←  Trettiofjärde kapitlet
Fjärran från vimlets yra
av Thomas Hardy
Översättare: Nino Runeberg

Trettiofemte kapitlet
Trettiosjätte kapitlet  →


[ 71 ]

TRETTIOFEMTE KAPITLET

Ett fönster i övre våningen

Det var mycket tidigt nästa morgon — i en solens och daggens stund. Många fåglars sång sammansmälte i den friska luften, och himlens ljusa blå kläddes här och där av tunna spindelvävar av immaterialiserade moln vilka inte hade någon fördunklande inverkan på dagglansen. Alla scenens dagrar voro gula till sin färg, och alla skuggor voro avdämpade till sin form. Slingerplantorna kring den gamla herrgården nedtyngdes av rader av tunga vattendroppar, som på föremål bakom dem hade inverkan av små glaslinser med hög förstoringsgrad.

Just förrän klockan slog fem gingo Gabriel Oak och Coggan förbi bykorset och vidare ut på fältet tillsammans. De voro ännu jämt och nätt inom synhåll för sin matmors hus, då Oak tyckte att han såg ett fönster öppnas i övre våningen. De två männen doldes i detta ögonblick delvis av en fläderbuske, som nu började smyckas av svarta bärklasar, och de stannade innan de framträdde ur dess skugga.

En vacker karl lutade sig lättjefullt mot föns[ 72 ]terbrädet. Han tittade åt öster och sedan åt väster, såsom en som tar sin första överblick av morgonen. Karlen var sergeant Troy. Hans röda rock var löst påtagen, men inte knäppt, och han hade överhuvud den vårdslösa uppsynen av en soldat som har ledigt.

Coggan talade först, i det han lugnt tittade mot fönstret.

»Hon har gift sig med honom» sade han.

Gabriel hade tidigare uppfattat synen, och stod nu med ryggen åt, utan att svara.

»Jag tänkte nog vi skulle få höra någonting i dag,» fortsatte Coggan. »Jag hörde vagnshjul fara förbi min dörr just efter mörkningen — ni var ute någonstans.» Han såg sig om på Gabriel. »Gode Gud i himlen, Oak, vad ni är vit i ansiktet; ni ser ut som ett lik!»

»Gör jag det?» sade Oak, med ett svagt småleende.

»Luta er mot grinden; jag skall vänta litet.»

»Jaha, jaha.»

De dröjde en stund vid grinden; Gabriel stirrade glädjelöst på marken. Hans tankar ilade hän mot framtiden och såg därstädes utspelas åratal av de ångerfyllda scener av eftertanke, som skulle uppstå ur detta ögonblickets verk av överilning. Att de hade gift sig hade han genast förstått. Varför hade det skett så hemlighetsfullt? Det hade blivit bekant att hon hade haft en förskräcklig färd till Bath, emedan hon missräknat sig på väglängden; hästen hade störtat, och hon hade behövt [ 73 ]mer än två dagar för att komma dit. Det var inte Bathsebas sätt att göra saker i smyg. Med alla sina fel var hon rättframheten själv. Kunde hon ha blivit lockad i en snara? Detta giftermål bragte honom icke blott onämnbar sorg: han häpnade däröver, oaktat han hade tillbragt den förflutna veckan i den misstanke att detta kunde bli slutet på Troys möte med henne utomhus. Hennes lugna återkomst med Liddy hade något skingrat denna fruktan. Just så mycket som den omärkliga rörelse, vilken förefaller som stillhet, skiljer sig från den verkliga stillheten, hade hans hopp, vilket föreföll som förtvivlan, skilt sig från den verkliga förtvivlan.

Inom några minuter rörde de sig åter framåt mot huset. Sergeanten såg ännu alltjämt ut genom fönstret.

»Morron, kamrater!» ropade han med munter röst, när de kommo fram.

Coggan besvarade hälsningen. »Skall ni inte svara karlen?» sade han därefter till Gabriel. »Jag skulle i ert ställe säga god morgon — ni behöver inte bestå en halvpenny mening i det, och kan ändå hålla karlen på hyggligt humör.»

Gabriel fann även själv snart att, då allt engång var avgjort, den största tjänst han kunde göra sin älskade var att ta saken från den bästa sidan.

»God morgon, sergeant Troy,» svarade han med dyster stämma.

[ 74 ]»Ett skralt och dystert hus, det här,» sade Troy småleende.

»Men tänk om de inte alls är gifta» undrade Coggan. »Kanske hon inte är där.»

Gabriel skakade på huvudet. Soldaten vände sig litet åt öster, och solen bragte hans scharlakansröda rock att lysa med orangefärgad glöd.

