlöper sin ächta maka, och håller sig undan i upsåt, at ey mer [ 14 ]med then samma i thy hionalagi lefwa; tillåtes tå uti ächtenskapet skilnader efter Kyrkiolagen, och hafwi then brotslige således förwärkadt til then obrotsliga helftena af sinom giftorätt: är thet hustru; hafwi hon och förgiordt morgongåfwo sina: och tagi fader barnen, om the til äro, under wåld och wärio sina. Sämier them åter; eller förlåter then oskyldige hwad i thesse måtto brutit är; eller blanda the sig i säng samman; niute tå then brottslige fullan giftorätt, och hustrun morgongåfwo sina, med mindre the sin emellan annor förord giordt hafwa; hwilkom bör ock i thesso måleno witsord gifwas.

§ 2. Wil icke man eller hustru förlåta thet enthera således brutit hafwer, och fins ey, at the sedan samlag haft: behålle tå then oskyldige til sitt och barnana underhåld, eller ther barn icke äro, til egna nytto, medan han, eller hon ogift är, sin fulla giftorätt; och ther til hwad then brotslige af sinom rätt förwärkadt hafwer, som sagdt är: går then oskyldige å andra gifto; tilfalle tå thet förwärkat war barnomen; eller ther barn döde äro, eller the ey haft barn samman, til then oskyldiga, och sedan hans nästa arfwingar:[27] ty at ey må then brotslige niuta, eller någor å hans sido uti then dehl til arfs komma, som han med brutum sinom förwärkadt hafwer i thy måleno.

§ 3. När nu man, eller hustru således ächtenskap thera förbryta, och hafwa barn samman aflat: åsämier them ey, ho barnen när sig hafwa skal; wari tå ther til närmast then rätt sin icke förbrutit: är then ther til ey fallen barnomen at förese; pröfwe tå domaren, hwad heller fader, eller moder, eller någor annar them til sig taga må at upfostra: och ehwad the barn dömas när fadren, eller modren, eller när andra at wara; skal tå til födo thera och upfostring så mycket af beggia thera ägendom, inkomster, lön, eller slögdom ther til tagas, som domaren efter barnana wilkor och antahl, så ock hwars och ens förmågo skiäligit pröfwar.

§ 4. Hafwer man eller hustru begådt lägersmål med någrom androm, under then tid the lagligen fäste warit, och blifwer thet kunnigt efter wigelse thera, och skilnader lagligen therpå fölier; wari lag samma. Fins qwinna wara häfdad af enom androm förr fästningen, och warder ther til wunnen efter wigelsen: wil ey mannen förlåta henne thes brott, utan kommer således skilnader uti ächtenskapet [ 15 ]them emellan lagligen; tagi tå mannen åter alt thet han med sig i boet infördt, så och kostnadt han till fästningen och bröllopet gjordt hafwer, med alla the gåfwor han henne gifwit; behålle och ther til hwad hon honom, litet, eller mycket, gifwit hafwer.

§ 5. Är någor man, eller qwinna af naturen, som förr är sagdt, wanför, oförmögen, och til ächtenskap platt oskickelig; eller drages med ene oboteliga smittande siuko, förtiger thet och förleder annan[28] swikligen til giftomål med sig: warder thet fulltygat; gånge thå ächtenskapet åter efter Kyrkiolagen, och niute then brotslige ingen rätt i boet, efter thy här ofwanföre förmält är; uprätte ock them, som beswiken blef, allan skada och kostnadt, samt plichte som för annat bedrägeri, framdeles skils.


Cap. XII. Om. olåt, kif och osämio mellan man och hustru; och om the olagligen sig skilia til säng, bord och sätu.

§ 1. Ehuru wäl man och hustru efter Guds skickelse äro ett; spöries doch, ty wärr! ofta, at them emellan hat, wrede och wrånghet så råda få, at hwarken domkapitlets warning, eller förelagt wite them åter sämia gitter: tå. bör werldslig rätt ther handena wid läggia och pröfwa, hwad heller enthera, eller begge ther skul til äro: och plichte ther efter then brotslige, hwar för sig, med femtyo daler, eller fiorton dagars hächtelse wid watn och bröd: wålder then ene mer, then andre mindre; lämpes tå straffet ther efter: bättra the sig icke; fördubbles tå straffet så ofta ther öfwer med skiälom kan klagas.

