Fortuna/Kapitel 13
| ← XII |
|
XIV → |
XIII.
Det var en kall, regnfull morgon i slutet af hösten. Den Meinhardtska familjen hade för länge sedan rest ifrån professorn, och Abraham var på en affärsresa norrut i fabrikens ärenden.
Det hade varit en besynnerlig stillhet öfver staden i flere dagar, en andlös väntan, hvari de orimligaste rykten fladdrade ovissa omkring; alla tungor voro beredda att gripa verket an, och det var rent af af brist på faktiskt stoff, som man berättade hvarandra de galnaste saker, dem ingen trodde på.
Ty nu var luften alldeles uppfyld med dessa små fina miasmer, hvaraf rykten bildas, och den känslan vann i styrka, att något oerhördt, förskräckligt förestod.
Arbetarne på Fortuna stodo bekymrade och berättade hvarandra, att fabriken skulle nedläggas. Det var ingen, som visste, hvar det kom ifrån, men ju ifrigare en och annan var att neka och göra narr af dem, som trodde sådant prat, desto fastare stod det för de fleste. Det låg i luften att vänta något ondt.
Direktörerna i de olika bankerna tordes ej se hvarandra i ögonen. Under de sista dagarna hade det kommit oroande frågor från diverse håll, höfliga uppmaningar att inskränka vissa conti; slutligen hade det blifvit telegram om ytterligare garanti eller rent af nekad kredit för flere namn.
Det var en måndags morgon efter en vecka full af oro, under hvilken Carsten Lövdahl hade trasserat på i det närmaste alla sina affärsbekanta till stora belopp och på delvis alldeles nya papper.
Redan på lördags eftermiddagen hade Marcussen fått ett par oroande telegram, men han lade dem åsido i följd af husets sedvänja: lördags aftonen var professorns spelparti, och söndagen var helgdag.
Men på måndags morgonen hade det samlat sig en packe telegram på Marcussens pulpet — en flock förbannade roffoglar, tänkte han, medan han drog af sig sin våta rock.
Han började med att lägga ut dem öfver pulpeten i små högar, eftersom han genomögnade dem. Men slutligen sopade han tillsamman alla telegrammen i en hög och slog sin stora näfve ner i den.
Rasmus närmade sig med den svarta skinnväskan för att mottaga de sedvanliga orderna för dagens operationer i bankerna, men Marcussen bad honom dra åt helvete och ta väskan med sig.
Derpå samlade han efter ett ögonblicks betänkande alla telegrammen i en hand och gick in till professorn, stängde dörren efter sig och drog för portièren.
Carsten Lövdahl hade stått vid fönstret och stirrat ner i trädgården; han vände sig häftigt om och sade:
»Hvad är det, Marcussen?»
Professorns ansigte var nästan askgrått, och ögonen lågo djupt i hufvudet. Han hade ej sofvit på flere nätter, och de sista dagarnas ansträngningar för att hålla sig uppe mot allt hopp, de vilda planerna, den förtviflade vissheten, som från alla håll stack fram hufvudet — allt detta hade förvandlat den store, ståtlige mannen till en jagad förbrytare.
»Hvad är det, Marcussen?»
Till och med rösten var förändrad — rå, som om den kom direkt från djuret och ej hade något gemensamt med menskligt tal.
Marcussen darrade af sinnesrörelse; han lade telegrammen framför chefens plats. Lövdahl satte sig tungt i länstolen.
»Telegram! Telegram alltsamman? — Från Donner? Från Kristiania? Hvad skall detta betyda, Marcussen? Hvarför lemnar ni mig allt detta huller om buller? Har jag inte sagt er, att det är ert arbete och inte mitt att ombesörja det dagliga ordnandet af papperen? Svara mig, menniska! Stå inte der som en stock! Hvad betyder det?»
»Herr professor Lövdahl!» svarade Marcussen, och tårarne kommo honom i ögonen,» »det betyder, att vi kunna inte klarera det längre.»
»Hvad säger han?» skrek professorn och reste sig upp till hälften, »kunna vi inte klarera det längre, säger han? Menar ni — menniska — menar ni, att jag — att Carsten Lövdahl skulle vara konkursmässig?
