Familjen Elliot/10
| ← Nionde kapitlet |
|
Elfte kapitlet → |
| Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot. |
TIONDE KAPITLET.
En morgon, då Carl Musgrove och Kapten Wentworth voro på jagt och de tvenne systrarna i Hyddan arbetade i sin enslighet, kommo fröknarna Musgrove och klappade på salongsfönstret; det var en skön Novemberdag, och, som de sade, ämnade de göra en lång promenad; i förbigående kommo de för att fråga om miss Alice ville göra dem sällskap; hvad Maria angick, så visste de att hon fruktade blifva trött och föreslog henne således icke att följa med dem; men detta var nog för att gifva henne lust dertill.
”Nå, sade hon, med ovilja, hvarföre tror ni att jag icke tycker om långa promenader? Det är min svaga sida, och jag är likaså god fotgängare som ni: jag förklarar således att jag vill följa med eder.” Alice blef genom ett ögonkast emellan Henriette och Lovisa, öfvertygad, att det var just detta som de alldeles icke ville. Deras svägerska var stygg, och regerades i synnerhet af motsägelseanda; under promenaden gick hon, när andra ville hvila sig, och hvilade när andra ville gå, och föredrog alltid en motsatt väg emot den de ville följa; beklagade sig öfver solen, molnen, värmen, kylan och vägarna, med ett ord, hon var odräglig. Förgäfves gjorde Alice allt hvad hon kunde, för att afråda henne ifrån att gå ut, erbjöd sig att blifva hemma hos henne; men Maria hörde icke der på, och hon ville, att hon skulle göra sällskap. De yrhättorna, sade hon, springa alltid förut, och du följer med mig.” De beslöto då att gå, Alice kunde icke hindra detta slags nödtvång, som var en följd af familjens vanor, att aldrig företaga sig något utan att meddela det åt andra, antingen de önskade det eller icke. ”Jag begriper ej sade Maria, hvad som gifvit mina svägerskor anledning att tro mig besvärad af promenad; visst är jag två eller tre år äldre än de, men jag går likaså lätt: de yrhättorna hade blifvit ganska missnöjda om jag blifvit hemma. Kan man neka då de komma för att hämta en? man måste alltid göra dessa fruntimmer till viljes. Just som de skulle gå, kommo de begge jägarne tillbaka; de förde hem en ung hund som störde deras jagt, och ämnade sedan fortsätta den; men de unga damerna föreslogo dem att deltaga i promenaden, och yrkade så länge derpå, att de läto öfvertala sig. Kom då, sade den ifriga Lovisa, och tog Kapten under armen, vi äro väl så mycket värda som en hare och vi skole ej låta er springa så mycket.” Om Alice kunnat förutse att de så skulle råkas, hade hon nekat att följa med; men dels af intresse och dels af nyfikenhet, tyckte hon att hon nu icke borde ändra sig, och de gingo nu alla sex. De unga Musgroves valde ställe för promenaden; Maria föreslog ett annat; men Lovisa och Wentworth hade gått förut; man måste väl följa efter. Maria emottog sin mans arm och Henriette följde Alice, men man såg tydligt huru Henriette brann af begär att hinna opp Lovisa och Kapten. Alice, som ej tyckte om att tvinga någon, begagnade sig af tillfället, som en smal gångstig erbjöd henne, der två ej kunde gå i bredd, för att skilja sig ifrån Henriette, och blifva efter med sin svåger och syster. Denna promenad var ej så alldeles utan nöje för henne; hon tyckte om att hafva kroppsrörelse, och att gå långa vägar; väderleken var angenäm; ännu hade man en ganska skön höstdag och besvärades icke af värma, solen tycktes liksom leende bjuda den vackra årstiden ett stilla farväl; dess strålar skimrade på de gulnade bladen och den upplysta häcken. Alice erinrade sig några skaldestycken öfver hösten, denna årstid, som onekligen har ett eget inflytande på snillet, smaken och känslan, och som, kanske, mer än våren har gifvit hvarje namnkunnig poet ämne till de charmantaste beskrifningar, der allt andas den ljufvaste melankoli. Man närmade sig till hvarandra; utan att vilja det; hon hörde Kaptens och de begge systrarnas samtal, men kunde ej upptäcka något som var anmärkningsvärdt; de talade som ungt folk vanligtvis bruka tala, då de söka att behaga hvarandra, och som gläda sig åt att vara tillsammans. Wentworth tycktes den dagen vara mycket mera sysselsatt med Lovisa än med Henriette, och visserligen bemödade hon sig mer om att fästa hans uppmärksamhet än systren. Henriette var temligen alfvarsam, och Lovisa deremot, hade alldeles slagit sig lös; men, emot sin vana; förenade hon en skymt af känslofullhet till sin glädtighet: hon sade något som frapperade Alice.
