Fasans dal/Kapitel 10
| ← Kårmästaren. |
|
Fasans dal. → |
TREDJE KAPITLET.
Logen 341, Vermissa.
Dagen efter den kväll som varit så rik på spännande tilldragelser flyttade Mc Murdo från den gamle Jakob Shafters hus och slog sig ned hos änkan Mac Namara i stadens yttersta utkant. Scanlan, hans första bekantskap från tåget, fick kort därefter anledning att flytta till Vermissa, och dessa två delade bostad. Några flera inackorderingar funnos för tillfället icke i huset, och värdinnan var en tillmötesgående gammal irländska, som lät dem vara i fred, så att de njöto av en frihet i tal och handling, högt värderad av personer som ha gemensamma hemligheter.
Shafter hade givit så pass mycket med sig att han tillät Mc Murdo att intaga sina måltider i huset, när han så fann för gott, så att det kunde visst icke sägas att hans umgänge med Ettie blivit avbrutet. Tvärtom blev det innerligare och mera förtroligt under veckornas fortgång.
I sitt sovrum i den nya bostaden ansåg Mc Murdo sig utan fara kunna taga fram sina myntstämplar, och under stränga tysthetslöften fingo ganska många av bröderna i logen komma och se dem, var och en vid avskedet medförande några prov på de falska mynten, så utomordentligt skickligt tillverkade, att det ej medförde den allra minsta fara att använda dem i handel och vandel. Varför Mc Murdo, i besittning av en så underbär förmåga, skulle nedlåta sig till att alls förrätta något arbete, var en olöslig gåta för hans kamrater, fastän han sökte klargöra för var och en som frågade honom, att om han levde utan några synliga inkomstkällor, skulle han snart bli eftersatt av polisen.
En polisman var honom redan på spåren, men lyckan gjorde, att denna omständighet mera gagnade än skadade honom. Efter första presentationen förgingo icke många aftnar utan att han fann vägen till Mc Gintys guldkrog eller ”salong” för att där göra närmare bekantskap med ”gossarna” — den skämtsamma benämning under vilken denna farliga liga, som förpestade trakten, inom sig var känd. Hans raska väsen och oförfärade språk siorde honom till allas gunstling, under det att det snabba och om sakkännedom vittnande sätt varpå han skjutsade av en motståndare i ett litet handgemäng i barrummet tillvann honom det råbarkade sällskapets aktning. Men en annan händelse höjde honom ytterligare i deras uppskattning.
Just vid den tid då gästerna voro som talrikast öppnades en afton dörren och in trädde en man i gruvpolisens enkla blå uniform och dithörande mössa. Gruvpolisen var en särskild kår, som underhölls av järnvägarna och bergverksägarna för att stödja den ordinarie civila polisen, som stod fullkomligt hjälplös gent emot det organiserade banditväsen som satte skräck i hela distriktet Det blev tyst då han steg in, och mången nyfiken blick kastades på honom. Men i vissa delar av Förenta staterna råder det ett egendomligt förhållande mellan polisen och brottslingarna, och Mc Ginty själv, där han stod bakom sin disk, visade ingen förvåning då polismannen slog sig ned bland hans kunder.
— En styv visky, för det är kallt i kväll, sade polisofficeren. Jag tror inte vi träffats förr, kommunalråd?
— Ni är väl den nye kaptenen? sade Mc Ginty.
— Det slår in det. Vi lita till er, kommunalråd, och till de övriga ledande borgarna i fråga om ordningens upprätthållande i detta samhälle. Kapten Marvin är mitt namn.
— Vi skulle reda oss bättre er förutan, kapten Marvin, sade Mc Ginty kallt, ty samhället har egen polis och behöver inte några importerade varor. Vad är ni väl annat än kapitalisternas avlönade verktyg, lejd av dem att misshandla eller skjuta ned fattigare medborgare?
— Se så, se så, det där ska vi inte disputera om, sade officeren helt godlynt. Jag antar, att vi alla göra vår plikt, sådan vi uppfatta den, men alla kunna inte se sakerna på samma sätt. Han hade tömt sitt glas och ämnade gå, då hans blick föll på Jack Mc Murdö, som med rynkad panna stod bredvid honom. Hallå! utbrast han och mätte honom från huvud till fot. Se en gammal bekant!
