Familjen Elliot/11
| ← Tionde kapitlet |
|
Tolfte kapitlet → |
| Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot. |
ELFTE KAPITLET.
Tiden till Lady Russells återkomst nalkades, sjelfva dagen dertill var utsatt, och Alice hade lofvat att komma till henne så snart hon vore hemkommen till Kellinch-Lodge; hon sysselsatte sig således med sin afresa, och det inflytande som detta ombyte af hem skulle hafva på hennes närvarande öde. Hon blef boende i samma by som Wentworth, en half fjerdingsväg nära honom, i samma socken, bevistande gudstjensten i en och samma kyrka, och förmodligen skulle det snart blifva mycket umgänge emellan begge husen; hon hade den öfvertygelsen att Lady Russel, oaktadt sina fördomar, ändock skulle tycka rätt mycket om Fru Crofts: allt detta hade hon emot sig; men å en annan sida, var Wentworth för det mesta vid Upercross, så att då hon aflägsnade sig deri från, tycktes hon ännu undvika den mannen, som var henne så kär. Hvad sällskapet angick, så vann hon på bytet, då hon öfvergaf Maria för Lady Russel. Hela hennes önskan var att, om det blef möjligt, kunna undvika att träffa Wentworth på Kellinch-Hall; dessa rum, vittnen till deras första möte, och den förbindelse som deraf följde; dessa trädgårdar, dessa bosquéer, der hon så ofta hade promenerat, stödd vid hans arm, talande om deras tillkommande sällhet, återväckte hos henne alltför smärtande minnen. Men isynnerhet var hon ledsen att Lady Russel och Kapten möjligtvis skulle råkas på något ställe; de kunde icke älska hvarandra eller önska en förlikning; då hennes vän såg henne tillsammans med Fredrik, skulle hon icke underlåta att betrakta dem begge, och snart skulle hennes genomträngande blick upptäcka att Alice ännu älskade, men icke var älskad.
Det var orsaken till hennes bekymmer, då hon lemnade Upercross, ehuru hon kände att hon varit der alltför länge. Maria, som lättligen ledsnade vid det som omgaf henne; hade ingenting mer att säga henne; lilla Calle behöfde ej längre sin goda mosters omsorger; Musgroves hade väl annat att göra än sysselsätta sig med henne! Nu var det tid att resa: emellertid inträffade en oförmodad händelse, som ännu en tid qvarhöll henne hos Musgroves.
Tvenne dagar hade förflutit utan att man sett kapten Wentworth vid Upercross; man började att oroa sig öfver hans frånvaro, då han kom och förklarade orsaken dertill.
Han hade fått ett bref ifrån sin vän och kamrat, kapten Harvill, som underrättade honom, att denne vän bosatt sig i Lyme[1] öfver vintren. Denne lilla vackra stad, belägen vid hafvet, låg endast omkring fem mil från Kellinch-Hall, och, utan att ana det, befunno de sig temligen nära hvarandra. Kapten Harvill hade för tvenne år sedan, vid en sjödrabbning, fått en alfvarsam blessyr, och hade från den tiden ej varit riktigt frisk; Wentworths oro öfver denne vän, som låg honom så ömt om hjertat, gjorde, att han beslutit resa till Lyme; han hade varit der i tjugufyra timmar, och var nu återkommen. Hans rättfärdigande var nu fullkomligt, hans öfverspända vänskap, ett lifligt intresse för sin lidande vän, som yttrades med värma, och beskrifningen om Lymes kringliggande nejder, förtjuste till den grad de unga Musgroves, att de i ögonblicket fattade det beslut att göra Kapten sällskap, som talade om att återvända dit: det låg endast fyra och en half mil från Upercross. Ehuru November månad ingått, var väderleken så vacker man kunde önska vid denna årstid. Lovisa, som var den ifrigaste för detta parti, beslöt kort och godt, att det skulle gå i verkställighet; hennes begär att utföra de förslager hon uppgjorde, stärktes än mer derigenom, att hon ville bevisa denna ståndaktighet i karakteren, som Wentworth så lifligt hade prisat. Hon afböjde alla pappa och mamma Musgroves invändningar, som ville att man uppsköt det till sommaren. Men slutligen, öfvervunne af Lovisas enträgenhet, samtyckte de der till, med förbehåll att den kloka och försiktiga Alice följde med. Första förslaget var att resa på morgonen, för att återkomma samma afton; men af medlidande för sina hästar, ville Herr Musgrove icke tillåta en så lång resa; dessutom insåg han, att en enda dag i November månad var alldeles för kort tid, för att resa fram och åter och se sig något omkring i Lyme; det beslöts således att tillbringa natten der och ej vara hemma vid Upercross förr än middagstiden den följande dagen.
