Fjärran från vimlets yra/Kapitel 56
| ← Femtiofemte kapitlet |
|
Femtiosjunde kapitlet → |
FEMTIOSJÄTTE KAPITLET
En ensam skönhet — När allt var över
Med våren levde Bathseba åter upp. Den ytterliga nedbrutenhet som hade följt på den långa feber av vilken hon lidit förminskades märkbart då all ovisshet i varje avseende hade tagit slut.
Men numera förblev hon ensam under största delen av sin dag, och stannade inom hus; på sin höjd gick hon ut i trädgården. Hon undvek alla, till och med Liddy, och kunde inte lockas till några förtroenden, eller till att begära någons medkänsla.
Allt efter som sommaren skred framåt tillbragte hon längre tid i fria luften, och började följa med lantbruket av rent nödtvång, fastän hon aldrig själv red ut eller personligen övervakade det som i flydda tider. En fredag i augusti vandrade hon ett litet stycke längs landsvägen och kom in i byn för första gången efter den dystra händelsen föregående jul. Ännu hade inte den forna rodnaden återvänt till hennes kinder, och deras fullkomliga blekhet förhöjdes av hennes djupt svarta dräkt så att den föreföll övernaturlig. Då hon nådde en liten bod vid andra änden av torget, vilken stod nära nog mitt emot kyrkogården, hörde Bathseba sång inifrån kyrkan, och då förstod hon att kören höll på att öva sig. Hon gick tvärsöver vägen, öppnade grinden och inträdde på kyrkogården; fönstrens nedre rand var belägen så högt över marken att hon fullkomligt doldes för deras ögon som voro därinne. Hennes smygande steg förde henne fram till den vrå där Troy hade arbetat på att plantera blommor på Fanny Robins grav, och hon kom till dess gravsten av marmor.
En rörelse av tillfredsställelse upplivade hennes drag då hon läste den fullständigade inskriften. Först kommo Troys egna ord:
UPPREST AV FRANCIS TROY
TILL KÄRLEKSFULL ÅMINNELSE AV
FANNY ROBIN,
DÖD DEN 9 OKTOBER 18—,
VID 20 ÅRS ÅLDER.
Under denna inskrift stod nu, med nyss inhuggna bokstäver:
I SAMMA GRAV VILA
DE DÖDLIGA KVARLEVORNA AV OVANNÄMNDE
FRANCIS TROY,
DÖD DEN 24 DECEMBER 18—,
VID 26 ÅRS ÅLDER.
Medan hon läste och begrundade detta, vidtogo orgeltonerna åter i kyrkan, och hon gick med samma tysta steg fram till portalen och lyssnade. Dörren var stängd, och kören höll på med att inöva en ny hymn. Bathseba upprördes av känslor som hon på senare tider hade trott vara alldeles döda i hennes inre. Barnens små dämpade röster läto hennes öra tydligt förnimma de ord de sjöngo utan vare sig tanke eller förståelse:
O, Himlens ljus, i jordens sorgedal
må Du mig leda!
Bathsebas känslor berodde alltid till en viss grad av hennes lynne, såsom fallet är med så många andra kvinnor. Någonting steg upp i hennes hals och i hennes ögon — och hon tyckte att hon här kunde låta de stigande tårarna bryta fram om de ville göra det. De strömmade fram ymnigt och en av dem föll på stenbänken bredvid henne. Då hon engång hade börjat gråta utan att riktigt göra reda för sig varför hon grät, så kunde hon inte upphöra för alla de tankars skull som skockade sig och som hon kände så väl. Hon skulle ha givit allt i världen för att vara sådan som dessa barn voro, vilka voro obekymrade om de ords betydelse som de sjöngo, därför att de voro alltför oskyldiga för att förstå att sådana uttryck kunna bli nödvändiga. Alla de lidelsefulla scenerna i hennes korta livserfarenhet tycktes leva upp igen med förökad sinnesrörelse i detta ögonblick, och de scener som inte hade föranlett någon sinnesrörelse då de utspelades, föranledde den nu. Och likväl kom sorgen över henne snarare som en hugsvalelse än som ett gissel för förflutna tider.