Mc Murdo ryggade tillbaka.
— Jag har aldrig i mitt liv varit vän vare sig med er eller med någon annan polissnok, sade han.
— En gammal bekant är inte alltid en vän, sade poliskaptenen och skrattade. Ni är Jack Murdo från Chicago, det är säkert, och det är inte värt att ni nekar för det.
Mc Murdo ryckte på axlarna.
— Jag ämnar visst inte neka för det, sade han. Tror ni, att jag skäms för mitt eget namn?
— Det hade ni allt anledning att göra.
— Vad f-n menar ni med det? röt han och knöt nävarna.
— Seså, Jack, skrävel tar inte på mg. Jag var anställd vid polisen i Chicago innan jag kom till den här otäcka kolkistan, och jag har inte svårt att känna igen en Cicago-skälm.
Mc Murdo blev lång i synen.
— Inte vill ni väl påstå, att ni är Marvin vid Chicagos Central?
— Ditåt lutar det! Jag är gamle Teddy Marvin, till er tjänst. Där uppe ha vi inte glömt när Jonas Pinto blev skjuten.
— Det var inte jag som sköt honom.
— Jaså, var det inte det? Det kan man kalla ett opartiskt intyg, eller hur? Hans död inträffade emellertid mycket lämpligt för er — annars hade kanske ni blivit hängd för falskmyntning. Men låt det förflutna vara glömt, ty oss emellan sagt — ehuru jag kanske nu överskrider min befogenhet — så kunde man inte få fulla bevis mot er, och Chicago står er öppet i morgon dag.
— Jag trives bra där jag är.
— Hm, jag har emellertid nu påpekat hur saken står, och ni är en butter tvärvigg som inte ens tackar mig för det.
— Jag förmodar, att ni verkligen menar väl, och jag tackar er, sade Mc Murdo i föga vänlig ton.
— Jag håller tyst med det förgångna, så länge jag ser, att ni lever hyggligt, sade kaptenen, men gör ni nu något snedsprång, så blir det en annan historia. God natt med er nu — och god natt, kommunalråd,
Han lämnade barrummet, men dessförinnan hade han skapat en lokal hjälte. Man hade förr hört talas om Mc Murdos bedrifter i det fjärran Chicago. Han hade dock med ett leende själv avvisat alla frågor, som om han icke velat skryta med sin storhet. Men nu hade saken fått officiell bekräftelse. Barkunderna skockade sig kring honom och tryckte kraftigt hans hand. Från den stunden var han hedersledamot av samfundet. Han kunde dricka skarpt utan att det mycket märktes på honom, men hade icke den aftonen hans kamrat Scanlan varit till hands och lett honom hem, är det troligt att den firade hjälten kommit att sova under disken.
En lördagsafton blev Mc Murdo upptagen i logen. Han hade trott, att det skulle gå för sig utan någon ceremoni, enär han var ordensledamot i Chicago. Men i Vermissa gällde en särskild ritus, som de höllo styvt på och som varenda recipient måste underkasta sig. Logen sammanträdde i ett för dylika möten avsett stort rum i Föreningshuset. Omkring sextio ledamöter infunno sig i Vermissa, men dessa representerade ingalunda organisationen i dess helhet, ty det fanns flera andra loger i dalen och åter andra på ömse sidor om bergen, som utbytte ledamöter när något av vikt var på färde, så att brott kunde begås av män som voro främlingar i trakten. Sammanlagt voro ej mindre än femhundra män spridda över koldistriktet.
I det ganska nakna samlingsrummet hade männen samlats kring ett långt bord. Vid sidan om detta stod ett annat, lastat med buteljer och glas, och åtskilliga av sällskapets medlemmar hade redan riktat sin uppmärksamhet därpå. Mc Ginty innehade hedersplatsen. På huvudet bar han en svart sammetskalott över det lurviga svarta håret samt kring halsen en purpurfärgad stola, så att han liknade en präst, som presiderar vid en diabolisk ceremoni. Till höger och vänster om honom sutto logens högre officianter, bland vilka skymtade Ted Baldwins grymma, formsköna ansikte. Var och en av dessa män bar ett bredt band eller en medaljong som sinnebild av sin syssla.
