Från Stockholms synkrets/Prisse i fara
| ← I Rydbergs matsal |
|
Nya och gamla krogar → |
Prisse i fara.
(Aug. 1877.)
»Maximibeloppet af den årliga skatt för hund, som
i k. kungörelsen den 12 Juli 1861 omförmäles, har
riksdagen förhöjt från 5 till 15 kronor.»
Det stod att läsa här om dagen i Dagbladet. Saken är alldeles icke ny och har redan under senaste riksdag omtalats, men fru P., en af våra gamla bekanta, hade alldeles förbisett det meddelandet af det enkla skäl, att hon aldrig läser riksdagsredogörelserna. Nu hade hon kommit att kasta blicken på artikeln om budgeten och beskattningen, läste och förskräcktes så häftigt, att hon tappade bladet, där hon satt på verandan.
»Herre, min skapare!» utropade hon. »Tänker man då ta lifvet af oss?»
Hr P., som satt och myste åt Söndags-Nisse, hoppade till, så att konjakskarafinen var på väg att komma på hufvudet i blomstersängen nedanför verandan.
Fru P. förklarade orsaken till sin förskräckelse och utropade ännu en gång:
»Tänker man då taga lifvet af oss?»
»Nej, bara af hundrackorna,» förklarade hr P., som, för att försäkra sig om att konjaksflaskan icke tagit någon skada, hälde mycket försigtigt några tunga droppar i bilinervattnet, smakade och smackade.
»Å, du är odräglig!» förklarade frun. »Men jag kan aldrig tro, att Stockholms stadsfullmäktige kunna vara så glömska af sin pligt mot det samhälle som valt och omvalt dem så många gånger, att de höja skatten ända till femton kronor, äfven om riksdag och kunglig maj:t gifvit dem tillåtelse till det.»
»Jo, det kan du lita på,» menade herrn och gaf litet starkare färg åt bilinervattnet. »Som du vet, är jag inte medlem af beredningsutskottet och hvad som där sker, sker tyst — alt stort sker tyst — men jag har mina kanaler och vet bestämdt, att utskottet redan för flere veckor sedan beslutit att hos stadsfullmäktige förorda de 15 kronorna i hundskatt. Så står det till.»
Ja, så står det verkligen till. Hr P. har rätt. Hans kanaler äro tillförlitliga. Det hafva våra lika tillförlitliga kanaler låtit oss veta. Femton kronor för hvarje stockholmshund, det har beredningsutskottet sagt.
»Tänker du betala en sådan skatt för vår lilla Prisse?» frågade fru P. sin man.
»Tänker så f-n häller,» var hr P:s korta och tydliga svar.
»Det är rätt, Karl Johan,» sade frun. »Du gör skattevägran, och det gör alt hederligt folk. Låt oss sätta hårdt mot hårdt!»
Och hon steg upp från rörstolen och slog sig ned på den hårda träbänken. Hon är en beslutsam kvinna.
»Nej, Sofi lilla, jag är ingen revolutionär,» förklarade hr P. »Jag gör ingen skattevägran, men jag gör af med Prisse.»
Fru P. rusade upp från bänken, fick tag i lilla Prisse, som gick och rotade bland blommorna, omfattade med skyddande armar det lilla djuret och såg på sin man med blickar, hälften förskräckta, hälften trotsiga. Hr P. kände, att ett oväder var i annalkande, hälde ännu några droppar konjak i vattnet, drack beslutsamt, fick nytt mod och utropade:
»Vill du kanske, att jag skall betala femton kronor för det osjäliga kräket, då jag för dig ger bara 20 öre i personlig skyddsafgift efter första artikeln allmän bevillning samt ytterligare 20 öre efter tredje artikeln i mantalspenningar?»
Detta var ett argumentum ad feminam, men fru P. kände sig icke blidkad. Hon tryckte Prisse så hårdt mot sitt oroligt klappande hjärta, att Prisse morrade och smågläfste. Hr P. fann läget ganska kinkigt. Han såg ingen utväg, men morskade ännu en gång upp sig och förklarade sig icke vilja gifva vika.
»Om du inte gör revolution, så gör jag,» sade fru P., vände sin och Prisses frånsida åt hr P. och gick med fasta steg öfver backen till närmaste grannar för att predika revolution i hela sommarkolonien.
Hon är, som sagdt, en beslutsam kvinna. Hvem vet hvilken utgång saken får, i fall stadsfullmäktige verkligen skulle gå in på beredningsutskottets förslag? Det är icke alla husegare som äro lika fogliga som hr P. mot myndigheterna och lika hjärtlösa mot hundslägtet.
»Jag gör mig aldrig af med Ali!» utropade en af dem.