§ 2. Skilier sig man, eller hustru olagligen wid hwar annan til säng, bord och sätu, och af tresko, hat, eller motwilia wräkias omkring i thy härade och biskopsdöme, ther then andre maken boandes är; eller drifwer man, eller hustru hwar annan ur hus och bo: sitter tå enthera qwar och nyttiar beggia thera gots och ägendom; wari lag samma: doch mågo the tilhållas allwarliga i fridi och enighet sammanbo ther så giörligit är.

§ 3. Nu kan så illa åtbäras, at man eller hustru, af wrede och bitterhet, slå hwar annan blå, eller blodigan, laman, eller lyttan; förhålles tå thermed och straffes som stadgas i Såramålom.[29]


[ 16 ]

Cap. XIII. Huru med bo och barnana uppehälle förhållas skal, när ächtenskap lagligen skils til säng, bord och sätu.

§ 1. Warda ächta folk på någon tid lagligen skilda til säng, bord och sätu, och är mannen ther til wållande; blifwe tå ägendomen wid boet, och lemnes barnen, om the några samman hafwa, hustrune til upfostring: är hon ey skickelig allena them och boet at förestå; sättes tå iämte henne af domaren wisse föreståndare til thenna förwaltning, och tillägges them, efter som the mer eller mindre beswär hafwa kunna, och thet bo förmöget är, theras skiäliga wedergiäldning: mannen skal ock af boet underhåld niuta efter domarens ompröfwande och boets wilkor, med mindre han med tienist sine, eller slögdom sig uppehålla kan: är intet i thy bo, utan allenast å lande räntor af mansens odalgotse, eller inkomster af lönen och förtienstene; niute tå hustrun med barnomen theraf twå delar, och mannen til sina födo och nödtorft tridiungen: är hon barnlös;[30] bekomme tå hon tridiung, ther hon sig thermed uppehålla kan, och thet öfriga wari mansens: är hustrun til skilnaden wållande; blifwe hon therigenom skild ifrån allo förwaltning af boet, och pröfwe domaren, huru mycket henne til nödtorftigt uppehälle af mannenom gifwas skal; utan så är, at hon sig ock med arbete nära kan.

§ 2. Nu wålda bådin, man och hustru skilnaden i ächtenskapi; tå bör then som af them skickeligast är, doch hälst mannen, boet och barnomen förestå, och erhålle then andre theraf så myckit til nödigt underhälle domaren pröfwar: är ingen thera ther til skickelig; förordne tå domaren goda män, som ägendomen och barnen skiöta, och ther af, mannenom och hustrune, samt barnomen theras underhåld och födo efter boets och hwars thera wilkor gifwa mågo.

§ 3. Ehwad mannenom, eller hustrune wid thenna ächtenskaps skilnaden anförtros ägendomen och boet at förestå, och under händer hafwa; skal tå thet emot borgen skie, at ägendomen förswarligen skiötas, och ey förslösas må.


[ 17 ]

Cap. XIV. Om medgift, som föräldrar gifwa barnom sinom wid giftomål.

§ 1. Gifwa föräldrar barnom sinom medgift, iord eller lösöra wid giftomål; eller tå the utur hus och bo thera skilias; eller när thet hälst skie kan: tå skal thet alt rätteliga af them upteknas med thes wärde:[31] och hafwi tå then thet undfick bruket och räntona theraf oberäknada så länge fader och moder båden lefwa: döör enthera sedan medgift gafs, och arfwet nu skiftas skal; bäri tå hwar och en med sielfs sins ede altsamman åter; ther uptekning, som sagdt är, icke skiedt; eller thet eliest nu ey wisst och kunnigt är, och syskene sig icke annarledes i fehl af nogare underrättelse kunna åt ordom thera nögia låta; och gånge sedan ther i til laga skifte. Thet är så underståndande: at alt hwad som behållit och oförnött är, thet skal til skiftes med syskenom, och fader, eller moder, som lefwer, återbäras: men är thet ey behållit, eller är förnött; gifwes tå up som wärdet war tå thet gafs: bestod thet uti penningar; bäres åter samma slags mynt, om thet finnas kan, eller thes fulla wärde som war tå thet utgafs:[32] så hafwer en eller annar mera bekommit, än hwart syskene hans eller hennes af fäderne eller möderne, sedan giäld rätteliga guldin är, kan få; gifwes thet ut, på thet hwar och en sin fullan arfwa lott åtniuta må, som i Erfdabalkenom sägs. wilia doch föräldrar gifwa barnom sinom, enom eller flerom, til giftomål thera, eller wid annat tillfälle, något i löso gotse, penningar, eller aflinga iord, utan sådana wilkor, til arf och egit; hafwin tå the ther fria macht til: ey må thet gots til skiftes återbäras, som så bewises gifwit wara; utan thet skiedt til thens förfång, som thertil then tiden bättre rätt ägde: men arfwe iord hafwin ey föräldrar wåld at bortgifwa, utan till bruk och nyttona allena, och doch. ey länger än til arf skiftas skal efter fader, eller moder.