Som en blixt flögo hans stela ögon omkring i rummet, då ordet var nämdt, detta ord, som han hade kämpat med dag och natt under det sista året, detta ord, som aldrig vek, som smög sig fram på hans läppar, när han satt ensam på kontoret, som plötsligt susade för hans öra, när muntra gäster prisade hans vin, och som han läste i hvarje menniskas öga, som hälsade på honom på gatan.
»Tyst! tyst! Ni stängde väl dörren? — Stäng dörren, Marcussen — vi få inte tappa hufvudet, vi måste göra utvägar — allt kan inte vara förloradt — omöjligt! Låt mig se — låt mig se de der telegrammen — allesamman!»
Och den gamle mannen tog telegrammen, som frasade i hans darrande händer; han såg än i det ena, än i det andra, slängde ut dem öfver pulpeten och samlade dem igen, tills han sjönk ihop med hufvudet i händerna och stönade högt.
Marcussen sade sedan, att han hellre sett, att man notificerat honom om ett par tvillingar, än upplefvat detta ögonblick; slutligen gick han fram och lade sin hand på chefens axel.
Professorn såg upp och reste sig med möda:
»Gå, Marcussen — och släpp inte in någon till mig.»
Till frampå förmiddagen gick affären skenbart som vanligt. Mäklare och agenter kommo in och talade med Marcussen; det gafs order ut till fabriken, och kassören satt bakom sitt galler, folk kom och gick med pengar. Men lille Rasmus kröp ihop i en vrå och stirrade oafvändt på Marcussen; att han ej skulle till någon af bankerna med ett enda papper, det kunde han ej förstå, och han grundade på, hvad det skulle betyda.
Men då klockan gick mot ett, kom Taraldsen trafvande, den gamle vaktmästaren från Norges Bank; han sprang alltid i smått traf och svängde med armarna.
Framför Marcussens pulpet stannade han och hälsade; ett osäkert leende darrade på hans gamle ansigte, i det han frågade:
»Det är — hm — naturligtvis glömska?»
»Hvilket?» sade Marcussen torrt.
Småleendet försvann alldeles, och andlös af öfverraskning frågade Taraldsen åter:
»Ska’ edra växlar inte infrias i dag?»
»Nej.»
»Herr Marcussen! Folk säger, att ni är en skämtsam karl, men det här — —»
»Jag skämtar inte, för fan!»
Gamle Taraldsen rättade på sig; hvar och en satt nedlutad öfver sitt arbete, endast lille Rasmus’ ögon mötte hans. Gossen var blek af förskräckelse; han började förstå.
Äfven för gamle Taraldsen började det klarna; men strax derefter blef han återigen helt förvirrad, ty han kände till hela omfånget af detta, hela stadens växelförbindelse hade han i sitt hufvud, och fastän han ju hade sett mycket af detta slag under sitt långa lif, var allt detta småsaker mot hvad som nu skulle ske.
Han skalf på målet, då han nästan högtidligt frågade:
»Ska’ Carsten Lövdahls växlar protesteras?»
»Ja», svarade Marcussen utan att se upp.
Gamle Taraldsen trafvade ut från kontorslokalen; men i trappan mötte han Aktiebankens vaktmästare;
»Är det sant, Taraldsen?»
»Nu ramlar hela staden», svarade den gamle och slog ut med armarna.
»Är det sant? Är det sant?» den frågan spred sig hastigt öfver hela staden; och då vissheten kom, stannade allt, hvarje arbete, hvarje samtal, hvarje tanke stannade, och detta nya upptog hvar enda menniska, ända ner till barnen, som med stora ögon och förfärande miner frågade hvarandra: »Har du hört, att Lövdahl har gjort konkurs?»
Klockan ett var Börsen samlad. Så plötsligt hade detta kommit, att konsul With, som blef helt och hållet ruinerad genom Lövdahls fall, endast genom ett tillfälligt sammanträffande på gatan med en bankdirektör hindrades från att infinna sig på Börsen.
Han vände om, gick hem och stängde sig inne på kontoret.