Emedan Bathsebas ansikte var begravet i hennes händer, varsnade hon inte en gestalt som lugnt trädde in i portvalvet och som, då den varseblev henne, först gjorde en rörelse liksom för att dra sig tillbaka, men sedan dröjde och betraktade henne. Bathseba upplyfte inte sitt huvud på en stund, och då hon såg sig om, var hennes ansikte fuktigt och hennes ögon tårade och slöjade. »Herr Oak,» utbrast hon förbryllad, »hur länge har ni varit här?»
»Några minuter, fru Troy,» sade Oak aktningsfullt.
»Ämnar ni gå in?» sade Bathseba; och inifrån kyrkan ljöd det, liksom repliken från en sufflör:
»Jag yvdes i min stolthets övermått:
Tillgiv min skuld — förlåt den tid som gått.»
»Jag ämnade göra det,» sade Gabriel. »Jag sjunger med i basen, vet ni väl. Jag har sjungit med i basen i flere månaders tid.»
»Jaså, det hade jag inte reda på. Då skall jag lämna er.»
»Som jag höll kär, men mistat för en tid,»
sjöngo barnen.
»Låt inte mig köra bort er, matmor. Jag tror jag inte går in i kväll.»
»Nej — inte kör ni bort mig.»
Sedan stodo de där tämligen brydda, och Bathseba sökte torka sitt förskräckligt tårade och upphettade ansikte så att han inte skulle märka det. Slutligen sade Oak: »Jag har inte sett er — jag menar talat med er — sedan mycket länge, är det icke så?» Men han fruktade att påminna henne om det sorgliga som varit, och avbröt sig själv: »Ämnade ni er till kyrkan?»
»Nej,» sade hon. »Jag kom för att i all tysthet se på gravstenen för att se om de hade huggit inskriften så som jag önskade. Herr Oak, ni behörer inte vara rädd för att, om ni vill det, tala om det som vi båda tänker på i detta ögonblick.»
»Nå, har de gjort det såsom ni önskade det?» sade Oak.
»Ja. Kom och se på det, om ni inte redan har sett det.»
Så gingo de båda dit och läste gravskriften. »Åtta månader!» mumlade Gabriel Oak då han såg datum. »Jag tycker det var som i går.»
»Och för mig är det som vore det för åratal se'n — långa år, och som om jag hade dött däremellan. Och nu går jag hem, herr Oak.»
Oak följde efter henne. »Jag ville berätta en liten sak för er,» sade han tvekande. »Bara en affärsangelägenhet, och jag tror jag kunde tala om det nu, om ni vill tillåta det.»
»Ja visst, gärna.»
»Det är att jag snart måste sluta upp att sköta er gård, fru Troy. Saken är den att jag tänker på att lämna England — inte strax, förstås — nästa vår.»
»Lämna England!» sade hon med överraskning och äkta besvikelse. »Nå men Gabriel, varför ämnar ni det?»
»Jo, jag tror det är bäst så», stammade Oak fram. »Kalifornien är det ställe där jag tänker försöka ta mig fram.»
»Men överallt tror folk ju att ni ämnar överta stackars herr Boldwoods farm för er egen räkning.»
»Jag fick nog första anbudet på det, det är sant; men ingenting är avgjort ännu, och jag har mina skäl att uppge den tanken. Jag skall avsluta det här året som godemännens förvaltare, men intet vidare.»
»Och vad skall jag ta mig till utan er? Åh Gabriel, jag tycker inte att ni borde resa bort. Ni har varit tillsammans med mig så länge i ljusa tider och i mörka tider — så gamla vänner som vi är — att det här nästan är ovänligt. Jag tänkte att om ni arrenderade den andra farmen såsom husbonde, kunde ni ännu fortsätta att hjälpa mig med att se om min också. Och att nu resa bort!»
»Jag skulle nog gärna ha gjort det.»
»Men nu är jag hjälplösare än nå'nsin, om ni far!»
»Ja det är just det ledsamma,» sade Gabriel i bedrövad ton. »Och det är just för den där hjälplöshetens skull som jag känner mig skyldig att resa bort. God afton, matmor, avslutade han sitt tal, i tydlig iver att komma undan, och gick plötsligt ut ur kyrkogården längs en väg som hon inte kunde ha den ringaste förevändning att följa.
