Familjen Elliot/9
| ← Åttonde kapitlet |
|
Tionde kapitlet → |
| Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot. |
NIONDE KAPITLET.
Kapten Wentworth var på Kellinch-Hall så, som han skulle varit hemma hos sig sjelf, och detta vackra ställe hade nog bordt påminna honom den tid då han var kär i Alice. Hans första afsigt var, att endast tillbringa några dagar der, och sedermera begifva sig till Stropshire, der hans bror var gift; men den vänskap Amiralen och Sophie visade honom och än mer den dragningskraft som sällskapskretsen i Upercross väckte, gjorde att han afstod från sin ämnade bortresa; han fann der så mycken välvilja, så mycket smicker, ett emottagningssätt, så frestande, så hjertligt, att han förtjustes deraf: de begge gamla voro så goda, så gästfria, de unga så behagliga, att han beslöt blifva qvar, och att ännu endast på beskrifning tro på alla de behag, som skulle utmärka hans svägerska, mistriss Eduard Wentworth.
Det dröjde ej innan han hvarje morgon kom till Upercross, och förebar som anledning, att hans syster och svåger reste beständigt omkring, så förtjuste voro de öfver Kellinch-Hall och dess underlydande, deras ängar, deras hjordar, deras ladugård, promenerande från det ena stället till det andra, eller ock åkande på tu man hand i en vacker phaeton, som de nyss hade köpt, och som Herr Croft sjelf körde. Men Kapten behöfde alldeles icke förebära några skäl, för att blifva väl emottagen hos familjen Musgrove; dess större orsak hade de att prisa honom: fadren, modren, barnen, kusinerna, alla voro af samma tanke i afseende på den beundran, som han väckte; Alice var den enda som teg, men hon tänkte icke dess mindre, då en kusin, Georg Hayter, ung prest, som man på någon tid icke hade sett, kom tillbaka, och var mindre betagen än de öfriga, att se den sköna Kapten så hemmastadd i familjen.
Georg Hayter var en ganska älskvärd och behaglig ung karl; han hade allt ifrån sin barndom älskat sin kusin Henriette och varit älskad af henne tillbaka. Han var prest och förestod ett pastorat, som ej låg långt derifrån, och der han ej beständigt behöfde vara. Georg bodde hos sin far nära omkring en fjerdingsväg ifrån Upercross, och såg dagligen sin sköna kusin, med den förhoppning, att hon en dag skulle tillhöra honom. Kort före Kapten Wentworths ankomst var han tvungen att resa till sitt pastorat på några dagar, och lemnade sin Henriette, utan att ana det, blottställd för nyhetens behag, och den älskvärde fremlingens artiga uppmärksamhet, i förening med qvinnans naturliga lättsinne, och då han kom tillbaka, såg han med smärta, att hon sysselsatte sig mycket mer med Kapten än med honom.
Fruarna Musgrove och Hayter voro systrar; de hade begge ägt förmögenhet; deras giftermål hade gjort en liten skillnad dem emellan. Herr Hayter hade väl ock en egendom, men den ville ej säga mycket i jemförelse med Herr Musgroves sköna gods, som ansågs för det största i hela grefskapet, medan Mamsellerna Hayter, endast ansedda som en förpaktares döttrar, lefde indraget på deras lilla kronogods, utan prakt, utan annan uppfostran än den de kunde få genom deras förtroliga vänskap med kusinerna Musgrove; men Georg, Fru Musgroves äldsta systerson, som hade egnat sig åt studier, ägde talanger, ett odladt förstånd och ett godt sätt att vara: man utmärkte honom framför den öfriga slägten, och han förtjenade det i mer än ett afseende.
Begge familjerna hade alltid lefvat med hvarandra i den ljufvaste förtrolighet, utan högmod å ena och utan afund å andra sidan; Fröknarna Musgrove, smickrade af deras vackra uppfostran, deras granna prydnader, de nöjen som deras föräldrars tillgångar och kärlek förskaffade dem tillfälle att njuta, älskade och beskyddade sina kusiner, hvilka lyckan mindre hade gynnat: de senares vänskap var förenad med tacksamhet, beundran och eftergifvenhet och allt gick ganska bra, då kärleken blandade sig uti dessa förhållanden och gaf dem ett ökadt intresse. Det företräde Georg visade Henriette undgick icke de gamla Musgroves uppmärksamhet, men de ogillade det icke: Så vacker, älskvärd och väl uppfostrad som vår dotter är, sade de, kunde hon väl göra anspråk på ett bättre parti; men om hon älskar Georg, skall han göra henne lycklig. Henriette älskade Georg, och tänkte på samma sätt innan Kapten Wentworths ankomst: man måste tillstå att sedermera blef vännen, kusin Georg, litet glömd.
