Från Stockholms synkrets/Fru Charmante
Fru Charmante.
(Febr. 1872.)
»Det blir ingen dans i afton, hör jag.»
»Hvad säger du? Ingen dans! Hvad skola vi då göra hela aftonen? Samlingen är visserligen inte så talrik som vanligt, men här finnes dock rätt mycket ungdom. Man tänker väl inte spika oss fast vid spelborden allesamman häller? Blefve det fråga om en lansquenet i stället för en lancier, kunde det så vara, men valsen och kotiljongen prefererar jag för préferenc’en.»
»Nej, frågan är om att höra på en liten novell, en romantiserad berättelse, skildring ur hvardagslifvet eller hvad det kan vara, som en anonym medlem af sällskapet skrifvit i hop och som han erhållit värdinnans tillåtelse att låta läsa upp.»
»Nå, jag må säga, att det var öfverraskande. Det är således fråga om läseri här i huset. Men, hvarför inte? Kanske att det kan blifva pikant nog. Är det tråkigt, så har jag väl rätt att slumra litet i fåtöljen. Kritiken förbehåller jag mig efteråt. Men hvem skall då läsa?»
»Det skall doktorn. Han läser bra. Björnstjerne Björnson gör det bättre; Dietrichson kanske också, men doktorn skämmer ej bort det . . . Man gör sig redan i ordning. Låt oss sätta oss här! Om du slumrar in, så slumra inte högljudt! Sofva har man rätt till, men sofva så att man stör andra är fult.»
Vi satte oss. Det var hos . . . nå, det kan vara likgiltigt hvar vi befunno oss, men det var i Stockholm, och sällskapet bestod af — fastän det kan också vara det samma. Doktorn tog plats midt bland oss andra. Han klarade strupen.
»Kanske det får vara ett glas punsch?» sade värdinnan och hon vinkade åt Andersson att bära fram af den sorten, men doktorn förklarade sig icke förtära annat än sockervatten vid föreläsningstillfällen. Han fick ett stort glas vatten och en liten prydlig pyramid med sockerbitar.
»Det är det väsentligaste,» sade doktorn och smålog, under det han ordnade handskriften. Han gjorde det med så mycken hygglig vänlighet mot papperslapparne, att man nästan kunnat misstänka, att de där lapparne vore hans egna barn.
»Troligtvis är det han som författat också,» sade vår granne, hvilken ännu icke insomnat.
»Tyst, nu börjas det!»
Doktorn gjorde ett frågande småleende åt värdinnan.
»Jo, nu kan doktorn börja,» förklarade hon. »Tag hit min virkning, Sofi!»
Och så läste doktorn följande, hvilket vi lyckats alldeles ordagrant återgifva:
Det var i en residensstad på östra halfklotet. Förmiddagssolen kunde hafva lyst rätt vackert öfver den goda residensstaden, så vidt hon ej förlorat vanan att lysa där. Stadens invånare kände solljus endast traditionsvis. Några gamla personer erinrade sig dock hafva sett solen, men det var för mycket länge sedan. Men man hade blifvit van att lefva utan sol. Visserligen lefde man »därefter», men man höll god min och fortsatte sina arbeten samt i synnerhet sina nöjen. Hvad skall man egentligen göra med sol, sade en af stadens invånare, då man har gas och fotogen samt ej häller saknar stearin?
»Charlotte, du får skynda dig med min toilette i dag,» sade fru Charmante till sin kammarjungfru.
»Hennes nåd far tidigare ut än vanligt!» hviskade kammarjungfrun.
Hon talade aldrig högt i sin frus närvaro.
»Jag har brådt om i dag. Kors, hvad du är fumlig! Jag trodde mig hafva gjort din uppfostran, men det är ett otacksamt fält att bearbeta.»
Fru Charmante, annars ganska nådig, var denna dag mycket onådig.