I börssalen var det tyst, och man smög omkring utan att se på hvarandra; de tyckte allesamman, att de plötsligt blifvit så luggslitna.
Bänkarna uppe i millionvrån, som den kallades, stodo tomma; och de medlemmar af ringen, som voro närvarande, föredrogo i dag att stå i grupper framme på golfvet.
Icke ens Garman & Worse satt på sin gamla plats; och från dessa tomma bänkar der uppe smög sig liksom en stum skräck utmed väggarna rundt omkring hela salen: ingen vågade sätta sig, det var som om de fruktade, att de icke buro, att alla bänkarna voro murkna, att en allmän bankrutt skulle sönderbryta allt och kasta dem alla öfver ända.
Ett par yngre köpmän försökte vara obesvärade, men de uppgåfvo det strax, och då deras röster åter neddämpades till de andras mummel, blef tystnaden dubbelt hemsk.
En och annan kunde ej stå ut längre, utan såg på uret och lomade af; och tre minuter derefter var salen alldeles tom.
Men om eftermiddagen sutto öfverallt i staden bekymrade män inne på sitt innersta kontorsrum och ransakade böckerna, gjorde anteckningar, summerade ihop och skakade på hufvudet.
Och i alla bankerna voro direktionerna samlade; bankvaktmästarne kommo med den ena underrättelsen värre än den andra, telegrafpojkarne voro ej bättre, och de stackars direktörerna, som hvar för sig kunde ha nog med sina egna sorger, började darra för sin bank, allt efter som krets efter krets drogs in och uppslukades i den virfvel, hvari Lövdahl först hade gått till bottnen.
Från Christensens bank telegraferades det Europa rundt efter bankdirektören, som i år hade tagit sig en mycket lång efterkur i Italien. Och det var nästan som om hela staden kände en liten lättnad, då den underrättelsen kom, att bankdirektören redan hade lemnat Hamburg på hemresa.
Redan klockan fem hade man, förutom de otaliga småborgarena, som voro plockade, af konkurser följande: Carsten Lövdahl — med Abraham K. Lövdahl, aktiebolaget Fortuna, C. R. With, Randulphs söner & Comp. samt Jörgen F. Kruse.
Att Randulphs följde med With kunde man vänta; det var svågerskap mellan dem och för öfrigt gemensamma förbindelser. Men förskräckelsen var öfver all beskrifning, då han stöp, gamle Jörgen Kruse!
Icke blott derför att han ansågs för att vara stenrik, hvilket han också var; men en sådan liten försigtig hökare, om hvilken ingen menniska trodde, att han någonsin vågade 10 kronor på något osäkert — att han nu visade sig invecklad i alla Lövdahls mest förtviflade affärer med en borgensförbindelse, som slukade allt hvad han egde och kanske mera till — ja, då detta blef bekant, var gränsen uppnådd, och man blef alldeles slapp af förskräckelse.
Och med Kruse trängde eländet långt utanför staden, ty han var böndernas handelsman, och skulle nu alla hans förskott och fordringar indrifvas med inkasserarefart af ett konkursbo, måste många gå från hus och hem under dessa svåra tider.
Medan den stora olyckan sålunda i all tysthet åt sig vida omkring som en brand i en torfmosse, larmade sqvallrets ofantliga maskin och väfde sin brokiga väf af elakhet och skadeglädje.
Det länge magasinerade begäret kastade sig nu öfver det rikliga stoffet med en ursinnig aptit; och hvarenda menniska, som ej var så personligen berörd, att hon satt i stum förtviflan, började prata och prata och prata, som om det gälde lifvet att få tungan i gång.
Och stoffet, så rikligt det än var, räckte snart icke till. Man hade ej nog med att följa händelserna, som nu föllo slag i slag, utan man skyndade långt förut med spådomar och antydningar, och det var som om de icke fingo lugn, förr än den svartaste förtviflan var uppnådd för alla.
Några, togo det på det sättet, att de gräfde fram alla Clara Lövdahls sidenklädningar och förargade sig öfver hvar och en särskildt, för att derefter uppfriska sig med den tanken, att nu egde hon icke en tråd på sin kropp, om det skulle gå strängt och rättvist till.