Efter ett loftal öfver den sköna dagen, tillade Kapten: ”Väderleken tyckes vara enkom beställd för Amiralen och Sophie: De hade kommit öfverens att göra en lång utvandring på morgonen, och kanske ropa de an oss ifrån en af dessa kullar; de ämnade sig åt denna sidan; vi torde träffa dem i något dike; jag försäkrar eder att det händer dem ofta; men min syster säger att det bekommer henne icke något, och att det gör henne detsamma om hon kör omkull eller icke, allenast det sker med Amiralen.
— Det förvånar mig icke, sade Lovisa: i hennes ställe skulle jag tänka på samma sätt om jag älskade så, som hon älskar amiralen: jag ville alltid vara med honom, ingen ting skulle hindra mig, och jag valde hellre att falla omkull med honom, än att försiktigt ledas af en annan. Detta sades med värma och förtjusning.
”Verkligen? utropade Wentworth med samma ton: Ack! bästa Lovisa, jag högaktar detta tänkesätt hos er.” Några ögonblicks ömsesidig tystnad följde härpå.
Alice var också försänkt i drömmar: höstens behag hade förlorat sig och ovilkorligen fylldes hennes ögon med tårar. Den lättsinniga bekymmerslösa Lovisa uttryckte nu, hvad hon tusende gånger förut erfarit och ännu skulle kunna erfara. För hvilka usla betänkligheter hade hon icke uppoffrat alla sina förhoppningar, hela sin sällhet, och dens kärlek som hon såg nära att för alltid fästa sig vid ett föremål, hvilket, visserligen icke som hon, skulle hafva den dårskapen att afstå sin lycka! Under fruktan att låta hänföra sig af sina sorgliga tankar, och att icke kunna dölja den smärta hon kände, försökte hon att besegra sin tankfullhet, och, upplyftande sina ögon, frågade hon om man icke var på den vägen som går till Winthrops ägor, der Hayters bodde: ingen tycktes märka hennes fråga.
Alice bedrog sig icke; man var på Winthropa ägor: sedan man hade gått vid pass en halffjerdingsväg uppföre vidsträckta inhägnader, der allt gaf tillkänna en nära belägen gård och der den vilda naturen alldeles förlorade sig, anlände sällskapet till den högsta af de kullar, som skilde Upercross från Winthrop, hvilket låg på andra sidan vid foten af en kulle. Huset, utan prydnader, utan regelbundenhet, var lågt och omgafs af logar, fähus och alla de byggnader, som tillhöra en landtgård.
Nå, Gud förlåte! utropade Maria; der är det afskyvärda Winthrop; jag anade icke att vi voro det så nära: åh! nu gå vi intet längre, hoppas jag; vi måste vända om till Hyddan, jag är alldeles uttröttad.”
Henriette som var grubblande, förvirrad, missnöjd med sig sjelf, då hon intet såg sin kusin Georg skynda emot sig, erkännande sin orättvisa emot honom, var af sin svägerskas mening; men det var hvarken Carl eller Lovisa: ”Nej, utropade Carl, det är omöjligt! — Nej, nej sade Lovisa lifligt;” tog sin syster afsides och talade sakta och med häftighet till henne: Under tiden förklarade Carl sitt beslut att göra sin moster Hayter ett besök, då han var så nära, och försökte att öfvertala sin hustru, att äfven uppfylla denna skyldighet. Alice förenade sig med honom, att förmå Maria dertill, men det var förgäfves; i detta fall visade hon den ihärdigaste envishet; och då han sade henne, att som hon vore så trött, kunde hon hvila sig en qvart vid Winthrop, svarade hon med den spetsigaste ton i verlden: ”Det är ganska säkert att jag icke går och instänger mig att qväfvas i ett af dessa fula, låga rum, som jag ej kan fördraga! Du må gå om du vill; hvad mig beträffar så hvilar jag mig mycket bättre och angenämare på denna kulle.”
