Från Stockholms synkrets/På nyåret
På nyåret.
(Jan. 1874.)
Likaledes!
Det är dagens lösen, årsskiftets allra vänligaste hälsning. Det är däruti som artigheten, vänskapen, ömsesidigheten, den rena människokärleken lifs lefvande uppenbara sig, och detta »likaledes» halkar därför så lätt öfver allas läppar, till och med innan man gifvit sig tålamod att afvakta, om det verkligen är fråga om någon nyårshälsning, utan kanske bara om en nyårsräkning.
Har man ej tillfälle att personligen uttala sitt »likaledes», så skickar man sitt kort. Man gör det kanske allra hälst.
Huru många gånger har man ej talat om att nyårskorten skulle försvinna! Men den hotelsen har aldrig satts i verket.
Korten äro onödiga, löjliga och, värst af alt, omoderna, har man sagt, och likadant har utlåtandet om nyårsbesöken utfallit. Men både besök och kort hålla i sig. Hvarför skulle de icke göra det?
Besöken göras och glömmas, men korten skickas, mottagas och utställas i en skål på förmaksbordet, hälst en antik, som vitnar om smak och deltagande för konstslöjdens upphjälpande, och den skålen står där, på det att hvar och en som personligen infinner sig må kunna kasta en blick på korten och därigenom skaffa sig närmare kännedom om familjens vidsträckta och värdefulla bekantskaper.
De glänsande korten, de som, ehuru kanske på ett ganska tjockt och glanslöst papp, prunka med glänsande namn, ligga öfverst i skålen — ren tillfällighet naturligtvis. Sedan komma de djupare lagren, de som bära helt vanliga namn, herrarne Petterssons, Lundströms och Anderssons, hvilka också hafva sin uppgift: att öka högen i skålen, att utgöra kören eller spela folk i skådespelet på förmaksbordet.
Om bland dessa många, mer eller mindre glänsande kort, skulle finnas ett och annat med namnet på en redan för länge sedan afliden person, gör det häller ingenting.
»Herskapet har ofantligt många bekanta,» anmärkte en af personlighetsbesökarne en gång, bugade sig för värdinnan och tittade på korten i skålen.
»Å, det där är bara våra allra intimaste,» svarade värdinnan blygsamt. »De ha alla också själfva varit här på visit i år.»
»Alla!» utropade gästen, och det gick en rysning öfver honom, ty han hade blicken just då fäst på ett kort, hvars egare aflidit för sju år sedan.
Frågan är endast att hafva många och vackra namn i sin skål. I brist på nya, kunna gamla göra tjänst. Egentligen är ingenting nytt under solen. Historien om prestfjärdingen är icke någon myt.
Så är det äfven inom sällskapsverlden, en smula prestfjärding äfven där. Det är ondt om nya lejon. Det var rysligt länge sedan någon ny sällskapsdans uppfans. Kan man möjligtvis arbeta i hop en liten ny tur i kotiljongen, tyckes det vara det högsta, hvartill man nu för tiden kan komma. C’est triste, sade Markowski, den store dansmästaren i Paris.
Hvilka andra tider var det icke, då polkan var ny, mazurkan en import af färskt datum, och den ena »nouveautén» efter den andra jagade öfver golfven i våra danssalar!
Då var det lif och verklig rörelse i sällskapsverlden.
»Aldrig har jag sett ett sådant nyår,» sade fru Pettersson, grosshandlarens fru.
Det var alldeles det samma hon hade sagt flera år förut. Prestfjärdingen i en grosshandlarfrus mun.
»Vår stora middag måste vi likväl ha,» tillade hon. »Du tycker nog som jag, kära Karl.»
Hon vände sig till sin man, som satt och bläddrade i statskalendern bland kommendörer af kongl. Vasaorden, första klassen.
»Hm, Lundström vardt kommendör redan för ett par år sedan . . . Hva’ sa’? Vår middag, ja. Det är klart, fastän det kniper i år, skall jag säga dig.»
»Två hundra bjuda vi,» förklarade frun. »I matsalen proppa vi fyrtio eller femtio. Så ha vi förmaket som rymmer tretti, mitt rum med femton, ditt med tio . . .»
»Ja, om man räknar platsen också ofvanpå chiffoniern.»
»Sängkammaren får väl ta emot tjugu. Det där gör väl omkring hundratjugu. Det blir således lagom att bjuda två hundra.»
Två hundra bjudas.
Det är naturligtvis »gående bord», ehuru hvarken bord eller gäster komma ur fläcken. Där man står, där står man och kan ej annat. Har man kommit öfver en tallrik, får man vara glad.
»Herre, det är ondt om tallrikar!» förklarade en vaktmästare, då någon höfligt frågade, om det ej vore möjligt att få detta icke alldeles öfverflödiga underlag för steken. Och likväl hafva vi både Rörstrand och Gustafsberg!