De flesta av dessa voro till mogen ålder hunna män, men för övrigt bestod sällskapet av unga karlar mellan aderton och tjugufem år, villiga och dugliga verktyg, som utförde de äldres uppdrag. Bland de äldre männen voro många vilkas anletsdrag vittnade om den inneboende själens grymma, laglösa beskaffenhet; men såg man dem alla i genomsnitt, var det svårt att tro, att dessa livliga unga karlar med de öppna anletsdragen i verkligheten voro en farlig mördarligas medlemmar, vilkas sinnen undergått en så fullkomlig sedlig förvridning, att de yvdes över sin skicklighet i yrket och med den djupaste vördnad betraktade den man, som hade rykte om sig för att ”göra snygga affärer”.
Enligt deras förvända uppfattning hade det blivit en modig och ridderlig handling att erbjuda sig att skada personer, som aldrig gjort dem något ont — personer, som de aldrig i hela sitt liv sett. Sedan brottet blivit begånget, grälade de om vilken det var, som utdelat det ödesdigra slaget, och roade sig själva och sällskapet med att beskriva den mördades nödrop och ryckningar.
I början hade de gått till väga med en viss hemlighetsfullhet, men vid den tid, som denna berättelse skildrar, voro deras åtgärder ganska oförställda, ty lagens ständiga bevis på oförmåga att fälla dem hade ådagalagt å ena sidan, att ingen vågade vittna mot dem, å den andra, att de hade obegränsad tillgång till egna vittnen och en väl fylld kassakista, som satte dem i stånd att anlita Förenta staternas mest glänsande: juridiska förmågor. Under tio långa år av våldsdåd hade ingen strövare blivit sakfälld. Den enda fara som hotade strövarna låg hos själva offret, som om än övermannat och överraskat någon gång lämnade sitt märke på angriparna.
Mc Murdo hade blivit förberedd på att något prov väntade honom, men ingen hade velat säga honom varuti det bestod. Han blev av två högtidliga bröder förd till ett yttre rum. Genom plankväggen hörde han sorlet av många röster från sällskapet innanför. En eller två gånger tyckte han sig höra sitt eget namn, och han förstod, att de avhandlade hans kandidatur. Därefter inträdde den inre vakten med gehäng i grönt och guld över bröstet.
— Kårmästaren befaller att mannen bakbindes, förses med ögonbindel och ledes in.
Tre män togo nu av honom rocken, veko opp högra armens ärm, drogo ett rep om armarna ovanför armbågarna och bundo honom. Därefter satte de efi tjock svart mössa över hans huvud och övre delen av ansiktet, så att han ingenting såg. Och så ledde de in honom i stora salen.
Det var becksvart och kvavt under huvan. Han hörde prasslet och sorlet omkring sig, och så ljöd Mc Gintys röst dovt och avlägset genom öronlapparna.
— John Mc Murdo, sade rösten, är ni redan ledamot av den gamla Frimannaorden?
Han bugade sig jakande.
— Är er loge nr 29, Chicago?
Åter bugade han sig.
— Mörka nätter äro otrevliga, sade rösten.
— Ja, för främlingar stadda på resa, svarade han.
— Molnen äro tunga.
— Ja, oväder nalkas.
— Äro bröderna tillfredsställda? frågade kårmästaren.
Ett allmänt bifallssorl gav sig till känna.
— Vi veta, broder, på grund av edert tecken och kontratecken att ni är en av oss, sade Mc Ginty. Vi vilja emellertid underrätta er om att i detta grevskap, liksom i åtskilliga närliggande, ha vi åtskilliga ceremonier liksom åtskilliga plikter, som ställa krav på duktiga män. Är ni beredd att prövas?
— Jag är beredd.
— Är ni oförfärad?
— Jag är oförfärad.
— Bevisa det genom att taga ett steg framåt.
Då dessa ord uttalades kände han trycket av två hårda uddar mot ögongloberna och det var som om ett steg framåt medfört risken att få ögonen utstungna. Han tog dock steget, och trycket upphörde. De närvarande gåvo till känna sitt bifall.
