Fjärran från vimlets yra/Kapitel 55
| ← Femtiofjärde kapitlet |
|
Femtiosjätte kapitlet → |
FEMTIOFEMTE KAPITLET
Följande mars — »Bathseba Boldwood.»
Vi övergå hastigt till mars månad, till en blåsig dag utan solsken, frost eller dagg. På Yalbury-backen, ungefär halvvägs mellan Weatherbury och Casterbridge, där landsvägen går över kullens krön, hade en talrik folkskara samlat sig, och flertalets ögon blickade ofta mot fjärran i nordlig riktning. Grupperna bestodo av en mängd dagdrivare, en avdelning spjutbärare samt två trumpetare, och i dess mitt befunno sig åkdon, av vilka ett innehöll den höge sheriffen. Bland dagdrivarne, av vilka många hade bestigit höjdpunkten av den inskärning som grävts för landsvägen, befunno sig flera karlar och pojkar från Weatherbury — bland annat Poorgrass, Coggan och Cain Ball.
Vid slutet av en halvtimme sågs ett lätt dammmoln på den punkt där man väntade det, och kort därefter kom en resvagn, medförande en av de två domarne vid Västra Runden, uppför backen och stannade på dess topp. Domaren bytte vagn medan en fanfar blåstes av de rundkindade trumpetarne, en procession bildades av åkdonen och spjutbärarne, och sedan tågade alla mangrant mot staden, utom Weatherbury-karlarna, vilka, så snart de sett domarens avfärd, återvände hem till sitt arbete igen.
»Joseph, jag såg att ni klämde er tätt opp mot vagnen, sade Coggan, medan de gingo. »Lade ni märke till herr domarens ansikte?»
»Ja det gjorde jag,» sade Poorgrass. »Jag såg skarpt på honom, som för att riktigt läsa i hans själ; och där var barmhärtighet i hans ögon — eller för att tala med den noggrannhet som kräves av oss i denna högtidliga stund, i det öga som var åt min sida till.»
»Nåja, jag hoppas det bästa, sade Coggan, »fast redan det är dåligt nog. Men jag skall i alla fall inte gå och höra på rättegången, och jag skulle råda de andra bland er, som inte behövs där, att bli borta. Det upprör hans sinne mer än nånting annat att se oss glo på honom som på ett spektakel.»
»Just vad jag sade i morse,» anmärkte Joseph. »’Rättvisan varder kommande att väga honom på sin vågskål’, sade jag på mitt reflektiva sätt, ’och varder han befunnen för lätt, så vare det över honom,’ och en karl bredvid mig sade: ’Hör, hör! En karl som kan tala så där bra borde man höra på.’ Men jag vill inte uppehålla mig vid den saken, ty mitt enkla tal är mitt enkla tal, och det är inte så mycket att fästa sig vid, fast somliga människors tal nog ändå beryktas vida omkring, eftersom de har en naturlig begåvning för sådant.»
»Så är det, Joseph. Och nu, grannar, som sagt, stannar var och en hemma.»
Beslutet vann enhälligt understöd; och alla inväntade ängsligt nyheterna nästa dag. Deras spänning avleddes emellertid genom en upptäckt som gjordes under eftermiddagen, och som kastade mera ljus över Boldwoods uppförande och sinnestillstånd än någon av de detaljer som föregått den.
Att han vid tiden mellan marknaden på Greenhill och den ödesdigra julaftonen hade varit i ett upphetsat och ovanligt sinnestillstånd, var välbekant för dem som hade umgåtts förtroligt med honom; men ingen hade anat att hos honom hade röjts otvetydiga symtom av den andesvaghet som Bathseba och Troy, ensamma bland alla andra och vid skilda tidpunkter, för ett ögonblick hade misstänkt. I en låst skrubb upptäcktes ru en sällsam samling av föremål. Där funnos flera fullständiga fruntimmersdräkter av olika, dyrbara material: siden och. satin, halvsiden och sammet, alla av färger som på grund av stilen i Bathsebas kläder kunde antagas vara mest omtyckta av henne. Där funnos två muffar, en av sobel och en av hermelin. Framför allt fanns där ett juvelskrin, innehållande fyra tunga guldarmband och flera medaljonger och ringar, alla av fin kvalité och vackert arbete. Alla dess föremål hade inköpts i Bath och andra städer, tid efter annan, och hemförts i smyg. De voro alla omsorgsfullt inlagda i papper, och varje paket bar utanskriften »Bathseba Boldwood», jämte ett datum sex år framåt.
Dessa rörande bevis på ett sinne som var sjukt av oro och kärlek utgjorde ämnet för samtalet i Warrens Malthus när Oak återkom från Casterbridge med nyheten om domen. Han kom på eftermiddagen, och hans uppsyn, då härdens sken föll på hans anlete, förkunnade tydligt nog vad han hade att säga. Boldwood hade, såsom alla visste att han skulle göra, erkänt sig skyldig, och blivit dömd till döden.