Hvilkendera af systrarna, som Kapten föredrog, det var ännu oafgjordt; äfven Alice, som ingen ting undföll, kunde icke finna det; Henriette var vackrare och hade mer mildhet; men Lovisa var gentilare och hade mer liflighet: Alice, som fordom ägde alla dessa förmåner, visste icke hvilkendera verkade mest på Fredrik. Herre och Fru Musgrove hade ett sådant förtroende till sina döttrar, och så liten skarpsinnighet, att ingenting bekymrade dem; allt var bra då de voro nöjda och roade sig, och som Kapten bidrog härtill, var allt bra när han var der, och de goda föräldrarne insågo icke driffjedrarne till hans besök: men så förhöll det sig icke i hyddan. Carl och Maria syselsatte sig mycket dermed; och Kapten hade knappt varit fyra gånger i Upercross, förrän Alice måste afhöra deras tankar öfver hans val. Carl trodde att det var på Lovisa; Maria åter, att det var på Henriette; men de voro ense om, att han säkert skulle gifta sig med endera af dem, och alltid vädjade de till Alice att befästa deras förhoppningar.
Carl hade aldrig sett en så älskvärd man som Kapten. ”Är han ej förtjusande, Alice, och måste han icke nödvändigt blifva min svåger? Lovisa passar honom förträffligt: begge två så glada, så lifliga! Man bör höra dem skratta tillsammans! det blir det vackraste par i verlden. Tycker du intet, Alice, att de äro skapade för hvarandra? Och jag är säker att Kapten är ganska rik; han har vunnit öfver tjugutusend pund sterling i sista kriget, och skulle fiendtligheterna börja å nyo, blir han säkert Amiral: tycker du icke som vi, Alice? Ack! ofelbart måste han gifta sig med en af mina systrar.
— Och det blir med den vackraste, sade Maria; han har nog god smak för att föredraga Henriette; med hvilka blickar betraktar han henne icke, har du ej märkt det Alice? Jag vill slå vad att Kapten gifter sig med Henriette, och nästa kampanj göres han till baronet: Lady Wentworth! det klingar så väl; hon tager högra hand af mig, och det skall alldeles icke misshaga miss Henriette: Sir Fredrik Wentworth! Lady Wentworth! sant är det, att det blir en ny adel, och jag sätter just intet värde på dessa slags tittlar; men det vill likväl säga mer än att vara Fru Hayter.” Detta var just orsaken att Maria helst ville det skulle bli Henriette: förbindelsen med den ringa kusinen hade alltid starkt misshagat henne; hon bemötte alla af Hayters familj med högmod, och ansåg det för en verklig olycka att komma i närmare förbindelse med dem. ”Du vet sade hon, huru jag alltid tyckt att man borde skämmas att gifva Henriette åt Georg, som man redan är olycklig nog att hafva till slägtinge, utan att komma i ännu närmare beröring med denna familj; och då man betraktar, tillade hon i det hon upplyfte sitt hufvud, i hvilka ansedda förbindelser Musgroves ingått, så kan Henriette icke förverka deras anseende och gifva sin svägerska, sir Walter Elliots dotter, en svåger, för hvars namn hon skulle blygas. Hvad är han väl den der Georg Hayter? En Kyrkoherde på landet, son till en . . . .