— Han är oförfärad, sade rösten. Kan ni fördraga smärta?
— Med samma tålamod som någon annan.
— Pröva honom.
Han hade svårt att avhålla sig från att skrika till, ty en förfärlig smärta genomilade underarmen, Det var icke långt ifrån att han svimmat, men han bet sig i läppen och knöt händerna för att dölja sin ångest.
— Mera än så tål jag väl.
Nu blev det ljudliga applåder. En vackrare reception bade aldrig blivit bevittnad inom logen. Man klappade honom på ryggen och huvan rycktes av honom. Blinkande och leende stod han och tog emot brödernas lyckönskningar.
— Ännu ett ord, broder Mc Murdo, sade Mc Ginty. Ni har redan svurit hemlighets- och trohetseden, och ni vet ju att varje förbrytelse däremot straffas med ögonblicklig och ondviklig död?
— Jag vet det, sade Mc Murdo.
— Och ni godkänner under alla omständigheter den nuvarande kårmästarens regemente?
— Det gör jag.
— I namn av logen 341, Vermissa, hälsar jag er följaktligen välkommen till logens privilegier och överläggningar. Ni, broder Scanlan, sätter nu fram dryckesvarorna, och vi dricka vår värdige broders skål.
Man hade lämnat Mc Murdo hans rock, men innan han satt den på sig, undersökte han sin högra arm, som ännu sved förfärligt. På underarmens muskel syntes en cirkel, omslutande en triangel, djup, röd, sådan brännjärnet ristat den. Ett par av de närstående drogo upp ärmarna och visade sina logemärken.
— Vi ha alla gått igenom detsamma, sade en av männen, men alla ha inte visat samma mod som ni.
— Å, det var väl ingenting, sade han, men nog brände och värkte det.
Sedan de skålar som åtföljde ceremonien blivit druckna, fortskredo logens förehavanden. Mc Murdo, som ej var van vid annat än det prosaiska tillvägågångssättet i Chicago, lyssnade till det följande med öppna öron och med mera överraskning än han ville visa.
— Enligt promemorian, sade Mc Ginty, åligger det oss först att läsa följande brev från fördelningschefen Windle i Merton County, logen 249. Han säger:
”Min bästa herre! Ett jobb måste utföras på Andrew Rae of Rae & Sturmash, kolägare här i trakten. Ni torde minnas, att er loge är oss skyldig återtjänst för lånet av två bröder, när fråga var om patrullerande polisen förliden höst. Var god skicka oss två duktiga karlar. De tagas om hand av skattmästare Higgins här i logen och ni känner hans adress, Han skall visa dem, när och huru de skola handla. Er i frihet J. W. Windle, D. M. A. O. F.”
— Windle har aldrig vägrat oss sin hjälp när vi bett att få låna en eller ett par karlar, och det tillkommer icke oss att avslå hans bön. Mc Ginty tystnade och såg sig om i rummet med sina glanslösa, elaka ögon. Vem erbjuder sig att vara med om jobbet?
Åtskilliga unga män räckte upp handen. Kårmästaren betraktade dem med ett gillanda leende.
— Ni passar bra, Tiger Cormac. Sköter ni det så bra som sist, går det väl an. Och ni, Wilson?
— Jag har ingen pistol, sade volontären, en yngling i tonåren.
— Det skulle vara första försöket, inte sant? Nåja, någon gång måste ni bli åderlåten. Det blir ju en storartad början. Vad pistolen beträffar, har man nog en i reserv åt er. Anmäl er om måndag — det är tids nog. Ni hälsas med jubel, när ni kommer tillbaka.
— Får man någon belöning den här gången? frågade Cormac, en undersätsig, mörkhyad, brutal ung man, vars vilda sinnelag tillvunnit honom binamnet ”Tiger”.
— Tala inte om belöning. Ni gör det egentligen för hederns skull. När det är gjort, torde det skramla några dollrar i bottnen på sparbössan.
— Vad har karlen gjort? frågade unge Wilson.