Någon har föreslagit, att det i bjudningsbrefvet eller på bjudningskortet måtte sättas ut, om gästerna skola hafva tallrikar med sig eller icke. Det behöfs ej mer än ett litet obs. i ena hörnet af kortet: »Med tallrik» eller »Utan tallrik».
Bäst vore väl äfven att i bjudningen gåfves till känna, om bordet skulle vara »sittande» eller »gående». Då viste man också i det afseendet hvad man hade att rätta sig efter.
Hvarför icke lika gärna bjuda på en galopperande middag? Nej, det är sant, det förbjuder utrymmet i våra dock icke alt för små svenska lägenheter. Liksom det finnes skeppsstufvare som hafva till yrke att i handelsfartyg ordna lasten på bästa sätt, så kunde den svenska middagsbjudande allmänheten behöfva några konsterfarna personer till sällskapsstufvare, hvilka skulle hafva till uppgift att kila fast gästerna i upprätt ställning i lastrummet, d. v. s. i matsalen och alla de andra rummen, i hvilka det ätes eller där det åt minstone lär vara afsigten att äta. Utan sällskapsstufvare går det aldrig för sig på längden.
»Men man kan väl inte oupphörligt sysselsätta sig med gående middagar?» anmärkte en främling på nyåret.
Visserligen icke. Man har många andra sysselsättningar. Man har aktiebolagen, bankerna, de bildande konsterna, man har till och med literaturen, snickeriet, skrädderiet och längre fram på nyåret riksdagsvärfvet.
Men på lediga stunder?
Ja, det är kinkigare. Någon riktigt öfvervägande ledigstunds-sysselsättning ega vi knapt nu för tiden. Denna tid är visserligen uppfinningarnas, och likväl har hon icke lyckats hitta på någon rolig leksak för herrar och damer.
Våra förfäder hittade på bilboquets och använde dem länge till stort nöje. I slägt med bilboquet’n var den leksak som företrädesvis kallades joujou, som också med fördel nyttjades i långa tider till sällskapslifvets fröjd äfven i vårt land samt under namn af quiz sysselsatte den allvarliga engelska societeten och i det sydligaste Europa gick och gälde som bandalore, ej att förväxla med bandolero, en spansk storskojare till häst och alldeles ej att leka med.
Joujou var en liten trissa som löpte ned på ett snöre och åter sprang upp, ett ganska näpet tidsfördrif, utan ringaste ansträngning hvarken för de andliga eller lekamliga förmögenheterna. Bilboquet fordrade långt större skicklighet, vana, fingerfärdighet, öga och säkerhet i armen.
En senare tid hade hittat på potichomani, då herrar och damer påtade med att på glas klistra färgade papperslappar, så att det såg ut som kinesiskt porslin, en ganska artig sysselsättning, som på intet sätt gjorde intrång i tungans fria bruk.
Så kom borddansen, en snillrik uppfinning, då man under ett par timmar eller ännu längre och i djup tystnad tangerade hvar andras lillfingrar ända till dess det började gå rundt omkring för hela sällskapet. Psykografen var äfven en tid ett eftersökt sällskapsnöje och kan väl varda det ännu en gång, ty han skänker förmånen att på lediga stunder få umgås med aflidna ryktbara personligheter.
En liten leksak som var modern för några år sedan kallades den romerska frågan, en gordisk knut af järn hvilken man ej fick afhugga, utan nödgades med diplomatiskt tålamod och en knipslughet som egentligen icke finnas annorstädes än i utrikeskabinettet i godo upplösa. Men den romerska frågan där nere i Italien höggs verkligen i tu af Vittore Emanuele, och sällskapslifvet måste roa sig med något annat.
Hvad hafva vi nu egentligen? Ingenting! Vi roa oss ej ens åt bokstafsspel, som dock förr orsakat så mycket gladt hufvudbry i sällskapskretsarne, men nu anses alt för barnsligt. Åt bouts-rimés skratta vi utan att kunna skrifva hvarken rim eller räson.
Hvad skall man säga om ett sällskapslif som icke vill roa sig, hvarken med bilboquets, potichomani, borddans eller psykograf, som tröttnat vid den romerska frågan, föraktar bokstafsspel och skrattar åt bouts-rimés?
Så ser det ut i Stockholm på nyåret. Men har man roligare på andra ställen? Svårligen. Vi hafva åt minstone Berns salong och Blanchs kafé. Hvad har man i Skeninge? Så hafva vi ju också, liksom Skeninge, kortspelet, punschdrickningen och strumpstickningen med eller utan cigarrök, för att nu icke tala om dansen, icke borddansen, utan den själfverkande sällskapsdansen, hvilken äfven i saknad af nyheter, sådana som polkan och mazurkan en gång voro, dock alltid blifver ny, åt minstone för den som är ny i sällskapsverlden, den som räknar aderton år eller kanske till och med tjugu och som finner det lika roligt på nyåret som på senåret.
——————