Fjärran från vimlets yra/Kapitel 37
| ← Trettiosjätte kapitlet |
|
Trettioåttonde kapitlet → |
TRETTIOSJUNDE KAPITLET
Ovädret — De två tillsamman
En glans flackade över scenen, som om den återkastats från fosforescerande vingar, vilka flugit över himlavalvet, och ett mullrande fyllde luften. Det var det första draget av det nalkande ovädret.
Den andra åskknallen var häftig, med relativt föga synlig blixt. Gabriel såg ett ljus lysa i Bathsebas sängkammare, och snart svävade en skugga fram och åter över rullgardinen.
Nu kom en tredje ljungeld. Manövrer av storslagnaste art pågingo i de väldiga himlavidderna därovan. Denna gång var blixten silverfärgad, och i den glimmade i himmelen likt en pansarskrudad riddarhär. Mullrandet övergick till brak. Gabriel kunde från sin upphöjda ställning överblicka landskapet minst ett halvt dussin miles framför sig. Varje häck, buske och träd framträdde tydligt som på ett stålstick. I en inhägnad i samma riktning fanns en skara kvigor, och dessas skepnader syntes i detta ögonblick, inbegripna i det vildaste, ursinnigaste galopperande, med klövar och svansar svängande högt i vädret, men huvudena mot jorden. En poppel omedelbart i förgrunden liknade ett bläckstreck över polerat tenn. Nu försvann tavlan, efterlämnande ett mörker så intensivt att Gabriel fick arbeta uteslutande med ledning av känseln.
Han hade stuckit sin skylstör — ett långt järnspjut, spetsigt i änden och blankt av begagnandet — i skylen för att stödja upp kärvarna. Ett blått ljus visade sig i zenit och fladdrade på något obeskrivligt sätt ner längs stören. Det var den fjärde av de större ljungeldarna. Ett ögonblick senare följde en smäll — kort, klar och skarp. Gabriel kände på sig att hans ställning var allt annat än säker, och han beslöt att stiga ner.
Icke en droppe regn hade ännu fallit. Han torkade sin trötta panna, och betraktade åter de svarta skepnaderna av de oskyddade skylarna. Var hans liv så dyrbart för honom, när allt gick omkring? Vilka voro då hans utsikter, att han skulle vara så noga med att undvika faran, då ett viktigt och brådskande arbete inte kunde utföras utan att man trotsade denna fara? Han beslöt att fortsätta vid skylen. Men han vidtog ändå ett försiktighetsmått. Under stöttorna fanns en lång kedja, som tjänade till tjuder för att hindra äventyrslystna hästar att rymma. Denna kedja bar han uppför stegen, stack skylstören genom öglan i kedjans ena ände och lät den andra släpa nere på marken. Spiken i denna andra ände av kedjan drev han ner i jorden. I skydd av denna improviserade åskledare kände han sig relativt trygg.
Förrän Oak hade hunnit fatta sina verktyg på nytt, sprang fram en femte blixt, med en orms slingring och en ond andes tjut. Den var grön som en smaragd, och vad den belyste var häpnadsväckande. Vad var detta, som dess ljus röjde för honom? På den öppna ytan framför honom, då han tittade över skylens kant, var en mörk och tydligen kvinnlig skepnad. Kunde den tillhöra den enda våghalsiga kvinnan i hela socknen — Bathseba? Skepnaden tog ett steg framåt; sedan kunde han inte se den mera.
»Är det ni, matmor?» sade Gabriel i mörkret.
»Vem är där?» sade Bathsebas stämma.
»Gabriel. Jag är på skylen och täcker den.»
»Åh, Gabriel! — är ni där? Jag kom just för att se om dem. Ovädret väckte mig och jag tänkte på säden. Jag är så förtvivlad över den — kan vi ändå rädda den på något sätt? Jag kan inte få reda på min man. Är han med er?»
»Inte är han här.»
»Vet ni var han är?»