— Son till min moster, inföll Carl, min köttsliga kusin, min vän, en förträfflig gosse, som skall blifva den bästa man i verlden, och som dessutom har goda utsigter till befordran i andliga ståndet, som kan erhålla ett biskopstift, och kanske stiga till den högsta presterliga värdighet: för öfrigt, är han icke äldsta sonen till en man, som äger en god lägenhet? gården Winthrop, som tillfaller honom efter fadrens död, om tvåhundrafemton tunnland, med den bästa jordmån i hela grefskapet; och då den kommer i Georgs hand, skall den få ett helt annat utseende och förändras genom familjens lefnadssätt. Georg har smak, förstånd, en god karakter, seder, ett hederligt stånd, och mycken kärlek för Henriette, som också älskar honom, ehuru hon spelar litet kokett med Kapten. Om hon gifter sig med sin kusin, och Lovisa gifter sig med Kapten Wentworth, så skulle jag bli ganska nöjd med mina begge svågrar.” Då han sagt detta, gick han ut. ”Carl må säga hvad han behagar, utropade Maria, så skulle det vara ganska obehagligt för mig, om min svägerska ingick ett sådant äktenskap; bjud till du, Alice, som hon värderar, att förmå henne glömma Georg och tala om Kapten, som visserligen har för mycken smak att icke föredraga Henriette framför Lovisa, men Carl är envis! Jag vet icke hvad jag velat gifva ut om du hade varit med i går middags; du hade då sjelf kunnat dömma, hvilkendera af oss hade rätt; och jag är öfvertygad att du hade varit af min tanka, om icke, som det händer dig ibland, du föresatt dig att jag skulle hafva orätt. Du kan likväl icke neka, att ju Kapten Wentworth vore ett förträffligt parti för Henriette, ett parti som både du och jag sjelf, om jag hade den lyckan att vara fri, icke skulle afvisat, ehuru vi äro döttrar af en baronet? Ack! stackars Alice! stackars Alice! denna middag, hvilken hon nekade att bevista, var hos Musgroves. Hufvudvärk och någon plåga i lilla Calles axel tjenade henne till förevändning; hennes enda afsigt var att undvika Wentworth: men nu fägnade det henne rätt mycket, att hon icke behöfde afgöra emellan sin syster och svåger, i afseende på Fredriks kärlek. Men alltid klok och förståndig, önskade Alice uppriktigt, att han bestämde sig för endera af systrarna, hellre än att de skulle, genom hans delade uppmärksamhet för dem, begge fästa sig vid honom; hon kände sjelf alltförväl huru olycklig en qvinna är, då hon öfverlemnar sig åt en böjelse som icke besvaras, för att icke önska dem befriade derifrån. Den hyllning han gaf dem, hindrade icke Alice att göra dem rättvisa; hon trodde att de begge kunde blifva förträffliga hustrur, och göra hennes älskade Fredrik lycklig, så snart lättsinnighetens ålder var förbi. Hon tyckte mest om Henriette, som var saktmodigare och behagade henne synnerligen, men Lovisa förtjente ock att man älskade henne; hennes glädtighet, hennes liflighet passade temligen väl för Wentworth, och om dessutom Henriette hade gifvit sin kusin några förhoppningar, så tänkte Alice för grannlaga, för att icke ogilla en så hastig förändring, och var för känslig att icke lida med Georg. Men om Henriette hade bedragit sig sjelf på naturen af sina känslor, om hon älskade Kapten, så borde hon ju förr dess hellre bryta med sin kusin.
Den gode Georg var verkligen både förtretad och förtviflad öfver den kallsinnighet hans kusin visade honom, och öfver hennes förekommande artighet för Kapten; han var så förbittrad på den senare, att, om hans stånd icke förbjudit honom duellera, så hade han utan tvifvel utmanat honom; men betagen denna utväg, och urstånd att vara ett vittne till sin Henriettes lättsinnighet, beslöt han att blifva qvar i Winthrop och att icke mer resa till Upercross, der hans lycklige medtäflares behag och älskvärdhet ökade hans qval. Den korta frånvaron af fjorton dagar, som hade gjort honom så olycklig, hade för ändamål att komma Henriette närmare derigenom, att han skulle få flytta till pastoratet Upercross. Rector Schirley, som i fyrtio år med ett outtrötteligt nit förestått nämda lägenhet, utan att uppdraga åt en annan förrättandet af någon utaf sina skyldigheter, började att blifva gammal och sjuklig; man ville förmå honom att taga Georg Hayter, hvilken man allmänt högaktade, till medhjelpare. Den förmån att komma närmare Henriette, att få ett bättre pastorat, att erhålla sin kusins hand, verkade att han gjorde allt för att bringa det derhän, och Henriette delade då Georgs känslor. Allt bedrefs under den kloka förevändningen att göra det lättare för Rektorn. Den gode gubben tager lifvet af sig, sade Henriette till sin mor: ”min far måste öfvertala honom att taga en medhjelpare: — Och det måste blifva Georg