§ 2. Gifwer annar giftoman skyldmanne sinom, eller skyldqwinno sine, som thes arfwinge ock så är, medgift wilkorligen, som förmält är, eller utan wilkor i löso och aflado gotse; eller, som lag är, i arfweiord; wari lag samma emellan honom som medgiften, eller [ 18 ]owilkorliga gåfwona fått, och hans medarfwingar, tå ärfwas skal efter honom framdeles som så gifwit hade.

§ 3. Dör son, eller dotter, som hemfölgd fått, barnalös; gånge tå medgift åter til then som gaf: lefwa barn efter; behållen the hemfölgd med samma wilkor som föräldrar thera henne haft: dö the barn förr än then som medgift gaf; gånge tå medgift åter til gifwaren.

§ 4. Samma lag wari om androm giftomanne, som nästa skyldan man, eller qwinno, således som 2 § säger, ifrån sig gifter, i anseende til them som äro samarfwingar, och niuta tillika arfsrätt efter lag.[33]

§ 5. Nu gifwer annar och oskylder medgift; stånde tå therwid, som honom hälst och bäst behagar therom at förordna uti thy efter lag är tillåteligit.


Cap. XV. Om mansens, eller hustrune fördehl af bo oskipto.

§ 1. Dör man, eller hustru: tagi tå then som öfwerlefwer fördehl sin af bo oskipto uti allo thy som han, eller hon hälst wil af lösörom hafwa; doch så, at thet ey stiga må öfwer tiugunda delen af ägendomen i löso gotse och aflinga iorde, som til skiftes bör gånga: är bo fattigt och ringa; tagi tå then som öfwerlefwer sin fästninga ring, dageliga säng sina och nödwändiga gångkläder 2, ändoch the något öfwer tiugunda delen af boets behåldna ägendom stiga kunna. Huru man och hustru thenna fördehl uttaga skola, sägs i Erfdabalkenom.[34]

§ 2. Alla böter äga til treskiptes gånga, utan the, som lagen til tweskiptes, eller enskylt uttryckeliga efterlåter.