— Det tillkommer inte er och era gelikar att fråga vad han gjort. Hans dom har fallit där borta. Saken angår inte oss. Vad vi ha att göra är att utföra den för deras räkning, såsom de skulle ha gjort det för vår. Apropå det, så komma i nästa vecka två bröder från Mertonlogen hit över för att utföra litet arbete här i närheten.
— Vad ä' det för ena?
— Det är klokast att inte fråga om det. Vet man ingenting, kan man ingenting intyga, och då undgår man ledsamheter. Men nog är det karlar som sköta sig, när de komma i farten.
— Och nu kan det vara på tiden! utbrast Ted Baldwin. Folk har kommit ur vanan här i trakten. Senast förliden vecka råkade tre av våra män ut för förman Blaker. Honom ä' vi mycket skyldiga, och han skall allt få full betalning.
— På vad? viskade Mc Murdo till sin granne.
— Ett hagelskott som tar! utbrast mannen med ett gapskratt. Vad är er tanke om vårt sätt, broder?
Mc Murdos brottsliga själ tycktes redan ha insupit den anda som rådde i det usla samfund, varav han var ledamot.
— Jag tycker det är bra, sade han. Här passar det bra att vara, om man har stål i sig.
Några av dem som sutto honom närmast hörde orden och skänkte dem sitt bifall.
— Vad var det för något! frågade den svarthårige kårmästaren från andra ändan av bordet.
— Det är vår nye broder, som finner vårt sätt i sin smak, sir.
Mc Murdo reste sig hastigt upp.
— Jag ville bara säga, vördade kårmästare, att om en man behöves, skulle jag räkna det för en ära att bli utsedd att hjälpa logen.
Starka applåder hälsade dessa ord. Man kände på sig att en ny sol stack upp över horisonten. Några av de äldre tyckte, att det gick nästan litet för fort.
— Jag håller före, sade sekreteraren Harraway, ett gråskägg med rovfågelsfysionomi, som satt bredvid ordföranden, att broder Mc Murdo bör vänta tills logen finner för gott att använda honom.
— Jag menade visst inte något annat. Jag är i era händer, sade Mc Murdo.
— Er tid kommer, broder, sade ordföranden. Vi ha antecknat er som en villig man, och vi tro, att ni kan bli till gagn här i trakten. Det är fråga om en liten sak i kväll, varvid ni kan hjälpa till, om ni vill.
— Jag väntar tills det blir något som lönar mödan.
— Kom i alla fall med i afton, så får ni lära er, vad vi gå för här i samhället. Jag skall längre fram ge närmare upplysningar. Dessförinnan — han såg på promemorian — har jag ytterligare ett par saker att förelägga mötet. Först och främst vill jag fråga skattmästaren hur vårt bankkonto står. Pensionen till Jim Carnaways änka skall utbetalas. Han blev ihjälslagen under det att han arbetade för logen, och det åligger oss att se till, att hon ingenting förlorar.
— Jim blev skjuten i förra månaden, när de försökte döda Chester Wilcox från Marley Creek, upplyste Mc Murdos granne.
— Affärerna stå bra för tillfället, sade skattmästaren, some hade bankboken öppen framför sig. Firmorna ha på sista tiden varit ädelmodiga. Max Linder & Co. ha betalt femhundra för att få vara i fred. Walker Brothers ha skickat in ett hundra, men jag dristade återsända dem och begära femhundra. Hör jag inte av dem före onsdagen, torde deras hissverk komma i olag. Vi måste i fjol bränna deras kolbrytare innan de togo reson. Västra sektionens kolbolag har inbetalt sin årsavgift. Vi ha medel tillgängliga att motsvara alla krav.
— Nå, hur är det med Archie Swindon? frågade en broder.
— Han har sålt sina lotter och lämnat distriktet. Den gamle kanaljen skrev ett brev till oss och sade, att han hellre var en fri sotare i Newyork än en stor gruvägare som stod under kontroll av en utpressarliga. Det var tur för honom. att han schappade, innan brevet kom fram. Jag tänker, att han inte mera kommer att visa sig här i dalen.
En äldre, slätrakad man med ett vänligt ansikte och bred panna reste sig från motsatta ändan av bordet.
— Herr skattmästare, sade han, får jag fråga vem det var som köpte den mans egendom som drevs från distriktet?