Hayter,” tillade Lovisa. Den goda modren, som alltid var af sina döttrars mening, tyckte att hon hade rätt att hennes systerson Georg Hayter var just den man som passade Doktor Schirley. — ”Och för min syster Henriette, sade Lovisa helt sakta, som lifligt intresserade sig för de unga menniskornas sällhet. Georg reste således med de bästa utsigter, erhöll Rektorns löfte, och återkom full af förhoppningar; men han fann numera ingen som delade hans glädje. Pappa och mamma, systern och vännen Carl, hans Henriette äfven, tänkte blott på Kapten; man syntes knappt erinra sig anledningen till hans frånvaro. De begge systrarna stodo i fönstret och väntade honom: förgäfves bjöd han till att väcka deras uppmärksamhet på Rektor Schirley, och berätta det samtal han haft med honom; Lovisa tycktes icke förstå honom. Henriette stod tankspridd, med sina blickar spända utåt vägen till Kellinch-Hall, och tycktes hafva glömt hufvudsaken: anledningen till hennes kusins resa. Under det han talade till henne i ämnet, sade hon liksom händelsevis: ”Ja, nej; det är rätt bra, jag trodde alltid att det skulle lyckas för dig. . . . . Men Rektor Schirley, kommer han Lovisa? Kanske behöfver han det icke? . . . . Hade han icke sagt att han skulle vara der på förmiddagen? . . . . Kanske hade du gjort bättre att ännu blifva qvar vid ditt pastorat. . . . . Det måtte hafva händt honom något. Georg Hayter visste icke hvad han skulle tänka; han gick till sin moster, som endast talade om Crofts, om Kapten, om hans godhet för den stackars Richard, om deras erkänsla, om hans beständiga besök vid Upercross, och tryckte genom detta tal tusende dolkstygn i den stackars Georgs hjerta. Några dagar efter den middagsmåltid hos Musgroves, som Alice icke hade bevistat, steg Kapten Wentworth en morgon oanmäld in i salongen uti hyddan, och träffade endast Alice och den lilla sjuka Calle som låg på en soffa.
Han syntes tydligen öfverraskad att vara nästan allena med Alice Elliot, han tog ett steg tillbaka och sade stammande. ”Jag trodde att jag skulle träffa fröknarna Musgrove här, deras fru mor har sagt mig att de gått hit. Han gick till fönstret, liksom för att se efter om de syntes på den gröna plan, men det var egentligen för att dölja sin förlägenhet. Alice var ej mindre förlägen; men hon bjöd till att hämta sig: ”de äro i min systers rum, svarade hon, och komma straxt in, behagar ni att jag säger dem till?” Men barnet vid hvars sida hon satt, höll henne i klädningen, bedjande henne icke gå ifrån sig. Som det var af vigt, att han ej skulle få röra sig, var hon nödsakad att blifva qvar hos den sjuke och sysselsatte sig endast med honom. Sedan Kapten frågat huru han mådde, stod han tyst qvar vid fönstret. Alice önskade att han varit långt derifrån, när, till hennes stora tillfridsställelse, hon hörde stegen af en karl i förstugan; hon trodde att det ej kunde vara någon annan än hennes svåger: han steg in, det var Georg Hayter, likaså förvirrad öfver Kaptens närvaro, som denne var att träffa Alice.
”Är ej Carl här frågade den unge presten, som hade föresatt sig att fordra en förklaring af sin kusin, i afseende på Henriette och Kapten.
— Nej, Herr Georg, sade Alice; vill ni ej sitta ner? han kommer väl.” Georg var i en synbar förvirring, då han såg Kapten, som gick fram för att helsa, och tala med honom. Han frågade efter hans systrar; men utan att svara satte Georg Hayter sig vid bordet, tog ett tidningsblad som låg der och syntes inbegripen i dess läsning. Kapten gick tillbaka till fönstret.
Marias yngste son, som såg salsdörren öppen, kom inspringande till sin bror. Denne gosse, på sin höjd tre år, var stor och stark för sin ålder, och mycket bortskämd af sin mor, som tålte allt af honom; han gick närmare med ett oförskräckt utseende, och ville uppklifva på soffan der Calle låg, för att taga leksakerna, med hvilka Alice roade den sjuke; af fruktan att den lilla gossen skulle göra honom något ondt, ställde hon honom på golfvet, och bad honom icke plåga sin bror. ”Men jag vill klifva upp,” sade den lilla ostyrige gossen och, begagnande sig af det ögonblick, då hans moster plockade upp några leksaker som han hade kastat ner, hoppade han på hennes rygg, slingrade så sina små ben omkring henne, att hon hvarken kunde stiga upp eller blifva fri från honom. Förgäfves bannades hon, den lilla skälmen inspärrade henne än starkare; han qväfde henne till den grad att hon knappt förmådde säga: Gå bort Walter, gå härifrån, du gör mig illa; jag är mycket ond på dig. Gå då din väg, Walter, ropade Georg Hayter; hvarföre gör du intet som man befaller dig? Gå, lemna din moster i fred; kom till din kusin Georg.