Man samlades då i herrgården; och oaktadt hvars och ens noggrannhet, att vara der i god tid, hade klockan slagit nio när Herr Musgroves vagn, i hvilken de fyra damerna suto, och Carls karickel, der Kapten satt med honom, rullade ned för den långa backen utanför Lyme, och körde in i staden; det var klart, att de då icke hade mera tid öfrig, än som behöfdes för att se Wentworths vän och att springa öfverallt.
Sedan de rest utföre en brant gata, kommo de till ett af de förnämsta värdshusen, de lagade sig der i ordning, beställde middag, gingo sedan ut igen för att promenera vid hafsstranden. Årstiden var för långt framliden, för att kunna njuta af de åtskilliga nöjen Lyme erbjuder under badtiden; salongerna voro tillslutne, nästan alla badgäster bortresta; knappt funnos der några andra än invånarne. Sjelfva staden har ingenting märkvärdigt utom sitt pittoreska läge, och sin förnämsta gata, hvilken ser ut som hon hängde öfver hafvet; och en promenad på bryggan, som sträcker sig långt utmed en liten täck vik, som, under den årstiden, då baden nyttjas, är ganska liflig, medelst antalet af de badande, och det, för deras beqvämlighet konstigt inrättade machineriet: sjelfva bryggan, dess gamla murar, dess nya försköningar, och den vackra bergskedjan, som upphöjer sig öster om staden, är just det som af främlingar beundras i Lyme; och man skulle ock verkligen vara mycket främmande för det sköna i naturen, för att icke öfverraskas af denna stadens omgifningar, och de landskap, som ligga rundt omkring den; Yarmouth med sina höga kullar och sina vidsträckta slätter, och framförallt dess lilla behagliga hamn, på landsidan omgifven af mörka klippor, hvars kringspridda qvarlefvor på sanden formera beqväma sittställen för den trötte vandraren, som under det han hvilar sig, kan betrakta de hvälfvande vågorna, och det beständigt omvexlande intressanta skådespelet af den omätliga hafsrymden.
Längre bort har man byn Pinny med sina irrgångar af grönskande häckar emellan de nakna klipporna; midtföre, trädgårdar fullsatta med stora träd, blandade med tät skog, som visar huru många generationer gått förbi sedan det första stycke, som nedföll från bergen, beredde jorden att emottaga utsädet till dessa träd, så olika till slag, storlek, skapnad, och hvilka erbjuda en lycklig sammanblandning af de mångfalldiga schatteringarne i den angenäma och tjenliga färg, hvarmed skaparens godhet prydt naturen. Lymes belägenhet och omgifningar likna ön With, och böra äfven som den, flere gånger besökas, så att man skall fullkomligt erfara behaget deraf.
Sällskapet från Upercross genomvandrade några ödsliga, ledsamma gator, som sluttade neråt, och kommo till stranden, hvilken de följde långsamt, och gåfvo akt på flodens återkomst; de anlände till ett galler som kallas Lobben, om hvilket kapten Wentworth hade talat, och som retade nyfikenheten. Vid slutet af detsamma låg ett litet hus, nedanför en uråldrig fördämning, hvars datum var okändt; detta hus beboddes af hans vänner Harvill: Kapten lemnade sällskapet för att gå till dem, med löfte att snart återkomma.