Efter några tvister, några öfverläggningar, beslöt brodren och de begge systrarna att Carl och Henriette skulle gå till gården att helsa på deras faster och kusiner, och de andra skulle vänta på dem vid kullen. Henriette tvekade ännu; Maria bad henne stanna qvar; Lovisa deremot, önskade att hon skulle gå till Georg; både hon och Carl bad med så mycken värma, att hon slutligen samtyckte dertill. Lovisa följde dem halfvägs till kullen, talande alltid sakta till Henriette, som afhörde henne under tystnad. Alice, Kapten och Maria, väntade på henne: medan Kaptens ögon följde de begge systrarna på gångstigen till kullen, sade Maria: ”är det icke rätt obehagligt för mig, Kapten, att hafva sådana relationer? Men jag försäkrar er, att jag ej mer än tvenne gånger i min lefnad varit der, och att jag icke har lust att återgöra det.”
Han svarade henne endast med ett småleende och en blick, som uttryckte ironi och förakt, hvars betydelse Alice fullkomligt väl förstod. — Sjelfva spetsen af denna kulle var ett angenämt ställe, som beskuggades af små träd. Lovisa kom tillbaka. Maria, som endast tänkte på sig sjelf, intog ett beqvämt ställe på en trädstam och förklarade att hon satt förträffligt, och tycktes vara ganska nöjd så länge man var omkring henne; men då Lovisa föreslog Kapten att plocka nötter, och de skiljdes på längre afstånd ifrån henne, och hon alldeles förlorat dem ur sikte, öfverfölls hon af ledsnad; hon uppsökte ämne till gräl, i afseende på stället, der hon satt, sade att hon vore öfvertygad att Lovisa hade funnit ett bättre, och ingen ting kunde afhålla henne ifrån att sälla sig till dem: hon följde den gångstig de hade tagit, hon vände sig åt alla sidor och kunde icke upptäcka dem. Alice, som icke hade någon lust att störa deras teteàtete, låt sin syster gå, och satte sig på en liten gräsplan, beskuggad af en grön häck. Maria kom tillbaka och beklagade sig med bitterhet öfver Kaptens och Lovisas ohöflighet. Sodan hon setat en stund hos Alice, steg hon åter upp, sägande att hon hade föresatt sig att söka rätt på dem och banna dem. Alice, som verkligen var trött, gladde sig öfver att få hvila, och lemnade icke sin plats. Några ögonblick derefter, hörde hon bakom sig, på andra sidan af häcken, Kapten och Lovisa, som talade med hvarandra: Lovisas röst frapperade genast hennes öra: hon talade ganska lifligt; då de nalkades det ställe, der Alice satt, utan att kunna bli sedd, hörde hon dem tydligt; de satte sig icke långt derifrån, med ryggarne vände åt henne. Lovisa fortfor: ”Och jag har slutligen öfvertalat henne att gå dit, oaktadt Marias narraktiga anmärkningar. Bör jag väl låta afvända mig ifrån att råda till en rättskaffens sak derföre, att det faller en sådan menniska in att tänka annorlunda? Nej, nej; när mitt förstånd och mitt hjerta gillar en sak, kan intet i verlden förändra mig. Henriette hade beslutit att på morgonen gå till Winthrop; det var ändamålet med vår promenad, och hvarföre vi ville gå allena; det föll Maria in att följa med oss, och jag såg det ögonblicket nära, då min syster varit nog svag att gifva efter för hennes nycker, och fly detta hus, dit en ganska vigtig omständighet kallade henne.
— Jag tror verkligen, att om ni ej varit, så hade hon icke gått dit, sade Wentworth.
— Visserligen, och jag blyges på hennes vägnar.
