Fortuna/Kapitel 12
| ← XI |
|
XIII → |
XII.
»Herr bankdirektör, nu börjar jag på allvar tro, att ni motarbetar mig.»
»Alldeles inte, herr professor! Ingen kan ifrigare än jag önska att få hjälpa er.»
»Hjälpa! Jag tackar er, men jag behöfver verkligen ingen hjälp.»
»Nej, nej, ni missförstår mig; jag menade bara, att vid annalkandet af svåra tider» — —
»Åh, den der krisen är er fixa idé, Christensen. Och ni vet, att jag inte tror på den.»
Samtalet hade räckt en lång stund, och begge herrarne voro tämligen upphetsade, hvar och en på sitt sätt. Isynnerhet var professorns ansigte liksom flammigt, och han lekte nervöst med en linial.
Christensen var lugnare; han vädrade bara litet starkare än vanligt och såg sig omkring på kontoret:
»Nåväl, herr professor Lövdahl, kris eller icke kris — en sak är säker, och det är, att Fortuna måste stoppa ju förr desto hellre.»
Det kom så plötsligt, att professorn rent af miste målet och satt ett ögonblick med uppspärrade ögon.
»Skall det vara ett skämt, herr bankdirektör?»
»För ingen del, tyvärr! Jag trodde, att ni skulle helt och hållet dela min åsigt; ni måtte väl ännu bättre känna till ställningen.»
»Ja, det gör jag, och jag kan försäkra er, att det alldeles inte kan bli tal om den eventualitet, ni antyder. Men nu skall jag säga er något, herr bankdirektör Christensen! Ni har allt sedan den dag jag blef verkställande direktör i Fortuna gjort hvad ni kunnat för att störta mig; och då det inte har lyckats er, har ni försökt att skada själfva fabriken; derför kommer ni med alla edra farhågor på bolagsstämman, och af samma personliga skäl har ni fördrifvit Fortunaväxlarna från er bank.»
»Personliga, herr professor?»
»Ja, jag säger personliga skäl, ty allt detta beror på, att er fåfänga inte kunde tåla, att jag blef chef, då Mordtmann afgick; nu vet ni det!»
Professorn var alldeles utom sig och gick af och an öfver golfvet; Christensen kände sig på näsan och smålog litet bakom handen:
»Vi två ska’ inte tala om personlig fåfänga, herr professor Lövdahl! Det vore bättre, om vi försökte att gemensamt möta olyckan. Denna fabrik är ett misslyckadt företag, låt oss börja med att erkänna det.»
»Alldeles inte, det vill jag på inga vilkor erkänna. Fabriken är bra och ledes bra, men konjunkturerna ha varit oerhördt ogynsamma.»
»Ja, då nödgas jag säga er, herr professor, att mitt ärende hos er i dag var att förbereda er på, att jag på nästa bolagsstämma ämnar framlägga förslag till fabrikens försättande i konkurs.»
»Var så god!» svarade professorn, i det han vände sig och gick fram till det mellersta fönstret.
Han var så upprörd, att han en stund icke förstod; men medan han stirrade ner i trädgården, der crocusarna började visa sig längs vägkanten, klarnade situationen i all sin farlighet för honom.
Fortunas ställning var tyvärr mycket dålig, ingen visste det bättre än han själf, som med stora personliga uppoffringar hade hållit den vid lif och i en skenbar blomstring. Det var ej omöjligt, att bolagsmännen, när de fingo fullständigt besked om status, skulle föredraga en liqvidation, och då skulle han själf stå som den der hade åtagit sig hvad han ej mäktade, som den, hvilken hade ådragit sina medborgare förlust; hela hans ställning, all den dyrkan, som hade blifvit honom kär och oumbärlig — bort med det alltsamman.
Men något mycket, mycket värre steg i dunkla konturer fram för honom: om fabriken gjorde cession, var hans namn till hälften förstördt, hans kredit skulle få en stöt, de allra största svårigheter kunde uppstå.
Carsten Lövdahl kände, att han blef mjuk i knäna; det fick ej ske nu, tiderna voro verkligen hotande. Allt kunde ännu vända sig, bara han fick tid; ett ögonblick sjönk hans mod så djupt, att han tänkte på att ödmjuka sig och bedja Christensen hålla inne med sitt förslag.
Men i det han vände sig mot bankdirektören, som långsamt drog på sig sina handskar, fick han en god idé:
»Eftersom ni är så ängslig för edra Fortunaaktier, är det väl bäst att jag öfvertar dem; huru många har ni för närvarande?»
»Jag har tio; men jag kan inte göra anspråk på, att herr professorn åter skall öfverta flera — —»
»Åh, var inte bekymrad för min skull», sade professorn och smålog öfverlägset, »de förra fem aktierna, jag köpte af er, sålde jag en halftimme efter med avance.»