Ingendera af inbyggarne i Upercross tröttnade vid att se och beundra den sköna nejden; sjelfva Lovisa tycktes icke märka att Wentworth längesedan hade lemnat dem, när de sågo honom komma tillbaka, i sällskap med ett fruntimmer och tvenne herrar, redan kände genom Fredriks berättelse; det var kapten Harvill, hans fru och en sjöofficer, som hette Bentick och bodde hos dem. Bentick hade varit första löjtnanten på Laconia, som Wentworth förde; han hade talat mycket om den unge mannen för dem, icke allenast som en förträfflig officer, på hvilken han satte ett högt värde, men äfven som en man, den han i alla afseenden ansåg värd aktning, så väl för sina personliga egenskaper och kunskaper, som för sitt sorgliga öde, med hvilket Kapten gjort dem bekante och som i synnerhet rörde fruntimmernas känslofulla hjertan,
Han hade med passion älskat kapten Harvills syster; de voro förlofvade med hvarandra, och de väntade endast på att Bentick skulle få någon mera förmögenhet och en befordran, för att sedan gifta sig, hvilket ej borde kunna dröja längre än högst två år. Men hvilken dödlig kan räkna på lifvet och sällheten. Förmögenheten och befordran vunnos, och Fanny Harvill hade gått bort för alltid; hon dog föregående sommaren, under det hennes älskare var till sjös: han återkom och fann endast sin fästmös graf. Fredrik Wentworth trodde att en karl omöjligt kunde vara mera fästad vid en qvinna, än hans vän Bentick var det vid Fanny, och följaktligen djupare bedröfvad. Denna grymma tilldragelse hade helt och hållet förändrat hans karakter; ditintills hade han varit glad, liflig och full af eld, nu var han alfvarsam, stilla och öfverlemnade sig med passion åt ensligheten och läsning. Den vänskap, som var emellan honom och Harvill, hvilken han ansåg som en bror, hade, så vida det var möjligt, än mera tilltagit genom hans olycka, hvilken afbrutit alla giftermålsförslager; med Harvill och hans hustru kunde han begråta sin Fanny och omtala henne: öfvertygad att i deras hjertan finna den ömmaste sympathi; han reste ej mera ifrån dem. Deras vistande i Lyme passade för hans belägenhet, sjöluften och hafsbaden, vid hvilka han vant sig, passade för hans helsa, som hade lidit af denna oförmodade olyckshändelse; den sköna nejden, och den enslighet han njöt tre fjerdedelar af året, allt öfverensstämde här med hans nuvarande tycke och sinnesförfattning. Hans första förtviflan hade småningom öfvergått till denna stilla melankoli, som väcker ett så starkt intresse, och som äfven väckte det ganska djupt för honom, och alla beklagade honom uppriktigt.
Jag tror likväl att jag är olyckligare, tänkte Alice: slutligen underkastar man sig med undergifvenhet det som omöjligen kan förändras, en olycka, som den Allsmäktiges hand pålagt oss; men den man ådragit sig sjelf, som man kunnat undvika, är väl ännu förskräckligare. Hvilken sorg att se en annan bemäktiga sig det föremål, som vi älskade! Wentworth är förlorad för mig, liksom han icke mer vore till, och hans närvaro, hans älskvärdhet, underhåller känslan och sorgen, som tiden snart skall utplåna hos kapten Bentick. Jag kan ej tro att hans sällhet skall för alltid vara förbi; han är ung, han är karl, han tröstar sig nog, han glömmer sin Fanny och blir lycklig med en annan; och jag . . . så tänkte hon, då hon mötte Wentworths vänner, hvilka äfven varit hennes om hon hade blifvit hans maka.
