Fjärran från vimlets yra/Kapitel 57
| ← Femtiosjätte kapitlet |
|
FEMTIOSJUNDE KAPITLET
En mulen natt och morgon — Avslutning
»En så tyst, hemlig, enkel vigsel man bara kan få.»
Dessa voro Bathsebas ord till Oak en afton, någon tid efter händelsen i senaste kapitel, och han begrundade dem en hel timme efter klockan för att få klart för sig huru hennes önskan skulle uppfyllas efter bokstaven.
»Ett tillståndsbrev — Jojo, det måste bli med tillståndsbrev,» sade han till sist för sig själv. »Jaha, då; först skall vi skaffa ett tillståndsbrev.»
En mörk natt, några dygn senare, smög sig Oak med hemlighetsfulla steg ut genom herr biskopsvikariens[1] dörr i Casterbridge. På vägen hem hörde han tunga steg framför sig, och då han hann fatt mannen, fann han att det var Coggan. De vandrade tillsammans in i byn tills de kommo till en liten gränd bakom kyrkan, som ledde ned till Laban Talls hydda. Laban Tall hade nyss blivit installerad såsom sockenskrivare, och var ännu uppfylld av dödlig förskräckelse i kyrkan om söndagarna då han hörde sin stämma ensam sjunga ut vissa svåra ord i psalmerna, där ingen annan vågade följa honom åt.
»Se, god afton, Coggan,» sade Oak, »jag har samma väg.»
»Åh!» sade Coggan överraskad; »vad står då på i natt, om man får lov att fråga, herr Oak?»
Under föreliggande omständigheter var det nästan för ovänligt att inte tala om det för Coggan; ty Coggan hade varit trogen som stål under hela den tid då Gabriel varit så olycklig över Bathseba; och därför sade Gabriel: »Ni kan väl hålla tyst med en hemlighet, Coggan?»
»Ni har ju prövat mig, ni vet det.»
»Ja, jag har prövat er, och jag vet det. Nåväl då: matmor och jag tänker låta viga oss i morgon bittida.»
»Himmelens höga torn! Och ändå har jag nog funderat på nån'ting så'nt ibland, det har jag visst det. Men att kunna hålla det så tyst! Nåja, det angår ju inte mig, och jag önskar er allt gott med henne.»
»Tack, Coggan. Men ni kan lita på att den här stora tystnaden inte alls är vad jag önskade, eller vad någondera av oss skulle ha önskat, om det inte vore vissa saker som gjorde att ett muntert bröllop inte skulle ta sig riktigt bra ut. Bathseba önskar hjärtligt att inte hela socknen skall vara i kyrkan och titta på henne — hon är riktigt skygg och nervös för den saken — och därför har jag gjort så här för att göra henne till viljes.»
»Jaha, jag förstår, det är nog alldeles riktigt också, tror jag att jag måste säga. Och nu går ni till sockenskrivaren.»
»Ja, och ni kan just följa med.»
»Jag tror det blir bortkastad möda att försöka hålla det tyst,» sade Coggan medan de gingo vidare. »Laban Talls gamla käring basunar nog ut det här över hela socknen inom en halv timme.»
»Det gör hon visst, så sant jag lever; det kom jag aldrig att tänka på, sade Oak och hejdade sig. »Men jag tror nog att jag ändå måste säga till om det åt honom i afton, ty han arbetar så långt borta och går tidigt ut.»
»Jag skall säga hur vi kan ordna om den saken utan att hon vet ordet av,» sade Coggan. »Jag knackar på och ber att få tala med Laban här utanför, ni håller er i bakgrunden. Då kommer han ut, och ni kan berätta er historia för honom, Hon kan aldrig gissa vad det är som jag vill honom; och jag skall hitta på något prat om arbetet på farmen, som en förevändning.»
Denna plan ansågs utförbar, och Coggan ryckte djärvt fram och knackade på fru Talls dörr. Fru Tall själv öppnade den.
»Jag skulle vilja tala ett ord med Laban.»
»Han är inte hemma, och han kommer inte hem förrän klockan elva. Han har blivit tvungen att börja gå och arbeta vid Yalbury sedan arbetet tog slut här. Jag duger nog lika bra.»
»Det tror jag knappast. Vänta ett ögonblick,» och Coggan gick runt om portvalvets hörn för att konferera med Oak.
»Vem är den andra karlen då?» sade fru Tall.