Nu blev det en allmän övertygelse att Boldwood inte hade varit moraliskt ansvarig för sina senaste gärningar. Fakta som kommit i dagen redan före rättegången hade tydligt pekat åt samma håll, men de hade inte haft tillräcklig vikt för att leda till en order att undersöka Boldwoods tillräknelighet. Det var förvånande, nu då förmodan att han varit vansinnig engång hade framkastats, huru många biomständigheter som ihågkommos, vilka tycktes förklarliga endast under antagande av sinnesrubbning — bland annat hans aldrig förut inträffade försummelse av sina kornstackar föregående sommar.
En petition till Inrikesministeriet[1] uppsattes, framhållande de omständigheter som syntes rättfärdiga en förnyad granskning av domen. Den blev inte »talrikt undertecknad» av invånarne i Casterbridge, såsom annars är vanligt i dylika fall, ty Boldwood hade inte skaffat sig många vänner bakom boddisken. Butikerna ansågo det högst naturligt att en man, som genom att göra sina inköp direkt hos producenten hade djärvts trotsa den förnämsta av alla principer i landsortslivet, nämligen att Gud har skapat landsbyar för att skaffa en kundkrets åt landsortsstäderna, även hade ett fördunklat medvetande av de tio budorden. Initiativtagarne voro några barmhärtiga människor vilka — måhända alltför känslofullt — hade begrundat de senast upptäckta fakta, och resultatet var ett insamlande av vittnesbörd som man hoppades skulle i moraliskt avseende förflytta förbrytelsen ur viljadråpets kategori och leda till att anse det för en följd av ett utbrott av vansinne.
Petitionens resultat avvaktades i Weatherbury med bekymmer och intresse. Avrättningens timme var fastställd till klockan åtta en lördagsmorgon omkring en halv månad efter domens fällande, och ännu på fredagseftermiddagen hade intet svar anlänt. Vid den tidpunkten återvände Gabriel från Casterbridges fängelse, dit han hade begett sig för att taga avsked av Boldwood, och tog av längs en bigata för att undgå staden. Då han kom förbi det sista huset hörde han ett hamrande, och lyfte sitt böjda huvud för att ett ögonblick se sig tillbaka. Ovan skorstenarna kunde han se övre delen av fängelseporten, rikt glödande i eftermiddagssolen, och några gestalter som rörde sig där, Det var timmermän som innanför bröstvärnet reste upp en stolpe i en lodrät ställning. Han vände hastigt bort ögonen och påskyndade sin gång.
Det var mörkt då han anlände hem, och halva byn var honom till mötes.
»Inga nyheter,» sade Gabriel matt. »Och jag är rädd att det inte finns något hopp. Jag har varit med honom i mer än två timmar.»
»Tro ni att han verkligen var rubbad när han gjorde det?» sade Smallbury.
»Jag kan inte med uppriktighet säga att jag tror det,» svarade Oak. »Men det kan vi tala om en annan gång. Har det varit någon förändring med matmor i eftermiddags?»
»Ingen alls.»
»Är hon på nedre botten?»
»Nej. Och så mycket bättre som hon höll på att bli. Nu är hon åter ungefär såsom hon var i julas. Hon frågar bara hela tiden om ni inte har kommit och om det inte hörs några nyheter, tills man blir alldeles trött på att svara henne. Skall jag gå och säga till åt henne att ni har kommit?»
»Nej,» sade Oak. »Det finns ju en utsikt kvar; men jag kunde inte stanna i stan längre — dessutom hade jag ju sett honom. Så att Laban — Är inte Laban här, vad?»
»Jo,» svarade Tall.
»Vad jag har ställt om, är att ni skall rida till stan till allra sist i natt; ni reser av omkring nio, och väntar där en tid, ni kommer hem omkring tolv. Om intet svar har kommit klockan elva, säger de, finns det ingen utsikt alls.»
»Jag hoppas så innerligt att hans liv skall skonas, sade Liddy. »Annars blir hon galen också. Stackars människa; hon har lidit så förskräckligt: hon förtjänar att alla tycker synd om henne.»
»Är hon mycket förändrad?» sade Coggan.
»Om ni inte har sett stackars matmor se'n i julas, så kan ni inte känna igen henne,» sade Liddy. »Hennes ögon är så olyckliga att hon inte är samma människa mer. Bara för två år se'n var hon en så munter flicka, och så här är hon nu!»
Laban red i väg såsom han blivit tillsagd, och klockan elva den natten strövade flera bybor längs landsvägen åt Casterbridge till och väntade hans återkomst — bland dem Oak och nästan alla andra karlar på Bathsebas gård. Gabriel önskade innerligt att Boldwood måtte räddas, om han än måste medge inför sitt samvete att han hade förtjänat döden; farmaren hade dock haft egenskaper som Oak ställde högt. Till slut, när alla voro alldeles utmattade av väntan, hördes trampet av en häst långt borta —
Först dovt, som på en gräsklädd led,
Se'n rasslande för backen ned,
I annan takt än bort han red.
»Nu får vi snart veta hur det har gått,» sade Coggan, och alla stego från banken där de stått ner på landsvägen, och ryttaren travade fram mitt ibland dem.
»Är det ni, Laban?» sade Gabriel.
»Ja — det har kommit. Han skall inte avrättas. Han blir fånge på livstid.»[2]
»Hurra!» ropade Coggan av fullaste hjärta. »Gud tycks nog rå på fan alltjämt!»