»Han sover i rian.»
»Han lovade mig att sköta om skylarna, och nu är det ogjort! Kan jag hjälpa på något sätt? Liddy är rädd att komma ut. Tänk att hitta er här den här tiden på natten! Jag kan väl hjälpa på något sätt?»
»Ni kan hämta opp några halmkärvar åt mig, matmor, den ena efter den andra; ifall ni inte är rädd att kliva uppför stegen i mörkret,» sade Gabriel. »Var minut är dyrbar nu, och det skall spara in åtskilligt tid. Det är inte så farligt mörkt, när det inte har blixtrat på en stund.»
»Jag gör vad som helst!» sade hon beslutsamt. Hon tog genast en kärve på axeln, klättrade upp tätt invid hans klackar, placerade den bakom stören och klev ner efter en till. Vid hennes tredje färd uppåt glänste stacken plötsligt med den bronsartade glansen av skinande majolika — varje knut å sädesaxen var synlig. På sluttningen framför honom syntes två mänskliga gestalter, svarta som gagat. Stacken förlorade sin glans, gestalterna försvunno. Gabriel vände på huvudet. Det hade varit den sjätte blixt som kommit från östern bakom honom, och de två mörka gestalterna på sluttningen hade varit skuggorna av honom själv och av Bathseba.
Så följde åskknallen. Det var knappast fattligt att ett så himmelskt ljus kunde vara orsaken till ett så helvetiskt oväsen.
»Så förskräckligt!» skrek hon och grep honom i rockskörtet. Gabriel vände sig om och stödde henne på hennes luftiga stegpinne genom att fatta hennes arm. I samma ögonblick, medan han ännu var i denna nedböjda ställning, blev det åter ljust, och han såg liksom en avbildning av det höga poppelträdet på backen avteckna sig i svart på riväggen. Det var skuggan av detta träd, dit kastad av en sekundär blixt i väster.
Nästa blixt följde. Bathseba stod nu på marken, sysselsatt med att axla en kärve till, och hon fördrog dess glans — med tordön och allt — utan att ge vika, och klev åter upp med sin börda. Sedan blev det tyst i hela rymden för fyra eller fem minuter, och sparrarnas raspande, då Gabriel drev dem in, hördes åter tydligt. Han trodde att ovädrets kris var överstånden. Men nu följde ett plötsligt ljussken.
»Gå på!» sade Gabriel, tog kärven från hennes axel och grep åter tag i hennes arm.
Nu brast himlens förlåt på allvar. Denna blixt var nära nog ofattlig i sin nyhet och sin ytterliga farlighet, och de uppfattade också endast dess storslagna skönhet. Den sprang fram från öster, väster, norr och söder. Det var en sannskyldig dödsdans. Man kunde tro sig se benrangelsmannen skymta överallt i luften, med blåa lågor i stället för benknotor — dansande, hoppande, skridande, ilande runt om och blandande sina olika uppenbarelser i oförlikneligt virrvarr. Hopvävda med dessa skepnader syntes ringlande gröna ormar. Bakom allt detta var en massa av dunklare ljus. Samtidigt genljöd från varje vrå av den orosfyllda himlen vad man kunde ha kallat ett rop; ty ehuru intet rop någonsin uppnått en sådan styrka, hade det mera tycke av ett rop än av något annat jordiskt ljud. Under tiden hade en av de spöklika skepnaderna svävat ner mot spetsen av Gabriels skylstör och osynlig lupit nedför den, nedför kedjan och ned i jorden. Gabriel var nästan bländad, och han kunde känna Bathsebas varma arm darra i hans hand — en ovan och ganska eggande förnimmelse — men kärlek, liv, allting mänskligt tycktes obetydligt och ringa i denna omedelbara jämförelse med ett världsallt i uppror.