— Ja, broder Morris. Den köptes av Stat-och Mertonjärnvägsbolaget.
— Och vem köpte Tedmans och Lees gruvor, som förra året på samma sätt kommo i marknaden?
— Samma bolag, broder Morris.
— Och vem köpte Mansons och Shumans järnverk, vem köpte Van Dehers och Atwoods, vilka alla på sista tiden blivit frånträdda?
— Alla inköptes de av West Gilmertons stora gruvbolag,
— Jag inser inte, broder Morris, sade ordföranden, att det gör oss någonting vem som köper dem, efter de ändå inte kunna ta dem med sig utom distriktet.
— Med all vördnad för er, högt aktade kårmästare, anser jag att det gör oss ganska mycket. Denna procedur har nu fortgått under tio långa år. Vi driva så småningom alla de mindre gruvägarna från yrket. Vad blir resultatet? Vi finna dem ersatta av stora bolag på t. ex. ”Järnvägen” eller ”Allmänna järn” som ha sina direktörer i Newyork eller Filadelfia och ej fästa sig vid våra hotelser. Vi kunna taga igen skadan på deras lokala ombud, men det betyder ej annat än att andra bli hitskickade i deras ställe. Och vi göra det farligt för oss själva. De mindre gruvägarna kunde icke skada oss. De hade varken pengar eller makt att göra det. Så länge vi inte pressade dem alltför hårt, skulle de förbliva i vårt våld. Men om dessa stora bolag märka, att vi stå mellan dem och deras utdelningar, komma de varken att spara möda eller utgifter för att få oss fast och ställa oss inför rätta.
Allmän tystnad följde på dessa olycksbådande ord, allas ansikten mulnade och dystra blickar växlades. Sällskapet hade varit så mäktigt och allrådande, att blotta tanken på att vedergällning möjligen bidade blivit bannlyst från sinnena. Men då nu tanken blivit uttalad, isades även de mest oförvägnas blod.
— Mitt råd är, fortfor talaren, att vi handskas mindre hårt med de mindre gruvägarna. Den dag då de alla drivits härifrån, är detta samhälles makt bruten.
Ovälkomna sanningar ser man helst att man slipper höra. Vredgade utrop hördes, då talaren åter satte sig ned. Mc Ginty reste sig med mulen panna.
— Broder Morris, sade han, ni har alltid varit en olycksfågel. Så länge ledamöterna av denna loge hålla ihop, finns det ingen makt imom Förenta staterna som kommer åt dem. Ha vi inte många gånger fått bevis på det inför domstolarna? Jag antar att de stora bolagen lika väl som de små skola finna det lättare att betala än att göra motstånd. Och nu, bröder — under det att Mc Ginty talade tog han av sig den svarta sammetskalotten och gehänget — nu har denna loge slutat sina angelägenheter för i afton, blott ett återstår än att omnämna, innan vi skiljas åt. Tiden är nu inne för sällskaplig vederkvickelse och harmoni.
I sanning sällsam är människonaturen. Här voro de nu, dessa män som icke drogo sig för ett mord, dessa män som mördat familjefadern, mot vilken de ej hyst någon personlig ovilja, utan tanke på hans gråtande hustru och värnlösa barn, men som likväl rördes till tårar av en känslig melodi. Mc Murdo hade en vacker tenor, och om han icke redan tillvunnit sig logens bevågenhet, skulle han ha gjort det genom sitt sätt att föredraga ”Vid stättan jag väntar dig, Mary” eller ”På stranden av Allans älv”.
Redan första kvällen hade recipienten gjort sig till en av de mest omtyckta i förbundet, och man hade redan då förespått honom befordran och höga uppdrag. Men det fordrades andra egenskaper än sällskapliga talanger att bilda en värdig frimannabroder, och det fick han pröva på före kvällens slut. Viskybuteljen hade många gånger gått laget rundt, och männen voro upphetsade och färdiga till allehanda otyg, då kårmästaren reste sig för att än en gång tilltala dem.
— Gossar, sade han, här i staden finns det en man som behöver en uppsträckning, och det tillkommer er att ge honom den. Jag syftar på James Stanger vid Herald. Ni ha väl sett hur han åter tagit till orda mot oss?