»Men det är ett vackert gammalt hus,» genmälde Gabriel.

»Ja, det är det väl nog; men jag känner mig som nytt vin i en gammal flaska här. Jag tycker att här borde sättas in fönsterramar i alla fönster, och de här gamla panelade väggarna borde muntras upp en smula, eller också borde ekpanelerna helt och hållet tas bort och rummen tapetseras.»

»Det vore skada, tycker jag.»

»Nej ingalunda. En lärd herre sade engång när jag hörde på, att de gamla byggmästarne, som arbetade på den tid då konsten ännu hade liv i sig, inte hade någon aktning alls för arbeten av de byggmästare som hade föregått dem, utan rev ner och ändrade om allting efter egen smak; varför skall vi då inte göra så med? ’Skapande och bevarande passa ej ihop’, sade han, ’och en miljon fornforskare kan inte uppfinna en ny stil.’ Just min tanke också! Jag tycker att här bör bli mera modernt, så att man kan ha roligt här medan man ännu förmår det.»

Krigaren vände sig om och tog en överblick av rummets inre, för att stärka sin ingivelse i denna [ 75 ]riktning. Gabriel och Coggan började vandra vidare.

»Åh, Coggan,» sade Troy, liksom driven av en hågkomst, »har ni reda på om vansinne nånsin har visat sig i herr Boldwoods släkt?»

Jan tänkte efter ett ögonblick.

»Jag hörde engång sägas att en farbror till honom var litet konstig, men hur det riktigt var vet jag inte.»

»Gör ingenting,» sade Troy lätt. »Nåväl, jag kommer ner på åkrarna med er ännu denna vecka; men först har jag ett och annat att sköta. Så att — god dag med er nu. Vi förblir naturligtvis alldeles lika goda vänner som förut. Jag är inte högfärdig; det kan ingen säga om sergeant Troy. Men vad som måste ske, det sker; och här har ni en halvkrona för att dricka min skål, karlar.»

Troy kastade myntet skickligt tvärsöver gräsplanen och stängslet emot Gabriel, som undvek det i dess fall, i det hans anlete förvandlades och blev rött. Coggan plirade med ögat, skyndade fram och uppfångade penningen då den återstudsade mot landsvägen.

»Gott och väl — behåll det, Coggan,» sade Gabriel med ringaktning, nästan med vrede. »Vad mig beträffar trivs jag bättre utan hans presenter!»

»Visa det inte för mycket!» sade Coggan fundersamt. »För, om han är gift med henne, märk mina ord, så köper han sig fri ur krigstjänsten och blir vår husbonde här. Därför är det bäst att [ 76 ]kalla honom ’vän’ utvärtes, vad man än säger inombords.»

»Nåja — kanske är det bäst att tiga; men längre kan jag inte heller gå. Smickra kan jag inte, och kan man sköta min syssla här endast om man håller sig spak inför honom, så får jag förlora min syssla då.»

En ryttare, som de för en stund se'n hade varsnat på avstånd, syntes nu tätt invid dem.

»Där är herr Boldwood,» sade Oak. »Jag undrar vad Troy menade med sin fråga.»

Coggan och Oak hälsade aktningsfullt på farmaren, minskade sin fart just tillräckligt för att undersöka om han ville dem något, och då de sågo att det inte var fallet, drogo de sig undan för att låta honom rida förbi.

De enda tecknen på den fruktansvärda sorg med vilken Boldwood hade kämpat hela natten och ännu kämpade, voro frånvaron av all färg i hans markerade anletsdrag, det tydligare framträdandet av ådrorna i hans panna och tinningar, och de skarpare linjerna omkring hans mun. Hästen bar honom vidare, och själva hans springares gångart tycktes beteckna en frätande förtvivlan. Gabriel höjde sig för några ögonblick över sin egen sorg, då han såg Boldwoods. Han såg den lodräta gestalten sitta upprätt på hästryggen utan att vända huvudet åt någondera sidan, med armbågarna tätt mot höfterna, med hattens bräm jämnt och orubbat under dess glidande framåt, tills de skarpa konturerna av Boldwoods skepnad småningom [ 77 ]sjönko ner bortom backen. För den som kände mannen och hans historia låg det något mera gripande i denna orörlighet än i en förkrossad uppsyn. Den skärande dissonansen mellan den yttre och den inre världen tvingade sig här på åskådarens hjärta; och, liksom skrattet äger arter hemskare än alla tårar, så ägde denne dödskvalde mans självbehärskning ett uttryck djupare än varje smärtas skri.