Oak hade knappt hunnit gestalta dessa intryck till en tanke, samt varsna hur sällsamt den röda fjädern i hennes hatt sken i denna belysning, då det ovannämnda höga trädet på backen tycktes bli helt och hållet vitglödande, och en ny röst bland dessa fruktansvärda röster blandade sig i det sista genljudet av dem som hade föregått. Det var en bedövande knall, hård och obarmhärtig, och den träffade deras öron med ett enda skarpt slag, utan det eko som förlänar avlägsnare åskor en likhet med en trumvirvel. I den glans som återkastades från varje del av marken och från den höga dômens valv därovan, såg han att trädet var spjälkt i hela längden av dess högresta, raka stam, ett väldigt band av dess bark hade tydligen skurits bort. Den övriga delen av stammen stod kvar upprätt och röjde den blottade ytan såsom en vit strimma längs dess framsida. Blixten hade drabbat trädet. En lukt av fosfor fyllde luften; sedan blev allt tyst, och mörkt som en kiyfta i Hinnoms dal.
»Vi kom undan med njuggan nöd! sade Gabriel brådskande. »Det är bäst att ni stiger ner.»
Bathseba sade ingenting; men han kunde tydligt höra hennes rytmiska flämtningar och det upprepade prasslandet av kärven invid henne, vilket besvarade hennes uppjagade pulsars slag. Hon steg nedför stegen, och vid närmare besinnande följde han henne. Mörkret var nu ogenomträngligt för den skarpaste blick. Båda stodo sida vid sida på marken. Bathseba tycktes tänka blott på väderleken — Oak tänkte blott på henne i detta ögonblick. Till slut sade han —
»Nu tycks ovädret åtminstone vara över.»
»Jag tror så med,» sade Bathseba. »Men titta, där är ännu en mängd glimtar.»
Himlen uppfylldes nu av ett oupphörligt ljussken, i det att den ideliga upprepningen sammansmälte till ett kontinuerligt helt, liksom ett oavbrutet ljud blir resultatet av de tätt upprepade slagen på en gongong.
»Ingenting allvarligt,» sade han. »Jag kan inte begripa att det inte faller något regn. Men himlen vare lovad; det är så mycket bättre för oss. Nu går jag upp igen.»
»Gabriel, ni är bättre mot mig än jag förtjänar! Jag vill stanna här och hjälpa er ännu. Åh, varför är inte någon av de andra här!»
»De skulle ha kommit om de hade kunnat,» sade Oak, med tveksamt sätt.
»Åh, jag vet det allt — allt,» sade hon, och tillade långsamt: »De sover alla i rian, de sover ruset av sig, och min man bland dem. Så är det — icke sant? Tro inte att jag är en försagd kvinna som inte kan bära vad som händer.»
»Jag vet inte,» sade Gabriel. »Jag skall gå och se.»
Han gick bort till rian, lämnade henne ensam där. Han tittade genom dörrspringan. Allt var ännu alldeles mörkt, såsom då han lämnade det, och där uppsteg ännu, alltjämt såsom förut, ett jämnt brus av många snarkningar.
Han kände en zefyrs fläkt som drog förbi hans kind, och vände sig om. Det var Bathsebas andedräkt — hon hade följt honom och tittade in genom samma dörrspringa.
Han sökte förjaga det omedelbara och pinsamma ämnet för bådas tankar genom att helt stilla anmärka: »Om ni vill komma med dit bort igen, fröken — frun, och langa upp litet flere; det skulle spara in mycket tid.»
Så gick Oak tillbaka igen, klev upp till toppen av stacken, steg bort från stegen för större snabbhets skull och fortsatte att täcka in stacken. Hon följde, men utan kärve.
»Gabriel,» sade hon med en sällsam röst, som gjorde djupt intryck.
Oak såg upp på henne. Hon hade inte talat sedan han lämnade rian. Det veka, ihållande skimrel av döende blixtar röjde ett marmorblekt ansikte högt emot den svarta himlen åt motsatt håll. Bathseba satt nära nog på toppen av stacken, med fötterna indragna under sig, och vilande på toppen av stegen.