Ett instämmande sorl lät höra sig jämte flera frammumlade eder. Mc Ginty tog upp ett urklipp ur västfickan.
— ”Lag och ordning!” Se där överskriften. ”Skräckvälde inom kol- och järndistriktet. Tolv år ha nu förflutit efter de första morden, som bevisade att en brottslig organisation var till finnandes mitt ibland oss. Allt sedan den dagen ha våldsdåden aldrig upphört, och nu ha de nått en höjd som gör oss till en vanära för den civiliserade världen. Är det väl för att vinna slikt resultat som vårt stora land öppnar sin famn för främlingen som flyr från Europas despotiska stater? Är det på det att de själva må bli tyranner över de män som bjudit dem skydd och på det att ett tillstånd av skräckvälde och laglöshet må se dagen i skuggan av stjärnbanerets heliga duk — ett tillstånd som skulle väcka vår fasa om vi läste om det som existerande i Österlandets mest förslappade och förfallna monarki? Männen äro kända. Organisationen ligger i öppen dag. Huru länge skola vi underkasta oss den? Kunna vi väl alltfort leva —” Men nu måtte jag väl ha läst upp tillräckligt av den smörjan! utbrast ordföranden och kastade tidningsurklippet på bordet. På det sättet talar han om oss. Den fråga jag nu framställer är denna: hur skola vi behandla honom?
— Döda honom! ropade ett dussin uppbragta röster.
— Det protesterar jag emot, sade broder Morris — mannen med den breda pannan och det slätrakade ansiktet. Jag säger er, bröder, att vår hand faller för tung över dalen och att vi närma oss den punkt då varenda man kommer att resa sig till självförsvar och tillintetgöra oss. James Stanger är en gammal man. Han är aktad i samhället och inom hela distriktet. Hans tidning representerar allt av bestående värde i dalen. Om den mannen dödas, blir det en uppståndelse i hela staten, som kommer att sluta med vår undergång.
— Och hur skulle väl den kunna åvägabringas, broder Försiktig? skrek Mc Ginty. Skulle det ske genom polisen? Halva polisen är i vår sold och den andra hälften fruktar oss. Eller skulle det ske genom domstolarna och överdomaren? Ha vi inte förr sett, vad de gå för och vad resultatet blivit?
— Det finns en domare som heter Lynch, och han torde ta saken om hand, sade broder Morris.
Häftiga utbrott av vrede mötte detta uttalande.
— Jag behövde bara lyfta fingret, förklarade Mc Ginty, och jag kunde skaffa hit till denna stad två hundra män, som skulle utrymma den från den ena ändan till den andra. Och så höjde han plötsligt rösten och rynkade de hemska svarta ögonbrynen. Hör nu, broder Morris, sade han, jag har ögat på er och det har jag haft en tid bortåt. Själv har ni inte något mod i bröstet och ni försöker betaga andra det mod de äga. Det blir en olycksdag för er, broder Morris, då ert eget namn kommer på promemorian, och jag tror nästan, att jag bör sätta dit det nu.
Morris hade blivit dödsblek, och hans knän tycktes svikta under honom då han föll tillbaka i stolen. Han lyfte glaset i sin darrande hand och drack innan han kunde svara.
— Vördade kårmästare, sade han, jag ber er och logens alla ledamöter om ursäkt, i händelse jag sagt mera än jag bort säga. Jag är en trogen ordensbroder — det veta ni alla — och det är farhågan för logens bästa som kommer mig att ådagalägga oro. Men jag litar mera på ert ord, vördade kårmästare, än på mitt eget, och jag lovar att icke ytterligare förbryta mig.
Kärmästarens min ljusnade, då han lyssnade till de ödmjuka orden.
— Det är bra, broder Morris, sade han. Det skulle kosta mycket på mig, om jag behövde ge er en läxa. Men så länge jag innehar denna stol, skola vi i ord och handling utgöra en enig loge. Och nu, gossar, fortsatte han och såg sig om bland de församlade, skall jag säga er en sak, och det är, att om Stanger lönades efter förtjänst skulle det bli större oro i lägret än önskvärt vore. De där redaktörerna hänga ihop och varenda tidning inom staten skulle ropa på polis och militärbevakning. Men en ordentlig varning kan man i alla fall ge honom. Vill ni åtaga er det, broder Baldwin?