»Bara en god vän,» sade Coggan.
»Säg att han bör komma och möta matmor i morgon klockan tio vid kyrkdörren,» sade Oak viskande. »Att han måste komma punktligt och klädd i sina bästa kläder.»
»Kläderna röjer oss så säkert som nå'nting!» sade Coggan.
»Det kan inte hjälpas,» sade Oak. »Säg henne det.»
Och så avgav Coggan sitt budskap. »Kom i håg, trots frost och blåst, trots hetta och väta måste han komma,» tillade Jan. »Det är mycket viktigt. Ser ni, det är för att bevittna ett lagligt dokument om att dela jämnt med en annan farmare under många långa år framåt. Så är det med den saken, nu har jag talat om det för er, mor Tall, och det skulle jag inte ha gjort om jag inte tyckte så förbålt mycket om er!»
Coggan drog sig tillbaka innan hon hann fråga något mer; och därpå avlade de ett besök hos kaplanen på ett sätt som inte alls väckte någon nyfikenhet. Och så gick Gabriel hem och beredde sig för morgondagen.
»Liddy,» sade Balhseba då hon gick till sängs
den kvällen, »jag får be dig väcka mig klockan sju
i morgon, om jag inte skulle vakna.»
»Men ni vaknar ju alltid tidigare, matmor.»
»Ja, men jag har någonting viktigt att uträtta, som jag skall tala om för dig när tiden är inne, och det är bäst att vara säker på sin sak.»
Men Bathseba vaknade nog godvilligt klockan fyra och kunde på intet sätt förmås att somna om igen. Omkring klockan sex hade hon blivit fullt övertygad om att hennes klocka måste ha stannat under natten, och då kunde hon inte vänta längre. Hon gick till Liddys dörr, knackade på och lyckades med någon möda väcka henne.
»Men jag trodde det var jag som skulle väcka er?» sade den förundrade Liddy. »Och klockan är ju inte sex än.»
»Visst är den det; hur kan du prata så där, Liddy? Jag vet att den måste vara en hel hop över sju. Kom till mitt rum så fort du kan, du måste sätta opp mitt hår riktigt fint i dag.»
När Liddy kom till sin matmors rum fann hon henne redan väntande. Liddy kunde inte förstå denna märkvärdiga snabbhet. »Vad i all världen är på färde, matmor?» sade hon.
»Jo det skall jag säga dig,» sade Bathseba med ett okynnigt leende i sina klara ögon. »Farmare Oak skall komma hit och äta middag med mig i dag
sFarmare Oak — och ingen annan? — ni två på tu man hand?»
»Ja.»
»Men är det försiktigt, matmor?» sade hennes förtrogna tveksamt. »En kvinnas goda rykte är en så ömtålig vara, att —»
Bathseba skrattade med rodnande kinder, och viskade i Liddys öra, ehuru ingen annan var i närheten. Liddy stirrade med runda ögon och utropade: »Du milde, en sådan nyhet! Det får mitt hjärta att klappa riktigt hoppeti-hopp!»
»Det får nog mitt hjärta att klappa ganska vilt också,» sade Bathseba. »Men nu kan det inte hjälpas mera!»
Det var en fuktig och obehaglig morgon. Icke desto mindre, klockan tjugu minuter på tio steg Oak ut ur sin dörr och, som det heter i visan,
han nedför backen kliver
allt med den stora iver
en karl plär få, när han skall gå
att söka sig en brud.
Och så knackade han på Bathsebas dörr. Tio minuter senare kunde man ha sett ett stort paraply och ett litet paraply komma ut ur samma dörr och vandra i väg genom töcknet längs vägen till kyrkan. Avståndet var inte längre än en fjärdedels mile, och dessa två förnuftiga människor ansågo det onödigt att åka dit. En iakttagare hade verkligen behövt den yttersta noggrannhet för att upptäcka att de två gestalterna under paraplyerna voro Oak och Bathseba, arm i arm för första gången i sitt liv, Oak i en långrock som sträckte sig ned till hans knän, och Bathseba i en kjol som föll ned ända till hennes skor. Och likväl, trots hennes enkla klädsel, hade hon ett visst föryngrat något över hela sin varelse.
Liksom en ros som vecklats hop
och blivit knopp igen.