— Till lycka för er syster, var ni ståndaktig, och jag lyckönskar er. Efter hvad jag nu hört af er och hvad mina egna ögon bekräftat, vill jag icke lotsa vara okunnig om det jag bordt så lätt se. Hela hennes lefnads ve eller sällhet, och hans, som intresserar henne, fordrade detta steg; och då det gäller saker af sådan vigt, då man ser sig försatt i omständigheter, som fordra mod, ståndaktighet, viljans kraft, så bör man icke så lätt gifva efter för andras tänkesätt, för barnsliga afsigter och fremmande inflytelser. Edert hjerta är ett älskvärdt och ljuft ting; men jag ser med nöje att eder karakter är mera bestämd och afgörande; om ni vid hennes sällhet och uppförande fäster det värde hon förtjenar, så bjud till, att så mycket möjligt är ingifva henne denna ädla ståndaktighet: en obeslutsam och svag karakter, som ger vika för andras inflytande, är den högsta af alla olyckor; man kan aldrig lita på något hos sådane menniskor; intet intryck, ingen känsla kan äga bestånd: i dag älskar man er, man svär en evig beständighet; i morgon kommer en så kallad vän och öfvertygar er, att det är en dårskap, och utan motstånd rättar ni er efter hennes tanke. Nej, nej, endast ståndaktighet kan förvissa om sällhet.” Och utan att störas plockade han en rätt vacker nöt ifrån en gren, under hvilken de suto; han visade Lovisa den, sägande: ”Se denna nöt, af naturen utrustad med en egen kraft, har hon emotstått höstens stormar; icke en prick på hennes sköna yta, Icke ett enda ställe är skadadt; tack vare hennes ståndaktighet, hon har bibehållit all sin friskhet och skönhet under det de flesta af hennes likar hafva fallit, förtorrkade och onyttiga, på gräsvallen, eller blifvit förtrampade af vandrarens fot.” Detta yttrade han med en ton, som var blandad med entusiasm och skämt och hade ett eget behag; men som icke dess mindre genomborrade den stackars Alices hjerta; hon kände allt för väl tillempningen af dessa ord, och jemförde sig med hasselnöten, som fallit och förtrampades af mängden. Wentworth fortfor ur en alfvarsammare ton: ”Min första önskan för alla som intressera mig, är att de förblifva ståndaktiga, sade han. Om ni vill, Lovisa, bibehålla eder skönhet och sällhet i eder ålders sommar, och ännu i eder lefnads höst, så måste ni bibehålla eder nuvarande ståndaktighet, allt edert välde öfver er sjelf.”
Han tystnade. Lovisa svarade intet; Alice var beredd på hennes tystnad; det hade förvånat henne, om hon i ögonblicket hade haft ett svar tillreds på en sådan fråga, framställd med likaså mycken klokhet som känsla. Hon förstod alltförväl den unga flickans tankar, och tviflade icke att hon ju skulle starkt fästa sig vid den älskvärde och känslofulle mannen, som höll till henne detta smickrande tal. Beträffande sig sjelf, återhöll hon andedrägten, af fruktan att man skulle höra henne. Lovisa sade slutligen: ”Henriette har verkligen en nog svag karakter, och låter styra sig af min svägerska, som föraktar Hayters derföre, att de icke äro rika nog och lefva på enkelt landtmannavis. Maria motsäger mig oupphörligt med sitt oförstånd och sitt högmod, Elliotska högmodet (ni vet att detta uttryck gäller som ett ordspråk här i grefskapet;) hon har något för mycket af denna familjs narraktiga högmod; endast Alice är ett undantag derifrån. Vi hade alla önskat att Carl gift sig med Alice; jag förmodar ni vet att han friat till henne?”
Efter ett ögonblicks tystnad sade Kapten:
”Har hon gifvit honom korgen?
— Ack! ja, visserligen!
— När skedde det?
— Jag vet det icke precist; Henriette och jag voro då i pension; men jag tror det var ett år förr än han gifte sig med Maria. Huru gerna jag önskat att hon samtyckt dertill! Så älskvärd! så god! Ack! vi skulle mycket mera älskat henne, och Carl skulle vara mycket lyckligare. Pappa och mamma hafva alltid trott, att hennes förtroligaste vän, Lady Russel, öfvertalat henne att gifva min bror nej. Carl var ej nog lärd, nog älskvärd, för att behaga Lady Russel; Alice företager ingen ting utom hennes råd; i annat fall hade hon nog tagit Carl, och jag är rätt ledsen öfver att detta giftermål ej blef utaf.