»Hennes nåd!» det var alt hvad den stackars Charlotte svarade, och hon skyndade sig så, att kinderna brunno i purpurglöd och handen darrade af feberhetta.
»Du sätter mitt tålamod på för starkt prof,» fortfor hennes nåd, »då du likväl vet, huru mycket jag har att göra. Tolf visiter äro min sann inte skakade ur armen. Och klockan fem ha vi ju middag. Fru Sjöberg måtte väl ha allting i ordning till klockan fem. Jag skall väl inte behöfva tänka på mat och servering också . . . Nå, ändtligen är du färdig med mig. Tycker du, att jag är bra så här?»
»Friherrinnan X. hälsar och frågar, om hennes nåd tar emot.»
»Odrägligt! Den lilla fjolliga friherrinnan! Ja, visst tar jag emot. För friherrinnan in i salongen! Hur skall jag nu hinna med mina många visiter?»
Friherrinnan satt redan i salongen och bläddrade i ett album. Fru Charmante sväfvade in. Som värdinna var hon utmärkt, och de bägge damerna slösade med vänskap. De voro bägge förtjänta däraf och bägge hade outtömliga förråd.
Hvad ville friherrinnan? Hon ville göra visit. Är det ej tillräckligt?
Man anmälde grefvinnan Z.
De bägge damerna sågo på hvar andra med en liten min af det obeskrifliga slaget. De skrattade till och med. Och så fördes grefvinnan in. Nya vänskapsscener uppfördes. Hvar och en kunde sin roll, och samspelet var ypperligt.
»Nå, har ni hört den stora nyheten?» utropade grefvinnan.
»Hvilken menar ni?»
»Å, den hör till våra små chroniques scandaleuses. Ni vet, att det skall bli stor bal på hofvet på furstens födelsedag.»
»Visserligen veta vi det,» utropade friherrinnan och värdinnan. »Skulle det vara den stora nyheten?»
»Tålamod, mina damer! Ni veta sannolikt inte, hvem som blir bjuden på den balen.»
»Ni och vi och många flere af societeten naturligtvis.»
»Det är troligt, men detta tyckes ej vara nog. Vår societet är ej tillräcklig längre. Hans furstliga höghet, den regerande storhertigen, behöfver utvidga kretsen af sina umgängesvänner. Han väljer dem ej längre bland tronens försvarare.»
»Hvad menar ni? Skulle han vilja blanda upp societeten?»
»Alldeles! Han bjuder snart kreti och pleti, hela bourgeoisien, tror jag. Det är nästan för starkt.»
»Medgifves. Men det är väl endast några af det manliga könet, några oundvikliga. Tiden går ju i den riktningen. Vi äro alla liberala, och det finner jag mycket rätt. Min man säger, att man i våra dagar mycket väl kan vara till samman med ofrälse herrar, blott det är hyggligt och i synnerhet kvickt folk. På klubben umgås han helt obesväradt med sådana och på vår »Unter den Linden» promenerar han gärna med ett par kvicka skådespelare samt några andra fashionabla artister. Han berättade i går, att han till och med haft ganska roligt i sällskap med ett par unga handelsbokhållare. Jag finner inte något ondt däruti.»
»Friherrinnan har rätt,» tillade fru Charmante. »Vi se folk af alla klasser, som man säger, på våra middagar, och jag tror att våra baler verkligen vunnit i liflighet genom några unga herrar, som tillhöra bourgeoisien.»
»Herrar ja,» invände grefvinnan. »Det må vara. Men hvad säger ni, om vår nådige furste skulle få det infallet att bjuda äfven fruntimmer af bourgeoisien? Ha vi någonsin gjort oss skyldiga till något dylikt?»
»Å, det kan aldrig vara tänkbart,» utbrusto friherrinnan och fru Charmante på en gång.
»Ni ha mycket rätt. Tänkbart är det sannerligen inte, men likväl kommer det att bli verkligt. Jag har det från mycket säkert håll.»
»Horribelt!»