  1. Kongl. M. Förord. om testam. 3 jul. 1686 art. 9 fin., cap. 8 § 1 Kiöpmb. LL. orden: witne eller bref etc.
  2. Kongl. M. Kyrkiolag cap. 15 § 5. Jure rom. sägs och: plena maris pubertas expletis 18 annis, § 4 Instit. de adopt. 1. 11, § 1 ff. eod. tit. Add. comment. doctorum variarum gentium, et cap. 28 § 1 uti originalutkastet af Erfdab., ty om eliest, fordras härutinnan wisserligen, at en sådan är sig sielfwom rådande, wid godt och fullt förstånd. Synes och legislatoris mening så wara.
  3. Kyrkiolagen cit. cap. § 10.
  4. Ratio, at thenne § synes kunna tilläggas. Matrimonii obligatio är res iure divino sanctissima, som jurisconsulti tala, och therför bör sine fraude fullkomnas. Gillar och S. L. likaledes uti contractibus bref och witne. Finnes thertil exempla rerum ita iudicatarum.
  5. Kyrkiolagen cit. cap. et §.
  6. C. 15 § 1 fin. Jordab. LL. R. J.: Quod qvis per alium facit per se fecisse videtur, c. 72 in 6:o de R. J.
  7. Ratio methodi synes fordra, at thenne § må fölia, och sedan then som handlar om honom, som owetandes thet giör.
  8. Ratio: ubi eadem ratio, idem etiam ius; ubi diversa, diversum quoque ius, I. 32 ff. ad leg. Aqvil. et DD. Så skilies och casus cap. 12 § 1 inf. d. t. efter hr Assessorens Enandri likmätiga ther med lagen tilsats; som och här synes kunna skie.
  9. Ratio: R. J.: Gravioris delicti asperior poena esse debet. Uti herra Collectorum utkast fins här och bedrägerij begångit af then som så listeligen sökt ächtenskap, och om thes straff uti capite, som iag citerat. Synes altså anständigt, at then som förleder annan til wigsel och fullkomligit ächtenskap ey mindre plichta skal, än then som allenast til trolofning. För bedrägerie är 10 dalers bot cit. cap., hwarför kan iag icke annat finna än herra Collectorum mening warit, som här utsattes klarligare.
  10. Ratio til thessa här tilsatta casus, och thera decision fins i J. R. sålunda: qvod ab initio iure non subsistit, novo accedente consensu convalescit. Eller som andre uttyda: res ab initio vitiosa robur sumit, si impedimentum cessat, et nova causa superveniat, qva actum confirmat. Bronchorst ad I 29 [D] de R. Synes och Kyrkiolagen på sådana casus hafwa sitt afseende, cap. I; § 11, 12, 15.
  11. Conferantur canones conciliorum uti Concordant. Canonum d. t. och Carpz[ovii] Consistor. jurisprud. lib. 2 tit. I def. 15 n. 5 samt K. Christiani V nya Danska lag lib. 3 cap. 16 § 7, theruti och samme casus kan läsas.
  12. Thenne § synes och kunna tilläggias i anledning af cap. 15 § 1 n. 1 i kyrkolagen.
  13. Cap. 17 § 4.
  14. Conf. Kyrkiolagen c. 15 § 6.
  15. Sal. hr Hofrådets och Kongl. Revis. Secreterarens Stiernhöks observatio mss.
  16. Kongl. M. Rescript 10 Octob. 1699.
  17. Kyrkiolagen cap. 15 § ult. har »brudefolket»; synes altså kunna sättias i num. plur.
  18. § 3 h. c.
  19. Ratio: eftersom af domaren skie skal plena causæ inqvisitio, l. 9 C. de iudiciis, och han efter S. lag bör fulla sanning utleta.
  20. Kongl. M. Bref 29 Mart. 1682.
  21. Kongl. M. Resol. 16 Mart. 1689 § 3, c. 12 § 1 et 2 Rådstb:r.
  22. Ursprungliga: komma må orätteliga sedan at lida. – Kongl. M. Förklaring 28 Maji 1687, memb. I S 1.
  23. Ursprungligen: och.
  24. Kyrkiolagen c. 15 S 24.
  25. Ursprungligen: tilsamman, ey afwäntandes til.
  26. Kongl. M. Förord. 20 Octob. 1698 och bref til alla hofrätter.
  27. Ty at ingen må. annan qwikkan ärwa, c. 8 princ. Ärfdab. Upl.L., I. 1 ff. de heredit. vel act. vend. et l. 1 ff. pro herede.
  28. Ursprungligen: förleder i samme sot annan.
  29. I Såramålom fins icke något om qwinnan, tå hon slår sin man; hwarföre iag och then casum ther tilsatt hafwer.
  30. Synes thenne casus således kunna tilläggias efter hennes giftorätt at odalgotsens räntor.
  31. Synes. wara legislatoris mening, som här kan wara tillsatt, af the skiäl iag förr allra ödmiukeligast wid handen gifwit hafwer.
  32. Orden. »om thet – – – utgafs» äro tillskritfna i marginalen.
  33. (I marginalen): Såsom om man gifwer medgift sinom sambroder, eller samsyster, och enthera af them dör och lemnar barn efter sig; hwilka äro samarfwingar med thes dödas sambroder eller samsyster.
  34. Cap. 6 Gip:b. Suderm. LL.