— Jag sluter deraf, att miss Elliot också är utan karakter,” sade Wentworth. De hade stigit upp och fortsatte nu deras väg; Alice hörde ingen ting mer; det tycktes henne som Kapten ej talade vidare. Hennes sinnesrörelse qvarhöll henne en stund på samma ställe; det kostade henne mycket bemödande att återhemta sig innan hon steg upp; hon hade ej hört något ondt sägas om sig; men hon kände likväl nu Wentworths tankar om hennes karakter, i afseende på hennes afslag åt honom; hon visste hvilket hårdt intryck det hade gjort. Den blandning af harm och nyfikenhet, som röjde sig i hans tal om henne, var tillräcklig att bedröfva henne. Så snart hon var i stånd dertill, gick hon att möta Maria; och, då hon träffat henne, följdes de åt till deras första samlingsställe nära intill muren. Hon var angelägen, att alla kommo tillsammans för att återvända hem; enslighet och tystnad voro för henne ett behof.
Kapten och Lovisa voro de första; Carl och Henriette dröjde icke eller att komma; de förde med sig Georg Hayter. Lovisa gick leende dem till mötes; Alice kunde icke höra något af hvad de sade. Kapten var icke eller med i förtroendet; men nog var det påtagligt att en förklaring ägt rum mellan kusinerna, och att de moln, som hvilat öfver dem, voro skingrade; deras blickar uttryckte förtjusning; försoningen var tydlig. Henriette, som syntes litet flat, var inom sig ganska belåten: den unga presten kunde intet styra sin glädje: de begge älskande voro blott till för hvarandra, samt åtskiljdes icke ifrån den stund de återförenades och tills de kommo fram till Upercross.
Nu tycktes allt vara gynnande for Lovisa. Wentworth var likaså beställsam omkring henne, som Georg Hayter omkring Henriette; han lemnade henne icke ett ögonblick under promenaden: då gångstigen blef smalare, drog han sig närmare intill henne; och ingendera beklagade sig öfver trängsel. Oförmärkt delade sällskapet sig i tre partier, och afståndet emellan dem var nog långt för att icke höra hvarandras tal: man kan lätt föreställa sig att Alice hörde till det parti, som efter allt utseende var minst lifligt, ty hennes hjerta var åtminstone likaså upprördt som hennes följeslagares. Hon gick tillsammans med Carl och Maria och då hon var trött emottogs med nöje svågerns arm; han var vid ett ganska gladt lynne, då han talade med henne; men alldeles motsattsen, då han talade med sin hustru, som hade förtörnat honom, då hon nekade att göra honom sällskap till Winthrop; han visade henne det derigenom, att han beständigt drog undan sin arm, som hon stödde sig vid, för att med sitt spö afslå näslorna vid kanten af häckarna, och då Maria beklagade sig och brummade deröfver, att hon gick åt den sidan der häcken var, släppte Carl sina begge följeslagerskors armar, för att springa efter en vessla och att se på en ekorre, som klängde upp i träden; sedan kom han springande tillbaka, tog sin svägerskas arm och gjorde henne sin ursäkt, under det Maria med våld tog sin mans arm, och bannade honom för den ringa aktning han visade henne.
Ängen, i hvilken de voro, låg nära en körväg, på hvilken man nyss hörde någonting framrulla, som häckens höjd hindrade dem att se; när de kommo fram till gärdesgården, sågo de Amiralens phaeton. Herr och Fru Croft hade fulländat deras öfverenskomna promenad, och reste nu tillbaka till Kellinch-Hall: de stannade, och då de hörde hvilken väg fotgångarne hade tillryggalagt, erbjödo de en plats åt den af fruntimmerna, som var mest trött; det besparade henne mer än en fjerdingsväg, och de skulle i alla fall förbi Upercross. Deras bjudning antogs icke; de unga damerna, som hellre gingo arm i arm med sina älskare, voro icke trötta; Maria fann sig mankerad, då de icke gjorde denna proposition serskildt till henne: Jag, som är gift, och som har en så klen helsa! tänkte hon med sin vanliga sjelfkärlek: Och likväl öfverensstämde det icke med hvad Lovisa kallade Elliotska högmodet, att sitta sjelf tredje uti en liten phateon, dragen af en häst. Alice hade gerna stigit upp i den, men hon ville icke lemna sin syster, hvilken hon såg färdig att få ett anfall af sin nerfsvaghet. De fortsatte således alla den lilla vägen, och passerade gärdesgården på motsatta sidan.