»Hvad skola vi nu ta oss till? Sådant förtjänar tillrättavisning. Jag vill tala med min man därom.»
»Min bästa fru Charmante! Ursäkta, att vi alt för länge tagit er dyrbara tid i anspråk. Jag har också en hel mängd andra visiter att göra.»
De tre damerna uttömde åter hela sitt förråd af vänskapsbetygelser. Förrådet var mycket lätt att fylla igen. Friherrinnan och grefvinnan foro åt hvar sitt håll.
Fru Charmantes vagn var redan framkörd. Charlotte hängde på henne kappan, och så for äfven fru Charmante ut på visiter.
Hennes första visit gälde grefvinnan Z., den andra friherrinnan X. Ingendera af dessa damer var hemma, men artighetens fordringar uppfyldes genom ett visitkort hos hvardera. Det samma upprepades så ofta som möjligt.
Därefter hade fru Charmante ännu tio visiter att fullborda. Hon medhann icke flere än sju. Hon är icke mer än människa, äfven om hon är hennes nåd Charmante, och en svag dödligs krafter äro icke outtömliga, i synnerhet om man själf har stor middag klockan fem.
Hvart fru Charmante kom under dagens lopp, berättade hon den förskräckliga historia som hon hört från »säkert håll», och så snart fru Charmante åter lemnat föremålen för sin visit, begaf sig hvar och en af dem på det skyndsammaste till sina intima väninnor intill tredje och fjärde led och behandlade samma tema, fastän med många och »briljanta variationer». Det vardt en allmän uppståndelse inom den förnäma verlden i residensstaden. Affären var af alt för samhällsvådlig natur för att icke oroa dem som utgöra samhällets stödjepelare.
»Det är på det viset man förbereder revolutioner,» sade man i de förnäma kretsarne.
»Den Herren vill förgöra, slår han med blindhet,» sade man också, alt naturligtvis endast af undersåtlig vördnad och tillgifvenhet för fursten samt af nit för samhällets fortfarande bestånd.
En afton hade fru Charmante infunnit sig på en sammankomst af mycket ömmande beskaffenhet. Den förnäma verlden i residensstaden gjorde gärna godt åt sina medmänniskor, och detta fastän nämda verld hade så ofantligt mycket annat att tänka på.
Man understödde med mycken välvilja alla »välsinnade» fattiga, som underkastade sig nödigt förmynderskap och som ej försummade att bevista gudstjensten i de »välsinnade» kyrkorna och höra på de »välsinnade» prestmännens predikningar. Andra fattiga kunde man naturligtvis icke hjälpa. Man borde ej ens tänka något ditåt, så vidt man ej ville störta samhället.
Men man nöjde sig icke med att gifva almosor. Man hade också en hel mängd sällskap som motarbetade fattigdomen. Så intog fru Charmante en framstående plats i »Sällskapet för den idoga fingerfärdighetens befrämjande».
Hvarför hon icke blifvit ordförande i det sällskapet, kunde hon ej begripa. Hvem hade bättre än hon passat att leda dem som ville befrämja idogheten? Oaktadt hennes tid var så upptagen, försummade hon högst sällan en sammankomst i detta sällskap. Äfven den ifrågavarande aftonen hade hon infunnit sig där.
»Herskapet behagade ursäkta, att jag kommer något sent,» sade hon, i det hon tog plats så nära ordföranden som möjligt. »Jag kommer från en annan sammankomst, från »Föreningen för missionsväsendet vid Sydpolen.» Våra bemödanden i den vägen krönas, gudi lof, med ganska stor framgång.»
Man öfvergick till aftonens förhandlingar, hvilka bestodo i ett föredrag som hölls af en bland sällskapet öfver temat: »Arbetsamhet befordrar hälsa och välstånd, hindrar många tillfällen till synd, hjälper oss att motstå onda begärelser samt bidrager till tröst och sinnesstyrka under motgången».