De träffades, och Wentworth presenterade dem för hvarandra. Kapten Harvill var lång, hade ganska mörk hy, men såg icke dess mindre mild och känslofull ut; han haltade litet, och hade ett sjukligt utseende, hvilket gjorde att han såg äldre ut än Fredrik. Oaktadt det uttryck af lidande, som hvilade öfver Benticks ansigte, såg han ut att vara yngst af alla tre; kanske derföre att han var mindre till vexten, och hans anletsdrag mindre starka. Hans utseende svarade emot det begrepp man hade gjort sig om honom, det var sådant, som man vanligen målar en romanhjelte; hans anletsdrag voro behaglige, hans stora blå ögon, oftast nedslagna, uttryckte den högsta melankoli, hans mun var vacker, men intet leende kom öfver hans läppar. Han helsade artigt och med behag, men deltog icke i samtalet; han var just hvad man borde vara, då man genomgått en våldsam och djup smärta.
Kapten Harvill, som, ehuru han stod långt efter Wentworth i anseende till snillet och skönheten, hade en gentlemans ton och hållning, en ädel enkelhet förenad med värma och ett förbindande sätt. Herr Harvill, ehuru med någon mindre verldskännedom, var lika lifligt anlägen att bevisa sin välvilja. Deras älskade Wentworths vänner blefvo alla deras egna; de ålade dem med hjertats hela förtrolighet, att spisa middag hos dem. Den måltid, som redan var beställd på värdshuset, var nu ett godt skäl att ej sätta dem i detta bryderi: de gåfvo efter, men förebrådde vännen Wentworth, att han fört sitt sällskap till någon annan i Lyme än till sin vän Harvill. Det låg i deras sätt så mycken uppriktighet och hjertlighet, en så redlig och liflig tillgifvenhet för Wentworth, en grad af gästfrihet som är så sällsynt nu för tiden, och som återförde minnet till de gamla patriarkerne, att Alice var förtjust deraf. Hennes sinnen upplifvades; det förekom henne som hon vore ibland gamla vänner, hvilka hon alltid älskat. Huru skulle icke de äfven hafva älskat deras kära Wentworths följeslagerska genom lifvet, tänkte hon, och huru skola de icke älska henne! tillade hon och kastade en blick på Lovisa; vid hvilken Fredrik sakta talade. Den arma Alice hade ganska svårt att dölja sitt hjertas rörelse, och att återhålla tårarna, som framträngde ur hennes ögon. Man måste likväl tillbringa några minuter hos deras nya vänner: rummen voro så små, att endast den önskan att få se dem hos sig, gjorde det tänkbart. Sjelfva Alice förvånades i början deröfver; men denna känsla utbyttes snart emot den af beundran öfver de snillrika medel, som kapten Harvill användt, för att så mycket möjligt var draga den mesta fördel af en så inskränkt boningsplats och göra den fullkomligt beqväm, med iakttagande af allt som utestängde köld och blåst från dörrar och fönster. Älskare af natural-historien, hade han under sina resor samlat åtskilliga sällsynta trädslag, och som, väl bearbetade, utgjorde ganska prydliga möbler. Han hade dessutom en skön snäcksamling arrangerad med en förträfflig smak, hvilket mycket roade Alice; det var frukter af hans resor, lönen för hans mödor och omsorger. Allt hvad Alice här såg, den tafla af sällhet och huslig hvila, som denna boning erbjöd, gjorde på henne ett, både ljuft och sorgligt intryck.