Amiralen hade lyftat upp piskan för att mana på hästen, när Kapten Wentworth hoppade öfver häcken, för att tala vid sin syster, och det han sade henne förstod man af det som efterföljde. ”Miss Elliot, ropade Fru Croft straxt derefter, jag är öfvertygad att ni är ganska trött, unna oss det nöjet att återföra eder hem, jag besvär er derom. Se här sade hon, och makade sig till sin man, ni ser att här är ett förträffligt rum; om vi voro så smala som ni, vore det rum för två personer; men begagna er nu af detta; kom, kom, jag ber er, jag vill det ändtligen.” Alice gick ännu, hon tackade; men den gången nöjde Crofts sig icke med hennes afslag; Amiralen förenade sig med sin Fru; begge fordrade nu att hon skulle stiga upp i phaetonen, och förklarade att de trodde, att hon föraktade deras simpla åkdon, om hon icke uppfyllde deras önskan. Så, på sätt nödgad, ansåg hon sig förbunden att gifva vika; knappt hade hon samtyckt, förr än, utan att säga ett ord, Kapten Wentworth nalkades henne, tog vördnadsfullt hennes hand, och hjelpte henne upp i phaetonen.
Ja, det var han, det var Fredrik, och nästan samma Fredrik som fordom! hon kände ännu tryckningen af denna hand, som hon alltid älskade; ja, det är denna samma hand, det är hans vilja som har satt henne der: han hade sett att hon var trött, han hade då lemnat någon uppmärksamhet åt henne, då hon trodde honom endast vara sysselsatt med Lovisa, och han har velat att hon skulle hämta hvilan vid hans systers sida. Denna disposition till hennes fördel, och som kom så alldeles oförmodadt, rörde henne på det ömmaste. Denna omständighet förklarade mycket för henne; hon förstod hvad som föregick i Wentworths själ; han kunde intet förlåta henne, men han hade icke förgätit huru mycket han hade älskat henne; han fördömde hennes svaghet, att öfverge honom, han underhöll äfven en orättvis förtrytelse; han älskade henne icke mera af kärlek, efter som han tycktes vilja fästa sig vid en annan qvinna, men han kunde intet se henne lida, utan att komma henne till hjelp. Hvad hon tyckt sig märka då han frälste henne från lilla Walter, stadfästade han nu; det var en lemning af hans första känslor, endast en ingifvelse af vänskapen; det var ett nytt bevis af hans goda hjerta, af denna älskvärda karakter, som så starkt fästat henne vid honom och som väckte hos henne en rörelse, som var på en gång så ljuf och så smärtande, att hon icke kunde säga hvilkendera öfverträffade den andra.
Hennes första svar på Herr och Fru Crofts artiga anbud följde liksom händelsevis, och hon talade nästan endast med gester. De hade rest halfva vägen utan att hon kunnat säga hvarom hennes reskamrater hade talat. Då hon vaknade ur sina drömmar, fann hon, att ett och samma föremål sysselsatte dem alla tre; de talade om Fredrik.
”Visserligen tänker han väl gifva dig en af dessa unga flickor till svägerska, Sofi, sade Amiralen; hvilkendera råder ni till, miss Elliot? och du, Sofi, föredrager du någondera af dem?”
De äro goda flickor, sade Fru Croft med en lugn ton.
Miss Elliot begrep af detta svar, att hon intet fann dem serdeles älskvärda, och att hon tyckte att hennes bror kunde få något bättre: hon tillade: ”Det är en ganska aktningsvärd slägt; man kan icke vara förenad med bättre menniskor. . . . Min bästa Amiral, akta dig för den der pålen, vi köra omkull; akta dig!”
Amiralen lemnade henne tömmarna, hon handterade dem med mycken försigtighet, för att undvika de djupa spåren. Alice smålog åt deras sätt att köra, som hon inbillade sig var en tafla af deras lefnad. Amiralen tycktes i början vara den som styrde; men vid den ringaste svårighet som mötte, lät han föra sig af sin fru, och fann sig väl deraf. De beledsagade henne lyckligen till hyddan. Miss Alice tackade dem och gick in ganska upprörd. Fredrik hade sysselsatt sig med henne, och denna omständighet öppnade ett vidsträckt fält för hennes tankar och känslor.