Andra sutto mera beskedligt och utmålade för hvarandra, huru de måtte känna sig, dessa menniskor, som hade varit så ofantligt rika och som nu bokstafligen voro bragta till tiggarestafven, ruinerade, på bar backe.
Andra åter kunde ej få någon ro för dessa millioner, som gått förlorade; hvem hade fått dem, någonstädes måste de ju vara; men hvart tusan hade denna massa pengar tagit vägen? Det skulle de ha lust att veta.
Och så var det äfven medlidande, men det var mycket blandadt, och mången liten borgare, som hade gått fri under de storas fall, tyckte till och med, att ölet smakade honom särdeles bra i dag.
Men nedanför alla dessa — hos arbetsfolket och dem, som lefde för dagen af sina händers arbete för andra — der var det för det mesta en dof stillhet.
Endast några få utöste sig i förbannelser och de värsta skälsord mot dessa rika, som lefde i sus och dus och läto arbetaren träla för att sedan en vacker dag låta honom stå på bar backe utan arbete eller förtjänst.
Men de flesta tego och förmanade sina hustrur och barn att hålla sig lugna.
Kände de af erfarenhet, huru kapitalet, när det florerar, pressar arbetaren till det yttersta, så visste de också, att de aldrig i högre grad voro slafvar af detta samma kapital än just under de onda dagarna, då straffet kom för de storas svindel och öfverspekulation.
Ty de visste mycket väl, hvem det var som närmast skulle bära detta straff. Nu stodo de framför detta lif af arbetslöshet, ojämt arbete, halfva arbetsdagar och hungern under långa lediga stunder — små lån här och der, det sista användandet af krediten hos handelsmannen, sedan pantlånaren och ytterst ute på brädden af förtviflan — fattigvårdssysslomannens väntrum.
Derför sutto de tysta och förmanade de sina till att hålla sig lugna, så att ej deras klagan skulle höras af detta förfarliga kapital — förfärligare än någonsin, när det störtade som ett jordskred och vältade de små under sig.
De begärde ingenting annat än att få arbete; hvarje muskel var villig till att spänna sig så stramt någon kunde begära, och de skulle tacka till. Bara inte sitta der och slappas af svält och dålig mat, gå ut om morgonen för att skaffa något och komma hem om qvällen för att möta de stora barnögonen i dörren, som undrade, om far hade ett bröd under armen?
Gamle Steffensen försökte naturligtvis att fiska i grumligt vatten, men en skara arbetare från Fortuna hade så när pryglat honom förderfvad, när han skälde ut direktionen och de andra förmännen och hela kodiljen; efter detta försvann han.
Nej, nej, professor Lövdahl var en hedersman; den unge också; ingen skulle säga något ondt om dem; kanske komme de på fötter igen, sådant hade man sett förr. Ja, en och annan tyckte till och med synd om dessa rika, menniskor, som nu ej voro rikare än en simpel arbetare.
Men det var ej många, som höllo med om det. Ty de visste ju alla, huru underligt det förhåller sig med dem, som äro födda i fina kläder. De bli qvar i dem, huru det än går. Man kan nog höra, att de ha mist allt sitt och förstört för andra också; men ändå hade det aldrig händt, att sådana menniskor komma ända ner till arbetsfolket, bodde och trälade bland dem. De fortforo att gå i öfverrock, äta varm mat och röka cigarr, så att de kunde väl inte slita så fasligt ondt.
Och det var detta, som för dem var det allra ofattligaste hos kapitalet, men derför också det mest imponerande: det måste ju således vara Guds vilja, att det skulle vara denna stora skilnad och att några bara skulle träla för andra och hålla på med det.
Men derför fans också vedergällningen. I helvetets pina skulle de få sota för att de här en kort tid hade lefvat i rikedom och njutningar. Kom i håg den rike mannen, som tiggde tiggaren om en droppe vatten, men han fick den icke; nej, pinas skulle de, alla dessa stora och mäktiga, man kunde nämna dem namn för namn — ner med dem i elden, och der skulle de brinna evigt — tänk, evigt!