»Verkligen?» svarade Christensen artigt. »Vill ni fortfarande öfverta aktierna till inbetaldt belopp?»
»Al pari — som sist — naturligtvis!» svarade professorn; »och då hoppas jag ni inser, att ert förslag om en liqvidation är mildast sagdt olämpligt?»
»Då kan det ju ej längre bli fråga om det förslaget; då jag inte längre är aktieegare, träder jag naturligtvis ut ur direktionen på nästa bolagsstämma.»
Denna vändning var oberäknad; gick Christensen ut ur Fortunas direktion efter att ha sålt alla sina aktier, så var det ett fullt så dödligt slag för fabriken som det andra förslaget.
Professorn gjorde derför en afvärjande rörelse:
»Nej, nej, herr bankdirektör, inte på det sättet! Ni har inte förstått mig riktigt. När jag nu öfvertar edra aktier, så sker det inte för någon omedelbar fördels skull, det vet ni mycket väl; men jag gör det af intresse för fabriken. Jag begär i ersättning af er, att ni icke allenast frångår ert förslag, utan att ni också understödjer direktionen, specielt mig som ordförande, och att ni öfver hufvud taget uppträder på ett sådant sätt på bolagsstämman, att förtroendet för fabriken, trots det ogynsamma arbetsåret, icke försvagas hos aktieegarne.»
»Ja, men jag kan ju inte uppträda på något sätt, när jag inte längre själf är aktieegare?»
»Så kan ni ju behålla ett par aktier», sade professorn; men då han strax kunde se på den andre, att han ville bli af med alla, sväljde han sin förargelse och fortsatte: »— eller låt mig hellre öfverta alla tio, som jag först föreslog, och så kunna ju ett par af aktiebrefven ligga qvar otransporterade hos er för formens skull, åtminstone till öfver bolagsstämman. Det är ju en helt och hållet privat transaktion mellan oss och har ingenting att göra med ert intresse för denna fabrik, som ni ju själf har varit med om att grundlägga och hvars blomstring lika mycket ligger er om hjärtat —»
»Det är mycket sant; jag skulle bara önska, att ni inte begärde större bistånd af mig än min öfvertygelse tillåter.»
»Ja, ser ni, min käre herr bankdirektör Christensen», sade professorn halft skämtande, »ni är ju så rädd af er —»
»Ska’ vi inte hellre säga försigtig, herr professor?»
»Nej, låt oss säga rädd, det är ändå ordet. Men när ni nu ser, att jag, som efter er egen utsago bäst känner till ställningen, att jag inte tvekar att ta ytterligare 10 aktier, så måtte väl det inge er den öfvertygelsen, att företaget är åtskilligt bättre och mera lofvande än ni tror?»
»Ja, ni har i själfva verket rätt, herr professor. Jag måste tillstå, att ni med er vetenskapliga bildning är den, som bäst kan döma i denna sak; och jag skulle mycket beklaga, om ni inte blef belönad för ert arbete och er uppoffring genom ett deremot svarande godt resultat. Hvad jag förmår, det skall jag göra.»
De begge herrarne blefvo plötsligt mycket hjärtliga och skildes efter ett trofast handslag.
I dörren sade bankdirektören blidt:
»Jag får således hoppas, att vår affär uppgöres i dag per kontant? Jag känner till professorns affärsmaxim.»
»Hälften kontant och resten mot 3 månaders accept», svarade professorn.
»Tre månaders accept», upprepade bankdirektören och drog litet på det; men en blick på den andres ansigte öfvertygade honom om, att nu var han vid gränsen: här var ej mer att vinna; och han förändrade behändigt tonen:
»Ja, det är ju det samma som kontant; ett papper, hvarpå det står Carsten Lövdahl, är lika godt som Norges banks sedlar. God morgon, herr professor!»
Och de bugade sig och smålogo mot hvarandra.
»Marcussen! Vi ska’ betala 5,000 kronor kontant till bankdirektör Christensen i eftermiddag; vill ni hålla summan i beredskap.»
Den oförfärade Marcussen, som aldrig blinkade, blef ändå litet häpen denna gång. Hvarje dag hade redan nog af sin plåga, och det var ingen barnlek att trolla fram fem tusen kronor förutom allt det andra, som skulle betäckas och infrias, och det var långt lidet på dagen.
Men professorn hade på den senare tiden blifvit så häftig och uppbrusande, att Marcussen, som älskade lugn, brukade låtsa som om allt gick som en olja.
Han sade derför bara:
»Hm! Fem tusen kronor! All right, herr professor!»
Så som Lövdahls affär nu sköttes, passade Marcussen förträffligt för den; det var just någonting för honom att så der dag efter dag hitta på utvägar utan en bekymrad tanke på följderna; och ju svårare penningtiderna blefvo, desto rikare blef Marcussens uppfinningsrikhet.