Kapten Harvill, ehuru ej okunnig, var likväl ingen vetenskapsidkare, och använde en ringa del af sin tid åt läsning; men han åtog sig att binda in och på ett beqvämt sätt iordningställa sin vän Benticks Böcker, som deremot läste ganska mycket; han hade sjelf inredt ett ganska vackert bibliothek, som pryddes af förträffliga och väl valda böcker. Under detsamma var hans samling af stenarter, växter, insekter m. m. Hans förlamade ben hindrade honom att taga mycken rörelse; men hans fintliga snille och hans naturliga fallenhet upptäckte för honom tusende sätt till nyttiga sysselsättningar. Han ritade, svarfvade, gjorde charmanta verktyg för fruntimmersarbeten, leksaker åt barnen, plånböcker och pennfoder, stora fisk- och jagtnät: aldrig var kapten Harvill sysslolös. Alice var i förtjusning; det föreföll henne att sällheten än en gång skulle fly från henne, då hon lemnade detta hus; här fann hon någon att tala med. Lovisa var också utom sig, och talade med hänryckning om sjömännens karakter och om deras sällhet till sjös; ömsom berömde hon deras öppenhjertighet, deras enighet, deras rättskaffenhet, deras redlighet, deras tillgivenhet för sitt stånd och för alla föremål som rörde dem, deras kärlek för hustru och barn, ifrån hvilka de fleste äro så länge skilda, och som de återse med så mycken glädje: hon försäkrade med sin vanliga munvighet, att sjömännen voro de bästa menniskor i verlden, och att de ensamt förstodo att sjelfve vara lycklige, att bibringa sällhet åt sin omgifning, att endast de förtjenade att älskas, högaktas och att aldrig få afslag af en förnuftig och känslofull qvinna. Louise predikade omvändelse; Alice svarade icke, så mycket gillade hon detta förnuftsslut.
De gingo tillbaka till värdshuset, för att kläda sig och äta middag. Allt var, genom Wentworths omsorg, så väl anordnadt att ingen ting fattades, ehura årstiden ej var den vackraste och värdfolket ej väntade ett så stort sällskap, och att Lyme för det närvararande hade brist på goda matvaror. Alla voro nöjda utom den stackars Alice, som fann det hårdare än hon hade föreställt sig, att deltaga i ett sällskaps-nöje med Fredrik Wentworth, sittande vid samma bord i denna vällefnad, denna vänliga glädtighet, som upplifvade dem alla för hvarandra, undantagande Fredrik för Alice och Alice för Fredrik. Han var ganska artig mot henne, men gick aldrig öfver en viss gräns af vanlig höflighet, och man kan lätt förstå, att hon deruti var alltid något efter; deras sätt att vara utvisade derigenom en fullkomlig likgiltighet, som å ena sidan var ganska naturlig och så väl spelt å den andra, att det nästan såg ut som de aldrig hade kändt hvarandra.
Natten var för mörk för att möjligtvis kunna återvända till kapten Harvills hus, dit ingången var temligen svår; men kapten hade lofvat dem ett besök emot afton; han kom, åtföljd af sin intressanta och sorgsna vän. Detta var dem alldeles oväntadt; ty de hade alla anmärkt att han såg nedslagen och missnöjd ut bland fremmande. Förmodligen var det hans vanliga sätt, som ej hindrade honom att göra sin älskade Wentworths vänner ett besök; men då den första komplimangen var gjord, inföll han åter i sin dystra melankoli, och deltog icke i den allmänna glädjen. Under kapten Wentworths och Harvills samtal, erinrade de hvarandra tusende anekdoter från den tiden de voro tillsammans på sjön, hvilket sysselsatte och roade fruntimmerna, och i synnerhet Lovisa, som hade en afgjord smak för hafvet och vistandet på ett fartyg. Alice, tröttad af hennes öfverdrifna förtjusning, till hvilken hon alltförväl förstod anledningen, och som hon satt bredvid Bentick, förmådde överensstämmelsen i deras sorgliga öden henne att tilltala honom, och nästan tvingade honom att göra hennes bekantskap. Han var i början ganska sluten och besvarade hennes artighet endast med några höfliga enstafviga ord; men Alices förbindande utseende, hennes ljufva röst och hennes tal, verkade slutligen, och han gaf Alice ersättning för den köld han i början visade henne. Bentick blef småningom förtroligare, han talade mera, han tycktes med nöje