Bathseba gick hem, med sinnet upptyllt av en ny oro, vilken, då den var besvärlig snarare än sorglig, var ägnad att göra henne gott genom att förströ henne i den kroniska dysterheten uti hennes liv. Hon kom nu att tänka mycket över Oak och över hans önskan att undvika henne; och nu föll det Bathseba in att flera små händelser under hennes senare umgänge med honom, som föreföllo betydelselösa var för sig, tillsammans inneburo en tydlig motvilja mot att vara med henne. Det slutade med att hon kände en stor smärta över att hennes siste anhängare ämnade överge henne och fly. Han som hade trott på henne och tagit henne i försvar när hela den övriga världen var emot henne, hade nu till slut tröttnat och börjat överge den gamla goda saken, och ämnade låta henne utkämpa sina strider ensam.
Tre veckor förgingo, och flere vittnesbörd om hans brist på intresse för henne visade sig. Hon märkte att i stället för att komma in i det lilla förmaket eller kontoret där gårdens räkenskaper fördes, och vänta, eller lämna en anteckning där, såsom han hittills hade gjort sedan hon dragit sig tillbaka från världen, kom Oak numera aldrig någonsin dit på de tider då det var sannolikt att hon var där, utan endast vid besynnerliga timmar, då hennes närvaro i den delen av huset föreföll orimligast. Så ofta han behövde anvisningar skickade han ett bud, eller skrev han en lapp utan vare sig överskrift eller namnteckning, på vilken hon var tvungen att svara i samma kortfattade stil. Stackars Bathseba började nu lida av den pinsammaste av alla obehagliga känslor — den att märka att hon var förbisedd.
Hösten förgick dystert nog under alla dessa vemodiga funderingar, och juldagen kom; den fullbordade ett år av hennes lagenliga änkesorg, och två och ett halvt år av hennes ensliga liv. Då hon rannsakade sitt hjärta föreföll det övermåttan besynnerligt att det ämne som årstiden kunde ha antagits hava lagt närmast hennes tankar — händelsen i hallen hos Boldwoods — inte upprörde henne det ringaste; utan i stället en pinsam övertygelse att alla människor övergåvo henne — varför kunde hon inte säga — och att Oak var de trolöses anförare. Då hon den dagen kom ut ur kyrkan, tittade hon omkring sig i hopp att Oak, vars basröst hon hade hört ljuda högst obesvärat från läktaren ovanför, kanske händelsevis kunde följa hennes steg såsom han fordom hade brukat göra. Där var han, som vanligt, och han följde gångstigen bakom henne. Men då han såg att Bathseba vände sig om, såg han åt ett annat håll, och så snart han kom utom grinden och han hade den minsta förevändning att vika av, gjorde han det och försvann.
Nästa morgon medförde det sista slaget; hon hade länge väntat det. Det var ett formligt tillkännagivande i brevform att han inte skulle förnya sin städsel hos henne nästa Vårfrudag.
Bathseba satte sig verkligen ner och grät bitterligen över detta brev. Hon var bedrövad och sårad över att besittningen av Gabriels hopplösa kärlek, som hon hade lärt att betrakta som sin oförytterliga rättighet på livstid, hade blivit tagen ifrån henne så där just på grund av hans eget frivilliga beslut. Och orolig var hon också över utsikten att åter bli tvungen att förlita sig enbart på sin egen förmåga: det tycktes henne att hon aldrig skulle kunna återvinna tillräckligt energi för att bege sig till kornmarknaden, köpslå och sälja. Alltsedan Troys död hade Oak skött om alla försäljningar, alla marknader för hennes räkning, övervakat hennes affärer på samma gång som sina egna. Vad skulle hon nu ta sig till? Hennes liv började bli alldeles ödsligt.
Så ödsligt kändes alltsammans för Bathseba den kvällen, att hon i sitt omotståndliga behov av medlidande och medkänsla, och olycklig över att hon tycktes ha överlevat den enda verkliga vänskapsförbindelse hon någonsin hade ägt, satte på sig mössa och kappa och begav sig ner till Oaks hus just efter solnedgången, lyst på sin väg av de bleka gullvivsfärgade strålarna av en några dagar gammal nymåne.