Vilan hade åter färgat hennes kinder röda; och då hon, på Gabriels anhållan, hade ordnat sitt hår denna morgon så som hon hade burit det för många år sedan på Norcombe Hill, så tycktes hon honom märkvärdigt lik flickan i den där förtjusande drömmen, vilket, i betraktande av att hon nu var blott tjugutre eller tjugufyra år, kanske inte var så alldeles besynnerligt heller. I kyrkan befunno sig Tall, Liddy och pastorn, och inom en anmärkningsvärt kort stund var förrättningen fullbordad.
De två satte sig i största lugn att dricka sitt te i Bathsebas förmak på aftonen samma dag, ty det hade bestämts att farmare Oak skulle flytta dit och bo där, eftersom han tillsvidare hade varken pengar, hus eller möbler att tala om, ehuru han var på en säker väg att få dem, medan Bathseba jämförelsevis hade ett överflöd av alla tre.
Just då Bathseba slog i en kopp te, hälsades deras öron av ett kanonskott, följt av någonting som liknade ett fruktansvärt blåsande i trumpeter mitt framför husets fasad.
»Se så där!» sade Oak skrattande. »Jag såg ju på de där karlarnas miner att de höll på att ställa till med någonting.»
Oak tog ljuset och gick ut i portvalvet, följd av Bathseba som kastade en schal över sitt huvud. Strålarna föllo på en grupp av manliga gestalter samlade på grusgången vid fasaden, vilka, då de sågo det nygifta paret i portvalvet, uppstämde ett ljudeligt »Hurra!» och i samma ögonblick pang! lät kanonen i bakgrunden igen, ackompanjerad av ett vederstyggligt missljud av toner från en trumma, en tamburin, en klarinett, en sfikleid, en oboe, en altfiol och en kontrabas — de enda återstoderna av det ursprungliga och äkta Weatherbury-musikkapellet — vördnadsvärda maskstungna instrument, som i egen hög person hade firat Marlboroughs segrar under fingrarna på deras nuvarande spelares förfäder. Musikanterna tågade framåt och marscherade upp till fasaden.
»De präktiga pojkarna Mark Clark och Jan är det som har hittat på allt det här,» sade Oak. »Kom in, gossar, och tag er en bit mat och en klunk tillsammans med mig och min hustru.»
»Inte i kväll,» sade Clark, med tydlig självförsakelse. »Tackar så mycket i alla fall, men vi kommer hellre och hälsar på vid en passligare tid. Men vi kunde ändå inte låta den här dagen gå förbi utan något tecken på beundran av något slag. Om ni kunde skicka en droppe av något gott ner till Warrens, så är det en annan sak. Långt liv och lycka åt grannen Oak och hans vackra brud!»
»Tack ska ni ha, tack allesammans,» sade Gabriel. »Vi ska genast skicka er en bit och en klunk ner till Warrens. Jag tänkte nog att det kunde så hända sig att vi skulle få något slags påhälsning av våra gamla vänner, och jag höll just på att säga något sådant åt min hustru.»
»Minsann,» sade Coggan med ett kritiskt tonfall, i det han vände sig till sina kamrater, »har inte karlen lärt sig att säga ’min hustru’ på ett märkvärdigt naturligt sätt, när man betänker hur ny han ännu är i sitt äktenskap — vasa, ni grannar alla?»
»Jag har aldrig hört en erfaren gammal äkta man med tjugu års lärospån pipa fram: ’min hustru’ med större vana och förfarenhet än han gjorde,» sade Jacob Smallbury. »Det skulle kanske ha varit litet naturtrognare om han hade uttalat det litet kyligare, men det kan man ju inte fordra just nu.»
»Den förbättringen kommer nog med tiden,» sade Jan, rullande med ögonen.
Då skrattade Oak, och Bathseba smålog (ty hon skrattade aldrig riktigt numera), och deras vänner vände sig för att gå.
»Ja, det är visst så med den saken, tänker jag,» sade Joseph Poorgrass med en munter suck då de vandrade bort; »och jag önskar honom all lycka med henne, fast nog sade jag en eller par gånger i dag med den helige Hosea, på mitt bibliska sätt, som är min andra natur: ’Ephraim har vänt sig till avgudar, må han vandra allena.’ Men då det nu är som det är, så kunde det ju ha varit värre, och jag hembär mina tacksägelser därefter.»
Senare delens slut.
- ↑ På engelska »Surrogate». En sådan funktionär kan ombestyra tillståndsbrev till vigsel utan föregående lysning. Ö. a.