Men huru mycket presterna än predikade om sådant, så var det icke alla, som riktigt kunde hemta tröst af denna tanke. Många tyckte, att det kunde hellre vara det samma, om det ej brassades fullt så hett under de rika i en annan verld, om bara de fattiga kunde slippa med att frysa litet mindre i denna.
Och så fans det också en och annan rik, som det skulle vara synd att bränna; ja, månne den egentligen var en sådan dödssynd, denna rikedom, när hela verlden sträfvade efter den? Det hängde ej rätt tillsamman, när man tänkte närmare på saken; nej, det var något på tok någonstädes, hvar det nu var.
Ja, se det var också en följd af arbetslösheten, alla de förbannade tankar, man fick i hufvudet af att sitta och gapa på väggen. Men tankar dugde ej för småfolk; det gälde att lida och hålla munnen, hoppas, hoppas och — framför allt icke smaka bränvin.
Så gingo de vintern till mötes.
Men medan allt detta sinnesuppror böljade rundt omkring, satt han, som var den närmaste upphofsmannen, ensam på sitt stora, pompösa kontor.
Han satt icke i länstolen framför Lyckans gudinna, utan borta vid det mellersta fönstret. Så hade Carsten Lövdahl suttit i timtal och stirrat ner i den instängda trädgården. Ibland voro hans tröttjagade tankar så matta, att han nästan sof; ibland stod eländet, skammen, förödmjukelsen midt framför hans ögon så lågande nära, att han höll handen för.
Han hade kämpat med sin hustru; de oundkomliga ögonen hade varit der, hade borrat sig i honom; och besegrad för sista gången uppgaf han kampen och gladde sig fegt öfver, att dessa ögon voro lyckta.
Men det fans andra ögon, som han skulle stå för: Abraham, Christensen, Clara — och hela den härskara, hvars pengar han hade skingrat för alla vindar; huru — huru skulle han bära det? På hvilket sätt var det öfver hufvud möjligt att öfverlefva sådant?
Något ville liksom draga tankarna bort mot en utväg, men han stängde genast; det ville han icke.
Och åter började de strömma in öfver honom, alla skammens och förödmjukelsens detaljer. Det började långt borta som en liten boll, som rullade emot honom, ökades och ökades, tills allt var samladt i en ofantligt stor vält, som rullade öfver honom och krossade honom, så att han blef alldeles platt.
Eller månne det ej kunde vara möjligt att hålla hufvudet högt? Han var ju alltid professor Lövdahl, vetenskapsmannen, universitetsläraren; han hade lidit skeppsbrott här bland dessa krämare — nåja, han var icke längre rik, men han var något mera än en penningkarl.
Åh nej, det gick nog inte an att bära hufvudet högt. Snarare måste han böja sig så mycket som möjligt för att komma någorlunda igenom. Det var alltför mycket i hans sista transaktioner, som både kreditorer och öfverheten måste se med de allra blindaste ögon, om det skulle gå. Hans ställning var nog icke sådan, att det skulle ta sig bra ut, om han rätade på sig; han vred sig, men ner — ner måste han.
Att låta trampa ihjäl sig! Att ligga för Christensens fötter utan spår till makt, utan annan kraft, utan annan uppsyn hela sitt lif efter detta än att som en hund ta emot stryk och slicka handen till tack!
Och så låg der ju ändå ett vapen alldeles till hands, ett vapen, som han till och med på visst sätt hade öfvat sig i att använda på den senare tiden.
Professor Lövdahl kände sin tid och sitt samhälle. Han visste, att i denna tid och i detta samhälle, der kristendom faktiskt icke finnes till, men der allt beror på att det icke talas om, der all kraft är riktad på att hålla öppenhjärtigheten nere, så att ej hela denna oerhörda humbug med att de alla äro kristna — att icke den skall sprängas derigenom att den ene efter den andre får mod till att bryta ut, till att ärligt säga: Jag spelar icke med längre — han visste, att i detta samhälle är hyckleriet lifsmakten.