Ett livligt eldsken strålade genom fönstret, men ingen syntes till uti rummet. Hon knackade nervöst, och sedan tänkte hon på att det kanske inte var bra att en ensam kvinna besökte en ungkarl som levde ensam, om han också var hennes fogde och hon kunde antagas besöka honom i affärer utan något verkligt brott mot det passande. Gabriel öppnade dörren, och månen belyste hans panna.
»Herr Oak,» sade Bathseba sakta.
»Ja; jag är nog herr Oak,» sade Gabriel. »Vem har jag den äran — Åh! så dumt av mig att inte känna igen er, matmor!»
»Jag skall väl inte vara er matmor mycket längre, säg, Gabriel?» sade hon med vemodig stämma.
»Nej, det lär väl vara så, tänkte jag — Men kom in, frun. Åh — och jag skall skaffa ett ljus,» svarade Oak med en viss tafatthet.
»Nej, inte för min skull.»
»Det är så sällan jag har damer på besök här att jag är rädd att inte kunna ta riktigt lämpligt emot er. Vill ni vara god och sitta ner? Här är en stol, och där är också en. Jag är ledsen att mina stolar alla är av bara trä, och är litet hårda, men jag — har tänkt på att skaffa några nya.» Oak ställde fram två eller tre åt henne.
»De äro nog tillräckligt bekväma för mig.»
Och så satte hon sig, och så satte han sig, och eldskenet dansade över deras ansikten, och över de gamla möblerna,
som alla var så skinande
av många års begagnande,
vilka utgjorde Oaks husgeråd, och sände tillbaka en skimrande återglans. Det föreföll högst egendomligt för dessa två personer, som kände varann så utmärkt bra, att den blotta omständigheten att de möttes på ett nytt ställe och på ett nytt sätt vållade dem så mycken tafatthet och så mycket tvång. På fälten, eller hemma hos henne, hade det aldrig varit något tvunget över dem; men nu, då Gabriel skulle spela värd, tycktes deras liv ha åter förflyttats till den tid då de voro främmande för varandra.
»Ni tycker visst att det är underligt att jag har kommit hit, men —»
»Åh nej; inte det ringaste.»
»Men jag tänkte — Gabriel, jag har känt mig illa till mods, för att jag tänkte att jag hade sårat er, och att ni reser bort för den skull. Det har gjort mig mycket ont, och då måste jag söka opp er.»
»Sårat mig? Som om ni kunde göra det, Bathseba!»
»Har jag inte?» frågade hon glad. »Nå, men varför far ni då bort?»
»Jag emigrerar ändå inte, vet ni väl; jag visste inte att ni skulle önska att jag inte gjorde det, när jag berättade det för er, ty då skulle jag aldrig ha tänkt på det,» sade han enkelt. »Jag har ställt om saken för mig på Weatherbury Lillgård, och jag tar den i egna händer på Vårfrudag. Ni vet att jag redan en tid har haft en andel i den. Men det skulle ändå inte hindra mig att sköta om era affärer liksom förut, om det inte vore för att de pratar sådana saker om oss.»
»Vad för slag?» sade Bathseba överraskad. »Sådana saker om er och mig? Vad för saker då?»
»Det kan jag inte säga er.»
»Det vore visst bäst om ni gjorde det, tror jag. Ni har ju mästrat mig så många gånger förut, att jag inte kan förstå varför ni behöver vara rädd för att göra det nu.»
»Inte har ni gjort något illa, den här gången. Hela saken är den — att jag snokar omkring här och väntar på stackars Boldwoods farm, i den tanken att jag skall få er en vacker dag.»
»Få mig? Vad skall det betyda?»
»Gifta mig med er. Så heter det på enkelt brittiskt tungomål. Ja det var ni själv som frågte mig, bli inte ond för att jag svarar.»
Bathseba såg inte ut precis som om man hade avfyrat en kanon tätt bredvid hennes öra, vilket Oak hade väntat sig. »Gifta er med mig! Jag visste inte att det var det ni mente,» sade hon lugnt. »Det är då för galet — för snart — att tänka på den saken ännu!»