Det var ett särdeles vackert föredrag. Under det sammas uppläsande erhöll fru Charmante tillfälle att ostörd samtala med ett par väninnor och afhandla dagens on dit. Det var blott en sakta hviskning, men hviskningar kunna nog vara intressanta.
»Jag begriper ej, att man inte tillbjöd er, fru Charmante, att stå i tablån. Hvem hade kunnat bättre passa till sådant? Ni, den vackraste, den . . .»
»Ack, fröken Aurore, huru kan sådant förvåna er?» afbröt fru Charmante och rodnade blygsamt. »Inte ville man utsätta sig för ett afslag. Sannerligen jag gått in på något dylikt efter alt som passerat. Ni vet kanske inte, att vår nådige furste . . .»
Fortsättningen hviskades så sakta och föreläsaren talade med höjd stämma om tröst och sinnesstyrka under motgången.
Det var ej möjligt att höra hvad fru Charmante vidare hade att förkunna, men i fröken Aurores ögon lyste en blixt af jungfrulig vrede. Fröken Aurore närmade sig femtiotalet, men det hindrade ej, att hon kunde känna jungfrulig vrede.
»Och detta inträffar med en flickunge, som ingen människa känner, som inte är af börd, en mamsell af medelklassen, som aldrig kan presenteras. Hon får företräde framför så många med gamla anor! Afskyvärdt! . . . Huru skall jag komma till kusin Juliana?» tillade den gamla fröken för sig sjelf. »Det här odrägliga föredraget tar då aldrig slut.»
Fröken Aurore hviskade ännu en stund med fru Charmante, under det hon vred sig otåligt på sin stol, frestad att till föreläsaren ropa ett: nu kan det vara nog för i kväll.
Ändtligen slutades föredraget. Sällskapet applåderade lifligt, mången torkade till och med sina ögon af rörelse öfver det vackra innehållet, och genom acklamation beslöts, att detta till hjärtat gående föredrag, hvilket gjorde föreläsaren och sällskapet så stor heder, skulle intagas i sällskapets handlingar.
Därefter upplöstes sammankomsten, sedan ordföranden tillkännagifvit, att nästa sammanträde skulle hållas någon dag fram på våren eller nästa höst, »ty man bör smida, medan järnet är varmt», sade hon, »så framt gud vill».
»Det var då väl, att jag en gång slapp härifrån,» sade fröken Aurore och slängde på sig pelisen och lappskorna. »Nu skall kusin Juliana få veta något nytt.»
Fröken skyndade åt sitt håll och fru Charmante åt sitt. Innan kvällen gått till ända, viste ej blott kusin Juliana, utan också kusin Emerentia, kusin Hedvig, tant Anne Sophie och en hel mängd andra kusiner och tanter icke allenast hvad fru Charmante anförtrott fröken Aurore, utan också mycket mer därtill, taget ur fröken Aurores eget välförsedda magasin för färdiggjorda osanningar samt ytterligare bättradt och uppfäjadt af tjänstaktiga mellanhänder. Det var en vacker samling, hörande till den mest intressanta chronique scandaleuse.
Dagen därpå viste hela residensstaden hvad som skulle hafva tilldragit sig och hvad som ytterligare skulle komma att tilldraga sig. Herrarne i de furstliga regeringsbyråerna talade därom med axelryckningar och beskärmelser och försmädliga småleenden eller stora, plumpa gapskratt.
Herrarne vid den furstliga lifvakten talade också därom och på samma sätt. När fursten gick förbi, bugade de sig till jorden. När han väl passerat, fortsatte de det intressanta samtalet.
Herrarne bakom diskarne ville ej vara sämre än andra. Äfven de visade sig invigde i hofvets hemligheter.
Herrarne vid hyfvelbänken, på skomakarstolen och skräddarbordet berättade hvar andra alldeles det samma.