— Jag vill icke gå till Kusin Georg, sade den lilla gossen, jag är bra här.” Den stackars mostren var nödsakad att lägga sig på knä och bjöd förgäfves till att åtskilja hans små sammanknäppta händer, med hvilka han nästan qväfde henne, då hon i en hast fann sig befriad ifrån honom: någon hade med våld slitit honom derifrån, och barnet stod på golfvet, innan hon blef varse Kapten Wentworth, som kommit att hjelpa henne.
Hennes känslor, då hon såg honom bredvid sig, betog henne all förmåga att tacka honom; hon lutade sig öfver lilla Calle, för att dölja sin rörelse: den godhet med hvilken han hade befriat henne ifrån den lilla vildbasaren, den tystnad han bibehållit under detta uppträde, öfvertygade henne, att han icke eller ville höra hennes tacksägelser. Wentworth sprang med det lilla barnet, som ville slå honom med knytnäfven; de gjorde begge två ett sådant väsende, att om hon också velat säga några ord, hade han ej kunnat höra dem. Dessa serskildta händelser verkade en sådan oreda i hennes tankar, en sådan plågsam sinnesrörelse, att hon gick ut just då Maria och hennes svägerskor kommo in. De hade hört Kaptens röst, och skyndade sig att råka honom. Alice hade nu ett godt tillfälle att lära känna de åtskilliga personernas kärlek och svartsjuka, som här voro samlade; men hon kunde icke stanna qvar; hon märkte endast att Georg Hayter var Kapten ganska obenägen; hon hade hört honom med harm säga då Wentworth tog bort barnet: ”Hvarföre lydde du mig icke, Walter; när jag tillsade dig att ej plåga din moster?” Ljudet af hans röst uttryckte hans ånger öfver, att han låtit Kapten förekomma sig; men hvarken Georg Hayters eller den andra personens känslor kunde intressera henne förr än hon hade lugnat sina egna. Hon blygdes öfver sitt hjertas svaghet: huru kunde hon till den grad blifva upprörd öfver ett sådant lappri? Emellertid var hon det och hon behöfde nästan en hel timmas ensamhet och eftertanke, för att återhemta sig. Det fattades henne icke andra tillfällen till anmärkningar: hon hade icke varit nog ofta tillsammans med de personer som borde vara föremålet för dem, för att göra sig en riktig tanke derom, och dem hon hade skulle icke hafva tillfridsställt hvarken Carl eller Maria; och hon ansåg Kapten vara lika litet betagen i Henriette som i hennes syster; Alice kom ännu alltförväl ihåg Fredriks kärlek, för att kunna tro att han hade någon för Henriette eller Lovisa; han kände endast den smickrade fåfängans känsla för tvenne vackra flickor, som visade honom tusende artigheter; men det var likväl troligt att det slutligen ledde till kärlek, och hon tyckte sig finna att han var mer böjd för Lovisa, hvilken tycktes endast lefva för honom, under det att Henriette ännu stundom betraktade sin kusin, och blef tankfull då han icke syntes märka henne: i förargelsen, eller ock kanske i hoppet att draga Georg till sig, gjorde hon sig då kokett för Kapten, och Georg aflägsnade sig dagligen allt mer och mer.
I sin bedröfvelse, hade Alice den tillfridsställelsen att vara öfvertygad, att Wentworth icke utstakat någon plan till förförelse, och att han icke hade den ringaste aning om det lidande han förorsakade den unge mannen, eller om de anspråk denne förut haft på Henriettes hjerta; man kunde icke upptäcka något tecken till seger i hans uppförande: han hade endast orätt deruti, att han höll till godo begge de unga personernes förekommande artighet. ”Hvarföre är jag icke åtminstone hans vän! tänkte Alice, jag skulle då upplysa honom om det lidande han emot sin vilja kan förorsaka; jag skulle leda hans val, som ännu är oafgjordt, på den som kan gifva honom sitt hjerta, utan att såra den stackars Georg.” Ack! Alices hjerta led också, och kanske hade hon icke haft styrka att verkställa detta uppsåt, som skulle beröfva henne alla förhoppningar till sällhet. Efter något bemödande, tycktes Georg Hayter lemna fritt fält åt sin medtäflare; han kom icke till Upercross på tre dagar; han hade äfven den styrkan att icke begagna sin morbrors bestämda bjudning, att spisa middag der: han föregaf affärer. Herr Musgrove och hans hustru trodde det, och sade att han tager lifvet af sig med sitt beständiga läsande; Maria hoppades, att Henriette hade gifvit honom ett bestämdt afslag, Carl sade skrattande: endast små tvister emellan de älskande! de försona sig nog. Alice beundrade hans mod; hon önskade kunna likna honom.