af höra hvad denna älskvärda varelse sade honom; han svarade derpå och ett intressant samtal uppstod emellan dem angående litteraturen. Ingendera hade på längre tid haft tillfälle att tala med någon, som hade smak derföre; de öfverensstämde i åtskilliga fall, i synnerhet rörande poesien, den Alice älskade, dock icke så som kapten Bentick, hvilken gjorde det med passion; han talade med mycken värma och liflighet om den rikedom som öfverflödade i de namnkunniga och moderna poeternes skrifter, ibland andra Scotts och Byrons, då han jemförde dem, och forskade hvilket af deras alster miss Elliot mest tyckte om. Marmion, Sjöfröken, Giaourn, Corinths belägring m. fl. blefvo analyserade och ett föremål för en liflig undersökning; Bentick kunde dem nästan utantill; han uppläste ur minnet flere sidor, beundrade vexelvis Scotts ljufva känslofullhet och hans förtjusande beskrifningar öfver naturen, och med än mer hänryckning och en upprörd röst dem han gjorde öfver ett af smärta såradt hjerta, och en själ som dignade under olyckan och melankolin, hvilket Byron på ett så sublimt sätt hade skildrat. Det var klart att allt det, som hade någon likhet med den unge mannens öde, skulle underhålla hans sorg, och att han derigenom lifligt närde sin saknad och sina minnen. Alice förstod, att ingen försökte leda hans tankar på andra föremål och hans håg till någon annan läsning, hon önskade och hoppades att kunna blifva honom nyttig derigenom, att hon sökte förmå honom att göra något våld på sig sjelf för att öfvervinna sin sorg. Detta samtal tycktes snarare öka den, hon såg mer än en gång hans ögon fuktas, under hans poetiska citationer, man skulle kunna tro att han önskade att blifva förstådd, och han anförtrodde sina favorit-poeter att meddela sina lidelser åt den känslofulla varelsen, som gerna lyssnade till hans tal. Då han hade slutat, vågade hon säga, huru hon hoppades att han icke endast sysselsatte sig med poesien? Ehuru mycket behag den ock äger, tillade hon, minskas det likväl derigenom, att det kanske endast är inbillningen och snillet, som tecknade dessa rader, hvilka så oemotståndligen uppröra känslan hos den, som läser dem. En djup och alfvarlig känsla lemnar en sällare förmåga att noggrannt sysselsätta sig med de reglor, som den goda poesien fordrar, hvilken ofta gör på läsaren ett konstladt intryck, och farligt för den, som har ett verkligt lidande. Bentick tänkte i tysthet på hvad Alice sade; men hans blick vittnade att, långt ifrån att bedröfva honom, behagade honom snarare denna allusion på hans belägenhet, hon uppmuntrades derigenom att fortfara, och då hon insåg att hon kunde öfvertyga honom, ålade hon honom att ibland läsa en god prosa, och att sålunda återkomma till det verkliga, som allenast kan lindra lifvets qval. På hans uttryckliga begäran, anviste hon honom några författare i moralen, utmärkte för deras gudsfruktan, några samlingar af gamle historieskrifvare, eller store mäns lefverne, hvilka haft sin dryga del af lidelser och burit dem med ståndaktighet och värdighet, med ett ord, allt sådant som kunde höja och styrka en ung mans nedslagna sinne, och gifva honom de bästa föreskrifter och de värdigaste efterdömen af verldslig och andelig undergifvenhet.
Den unga Bentick afhörde henne med uppmärksamhet, syntes tacksam för det deltagande hon visade honom, och ehuru hans rörelse på hufvudet och en djup suck sade henne, att han icke trodde att läsning kunde utplåna en sådan sorg som hans, antecknade han de arbeten som hon föreslagit honom, lofvade henne att skaffa sig dem och att läsa dem.
Då aftonen var förliden, och hvar och en gått till sitt, kunde Alice icke afhålla sig ifrån att småle vid den tanken, att hon kommit till Lyme för att predika tålamod och undergifvenhet för en ung karl, som hon aldrig förut hade sett.” Ack! tänkte hon, jag undervisar liksom de flesta moralister och predikanter i det, som jag ej är i stånd att sjelf utöfva, och man kunde gerna använda detta ordspråk på mig: ”Läkare, läk dig sjelf.”
- ↑ Lyme, landningsställe vid Dorsetshire, der man tager salta sjöbad.