Han var van att smyga sig igenom förtretligheter af vida värre art: svartsjuka fruntimmer, bedragna flickor, ofrivilliga svärmödrar, barnuppfostringshjälp, prester och förmanare; kontorets förtretligheter voro en lek för honom.
Att möta förfallna papper med nya, hvilka togo sig ut som valuta; att trassera kors och tvärs, hålla den sig ökande skulden i en ständig cirkulation, hvilken såg ut som en liflig omsättning — det var alltsamman arbete, som låg för Marcussen. Och när han handskades med pengar och värdepapper, var han ej vårdslös och likgiltig, derför att det var en annans; han skulle helt säkert ha skött sin egen affär på samma sätt, om han hade haft någon.
Han var till och med mycket fästad vid professorn och huset och ville så innerligt gerna, att det skulle gå så bra och lysande som möjligt. Godmodig och hjälpsam önskade visst Marcussen, att alla menniskor vore rika, lika uppriktigt som han önskade, att alla flickor vore vackra.
Äfven professorn arbetade på sitt håll. Han hade nu kommit så långt, att han ej ville vara orolig, han ville ej märka, att hela affärslifvet liksom mattades och drog sig tillsamman, han ville ej se längre fram än en dag i sender.
Men deremot uppbjöd han all sin förmåga till att hejda strömmen, som flöt bort. Han köpte stora partier af varor — allt hvad man bjöd honom: spannmål, kaffe, fisk, salt — och sålde igen, nästan utan att han tänkte på förlust eller vinst, bara det gick fort, bara han alltid kände pengarna rulla mellan sina händer.
Och den feberaktiga kraft, denne ensamme man utvecklade, verkade smittande utöfver vida kretsar, och en spekulationslust, en period som af det vildaste börsspel i smått kastade sin falska, kortvariga glans öfver den lilla aflägsna vrå af verlden, der Carsten Lövdahl grasserade.
Ju mera han utvidgade sina operationer, desto flere namn drog han in i kretsen af sina endossements; och då all omsättning gick i växlar, var det snart intet mera betydande affärshus i staden och i grannstäderna, som icke stod på något papper tillsamman med Lövdahl.
Men så länge bankerna och utlandet diskonterade utan knot, var detta sätt att anskaffa pengar så beqvämt, att få eller ingen hade kraft till att stanna i tid — icke ens då räntan började stiga, så att dessa pengar, hvarmed det så ogeneradt och lättvindigt spekulerades, voro i själfva verket så dyra, att de lemnade mycket liten chance till förtjänst.
Icke heller tycktes någon på allvar oroa sig öfver de utländska underrättelserna; den ena artikeln efter den andra föll femtio procent under en börsvecka: fotogen började, sedan försvunno millioner i järnvägsaktier, derpå gick kaffet fan i våld och sockret följde med; men ingen tycktes förstå, att detta var fara för allt och alla.
Det fans ej många näsor, som bankdirektör Christensens, och förtroendet till Carsten Lövdahl var så orubbligt grundfästadt, att ingen menniska tänkte på att underkänna hans namn.
Och för öfrigt behöfdes dertill mera mod än som vanligen finnes inom köpmansståndet, ty Lövdahl hörde till ringen, som styrde både staden och banken. Ett oförsigtigt ord mot en af de stora kunde vara tillräckligt för att man helt sakta och vackert skulle bli utvisad, afsöndrad och glömd. Och den, som då ej var stark nog till att stå ensam, han måste vissna och förkrympas, derför att alla källor stängdes för honom. Derför hördes öfverallt ingenting annat än loftal öfver denna storartade och för staden så välsignelserika verksamhet, de flitiga händerna, de många munnarna o. s. v.; och i dessa loftal öfverröstade man sig själf och sitt tvifvel.
Under alla andra förhållanden skulle uppgörelsen för sista året af aktiebolaget Fortunas verksamhet ha varit en händelse, som nog kunde uppfordra till eftertanke. Det hade varit en högst besynnerlig bolagsstämma.
Efter en nonchalant och kortfattad redovisning af Marcussen hade professor Lövdahl med beklagande meddelat, att Fortuna i år ingen utdelning kunde gifva.
Det blef en obehaglig öfverraskning för alla, och stämningen blef mycket tryckt; en och annan missnöjd röst försökte försigtigt att rikta några obehagligheter till direktionen.
Bankdirektör Christensen satt tyst; och den åsigten utbredde sig bland de församlade, att missnöjet ryckte fram under hans beskydd; var det ej tillräckligt kändt, att han hatade Lövdahl? Alltså blef man modigare; det såg ut att bli en stormig sammankomst.
Christensen lät dem komma långt, innan han reste sig. Men då föll han de förbluffade missnöjda i ryggen med ett föredrag så öfverlägset, så tillitsfullt och öppet, att den upprörda bolagsstämman plötsligt blef som en leende sjö, hvari den återvalda direktionen tryggt kunde spegla sig.