»Ja, frun,» sade han.
»Jag förmodar ni trodde att när jag for i galopp bort till Bath den där natten så var det med flit för att bli gift?»
»Det trodde jag nog till sist — inte först,» svarade han, något förvånad över det plötsliga i att sålunda bringa detta nya ämne å bane.
»Och andra trodde så med?»
»Ja.»
»Och ni klandrade mig?»
»Nåja — något litet.»
»Jag kunde tro det. Nu är det så, att jag bryr mig något litet om er goda mening, och jag önskar förklara en sak för er — jag har längtat att få göra det alltsedan jag kom tillbaka och ni såg så allvarligt på mig. Ty om jag skall dö — och det kan jag kanske göra snart — så skulle det vara förskräckligt om ni alltid skulle tänka något oriktigt om mig. Hör nu på.
Gabriel upphörde med prasslandet.
»Jag for till Bath den natten i den fulla avsikten att slå upp min förlovning med herr Troy. Det var på grund av omständigheter som inträffade sedan jag hade kommit dit som — som vi blev vigda. Nå, ser ni nu saken i ett nytt ljus?»
»Det gör jag — något.»
»Jag måste visst säga ännu mera, nu när jag engång har börjat. Och kanske det inte är orätt; ty ni inbillar er säkert inte att jag nånsin har varit kär i er, eller att jag kan ha något annat ändamål med vad jag säger, utom det som jag redan nämnde. Nåväl: jag var i en främmande stad, och hästen var halt. Och till slut visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag insåg, när det hade blivit för sent, att det kunde bli skvaller av att jag hade farit ensam och sökt upp honom så där. Men jag ämnade lämna honom; då sade han plötsligt att han hade sett en vackrare kvinna än jag var, och att hans trohet inte var att räkna på om jag inte genast blev hans … Och jag blev bedrövad och orolig —» Hon klarade strupen och väntade ett ögonblick, som för att hämta andan. »Och så, av svartsjuka och oro, så gifte jag mig med honom,» viskade hon med förtvivlans häftighet.
Gabriel gav intet svar.
»Han var inte att klandra, ty det var alldeles sant det där om — om att han hade sett någon annan,» tillade hon hastigt. »Och nu vill jag inte höra ett enda ord av er om den här saken — jag förbjuder det tvärtom. Jag ville bara att ni skulle lära känna den där missförstådda delen av mitt livs historia, innan den tid kommer då ni aldrig mer kan få veta den. — Vill ni ha flere kärvar?»
Hon gick nedför stegen, och arbetet fortsattes. Gabriel varsnade snart en viss mattighet i sin matmors rörelser upp och ned för stegen, och han sade till henne, milt som en moder:
»Jag tror det är bäst att ni går in nu, ni är trött. Jag klarar nog resten ensam. Om vinden inte slår om, blir det visst intet regn av.»
»Om jag inte gör någon nytta, så går jag,» sade Bathseba i ojämn rytm. »Men åh, om ert liv går förlorat!»
»Ni gör nog nytta; men jag vill inte trötta ut er längre. Ni har arbetat duktigt.»
»Och vi ännu bättre!» sade hon tacksamt. »Tack för er tillgivenhet, Gabriel, tusen gånger tack! God natt — jag vet att ni gör ert allra bästa för min skull.»
Hon blev allt mindre i mörkret, och försvann, och han hörde klinkans ljud då hon gick in. Han arbetade vidare i ett drömtillstånd, tänkte på hennes historia, och på motsägelserna i detta kvinnohjärta, som hade tvungit henne att tala till honom med större värme denna natt än hon någonsin gjort medan hon var ogift och hade sin frihet att tala hur varmt hon ville …
Han stördes i sina tankar av ett gnisslande ljud från vagnslidret. Det var väderflöjeln på dess tak som vred sig runt, och detta omslag i vindens riktning var signalen till ett olycksdigert regn.