Hvar och en lade litet till. Ingen tog något därifrån. Hvarför skulle man skära af det som var så intressant? Nej, hällre då skarfva till, så kunde det varda något att draga på under längre tid.
Så vardt de få ord som fru Charmante hviskat till fröken Aurore en hel kolossal affär, hvilken betraktades såsom en »Haupt- und Staatsaction» af gamle, högt uppsatte ämbetsmän, lika väl som af pigorna i köken och drängarne på bakgårdarne, gossarne i skolan och pojkarne på gatan.
Det var onekligen en intressant tid i den goda residensstaden, ty man hade något allmänt vigtigt hvarmed man kunde sysselsätta sig.
»Men, min nådiga fru Charmante!» sade fröken Aurore en dag, då hon kom på besök till sin väninna, »tror ni, att det kan ha någon grund hvad man berättar öfver alt i staden, ni vet det där om fursten och hans ynnest för la petite bourgeoisie?»
Fröken Aurore tycktes ej komma i håg, att det var hon som först inhemtat nyheten just af fru Charmante och sedan sjelf sörjt för spridningen.
»Grund eller icke grund», svarade fru Charmante, »så är det ju ganska pikant. Det kan lära sådant där folk att ej flyga högre än vingarne bära. Fröken Aurore, vi må ta oss i akt för att låta dem växa oss öfver hufvudet.»
»Har ni hört talas om det nya sällskap som bildat sig i staden?» frågade en afton en af de herrar som värdigats med ynnesten att bjudas till diner hos fru Charmante, ehuru han egentligen icke hörde till societeten.
»Hvilket sällskap?» sporde fru Charmante, hvilken kände sig orolig öfver, att något sådant kunnat undgå henne.
»Å, det lär vara ett hemligt sällskap, som gjort till sin uppgift att taga reda på hvar och en som sprider ut en osanning, genom hvilken någons goda namn och rykte kan lida, samt att utan miskund i offentliga opinionen brännmärka honom eller henne.»
»Hu, det var ett förskräckligt sällskap!» utropade fru Charmante helt obetänksamt och såg ganska upprörd ut. »Ni må väl inte höra till det sällskapet, min herre?»
Den tillfrågade smålog på ett sätt som ej var alldeles lugnande.
»Ni skulle kanske vilja brännmärka dem som berätta en helt oskyldig chronique scandaleuse från vårt furstliga hof till exempel?» sade fru Charmante som åter hemtat sig och kunde småle som vanligt. »Jag har dock hört sägas, att ni är republikan, min herre. Det vore rätt lustigt, om furstarne slutligen skulle tagas i försvar af republikanerne.»
»Republikan eller inte, hennes nåd, så tillhör det hvarje hederlig person att taga i försvar den som förtalas, vore han äfven furste, samt att framför alt demaskera den som förgiftar en kvinnas goda namn och rykte.»
Fru Charmante smålog helt nådigt, men till en väninna sade hon:
»Den där herrn skall aldrig mera bli bjuden här i huset . . . Tänk, om ett sådant där hemligt sällskap verkligen skulle existera! Det vore ganska obehagligt.»
⁎
Här slutade doktorn sin läsning. Vår granne
vaknade upp. Värdinnan såg litet tveksam ut, liksom hon
icke viste, om hon skulle uttrycka bifall eller våga
komma med en kritik. De öfriga af sällskapet betraktade
hvar andra också med osäkra blickar.
»Är det nu slut, hr doktor?» frågade värdinnan för att bryta tystnaden.
»Nej, slut är det inte,» svarade han som läst, »men det torde ej vara rådligt att längre taga herskapets uppmärksamhet i anspråk.»
»Hvad heter den där historien?» frågade en annan.
»Författaren har ännu inte satt någon titel på sitt manuskript. Om herskapet vill höra mer en annan gång, så har författaren gifvit mig tillstånd att då fortsätta.»
Sällskapet teg, och snart kom Andersson och förkunnade, att soupern vore serverad.
——————