Derefter anträdde bankdirektören åter sin vanliga resa till Carlsbad och tog sin näsa med sig; han visste nu, huru det skulle gå hemma.
Men han hade ej den uppfattningen af sitt kall, att han var den, som skulle varna och förebygga. Då han hade ordnat sina egna affärer och efter förmåga betryggat sin dyrbara bank mot de olyckor, han vädrade, var det med lugnt sinne han såg sina kära medborgare ruinera sig, och han väntade lugnt på det ögonblick, då han skulle stå ensam upprätt, medan rundt omkring de fallna och vacklande skulle tigga om hans hjälp.
Carsten Lövdahl andades ut efter denna bolagsstämma, och det var med glädje han såg hamburgerångaren glida ut ur fjorden med Christensen ombord.
Då sommaren närmade sig, blef affären mera flau; folk reste bort eller hade besök från andra håll; och emellertid löpte växlarna som vanligt ut och in genom bankerna, som liknade slussar, hvarigenom strömmen brusade vid middagstiden för att till eftermiddagen efterlemna en kassa af den allra beklagansvärdaste tomhet.
I professorns rymliga hus var hela den Meinhardtska familjen på besök, och det ökade hushållet sköttes med en hänsynslös riklighet, som försatte fru Meinhardt i hänryckning.
Den gamle skinntorre assessorn blef deremot orolig; han började vädra och undersöka, gjorde några beräkningar och slutade en dag med att föreslå professorn att öfverflytta på den lille sonsonen en och annan af de fasta egendomarna.
Abraham hade aldrig haft stora anspråk på att anses som affärsman, hvarför det föll sig mindre svårt för assessorn att vända på saken så, att detta förslag ingalunda framkom af något slags misstroende till professorn. Det var bara för att i tid tillförsäkra familjen besittningen af de fasta egendomarna, om själfva arfären ej skulle visa sig gå lika lysande i Abrahams händer.
På detta sätt kunde också professorn lättare acceptera förslaget, som för öfrigt var i hans smak; och de begge gamla herrarne författade åtskilliga juridiska mästerstycken till gåfvobref och öfverlåtelsedokument, som gjorde lille Carsten till en burgen man, medan han gick ofvanpå och skrek för att han ej fick flere körsbär.
Detta fick Abraham ej veta om; han var så upptagen af arbetarnes angelägenheter. Det var hans ständiga tanke, deras byggnadsfond, som växte så vackert, att det snart kunde bli fråga om att uppföra samlingslokal. Advokaten Kruse öfverlemnade bestyret till sin yngre vän, då Abraham var aktad och afhållen af alla.
Abraham hyste ej längre någon oro för den förändring, han hade trott sig spåra i sin fars väsen, och trodde nu, då allt gick så lysande, att den rastlösa oron var verksamhetslust; och han kunde endast beundra denne store man, som med åren ständigt utvecklade större kraft.
En dag, då Abraham var på kontoret, ropade fadern in till honom:
»Har du några kontanter att låna oss? Marcussen är inte stadd vid kassa.»
»Du vet ju, att jag inte har annat än sparbanksböckerna för byggnadsfonden och för — —»
»Ja, kom hit med det du har, så ska’ vi sätta in beloppet igen i morgon eller en annan dag.»
Abraham skyndade sig att hemta sitt skrin i kontorets eldfasta skåp.
»Se här, pappa! Är det inte ståtligt? Byggnadsfonden bar snart tolf tusen kronor och sjukkassan är heller inte så tokig —»
»Godt — godt —», svarade professorn hastigt och tog böckerna.
»"Vill du ha alltsamman?» frågade Abraham leende.
»Nej, vi ta det vi hehöfva i dag.»
»Och så måste du betala ränta till mitt folk, helst lite rundlig, när du sätter in pengarna igen i morgon.»
»Ja visst, naturligtvis», svarade professorn, som redan var tillbaka vid sin pulpet, der Marcussen väntade.
Nu hade den sista ursinniga kampen börjat för Carsten Lövdahl.
Han skaffade pengar till höger och venster. Till och med aflägsna, små affärsförbindelser använde han till obetydliga belopp: han skonade intet, beräknade intet, han slog sig fram tillsamman med den trofaste Marcussen från dag till dag.
Han spände sin kredit till det yttersta, köpte allt mot tre månaders växel och sålde hvad som helst till hvilket underpris som helst bara det var kontant. Gramle Abraham Knorrs statspapper gingo i all tysthet till realisation i Hamburg; och allt hvad de kunde skrapa ihop af verklig valuta kastade de i svalg efter svalg, tills alltihop stoppade framför ett bottenlöst svalg och det var förbi med Carsten Lövdahl.