»Inte jag häller med Pan!» förklarade en annan, och Kastors och Ladys, Björns, Tusses och Tussans, Hektors, Pompes och Moppes husbönder säga det samma. Antingen varder det en allmän revolution i samhället eller en hel mängd smårevolutioner i hemmen, och det ena är sannerligen icke bättre än det andra. Måtte herrar stadsfullmäktige tänka därpå och ej spänna bågen för högt! Det är hvad hvarje fredlig medborgare önskar och hvad hvarje sann hundvän hoppas.
Vilja stadsfullmäktige skaffa kommunen ökad inkomst, lär sådant väl icke kunna åstadkommas genom att höja hundskatten till femton kronor. Inkomsten af skatten varder då utan tvifvel mindre än nu, äfven om någon allmän revolution icke skulle utbryta.
Vilja de däremot icke så mycket tänka på inkomsterna, utan mer främja några grymma afsigter på hundarnes utrotande, så kunna de möjligtvis äfven, oaktadt alla hundvänners kraftiga motstånd, vinna den afsigten, men komma då alltid att förföljas af Prisses, Alis, Pans, Hektors och alla de andras blodiga skuggor, och nog vore det hemskt.
De kunna aldrig gå upp i stadsfullmäktiges samlingsrum utan att frukta för att en sådan skugga, nej, många sådana skuggor skulle smyga sig efter dem och bita dem i galoscherna, tassa omkring deras stolar, sticka nosarne ända upp i protokollen, och när en af stadsfullmäktiges många ypperliga vältalare skulle med sin retorik inverka på ett vigtigt beslut, kunde det hända, att ett spökaktigt hundgläfs kittlade hans öronhinnor, gjorde oreda i den annars alltid så rediga tankegången och stoppade vältaligheten midt i farten.
Månne det då icke vore bättre att afstå från de tio kronorna och låta skatten blifva vid de fem? Huru skulle de lifs lefvande hundarne då icke tacksamt vifta på svansarne och artigt räcka vacker tass åt hvar enda stadsfullmäktig!
»Men hundarne äro riktigt otäcka kreatur,» invända skatteifrarne. »De springa omkring och göra ofog på våra vackra husknutar och våra vackra gräsmattor, både de mattor som redan finnas i Kungsträdgården och Berzelii park och de som komma att finnas i Humlegården. De gemena djuren skälla på våra hästar, när vi om morgnarne rida ut från ridhuset vid Grefthuregatan och när vi om aftnarne åka stora promenaden på Djurgården, och det är alldeles icke sagdt, att de äro tacksamma för vårt undseende mot dem, utan det kan hända, att de skälla på oss själfva och kanske äfven bita oss. Hundgalenskapen kan lätt sälla sig till alla andra af nutidens många galenskaper.»
Alt detta är sant, mycket sant, det måste hvarje opartisk medborgare och medborgarinna erkänna, äfven om man är aldrig så stor hundvän.
»Prat!» kommer dock en invändning. »Hundarne göra ej värre skada än många tvåfotingar. Nog kan man få höra skällsord från andra än hundar. Och hvad bitandet vidkommer, kan det mycket lätt förekommas genom munkorgar.»
»Usch då!» ropar fru P. »Aldrig skall min lilla Prisse bära en otäck munkorg, som kunde plåga i hjäl det söta kräket.»
»Goda fru P., munkorgen har ännu aldrig plågat i hjäl något sött kräk. Det är en fördom som måste bekämpas. En stor och rymlig munkorg hindrar inte bunden från annat än att bita, och kloka lagstiftare måste se till, det icke någon, vare sig hund eller icke-hund, lemnas tillåtelse att bita. Just därför hafva vi lag och förordning.»
Äfven det är sant, mycket sant, och vi kunna intyga, att hundarne i flera andra stora städer i Europa hela året om bära munkorg, utan att de därför tyckas lida det allra ringaste.
Må vår gamla bekanta, älskvärda fru P. lugna sig, icke predika revolution, icke sätta sig på tvären mot hr P., som af ganska aktningsvärda, ekonomiskt giltiga och äktenskapligt vackra skäl ej vill betala femton kr. i hundskatt, då han för sin äkta hälft ej gifver mer än till samman 40 öre efter första och tredje artikeln allmän bevillning!
Må hr och fru P. och alla goda hundvänner helt fogligt vända sig till stadsfullmäktige och föreslå, att skatten bibehålles vid fem kronor, men att alla hundar hela året om skola vara försedda med munkorgar! Det är en medelväg, som borde tillfredsställa både hundvännerna och stadsfullmäktige, hvilka senare på det sättet kunde rädda både sina hästars och sina egna ben. På det viset skola stadens inkomster utan tvifvel också i betydlig mån tillväxa, och frid herska i hemmen och förnöjsamhet bland djur och människor.
——————