— Säkert! svarade den unge mannen med mycken iver.
— Hur många vill ni ta med er?
— Sex, och två att vakta dörren. Ni kommers med, Gower, och ni, Mansel, och ni, Scanlan och bröderna Willabys.
— Jag lovade den nye brodern att få vara med, sade ordföranden.
Ted Baldwin betraktade Mc Murdo med ögon som vittnade om att han varken förgätit eller glömt.
— Han kan komma med, om han vill, sade han buttert. Det är nog. Ju förr vi gripa oss an, desto bättre.
Sällskapet bröt upp under skrik, tjut och trallandet på dryckesvisor. Barrummet var ännu till trängsel fyllt av gäster, och många av bröderna stannade där. Den lilla trupp som blivit vald till tjänstgöring gick ut på gatan — icke i flock utan fördelad för att ej väcka uppmärksamhet. Det var en kall natt och halvmånen blänkte mot en gnistrande, stjärnbeströdd himmel. Männen stannade och samlades på en gård utanför en hög byggning. Mellan de starkt upplysta fönstren lästes i förgyllda bokstäver ”Vermissa Herald”. Inifrån hördes rasslet av tryckpressen.
— Här nere vid porten kan ni stå och se efter att vägen hålles öppen för oss, sade Baldwin till Mc Murdo, Arthur Willaby kan stanna hos er. De andra följa med mig. Var inte rädda, gossar. Vi ha ett dussin vittnen på att vi just nu befinna oss i Föreningsbaren.
Det var nära midnatt och på gatan syntes endast ett par vandrare på väg hemåt. Sällskapet gick över gatan, knuffade upp dörren till tidningskontoret, och så rusade Baldwin och hans män uppför trappan. Mc Murdo och ännu en stannade där nere. Från rummet ovanför hördes ett anskri, ett rop på hjälp och så ljudet av trampande fötter och fallande stolar. Strax därefter störtade en gråhårig man ut i den övre förstugan.
Han blev fasttagen, innan han hunnit längre, och hans glasögon föllo klingande ned vid Mc Murdos fötter. En duns och ett jämmerrop följde. Gråhårsmannen låg framstupa och ett halvt dussin käppar bearbetade hans rygg. Han vred sig och de långa, magra benen skälvde under slagen. De andra upphörde så småningom, men Baldwin angrep ivrigt mannens huvud, som denne förgäves sökte skydda med armarna. Hans vita hår var sölat av blod. Baldwin böjde sig fortfarande över sitt offer och satte in ett kort slag var helst han kom åt, men helt plötsligt kom Mc Murdo rusande uppför trappan och knuffade undan honom.
— Ni dödar ju mannen, sade han. Så sluta då!
Baldwin såg helt förvånad upp.
— Vad f-n vill ni! skrek han. Vad har ni med det här att göra — ni är ju ny i logen? Tillbaka! Han lyfte käppen, men Mc Murdo hade fått upp sin pistol ur höftfickan.
— Vik tillbaka själv! röt han. Jag skjuter er i ansiktet, om ni rör mig. Vad logen beträffar, var det ju kårmästarens befallning att mannen icke fick dödas — och vad gör ni nu annat än dödar honom?
— Det är sant, anmärkte en av de andra.
— Skynda er, allt vad ni orkar! ropade mannen nedifrån. Det börjar lysa i alla fönstren, och inom fem minuter ha vi hela staden här.
Det hördes verkligen rop utifrån gatan, och en liten skara sättare och tryckare hade samlats nere i hallen och beredde sig til handling. Lämnande redaktörens slaka, orörliga kropp uppe i förstugan, rusade brottslingarna ned och skyndade ut på gatan. Sedan de hunnit fram till Föreningshuset, blandade sig några av dem i trängseln inne på Mc Gintys guldkrog, viskande över disken till basen att uppdraget blivit riktigt fullgjort. Andra — bland dem Mc Murdo — slogo in på sidogatorna och nådde på skilda vägar sina hem.