»Ja naturligtvis är det ju galet. Jag önskar ingenting så'nt, det tycker jag borde ha klarnat nu redan. Ni är förstås — förstås den sista mänska i världen jag kan tänka på att gifta mig med. Det är för galet, som ni säger.»
»’För s-s-snart’, var det jag sade.»
»Förlåt att jag rättar er, men ni sade ’för galet’, och så säger jag med.»
»Förlåt ni mig också!» sade hon, med tårar i ögonen. »’För snart’ var det jag sade. Men det gör för resten ingenting till saken — inte det minsta — men jag menade bara för snart. Jag menade visst ingenting mera, herr Oak, och nu skall ni tro mig!»
Gabriel såg henne länge i ansiktet, men då eldskenet där var svagt, kunde han inte se mycket däri. »Bathseba,» sade han, milt och med överraskning, och i det han nalkades henne, »om jag bara visste en sak — om ni vill tillåta mig att älska er och vinna er, och gifta mig med er till sist — om jag bara visste det!»
»Men ni får aldrig veta det,» mumlade hon.
»Varför?»
»För att ni aldrig frågar.»
»Åh — Åh!» sade Gabriel, med ett sakta, lycksaligt skratt. »Min egen älskling —»
»Ni borde inte ha skickat mig det där elaka brevet i morse,» avbröt hon honom. »Det visar att ni inte brydde er det ringaste om mig, och att ni var färdig att överge mig liksom alla de andra! Det var riktigt grymt av er, i synnerhet när man betänker att jag var den första käresta ni nånsin hade, och ni var den första jag nån'sin hade, och det skall jag aldrig glömma.»
»Nå men Bathseba, kan man vara så orimlig?» sade han skrattande. »Ni vet att det bara var därför att jag, som var en ogift karl, när jag skötte affärerna för er, som var en mycket intagande ung kvinna, hade. en mycket kinkig roll att spela — i synnerhet därför att folk visste av att jag hade ett slags känsla för er; och jag tänkte att när folk började tala om oss tillsammans så där, kunde det skada ert rykte. Ingen vet vad pina och plåga det har varit för mig.»
»Och var det allt?»
»Allt.»
»Åh, vad jag är glad att jag kom!» utbrast hon tacksamt, i det hon steg upp från sin stol. »Jag har tänkt så mycket mer på er se'n jag trodde ni inte ens brydde er om att återse mig. Men nu måste jag gå, annars undrar de var jag är. Men usch, Gabriel,» sade hon med ett lätt skratt, medan de gingo mot dörren, »det här är ju alldeles som om jag hade kommit för att fria till er — så rysligt!»
»Och så är det också,» sade Oak. »Jag har dansat efter dina nyckfulla fötter, min vackra Bathseba, mången lång mile och mången lång dag, och det är hårt av dig att vilja förneka att du har gjort mig den här enda visiten.»
Han följde henne uppför backen, och förklarade för henne detaljerna av sitt blivande arbete på den andra farmen. De talade mycket litet om sina ömsesidiga känslor, vackra ord och varma uttryck behövdes troligtvis inte mellan så beprövade vänner.
De hade nått den fasta tillgivenhet som uppstår (om tillgivenhet alls uppstår) då två som föras samman först börja med att lära känna de mindre älskvärda sidorna av varandras karaktär, och de bästa först längre fram, i det all romantiken växer fram i mellanrummen av en massa prosaisk verklighet. Detta goda kamratskap, som vanligen uppkommer genom ett gemensamt strävande, fogar sig olyckligtvis sällan till kärleken mellan könen, därför att män och kvinnor förena sig, icke i sina strävanden, utan blott i sina nöjen. Men när lyckliga omständigheter tillåta dess utveckling, visar det sig att denna sammansatta känsla är den enda kärlek som är stark som döden — den kärlek som stormfloden ej kan förgöra och som havets böljor ej kunna släcka, och i jämförelse med vilken den lidelse som vanligen benämnes med kärlekens namn försvinner liksom en dunst.