Han visste, att intet är så starkt som det hyckleri, som aldrig blinkar; ingen rättskaffenshet, ingen dygd kan så afväpna ondskan eller beskydda mot misstanke som det hyckleri, som aldrig blyges; han visste, att den, som kunde ikläda sig en full rustning af denna metall, hvarmed de flesta menniskor styckevis betäcka sig, han skulle kunna gå igenom denna skärseld, som förestod honom, få nytt fotfäste — ja, kanske göra sin skam till en gloria, som ingen skulle ha mod att rycka af honom.
Och ändå tvekade han. De sista rena qvarlefvorna inom honom upprördes mot denna djupa låghet; han mindes sin ungdom, sin vetenskaps klara, korta dag, han tänkte på Wenche Knor, och han kunde ej låta sig glida ner i den gyttjiga afgrunden.
Men hvad hjälpte det? Det kom igen och det kom igen. Det skulle ej se misstänkt ut; pröfningar ha fört så många till religionen, och dessutom hade han redan länge följt Clara i kyrkan och deltagit i hennes gudliga sammankomster; hvarför, om icke just derför att han hade haft ett oklart behof af en utväg, allt sedan den stora olyckans möjlighet började klarna för honom.
Om han nu, en gammal nedböjd man, sammanknäpte sina händer: Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrens namn!
Ja, Abraham var det värst med; men de andra skulle han rå på, det kände han. Och ändå slutade det icke med att han medvetet valde att bli hycklare; men den lilla bakdörren i panelningen rycktes upp och komministern störtade in.
Han sprang rakt på professorn, krithvit i ansigtet, perlande af kallsvett
»Mina pengar — mina pengar!» ropade han hest.
Professorn hade rest sig och höll sig fast vid fönsterkarmen; hans läppar darrade och hans ögon fäste sig stelt på prestens förvridna ansigte, men han kunde icke tala.
»Min far är ruinerad, jag vet det! Men mina pengar? Fredrikkes pengar? De äro i behåll, inte sant? — Naturligtvis! Låt mig få dem genast.»
»Hvad? Ni har dem inte? De äro borta — förlorade — försvunna! O förskräckliga menniska! Ni har bedragit oss! Ni skall straffas — nej, ni skall bara skaffa mig mina pengar tillbaka.»
Professorn hade några sekunder varit förlamad; nu lyfte han sin hvita hand, smålog vemodigt och svarade:
»Min käre pastor Kruse! Ni vet själf, att jag i detta ögonblick tyvärr icke är i stånd till att skaffa er dessa pengar. Men jag skall göra något annat för er — något, som kanske kan vara väl så godt och gagneligt för er.»
»Hvad är det? Skynda er! Ni vet en utväg! Åh, Gud vare lofvad!»
Morten Kruse darrade i hela kroppen; det fans ännu hopp, denne store man, för hvilken han hade haft ett så blindt förtroende, han hade kanske ännu en hjälp — en hjälp för honom ensam.
Professorn lade faderligt sin band på hans axel och sade:
»Jag skall bedja Jesus, att han hjälper er.»
Presten tumlade baklänges, som om de hade slagit honom med detta namn i ansigtet; de begge männen stodo orörligt stilla och höllo hvarandra fast i ögonen; den gemensamma hemligheten band dem, hvem hade rättighet att säga ordet till den andre? Den ene hade icke ett ord att säga den andre, och prestens blick gled först bort; han tog sin hatt och vacklade ut.
Carsten Lövdahl sjönk ner i stolen; det var hans första seger.
Det stora kontoret låg i eftermiddagens skugga; endast en och annan gul solstråle hittade väg genom de vissnade lindbladen och föll snedt in i rummet öfver mannen vid fönstret, öfver den tjocka mattan; och borta på bordet träffade en stråle den bronsförgylda Fortuna, som halft sväfvande räckte sin krans mot den tomma länstolen.
Endast i ett hus i staden herrskade oblandad glädje.
Bankdirektör Christensens fru hängde om halsen på sin nyss hemkomne man och bad honom snyftande om förlåtelse, för att hon så skamligt hade misskänt honom; och halft sanslös af sinnesrörelse låg hon och sladdrade om allt hvad hon skulle köpa på Lövdahls auktion.
Det var nästan som en tablå.